En känsla av balans...

Känslan! Känner ni känslan av en härlig sommaräng? 

Att vara på landet är sååå underbart, men så kommer den där rastlösheten. Jag måste göra nåt. Nånting som är spännande. Jag kan inte bara ligga still. Det går inte. Det är inte alls min "grej". 

Jag är ständigt på språng. Ständigt med kameran i handen. 

Att fotografera är min passion, min glädje och mitt förlängda öga. Det blir som ett sätt att hantera omvärldens alla intryck som ibland blir överväldigande. Add- hjärnan har inget filter. Den sorterar inte bort onödig och nödvändig information. Den prioriterar inte heller vad som är viktigt. Den tar in allt. Huller om buller. Det är faktiskt också lite av en förutsättning för kreativitet. Att fotografera och att ta riktigt bra bilder är som en drog eller ett rus. Känslan när man "sätter bilden" ger världens endorfinkick. Fördelen är att det inte finns några negativa bieffekter. ;-) Möjligen att man blir aningen osocial när man smyger på fjärilar... :-))

Tillbaka på landet. Det händer ju inte sådär värst mycket spännande saker när man är i sommarstugan. Det är liksom det som är hela poängen. Man ska vila sig och koppla av. Aktiv avkoppling funkar bäst för människor med add/adhd. 

Alltså får man hitta på nåt som är tillräckligt spännande för att jag ska stilla min rastlöshet. Fotografera alltså. Jag har ett jättefint macroobjektiv till min kamera. 

Med ett macroobjektiv kan man avbilda saker i skala 1:1 dvs lika stort som i verkligheten. Man kan också få in en detaljrikedom som inte är möjlig med andra objektiv. Det är just möjligheten att byta objektiv för olika ändamål som är finessen med en systemkamera. 

Förra sommaren upptäckte jag fjärilarna och humlorna. Det är så vansinnigt spännande och kul att smyga sig på dem. Man måste gå tillräckligt nära för att få bra bilder, men man måste vara försiktig så att man inte skrämmer bort dem. 

Öva, öva, öva. Mååååånga bilder. Smyga lagom nära, lagom fort... Skärpa, ljus och komposition... Allt i ett delikat samspel. Allt ska sitta precis när jag tycker på knappen. Ju större bländare (hål i linsen för ljusinsläpp) desto svårare att få skärpa precis på rätt ställe eftersom det också betyder ett ett väldigt kort skärpedjup. 

Efter ett tag började jag märka att olika arter var olika skygga. Bara en sån upptäckt är helt fascinerande tycker jag. Fler bilder kommer såklart. 

Jag gillar just den här bilden just nu för att den avspeglar nån slags känsla av behovet av balans i tillvaron. Humlans tyngd mot blommans skirhet. I perfekt balans. Dessutom är bilden perfekt balanserad för att den ska vara dynamiskt och vilsam för ögat. 

Känslan för ljuset, motivet, kompositionen. Det är det som är min passion!