Arbetsförmedlingen tar priset!

Jag tycker synd om dem. När jag sitter där på deras kala deprimerande fula kontor så tänker jag att ingen människa kan ju må bra av att jobba i den här miljön.

Tyvärr hjälper det bara för stunden mot min ilska och vanmakt över att mitt liv återigen tycks fastna, utsmetat någonstans mellan alla deras paragrafer.

Det kan inte vara lätt att befinna sig i arbetsmarknadspolitikens högborg där spelplanen ändras utifrån vad just den sittande regeringen anser vara den bästa lösningen på att få människor i arbete.

Stora delar av mitt vuxna liv har ju präglats av kontakterna med denna institution. Min känsla har pendlat mellan uppgivenhet och snudd på förakt.

–Här ta det här häftet med jobbcoacher så kan du välja en som du tycker verkar bra och som är inriktad på foto.

Ett tjockt häfte med ändlösa tätt, tätt skrivna rader på diverse jobbcoacher. Jag tittade aldrig på det där häftet. Jag fixade ett jobb istället.

Du kan få gå på starta eget kurs.
Ja! vad bra tänkte jag.
–Vi beviljar inga pengar till kulturell verksamhet om man inte varit verksam där tidigare. Du kan ju skicka in din affärsplan ändå om du vill.

Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Arbetsförmedlingen har ju upphandlat den här tjänsten av ett företag som ska tillhandahålla kursen. De kanske hade kunnat meddela de som hade kursen att AF inte godtar kulturverksamhet...

Jag hade en jättebra handläggare ett tag. Hon skickade mig till en jobbcoach för handikappade människor inne i stan.

–Ge inte mig papper i handen för de kommer bort, säger jag till kvinnan på andra sidan bordet som är min coach.

Hon gav mig direkt femton ex av ett brev där det stod att hon var min jobbcoach som jag kunde skicka till potentiella arbetsgivare.
När sökte jag jobb "på papper" senast?! tänkte jag i mitt huvud.

Jag frågade henne om de hade alla de där andra pappren hon gav mig på datorn så att hon kunde skicka de till mig. Hon såg väldigt besvärad ut och sade att de inte hade det...
Chockad och genuint förvånad lämnade jag kontoret den dagen med alla papper som sen begravdes i nån hög här hemma.

Vi hade seminarium där vi skulle öva på att ringa på jobbannonser och hon pratade om CV bilder.. Rummet var så litet och så kvavt att jag hade svårt att andas.
Efter gruppseminariet skulle vi skriva CV i grupp. Jag tipsade de andra deltagarna i gruppen på hur de skulle skriva och vart de kunde söka jobb...

Tillslut mejlade jag henne. Jag stod inte ut. Jag förväntar mig att man respekterar min tid även om jag är arbetssökande. Det gör man inte genom att behandla mig som ett får i en fårskock. Jag jämförde hennes verksamhet med ett vuxendagis. Hon blev inte glad.

– Om du inte tar det här fotojobbet kan vi lätt ordna jobb till dig på salladsbaren här på hörnet, coachens chef blänger surt på mig.

När de slutligen ville tvinga iväg mig på studentfotografering i en annan stad över dagen slog jag tillbaka och fick dispens från AF från att åka dit.

Jag står där vid disken och frågar efter mina papper bakåt. Jag får en utskrift av det senaste året. Längre tillbaka har AF i sitt arkiv. Vart det är och vem man ska ringa är inte helt klarlagt.

–Det finns ingen rapport från jobbcoachen...

De skickade nog inte in någon rapport för att de insåg att slaget var förlorat. Jag hade inte kommit ut i arbete och de fick nog inga pengar för mig. Det var därför chefen var så desperat att få ut mig i jobb.

Jag anpassar mig inte om jag inte tycker att det finns fog för det. Så är det och så har det alltid varit. Hets fungerar inte heller eller hot.

Min braiga handläggare blev handplockad till huvudkontoret och jag fick en ny handläggare som var lika karismatisk som en död sill.

En handläggare blandade ihop sitt privatliv med mitt.
–Starta inte eget företag! Jag har haft eget och det gick åt skogen. Det är jättemycket jobb.

Jag lutade mig bakåt i stolen och frågade helt sonika:
–Vad tycker du jag ska göra då?

Det hade han såklart inget förslag på.

Nu gör jag ett hopp fram tills i somras. När jag hade avslutat min utbildning och inte fått något jobb skrev jag in mig på AF. Den 5:e juni.
– Hon är född den 15:e så hon hamnar på "Lennarts" bord, säger handläggaren bakom disken till sin "ny på jobbet" kollega och pekar på en lista som hon har fastklistrad på disken.

Det är en av specialhandläggarna.
–Du får komma tillbaka om en vecka på ett möte.
Ok.

I kön fram till disken hade mannen med döskallar på snusnäsduken och skinnjacka framför mig berättat alla detaljer om sin besvärliga prostata som gjorde att han var tvungen att kissa hela tiden och att han hade pluggat på universitetet det här året med a-kassa och att det var tufft med att ta alla poäng i tid. Han var visst samhällskunskapslärare.

"Lennart" lyssnade mycket noga och uppmärksamt på min historia om diagnos och alla jobb. Tyvärr dokumenterade han aldrig besöket i datorn och skrev ingen handlingsplan.

–Du har ingen handlingsplan. Du måste ta kontakt med din handläggare och skriva en handlingsplan, säger damen i telefonen när jag kontaktar kundtjänst.

ORKA!!! Jag orkar inte sköta alla andra människors jobb! Jag får fan inte betalt för att sköta deras jobb känner jag bara.

Jag byter till Nacka AF. Jag har ju gått där tidigare och jag bor ju i Nacka. Ok jag byter i augusti.

–Journalist är ju inte världens bästa arbetsmarknad säger handläggaren bakom disken. Supertrevlig, varm och inkännande, men tyvärr tillhör hon inte "rätt team". Jag ska gå till "team utreda".
–Du kan få gå på möte med specialhandläggarna. Det är tyvärr ganska lång väntetid så du vet.

Ok tänkte jag. Jag får ta det. Nu ska jag vänta ut AF och göra saker rätt, så att det blir bra.

Jag gick på mötet och efter mötet väntade jag ändå längre tid och fick träffa arbetsterapeuten som ni säkert läst om. i inlägget Lönebidrag trots allt.

Det var i oktober. Vi skulle haft ett uppföljningsmöte, men det har ju också ramlat ner i nån pappershög eller tappats bort i nåt obegripligt datasystem så det har inte blivit av.

Ok mejla handläggaren igen. Både om möte och om lönebidrag. Uppföljningsmötet kunde ske 17jan. Lönebidrag måste hon göra en utredning om och praktik måste föregås av en arbetsmarknadspolitisk bedömning.
–Vad betyder arbetsmarknadspolitisk bedömning? Frågade jag.
Inget svar.

Jag ORKAR INTE MER NU!!!

Handläggaren svarar istället med detta: 

Handläggaren: Efter att jag fått information av arbetsterapeut resultat av utredande samtal görs en bedömning om det är aktuellt med arbetsträning. Arbetsträning förutsätter att det finns en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga.

Jag skickar enbart mejl, för att allt ska finnas svart på vitt. Jag har slutat lita på diverse myndigheter och chefer efter det som hände på mitt jobb och med försäkringskassan. Ord i telefonen är inget. Mejl är allt. 

Mejl: 

Jag: Måste det inte finnas grund för sjukpenning om jag ska arbetsträna? 

Handläggaren: Om du t ex fått beviljad sjukpenning 50% kan Arbetsförmedlingen bevilja arbetsträning den andra delen 50% med aktivitetsstöd

Jag: Jag är inte sjukskriven och eftersom min sjukpenning blev indragen för flera år sedan så tror jag inte heller att jag har någon grund för sjukpenning nu.

Det vore väldigt positivt för mig om du kunde titta på alla de papper som jag givit dig/er. Jag vet inte riktigt vilka mer utredningar du behöver göra för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt.

Jag träffade arbetsterapeuten i oktober och kan tidigast få ett uppföljningsmöte i slutet av januari...

För mig är det ytterst viktigt att komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt, men jag är beroende av er.

Därför skulle jag uppskatta om vi kunde snabba på processen och träffas tidigare och att du läser de papper som jag har givit dig innan det mötet.

Då blir det så effektivt som möjligt. Med vänlig hälsning, Sofia

Handläggaren: Nu har jag fått en ny möjlig tid från arbetsterapeuten den 29 december kl 9.00. Fungerar det för dig?
Jag: Ja det funkar! Tack så mycket.

AF pratade om att de kunde bevilja praktik fram till Nyår i oktober. Fixa praktik och praktisera några veckor fram till jul... Utan att veta vart jag ska börja. Jag blev helt blockerad av stressen. Det går inte att stressa fram beslut eller forcera insatser med mig.

Jag har ett behov av att veta spelreglerna av att ha kontroll. Gör jag/har jag det funkar det kanonbra, men med AF undrar jag om det någonsin kommer funka eftersom jag inte styr själv. Mitt liv är inte mitt. hur ska man någonsin få ordning på sitt liv om man aldrig får äga sitt liv?!

Det går inte att spela ett spel om alla reglerna ändras hela tiden. Om hela spelplanen dessutom ändras med varje slag som någon gör med tärningen blir jag helt sönderstressad.

Tänk dig själv att någon möblerar om bland alla dina pärmar, pennor, skrivbord och datorer hela tiden, chefen byts ut, kanske arbetsuppgifter och kollegor också. Det är som att kliva på ett gungfly.

Jag blir galen på att vara beroende av en människa som inte ens har läst mina papper och som inte svarar på de frågor jag ställer. Jag har gjort så oändligt många utredningar, både på psykiatrin och på AF, och alla papper finns ju där i datorn. Det är ju bara att läsa. Eller att läsa frågan i mejlet så man svarar på rätt sak!

Ingen kan allting. Ingen har alla paragrafer i huvudet eller alla utredningar, men man kan anstränga sig för att kolla upp saker och återkomma istället för att vräka ur sig vad som helst i stunden.

NIO månader har gått, och jag måste ha ett jobb. NU! Jag behöver inte fler käppar i mina hjul. Jag vill ha ett jobb som jag trivs med och en inkomst jag kan leva på. Tyvärr verkar AF jobba i motsatt riktning. Det är som ett kvävande nät som klämmer ihjäl mig psykiskt.

Vimsiga handläggare som vräker ur sig vad som helst och mumlar i skägget går fett bort nu. Blir det inte ett resultat av mötet den 29:e dec byter jag handläggare till någon som kan sköta sitt jobb.

Det kan inte vara rimligt att behöva vänta nio månader på beslut om en insats som gör att jag kommer tillbaka i jobb.

Kanske är det kraven och förväntningarna på att insatser faktiskt ska leda till något vettigt för mig som är problemet. Jobbcoacher tex kan ju inte besluta om insatser och om man inte delar upp människor efter vilken bakrund de har utbildningsmässigt eller efter förutsättningar på arbetsmarknaden blir det väldigt svårt att nå ett kvalificerat resultat. Möjligen kan man ju tänka att de betalar skatt eftersom de har ett jobb... Det kan ju vara positivt för samhället, men JAG gynnas knappast av det om inte jag också blir jobbcoach.

Jag är inte intresserad av att ingå i någon slags meningslös "sitta av tiden verksamhet". Det leder mig knappast framåt. Det suger snarare ändå mer energi ur mig. Det måste hända saker nu som leder mig till ett fritt och självständigt liv. Jag förväntar mig också att diverse tjänstemän faktiskt sköter det de är anställda att göra. Tyvärr verkar det vara ett överkrav numera.

Försäkringskassan ber om ursäkt igen!

Adhd- människor brukar ofta förknippas med stort rättspatos och oräddhet. Det verkar vara så att det har slagit igenom väldigt mycket i mig. Jag HATAR rättsröta och människor som snackar skit och försvarar korkade idiotiska beslut. 

Adhd-människor respekterar inte auktoriteter bara för att de är auktoriteter och följer inte regler som känns meningslösa. Jag har ÖVAT mig på att acceptera att man måste följa vissa regler och att det är bra att sammarbeta med chefen även om man inte tycker att det är superduperbra beslut. 

Det funkar bra om man kan mötas med respekt. Respekt för våra olikheter och respekt för lagen och gemensamma regler. En gemensam överenskommelse liksom. Ni fattar nog vad jag menar. 

Gå inte mot rött för då blir du påkörd- typ. 

Försäkringskassan och jag är inte överens om hur man ska tolka lagstiftningen kring beslutsprocesser och huruvida jag har rätt till sjukpenning eller inte. Mitt sjukpenningärende är avgjort till min nackdel men processen som lett fram till avslaget är fortfarande en tvist. 

Först var det handläggaren som gömde sig bakom gardinen eller under skrivbordet för att slippa sköta sitt jobb. Hon vägrade att lämna ut mina handlingar. Detta anmälde jag till JO och Försäkringskassan bad om ursäkt och skickade handläggaren på kurs i förvaltningsjuridik. 

Nu är jag inne på del två av handläggningen av mitt ärende. När min handläggare avslog min begäran om sjukpenning gick ärendet vidare till omprövningsenheten. De sitter isolerade från resten av myndigheten (är min slutsats) och fram till förra året skötte de alla ärenden på PAPPER! 2016 skötte de alltså alla ärenden på papper. Bara en sån sak! 

Kommuniceringstiden- dvs den tid man har på sig att inkomma med kompletterande handlingar för att stärka sin sak gick ut 30:e juni 2016. 30:e juni var på en torsdag. Jag fick ett beslut som var daterat den 5:e juli. Alltså har myndigheten tagit emot min handling delat ut den och registrerat den OCH tagit ett beslut om avslag på FEM dagar med en helg emellan. Det ger handläggaren tre arbetsdagar att ta emot min handling och noggrant ta ställning till om det föreligger nya skäl till att eventuellt bevilja mig sjukpenning. 

Med tanke på försäkringskassans generella arbetstakt där ett ärende lätt tar ett par månader att avgöra så förefaller detta ärende orimligt snabbt handlagt. Sagt och gjort jag anmälde till JO för att få en opartisk granskning. -Fast först ringde jag och pratade med en av deras förvaltningsjurister. 

Han bekräftade min tanke om att det handlagts för fort och därmed var egentligen fallet avgjort. 

Försäkringskassan bad återigen om ursäkt och medgav att ärendet hade handlagts för snabbt för att kunna ta hänsyn till inkomna handlingar. 

Jag har också synpunkter på att det inte går att nå omprövningsenhetens handläggare via email, men det tillbakavisade Försäkringskassan och sade att det visst gick alldeles utmärkt. Så nu vet ni det. Det gäller bara att hitta den "magiska adressen" för den har inte de vanliga handläggarna.

Juristerna på FK skriver i sitt yttrande att de ska vänta FYRA arbetsdagar- minimum för att ta emot och ta ställning till inkomna handlingar. Nu vet ni det. Titta noga på alla papper och bedöm rimligheten i tid och är ni det minsta tveksamma så anmäl! 

Varför är detta viktigt? För att det handlar om rättssäkerhet och transparens. Det är inte ok att forcera igenom beslut. Man måste ge människor en chans att försvara sitt ärende! Det handlar om väldigt mycket pengar och dessa tjänstemän jobbar faktiskt på medborgarnas uppdrag.

Det verkar dock som att de har glömt bort det. Det är lätt att skriva fina ord i ett dokument som man skickar till JO, men jag hoppas verkligen att JO också följer upp att FK verkligen följer förvaltningslagen. FKs jurist skriver i sitt svar till JO att de brustit grovt i sin handläggning och att det har kommunicerats till handläggaren via dennes chef. 

Mitt ärende må vara en droppe i havet, men tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad. Jag känner i alla fall en stor tillfredställelse att ha knäppt dessa handläggare på näsan och fångat dem med fingrarna i sylburken. Gör om gör rätt är min önskan och mitt krav! 

Man kan inte välja när man ska följa lagen, inte ens när man har adhd, och ändå mindre om man arbetar på en myndighet med människors liv i sin hand.  

Min personliga fundering är hur människor kan dra saker till domstol för att försvara beslut som alla vet är helt fel! Socialförsäkringen är en sak men jag har många andra kvar att avslöja. För de blir avslöjade. Förr eller senare blir de avslöjade. 

Det går, det går, och det går inte. Så är det i mitt liv- och nu har jag kommit till punkten "det går inte".  Jag är glad att att JO valde att inleda en utredning av detta ärende nu, men tyvärr har jag inget hopp om pengar.  

Jag kämpar med att acceptera att det är kört. Att jag inte får några pengar. Det är svårt, men det går. Rent principiellt tycker jag ju att de borde göra om hela ärendet pga handläggningen (och komma fram till att de hade fel.) Det kommer ju knappast att hända dock. 

Det värsta är att jag har en känsla av att FK satt slafset i system för att kunna kuppa igenom beslut. Forcera igenom ärenden och strunta i att svara i telefonen, vägra lämna ut handlingar... det är få som har orken och kunskapen att stå på sig och ta strid mot en myndighet. 

Nu vill jag fokusera framåt på andra människor som i sin profession sätter andra människors liv och hälsa på spel- och jag vill göra det i min egen profession. Jag tror att jag skulle bli bra på det faktiskt. Jag drivs av en genuin önskan att förstå. Varför?! Varför gör de som de gör? Tyvärr finns det saker som inte går att förstå med sitt förnuft, men det är i alla fall en bra drivkraft. 

Envis om jag är så ger jag inte upp om jag anser att jag har rätt eller om jag märker att någon vill dölja något. Vad är mer spännande än att avslöja något som kan göra det bättre för den som är drabbad?! 

Rättspatos och stor integritet är två egenskaper som jag är väldigt stolt över, även om det kostar på ibland att leva med det. Varför gör människor fel, när man kan göra rätt? Och hur kan de göra fel varje dag och liksom strunta i det? I mig blir det en väldig vånda om jag upplever mig själv "göra fel". 

Jag önskar en uppriktig ursäkt från denna myndighet som orsakat mig och många andra människor så oerhört mycket skada. Gör om gör rätt! Det är svårt att acceptera att jag inte kommer att få den ursäkt som jag vill ha. Det handlar ju tyvärr inte om oss som privatpersoner utan som samhällsmedborgare där den ena har makt över den andra. Det hatar jag egentligen också. Jag vill vara fri och äga mitt eget liv. 

Makten över mitt eget liv kan jag i alla fall äga och den måste jag kämpa med att behålla när jag nu ska ge mig in i mitt nya yrke. Rättspatoset kanske mildras lite när livet nu kommer på bättre kurs, men det kommer inte att försvinna- sån tur är. 

Maskrosor är en passande illustration till detta inlägg tycker jag. De är otroligt livskraftiga och ger aldrig upp. De är vackra var och en för sig men blir riktigt maffiga i "flock". De växer också där ingen tror att något kan växa och gör sig påminda genom sin vackra gula färg. 

De trivs också bäst i frihet. Plockar man dem och sätter dem i en vas vissnar de rätt snabbt... Lite som mig alltså.. ;-)

   §

Ett Franskt slott!

"Vid regnbågens slut finns en kruka av guld."
Eftersom jag inte har någon bild på ett Franskt slott så får den här bilden symbolisera känslan av att ingenting är omöjligt om man bara följer sin dröm.

Någon mer än jag som fastnat framför programmet "Escape to the Chateau" på Tv4? Jag är helt såld! Kan inte sluta titta. En engelsk småbarnsfamilj som bestämmer sig för att flytta till Frankrike. De inser att pengarna räcker längre än en mysig liten stuga och bestämmer sig för att köpa -ett SLOTT!

Det är ett rent vansinnesprojekt. Ett ekonomiskt slukhål eller som mannen i programmet säger:
– 240 eller 420 (jag kommer inte ihåg siffran) till varför man inte ska köpa just det här slottet. Slottet är byggt på 1870-talet och har stått tomt i 40år. Allt måste göras om eller göras nytt. Eller, värme, avlopp och bredband... allt sånt där som man vill ha som en modern människa.

Jag vill också bo i ett slott! Vem vill bo i en liten lägenhet när man kan bo i ett slott!

Mycke av allt är just myckeavallt. Jag är en obotlig romantiker och just nu längtar jag bort. Jag längtar efter frihet, efter yta och efter nya lösningar efter att kunna leva ut mina drömmar.

Det är befriande häftigt att se två människor faktiskt göra det helt galna och vansinniga som att faktiskt köpa ett slott som är dessutom är ett mastodontprojekt att göra iordning. Naturligtvis utan pengar. (Själva dramaturgin bygger på det omöjliga.)

Det känns faktiskt lockande just nu att skita i det här landet och den här trångsynta arbetsmarknaden som tycks vara i mediebranschen. Ta en paus på soligare breddgrader. Jobb efter jobb månad efter månad och ingenting händer. "Mitt jobb" kanske inte ens finns i det här landet?!

Begränsningarna finns ju faktiskt oftast bara i våra egna hjärnor. I min hjärna. Jag kanske måste fundera mer på vilken typ av journalistik jag vill jobba med. Bostadsfrågor känns lockande faktiskt. Det är så centralt och så viktigt och ganska torrt men ändå känslosamt... Förutsägbart och styrt av massor av regler, men ändå totalt oförutsägbart i den bemärkelsen att man aldrig vet vad som döljer sig bakom fasaden.

Ni kommer att förstå vad jag menar när jag säljer min grävartikel. Jag måste bara ha ett job först innan jag kan sälja den.

"Tack för din ansökan tjänsten gick till en annan sökande den här gången. Vi behåller ditt CV så kanske vi kontaktar dig längre fram."

Hur menar du nu har jag lust att fråga! Jag har sökt jobb på din tidning tre gånger! Eller jag fick just ett mejl om att just ni söker en reporter på den redaktionen som jag sökte till...  Det är faktiskt svårt att inte ta det personligt. Jag har svårt att hantera dubbla budskap jsut nu. Det känns inte schyst.

Nu hoppas jag på förskolan. Barnen vill ha mig. Jag behövs för barnen. Jag behöver barnen... Kanske får jag så många timmar att jag kan börja frilansa. Jag har inte särskilt lång uthållighet och sex månader utan en endaste intervju får mig att känna att jag måste tänka om.

Det känns rätt meningslöst att söka mängder av jobb som jag inte kommer att få. Jag har varit "bortskämd" med att bara behöva söka ett fåtal jobb och sen får det. Jag agerar och det blir en direkt återkoppling.

"Talar man inte om att man finns så kan ingen veta vilken kompetens man har." Det stämmer ju förvisso, men hur ska man någonsin få visa vad man går för om man inte får visa vad man kan?!

Idioti på arbetsmarknaden! Perfekt är tråkigt är min åsikt. Världen behöver fler människor som den engelska småbarnsfamiljen. Som vågar satsa på sina drömmar. Som vågar vara o-perfekta.

Tanken slog mig häromdagen att många pressfotografers bilder ser ganska lika ut. Olika mina bilder. Grymt snyggt men också lite tråkigt, för att det blir lite för perfekt... Kanske är det för att många har gått i samma skola och lärt sig hur det ska vara- hur bilderna ska se ut. Jag har inte gått i den skolan och därmed inte lärt mig hur bilderna "ska se ut". Eller så är det bara ett försvar för mig själv och min egen prestationsångest. Jag duger fast jag inte har gått i "pressfotografskolan".

En o-perfekt bild som jag ändå gillar väldigt mycket! 

Med mitt förnuft kan jag inse att jag inte ska bo i ett gigantiskt hus som kräver massor av underhåll eftersom jag helst inte vill ägna min tid åt sånt. Jag är ju inte heller överförtjust i att städa... hahaha, men min känsla säger att jag såklart ska bo i ett stort hus som rymmer massor av människor!

Kanske det går att hitta någon slags kompromiss? Ett självgående stort hus typ herrgård där jag och min hund kan bo och dit jag kan bjuda in intressanta människor att intervjua och skriva om...?

Där skulle det även finnas utrymme för barnen. En plats där de får ge utlopp för sin kreativitet och fantasi.

Jag kan hänga en lapp på dörren:
"Du finner mig i biblioteket." Jag har alltid velat ha ett bibliotek ända sedan jag var barn.

Känn på skillnaden i bibliotek och arbetsrum. Arbetsrum låter så fruktansvärt tråkigt och förutsägbart. Ett bibliotek rymmer på något sätt hela världens fantasier och drömmar utan att bli förutsägbart eller tråkigt. Det känns så mycket mer inspirerande.

Vem vet vad som händer?! Om inte ett franskt slott så i alla fall ett jobb.

Ge aldrig upp står det på lappen på väggen i mitt sovrum. Kanske är dags att skriva en större lapp och hänga upp på ytterdörren. Ge aldrig upp drömmen om ett bättre och roligare liv! Det liv som jag är ämnad att leva.

Livet blir sällan som man tänkt sig, men det kan ju bli bra ändå!

Filterbubblan...

Idag har varit en sån där skit-dag när man bara vill dra täcket över huvudet och gå i dvala. Överallt möter min hjärna negativa nyheter. Särskilt Facebook är en utmärkt källa till deprimerande nyheter i mitt flöde.

Jag måste ju ändra, men det är väl inte helt det lättaste. Hjärnan vill gärna reagera på alla nyheter om sjuka utförsäkrade människor som krigar mot Försäkringskassan, alla djur som far illa, och alla kampanjer mot någon orättvisa eller nåt måste ändras. Det som nu är känt som filterbubblan. Facebook och Google styr mitt nyhetsflöde med sina algoritmer och får mig att uppleva att allt är skit och att det inte finns något hopp om någonting egentligen.

Problemet är just att ju mer jag reagerar på allt som jag tycker är fel så blir det bara mer, och mer tills jag inte orkar mer. Jag blir deprimerad och ångesten kommer krypande. Tillslut blir även positiva nyheter negativa. Det är FÖR kämpigt att läsa alla inlägg om semestrar på läckra resmål, alla snygga bilder eller nån som faktiskt FÅTT sjukpenning eller blivit uppskattad på jobbet.

Jag måste bryta dödläget akut. Måste ha ett jobb. Måste sluta trycka gilla på alla negativa inlägg på fb. Mitt mående är naturligtvis kopplat till jobbet. Nu har jag suttit hemma i SEX månader! Det är outhärdligt. Man tappar alla sociala kontakter och tappar lusten att ens kliva upp på morgonen. Ekonomin är ett megastort stressmoment. Spara ner på ALLT.

Värst av allt är känslan av att inte riktigt ha en plats. Att inte får plats i samhället.

Häromdagen skulle jag gå på Friskis och Svettis gympa för att få upp lite endorfiner till hjärnan. Träningstajsten är borta. SUCK! Jag orkar inte mer nu.

Ok jag skulle ju ändå köpa nya, googlar in på samma firma som jag köpte från förra gången.
–Tyvärr din storlek är slutsåld.
–Kommer de in igen?
–Nej tyvärr, men storleken under kanske passar?

Alltså nej. Då hade jag beställt den storleken. Sjukt svårt att få tag på träningskläder som passar mig och min kropp. Även om jag försöker vara stolt över min kropp undviker jag gärna att visa upp mig halvnaken på gympapasset. Jag sticker ut tillräckligt mycket ändå känns det som.

Uppslag till en artikel- ja!

Det är något väldigt väsentligt som blir förbisett i detta jag genomlever i detta nu. Jag fick svaret när jag ramlade över "We are the world" videon som kom nån gång på 80-talet. Massor av Amerikanska artister sjöng tillsammans för att samla in pengar för att bekämpa svälten i Afrika.

We are the world

Deras gemensamma nämnare- olikheterna! Alla sjunger, men alla sjunger på sitt sätt. Det finns inget perfekt sätt att sjunga på. Bara glädjen i att göra det tillsammans! Tänk vad många artister som aldrig hade slagit igenom om alla hade behövt låta likadant!

Totalitära stater kan aldrig överleva i längden för att de inte utvecklas. För att de ska utvecklas måste det finnas kreativitet. Jag anar en en likriktning i samhället som jag inte tycker känns kul. Människor som på ett eller annat sätt behöver nåt litet extra åker ut. Eller får aldrig en chans.

SEX månader av bortslösad energi och massor av kompetens som förtvinar. Så känns det. Det går inte längre. Jag har varit på intervju på förskolan jag nämnde i mitt förra inlägg och det kändes smått hoppfullt.

–Vi är absolut inte perfekta! sade chefen Vi jobbar hela tiden med utveckling av oss och verksamheten.

Vilken enorm befrielse att kunna vara den jag är även i förskolan. Jag berättade om min uppfattning att jag gör mig bäst som punktinsatsmänniska i förskolan.

–Vad bara att du kommit till insikt om vad som passar dig! fortsatte hon.

Det börjar med oss. Anställ inte bara perfekta människor. Anställ mig. Jag kan massor och kan lära mig mycket mer. Jag skriver, fotar och pratar med de som pratar med mig. Anställ andra "o-perfekta människor".

Ge mig en chans att visa vad jag går för. Det börjar med oss. Med mig. Jag måste fortsätta söka jobb och våga TA plats. Jag vill skicka signalen till barnen som kommer efter mig att alla får plats. Alla storlekar, sorter, och med diverse olika utmaningar. Alla får plats om vi tillåter det.

Mycket moster!

Jag har haft en lång svacka nu när jag inte skrivit något. Jag har tyckt att allt känns så förutsägbart, tråkigt och meningslöst- det är så kämpigt med detta jobbsökande som aldrig ger någon utdelning känns det som. 

Häromdagen bestämde jag mig i alla fall för att söka timvik på en förskola som jag gick förbi när jag var ute med Oskar i barnvagnen. Märkligt nog sökte just den förskolan vikarier... jag funderade länge på om det var rätt men nu har jag bestämt mig för att försöka i alla fall och det gav utdelning direkt! Jag ska på intervju imorgon. Håll tummarna för att det blir bra, jag behöver det nu!

Barnen är ju en väldigt stor del av mitt liv- och mina syskonbarn är ju helt underbara. Att vara moster är en både stort och viktigt därav rubriken- mycket moster. ;-)) Häromveckan följde jag med Oskar till Moderna Museet här i Stockholm på babymåleri. 

Det är fantastiskt roligt att se alla de där små bebisarna utforska sig själva och "färgen". Museeipedagogerna är så otroligt duktiga och engagerade också. Babymåleriet var en "kurs" på några gånger med olika färgteman tror jag och med olika sorters material som har olika konsistens. 

Den här gången var det tema gult. Bebisarna fick måla med mangopuré och plommonpuré, de fick även känna på polentagryn, de är ju gjorda av majs så de passade in i tema gult. 

All färg är ätbar eftersom små barn utforskar hela sin omgivning med munnen. (även mosters mobil och kamera, om chansen ges... ;-))

Tyllen är sträv mot huden...

Fjädern är mjuk och kittlar lite...

"Taktil betyder beröring. Men benämningen det "taktila sinnet" avser inte enbart beröringen i sig, utan omfattar hela känselsinnet, eller hudsinnet som en del föredrar att kalla det. I det taktila sinnet finns receptorer för beröring, tryck, vibrationer, smärta, kyla och värme. Genom att medvetet och strukturerat beröra huden aktiveras flera av dessa receptorer som via sina nervbanor till hjärnan leder fram till det samordnande systemet - oxytocinsystemet." citat från Beröring.se

Utan beröring kan vi inte leva. Många kramar alltså!! Man kan också stimulera känselsinnet med tex fjädrar eller massage. I förskolan brukar man ibland göra massagesagor för att stimulera känselsinnet. 

stora svepande rörelser...

blandas med små koncentrerade rörelser. Mangopuré är alldeles len...

Fokus och koncentration...

Så här glad blir man efter att ha målat med mat... 

Alltså jag älskar barn. Oftast i alla fall. Jag har noterat (genom noggranna observationer på mina små syskonbarn) att de utforskar omvärlden genom pyttesmå fokuserade rörelser blandat med större svepande rörelser. Motoriken utvecklas fort. Händer är så roliga och tacksamma att fota och att kunna fånga den där lilla lilla stunden av intensivt fokus är häftigt. Oskars blick leder betraktarens öga ner mot sin lilla hand där han utforskar färgen med pekfingret. Fingret liksom spänns lite mot pappret när han känner på färgen... 

Hela kroppen stannar liksom i totalt fokus när det där lilla fingret har upptäckt något som kräver total uppmärksamhet och koncentration. 

Jag tycker också att det är så fascinerande att de där pyttesmå människorna har sin egen identitet och driver sin egen utveckling. Alla följer ungefär samma utvecklingskurva men ändå är varje människa unik. Det är otroligt häftigt tycker jag! 

En annan viktig del av bebisars och små barns utveckling är "kladdet". Små barn måste få kladda! Själv älskar jag att måla med barn, men alltför ofta möts jag av ett tänk från vuxna att barnen ska utnyttja hela pappret, att det blir kladd på golvet, på kläder etc... Fullt förståeligt, men också sorgligt på nåt sätt eftersom det liksom hämmar hela den kreativa processen. 

Förskolan jag sökt jobb på är en Reggio Emilia inspirerad förskola, och då brukar konsten få stort utrymme. Det ska bli spännande faktiskt. Hoppas at jag kan hitta någon slags väg där jag inte släpper barnen helt men ändå kan arbeta med journalistiken. I vilket fall så är jag moster åt fyra små underbara människor som jag kan träffa hur mycket som helst och som oftast är välvilliga "fotomodeller". ;-)

Kreativitet och kärlek tror jag hör ihop, så slösa med kreativa uttryck och massor med kärlek på barnen så blir de fina vuxna. Släpp prestationsstressen och måla istället, klipp, klistra, hoppa i en vattenpöl eller titta på alla vackra löv som ramlat ner på marken. 

Håll tummarna för att jag får göra det de kommande veckorna! 

Lönebidrag trots allt!

Idag var jag på nytt möte på Arbetsförmedlingen här i Nacka. Jag träffade en arbetsterapeut. En arbetsterapeut kan förskriva hjälpmedel av olika slag till mig och andra med olika utmaningar i arbetslivet. Arbetsterapeuten kan också bidra med psykosocialt stöd, som tex att hitta lösningar och förklara om det skulle uppstå låsningar.

Vi pratade lite om lönebidrag, det "magiska" ordet. För er som läste mitt förra inlägg så vet ni att min handläggare sade att "erfarenhetsmässigt beviljas inte lönebidrag till människor med npf". Vad hon grundade den erfarenheten på vet inte jag och ingen annan som jag varit i kontakt med på AF verkar kunna förstå det.

Har man haft och har stora svårigheter att få ett jobb eller att behålla sitt jobb så faller man inom ramen för lönebidrag. Arbetsterapeuten förklarade att man kan få stödet under max fyra år och att det är meningen att man ska trappa ner stödet över tid så att man blir självgående efter fyra år.

Jag har en historia av väldigt många anställningar. Jag har maxat några månader upp till ett år eller ett och ett halvt år, för att sen stämpla och därmed "ta igen mig" för att sen söka nytt jobb. Perioderna med a-kassa är naturligtvis ingen egentlig avkoppling. Man har oceaner av tid, men ekonomin går i fullständig kras varje gång.

Det blir som en tsunamivåg tillslut. Tsunamin resulterade i långvarig sjukskrivning med ersättning från Försäkringskassan i ca 1,5 år tills de ansåg att jag var frisk och drog in sjukpenningen. Eftersom jag inte var frisk blev jag "sjuk" på pappret igen ytterligare 4,5månad. Denna gång utan pengar. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från den knäcken. Även om jag vet att många råkar ut för samma sak eller värre så är det en oerhört tung smäll för mig.

Nu försöker jag återigen ta mig ut på den spelplan som arbetslivet är. Den här gången tänker jag inte maxa. Den här gången tänker jag försöka hushålla med energin så att den räcker livet ut utan att krascha igen om ett halvår. Energifördelning är en bitvis knepig utmaning med adhd/add. Jämförelsen med ett gympapass så kan energin vissa dagar räcka för två pass och vissa dagar räcker den bara fem minuter. Jag vill inte och har inte råd att bli sjuk igen om jag kan undvika det.

Oftast tycker jag att det går ganska bra, men det kan ju gå ändå bättre! Jag vill verkligen börja jobba nu, med journalistiken som jag tycker är kul och inspirerande. Jag tycker att jag har mycket att ge om jag bara får en chans att visa det.

Det är där lönebidraget kommer in. Ni vet ju hur det är när man gör nåt som är jättekul och där man vill visa vad man går för så att man blir uppskattad och får bonus- så känns det ju med mitt nya yrke. Kommer man in i ett flow kan det vara väldigt svårt att hålla sig själv tillbaka och gå hem. Men jag måste. Annars kanske jag kraschar igen. Helst vill jag jobba heltid direkt. Helst vill jag skriva grymma reportage och ta massor av fler omslagsbilder direkt! Men det är mer förnuftigt att börja lite lagom ändå.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda. Arbetsterapeuten fick mig att känna hopp igen. Stressen minskade något och bara vetskapen om att hon finns och stöttar mig är jätteviktig just nu. Hon skulle även prata med min handläggare och räta ut frågetecknen ang lönebidraget.

Vi pratade om anpassningar, tex undvika kontorslandskap, brusreducerande hörlurar, fickminne där det går att spela in saker på. Egentligen mår ju ingen bra av att arbeta i kontorslandskap. I alla fall inte om man får tro forskningen. Den moderna tidens kontorslandskap där man inte ens har en egen arbetsplats eller där det inte ens finns en arbetsplats åt alla fungerar inte alls för mig. Fungerar det bra ens för någon? undrar man ju.

Den känsligare biten handlade om hur och när jag ska tala om att jag är i behov av anpassningar och extra stöd... Om jag skriver det i ansökan så är ju risken överhängande att jag blir bortsorterad redan innan jag ens har hunnit berätta vem jag är.  Ska jag inte berätta det som jag är mest stolt över i mitt liv? att jag har lyckats komma på fötter och lägga om kursen i livet med alla upp och nedgångar som gjort livet mer utmanande?

Vårt samhälle förlorar mer än det vinner på att alla ska vara likadana och utbytbara med superkort varsel. Att alla ska kunna, vilja och orka jobba som en dåre dygnet runt helst gratis och med ett leende på läpparna. Att ingen någonsin ska vara sjuk eller ha utmaningar "utöver det normala". Journalistiken skulle dö ut om det vore så. Journalistiken söker alltid efter det som står ut och det som erbjuder en extra dimension till historien.

Man söker hela tiden historien som har just det som min hjärna erbjuder mig varje dag: dvs myckeavallt... Med den insikten så tror jag att jag kan ge vissa av mina artiklar en extra dimension eftersom jag vet hur det känns från insidan!

Jag har hela tiden en gnagande känsla av att människor jag möter i olika sammanhang inte tror att jag har de problem jag faktiskt har. Arbetsterapeuten trodde på mig och fattade allt!
– Det blir extra utmanande med ett osynligt funktionshinder. Det är hjärnan som som sitter i rullstol. Inte kroppen.

Vi kom överens om att jag skulle försöka börja med praktik som sen kan övergå i en anställning. Håll tummarna för att den planen fungerar!

Uppföljning av viktoperation

– Hur mår du? Sjuksköterskan som ansvarar för dagens uppföljningsmöte sitter snett mitt emot mig vid ett stort skrivbord ställt i vinkel mot det stora fönster som vätter ut mot vattnet.
Jag är på återbesök på Ersta sjukhus, nu är det snart två år sedan operationen.

– Jo det går väl upp och ner svarar jag.
Det gör ju det. Går upp och ner alltså. Sen börjar vi prata om hur jag mått efter operationen och hur det har blivit.

Jag försökte att vara tydlig utan att vara forcerad. Ändå tycker jag att det är svårt. De människor jag möter i vården blir stressade av att höra hur jag har det. På något konstigt sätt tar jag ansvar för situationen och försöker att hålla tillbaka.

Jag berättade lite om hur jag mådde efter operationen, och om ett begränsat urval av alla vårdkontakter jag haft. Jag berättar om svampen.

– Ni får ju antibiotika i förebyggande syfte och den kan ju orsaka att man får svamp eftersom hela bakteriefloran slås ut.

– Det hade ju varit bra om någon i kedjan hade sagt det då. Så hade jag vetat att det var "normalt".

Själv har jag inget minne av att vi fick antibiotika. Inte heller min "salskompis" har något minne av antibiotika i förebyggande syfte.

Jag fortsätter att berätta om mina vårdkontakter. Jag berättar om psykiatrin, och om vårdcentralsläkarna.

– Ett problem som jag upplever som patient är att att vårdcentralsläkarna inte har en susning om viktoperationer. Jag träffar nya läkare varje gång och ingen vet egentligen vad den andra har gjort och jag träffar bara ST-läkare.
–ST-läkare kan vara jättebra! säger sjuksköterskan. Äter du kalcium?
Suck tänker jag. Hon missar ju hela poängen.
–Jag har träffat AT-läkare som har varit jättebra (och ST-läkare).
–Nej, inte nu eftersom vc-ST-läkaren inte ville skriva ut det när jag var där i augusti. Han sade att det inte fanns behov av d-vitamin tabletter just nu eftersom det är sommar och jag är ljushyad och solen skiner. (D-vitamin och kalcium sitter ihop i samma piller.)

Sjuksköterskan blev märkbart irriterad på detta (inte på mig) och sade att man skulle äta dessa tabletter för att förebygga osteoporos, (benskörhet). Jag nämnde inte att jag gjort ett hårmineraltest som visade nästan toxiska halter av calcium. Vissa saker är det bättre att inte berätta.

Vi pratar om "min depression". Jag har ingen egentlig depression. Jag känner bara helt uttömd på kraft att bemöta den stora och komplexa labyrint som det innebär att ha en funktionsnedsättning, vara sönderstressad, arbetssökande och FÖR medveten för sitt eget bästa om hur systemen i Sverige fungerar.

Vi pratar om vad jag äter och hur ofta jag äter. Jag sade som det var att jag inte riktigt kan säga hur ofta jag äter eller hur mycket. Jag äter för många ägg-mackor. Det kan jag säga med säkerhet.

– Det går mycket bättre om man äter regelbundet varannan timme och man kan planera vad man ska äta i förväg. Dagen innan eller veckan innan. Säger sjuksköterskan i all välmening.

Själva grundproblemet med adhd/add är svårigheterna att skapa struktur, att planera saker, igångsättningssvårigheter, att man skjuter upp det som känns svårt/tråkigt och att man har problem att upprätthålla rutiner och struktur över tid. Det påverkar i allra högsta grad möjligheterna till ett bra resultat efter överviktoperationen. Jag vet för mycket om allt möjligt i teorin, och kan lätt prata om alla möjliga intressanta saker (lätt och roligt) men har väldigt svårt att omsätta det i praktiken (svårt och tråkigt)... Jag är nog en väldigt svår patient.

Jag berättar om alla kontakterna på psykiatrin, om hur illa bemött jag blivit där och hur jag tillslut valde att avstå behandling där för att jag blev så illa bemött. Sen avslutar jag med att berätta kort om konsekvenserna för mitt liv nu när Försäkringskassan definitivt sagt nej till sjukpenning- ingen arbetsträning; och om Arbetsförmedlingen och om hur jag ramlar mellan stolarna där också.

– Jag hade hoppats på lönebidrag från AF för att komma ut i arbete men de beviljar inget lönebidrag till oss med NPF.
– Vad är NPF? frågar sjuksköterskan.

Tyvärr är bristen på kompetens kring NPF för stor inom vårdsektorn. Bristen på förståelse gör att råden jag får känns fullständigt övermäktiga eller irrelevanta. De kan sitt område och de som ska ha koll på den större bilden har i själva verket knappt koll på vad kollegan i rummet bredvid gör. Ändå mindre vad kollegan jag träffade vid förra besöket har givit för råd eller behandlingar trots att det är skrivet i journalen (i bästa fall).

Få orkar sätta sig in i komplexiteten som det innebär att ha min hjärna. De säger saker som påståenden istället för att fråga hur det fungerar i mitt liv som de sen talar om lösningen på. Det känns så tröttsamt. Jag hata när andra människor ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv, när de inte ens har frågat om hur jag faktiskt lever mitt liv!

Slutligen gick vi igenom mina prover som jag tagit och konstaterade att vissa värden ligger för högt. Bland annat B12 som jag ska äta som extra tillskott. Intressant nog träffade jag en läkare på vc i somras som absolut propsade på att jag skulle äta B12.

Jag nämnde att jag tolkat provet jag tagit tidigare som att jag ligger långt över referensvärdet och att jag därför inte borde behöva äta tillskott. Hon menade att jag inte alls låg så högt och att jag absolut ska fortsätta äta tabletterna.

Nu har läkaren på Ersta bestämt att jag ska äta dem varannan dag- för att jag ligger för högt.

– Nu kommer jag skicka ett brev till din vårdcentral att de ska följa upp ditt prov om sex månader.
Det är vc som har uppföljningsansvaret.

– VC kallar inga patienter eftersom de får mer betalt för nybesök. säger jag.

– Vissa vc skyller på att de inte har någon rutin eller något system för att kalla patienterna för kontroller. Vi har en väntelista och ett noggrant system för att kalla våra patienter. Ibland är det bättre att ta ett eget ansvar för sin hälsa och ringa själv och boka uppföljningar.

Jag som patient kan omöjligt hålla koll på alla uppföljningar som behövs göras. Eftersom det även innefattar att veta vilka prover som ska tas och när dessa ska tas. Jag behöver veta om de ska vara fastande och även kontrollera att proverna blir kontrollerade och att dessa följs upp. Vilka prover som ska tas för att kontrollera överviktsoperationen och vilka prover som ska tas på psykiatrin.

Vilka andra uppföljningar som ska ske vart och när dessa ska ske. Det är orimligt.
Det är för mycket att hålla reda på redan som det är. Jag är inte läkare, och jag har inte heller betalt för att sköta min egen sjukvård. Det är faktiskt så att landstinget betalar stora summor pengar till diverse olika aktörer inom vården för att de ska ha koll.

Såklart är det ju smidigt för dessa operatörer om patienten själv har koll och tar hela ansvaret. För mig är det inte ett alternativ att fortsätta vara sambandscentral och försöka övertala diverse olika läkare att åtminstone ta ett prov för att försöka begripa vad det är för fel.

I fallet med viktoperationerna har Ersta gjort en upphandling med landstinget om vilka operationer som ersätts och med hur mycket och vilka efterföljande kontroller som ingår. Ett väl avgränsat system som är lättöverskådligt för landstinget och för Ersta.

Jag som patient har inte egentligen någon aning om vart jag ska vända mig för det problemet jag har just då utan vänder mig till VC som inte har något fungerande system för att hantera viktopererade och alla andra miljoner diagnoser som läggs på deras bord varpå de blir sura och stressade av att ha mig i luren med mina komplexa problem som de inte kan lösa med ett piller på en kvart.

När jag ringde Ersta som nyopererad fick jag en sur fråga om varför jag inte klev upp tidigare på morgonen så att jag hann äta alla mål. Jag vill inte känna mig som en belastning så jag vände mig inte dit något mer. Jag är rädd för att ställa krav och riskera att bli avvisad. Det kanske är någon slags överlevnadsstrategi/försvarsmekanism som jag tänker är väldigt mänsklig. Alla vill helst vara omtyckta av alla...

När jag nämnde för sköterskan att jag kraschade av stressen efter operationen och att jag tyckte det var konstigt att de inte har någon uppföljning eller ens information om vart man ska vända sig skjuter sköterskan över det på mig.

–Det var ju du som själv valde att göra operationen och det är en frivillig operation på friska människor. Det kanske kom för snabbt inpå. Du kanske inte hade haft tid att förbereda dig ordentligt mentalt?

Jag valde att göra en överviktsoperation för att livet skulle bli lättare. Faktiskt av ren desperation. Jag valde inte att krascha av stressen som det medföljde. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli som det blev, och även om jag lärt mig mycket på vägen hoppas jag på att det blir lite medvind nu. Jag har inte valt att inte veta att jag råkar ha Sveriges sämsta vårdcentral. Jag har inte valt att inte ha orken att byta.

För en människa med svårigheter att prioritera och som redan känner sig som en spelpjäs i ett Fia med knuff spel så blir alla dessa val en omöjlig sak att hantera. Hur ska jag veta om den jag möter på nästa vc är bättre än den jag möter på den nuvarande vc:en? Kommer de ha tid för mig? Kommer jag att kunna berätta vad jag vill ha hjälp med?

Det är så lätt att skjuta över allting på offret när det blir problem, men precis som mobbningen på jobbet är faktiskt inte hela ansvaret mitt! Jag anser att vården har fallerat grovt i mitt fall, men hur sjutton anmäler man ett totalt systemfel?!

Det går inte att fortsätta att tänka i termer av rutor och upphandlingar som i ett Fia med knuff. Mitt liv är tyvärr inte inordnat i prydliga färgkodade fält, även om det skulle vara lättare för alla om det vore så.

Sjuksköterskan avslutade med att säga att hon skulle skriva de sakerna vi pratat om i journalen och i brevet. Hon kanske inte skulle komma ihåg allt men det mesta. Jag tänkte bara välkommen till mitt liv. Jag har bara berättat en bråkdel för dig. Jag skojade och sade att jag nog måste skriva en lista med alla människor jag träffat på olika ställen och en mer lättöverskådliga tidslinje så att den stackars människan på andra sidan skrivbordet åtminstone har en chans att hänga med...

Jag kanske ska skriva en redogörelse i punktform som läkaren kan titta på. Det skulle ju spara enormt mycket tid.

Det är inte lätt att vara patient, men inte heller läkare/ vårdpersonal. Jag avslutade med att jag hittills styrt upp mitt liv och det klarar jag säkert av en gång till. Jag måste bara bearbeta lite av det som hänt först. Sen ska jag arbeta som journalist för det är sååå himla spännande!

Det är lättare att skriva om andra människors historier än att hela tiden skriva om sig själv. Det ser jag verkligen fram emot! Vem vet om jag kanske till och med kan dela några historier här?!

Jag är på riktigt!

Jodå de fanns kvar. Alla "miljoner papper" som Arbetsförmedlingen fick av mig när jag skrev in mig igen efter mitt senaste jobb. Phu! Jag är där för ett kartläggningsmöte som uppföljning på förra veckans info möte.

Ny handläggare, dra hela mitt livs historia och försöka få nån slags ordning på situationen. Den här handläggaren var inte helt ny för mig, men ni fattar poängen.

På info- mötet pratade "team utreda" (det är specialhandläggarna som hanterar människor med större behov än normala) om olika stödinsatser och olika hjälpinsatser de kunde erbjuda för att hjälpa människor ut i jobb.

Vi alla som satt där skulle börja med ett litet trevligt småprat med varandra "för att utbyta erfarenheter". Jag pratade med den ena människan som hamnade nära mig. Jag har ju lätt för att prata med människor... det är ju alltid en fördel...  – Ändå känns det alltid lite absurt att "utbyta erfarenheter" i tre minuter med en människa man bara träffar en enda gång i livet.

– Jaha har du tänkt på vad du behöver för stöd från AF? frågar min handläggare på vårt enskilda möte.

– Jo sade jag. Jag har tänkt på lönebidrag, praktik och starta eget bidrag.

Min handläggare svarar direkt:

– Rent erfarenhetsmässigt så beviljar inte AF lönebidrag till människor med NPF.
(NPF står för neuropsykiatriska funktionshinder och omfattar Autismspektrumdiagnoser (Asberger) och Adhd tex.)

– Praktik kan vi bevilja fram till Nyår, sen är det nya regler. Sen finns det en insats som heter stöd till personligt biträde och så kan vi erbjuda ett möte med en arbetsterapeut. Arbetsterapeuten kan förskriva kognitiva hjälpmedel. Alltså hjälpmedel som kan hjälpa till att hålla ordning på planering, och skapa struktur.

Jag har ju träffat en sån person tidigare och de hjälpmedel som finns är inte alls anpassade för mig. Det är också extremt svårt att prata om hjälpmedel innan jag ens har en arbetsplats!

Stöd till personligt biträde är säkert jättebra om man har behov av nån slags personlig assistent. Den personen ska göra det jag inte klarar på arbetet. Det känner jag inget behov alls av. Snarare tvärtom. Jag orkar absolut inte dirigera runt ytterligare människor i mitt liv som i bästa fall har en grundläggande förståelse för adhd.

Jag föredrar att arbeta själv men i ett socialt sammanhang som på en redaktion. Det fungerar väldigt bra om tempot inte är helt skruvat.

Tillslut kom vi till rutan "yrke" i AFs databas.
– Du står inskriven med oidentifierbart yrke i vår dator. Det godkänner inte A-kassan.

Jag kan nämligen inte skrivas in som journalist på AF. Det är bara AF kultur som kan skriva in mig som journalist och den delen av AF godkänner inte min utbildning! Helt sjukt!

Jag har skickat ett mejl till dem och frågat vem som är ansvarig för vilka utbildningar som godkänns och hur de ser på den uppkomna situationen. Äntligen har jag en legitim anledning att fråga jobbiga frågor!! Det är MENINGEN att jag ska fråga jobbiga frågor till människor!

Jag har alltså pressleg men kan inte skrivas in på AF som det yrke som jag faktiskt vill arbeta med!

– Administrativ assistent- det blir ju fel säger min handläggare.
– Ja det blir ju jättefel säger jag. Då får du ju skriva in mig som förskollärare igen då.

Det är en principfråga för mig. Jag är inte en administrativ assistent. Jag är leg förskollärare, fil kand i barn och ungdomsvetenskap och pedagogik samt leg journalist. Dessutom har jag faktiskt läst Mänskliga rättigheter. Jag är jättestolt över allt jag har läst och åstadkommit i mitt liv.

Ändå kändes det som att all energi rann ur mig när hon skrev in förskollärare.
– Det här känns som någon slags Kafka process där alla dörrar stängs framför mig.

Sen gick jag hem och grät för att allt kändes så hopplöst. Det kändes som att allt jag kämpat för att komma bort ifrån ändå stirrade mig rakt i ansiktet. Det kändes återigen som att jag inte är tillräckligt mycket. Tillräckligt mycket för att passa in i systemet. Som att jag inte vore på riktigt, men det ÄR jag ju. Som att jag själv hela tiden glider ur mitt eget grepp. Kanske är det resultatet av för många års ansträngningar att passa in och vara till lags för att inte behöva blotta min sårbarhet och åka ut, bli utestängd från gemenskapen.

Men nej. Jag tänker inte låta mig knäckas den här gången heller. När stressen släppt lite känns det ändå ganska skönt att slippa utredas ännu en gång av AF. Slippa alla kryssformulär som ändå inte fångar upp min problematik. Slippa hamna ändå djupare in i det klibbiga garn som omgärdar AF.

Idag mår jag betydligt bättre. Samtidigt tycker jag genuint synd om människor som måste jobba på AF. Denna hopplöst baktunga koloss som hela tiden hamnar i skottgluggen för diverse arbetsmarknadspolitiska ideér. Det är nya regler hela tiden. Ändå är det ju faktiskt beundransvärt att det faktiskt finns människor som står ut med yrket och ändå klarar av att vara trevliga och glada när man träffar dem.

Miljön är ändå värre, med fullständigt kala arbetsrum med färglösa väggar blandat med en dassig blå färg. Ingen estetik där.

Jobbcoachen har jag glömt. Jag kunde få en jobbcoach. Den sågade jag direkt.

– Det känns som att jobbcoacher mest är intresserade av att fördriva tiden och få betalt för minimalt arbete. Nej det är jag inte intresserad av att medverka till.

Min handläggare såg lite chockad ut av min rättframhet, men det är verkligen dagens sanning. Jag behöver inte fler coacher som ska suga år sig sin bit av pengarna. Jag behöver ha ett jobb så att jag kan betala skatt!

Jag behöver gå från tärande till närande på vår samhällskropp, och det tänker jag lyckas med. Utan AF.

Nu är det läge att återta makten i mitt liv och vända motgångarna till framgångar.

Livet med en motorväg i huvudet

Jag har för mycket i huvudet. Det är helt enkelt därför jag inte har skrivit på ett tag. Vad ska jag göra rent praktiskt och vad är det jag måste tänka på att göra, vad vill jag göra och vad gör jag.

Inte helt lätt att sortera. Tankar och idéer kommer ju sällan med prydliga etiketter instoppade i prydliga fack, som man ibland skulle önska att de gjorde. Istället kommer de i en strid ström som liksom aldrig sinar.

Det kanske blir lite mer uppskruvat med adhd. Jag brukar jämföra det med E4:an. Ibland blir det trafikstockning och ibland är det nästan tomt på bilar. Min hjärna däremot är det sällan tomt -på idéer ska väl tilläggas. Problemet är prioriteringsförmågan. Jag brukar jämföra med motorvägsavfarter. Alla avfarter som har såna där glittriga blinkande skyltar som lockar till att köra av just där.

Det gäller att verkligen hålla fokus på målet. Problemet just nu är att målet känns väldigt diffust och avlägset. Jag vill ha ett jobb, men vart vill jag/kan jag jobba? Vart hittar jag en redaktion som uppskattar mig och har en trevlig stämning och som kan anställa mig?

Det är mitt mål: att hitta ett bra jobb.

Under tiden jag funderar på det håller jag på med min artikel som jag skrev på i våras. Den handlar om hur ett stort bostadsbolag hanterar mögel och fuktproblem i sitt bestånd. Den är inte riktigt klar, men snart så hoppas jag kunna sälja den till en tidning och då kanske jag kan lägga ut en länk här.

Jag skulle vilja vara frilans. Jag tror att jag kan försörja mig som frilans åtminstone till viss del. Tyvärr har prispressen drabbat även mediabranschen. Hela jobbet -halva priset mentaliteten har nått även tidningarna. Det är så dumt att tänka så i tider när fri och oberoende journalistik behövs som bäst. Tyvärr är det pengarna som styr. Inga pengar -ingen journalistik. Annonsintäkterna går till Google och Facebook istället för tidningarna.

Jag måste ändå tro att det går. Förlorar jag hoppet om min egen framtid finns det ju inte mycket kvar.

Nästa avfart är Facebook. Kom och läs alla inlägg, lajka och skriv på alla inlägg. Myckeavallt har svårt med lagom. Det blir gärna allt eller inget. ;-) Titta på en film, titta på två filmer tre filmer, de är ju så korta...

Familjen är en jättestor avfart. Tre systrar, två svågrar, två föräldrar och fyra syskonbarn... de är jätteviktiga i mitt liv. Mina syskonbarn... åååå vad jag är stolt över dem!! Så underbart fina, så mysiga, och perfekta, fulländade små människor.

Att bara vara nära dem, att höra deras funderingar, vara del av deras liv... ååå det är stort!

Jag är grymt sugen på att göra radio med dem... Jag tror de skulle tycka det var kul. Vi får se lite längre fram om vad jag kan göra med den idén. Kan jag få in barnen på nåt hörn i mitt framtida jobb vore ju det kanonkul! Inte bara syskonbarn utan även andra barn.

Ludde avfarten är också stor. Hahahaha vem kan motstå en stor fluffig hund med två svarta ögon som tittar på en och piper så fort man sätter sig vid datorn. Lek med mig, borsta mig, gå ut med mig, krama mig... ägna dig åt mig hela tiden...

Ludde 

Jag älskar djur. Jag har haft kanin när jag var barn, hund och katt när jag blev vuxen. Det är svårt att leva utan djur helt. Men jag kan inte heller ta på mig ansvaret för ett djur på heltid som läget är nu. LÅNA är perfekt! Jag lånar Ludde så mycket jag vill och när jag kan. Precis perfekt!

Imorse vaknade jag av att "någon" knaprade under min säng. Det var Ludde som knölat sig in under sängen i natt och gnagde på sängramen. Hahaha

Långa promenader i skogen vid Ältasjön och Flaten är helande för sinnena. I alla fall när det är solsken. Regn är jobbigt för man blir så blöt, men det är ändå skönare att vara ute än att sitta inne.

Ludde vid Flaten

När inte Ludde är här brukar katten Måns komma och hälsa på. Han smyger sig in även när Ludde är här, men han gillar inte Ludde så det blir inte så bra. Djur är verkligen ologiska. ;-) Sist fick hans matte hämta ut honom.

En mindre kul avfart är spökerierna i min lägenhet. Häromnatten åkte min badrumslampa i golvet bara nån minut efter att jag gått ut ur badrummet och släckt. Själva sockeln eller vad det heter där glödlampan sitter sitter kvar i taket, och det är inget fel på gängorna. Smällen som blev när den åkte i golvet gjorde mig så rädd att hjärtat nästan stannade i kroppen.

För inte så länge sen var det någon som smällde till smörkniven som låg på spisen så den for ner på golvet. Jag hörde smällen. Och -nej -det finns ingen rimlig förklaring till att den skulle ha ramlat ner av sig själv eftersom den landade ca 30cm ut från spisen. En annan smörkniv hittade jag under köksbordet. Jag brukar inte ha för vana att slänga smörknivar på golvet så det finns ingen logisk förklaring till det heller.

Badrumslampan... jag har ändå funderat hit och dit och funderat på om den kan ha krackelerat, eller varit dåligt upphängd etc, men det förefaller väldigt osannolikt eftersom spridningen på glasskärvorna var såna att den har träffat golvet i helt skick. Som att någon släppt den rakt ner i golvet från takhöjd.

Jag lade i alla fall upp lite bilder på FB och fick hjälp att skicka iväg en dam som var här och ställde till det. Man kan inte ha spöken som husdjur, i alla fall inte när de ställer till en massa problem. Det är verkligen fint när människor helt förutsättningslöst kan hjälpa varandra ur kniviga situationer.

Min livsfilosofi är att det man ger i en ände kommer tillbaka i en annan ände. Det funkar bra tycker jag. Nu hoppas jag bara att jag kan få ett jobb så att jag kan ge tillbaka genom att ge utsatta människor en röst i mediabruset.

Tillbaka på motorvägen måste jag fortsätta att köra mot målet och försöka parera avfarterna. Kör jag av på varje avfart blir det en väldigt lång väg till målet- om jag någonsin skulle komma fram. ;-0

"Mysteriet med den försvunna stolen"

Detta är en stol.

Ett faktum.

Ett antagande som vi alla kan gå med på att det faktiskt är en stol.

När jag såg dem var de tre. Tre likadana stolar står i butiken i Hammarby Sjöstad. Snett mitt emot ytterdörren. Jag kände direkt att "de ska jag ha!" 

–Tyvärr de är bokade säger kvinnan bakom disken när jag frågade om priset, men jag kan sätta upp dig på väntelistan och om ingen hämtar dem före måndag är de dina. 

–Tack det blir bra svarar jag och lämnar mina uppgifter. 

Hela helgen efter mitt besök tänkte på att den som hade bokat dem inte skulle köpa dem, för de var mina. Jag affirmerade in dem in i mitt liv. 

Så på måndagen ringer de från butiken och säger att stolarna är mina. Jag engagerar min mamma för att åka och hämta dem och försöker klämma in alla tre stolarna i mitt minimala kök. Det var inte en hållbar lösning så en fick flytta ut i vardagsrummet. 

Problemet som nu plötsligt har uppstått är att en saknas!

Nu kanske ni tänker att jag kom ihåg fel och att jag bara köpte två stolar, men jag vet att jag köpte tre. Jag har en liten hangup på ojämna och jämna nummer. Jag köper väldigt sällan ojämna nummer av saker och det störde mig att det var tre och inte fyra. 

Två hade ju varit bra, fyra hade också varit bra, men nej de var bara tre. 

– Är du säker på du verkligen köpte tre? 

– Absolut tvärsäker!

– Har du lånat ut dem till en granne? 

– Har du slängt en stol kanske? 

– Nej inte vad jag minns! 

– När såg du den senast? 

Nu har jag ju inte för vana att inventera mina möbler särskilt ofta, så jag kan inte säga när jag såg den senast. Jag vet bara att jag upptäckte att en stol saknades för en vecka sedan. 

Eftersom jag inte kan minnas att jag givit bort den till någon eller lånat ut den och att jag varit hemma hela tiden utom två veckor i vintras så tänker jag ju såklart på om ett spöke kan trolla bort en stol. Ni vet såna där poltergeistfenomen. Det händer ju såna saker här lite titt som tätt så det är ju inget konstigt egentligen, men är det verkligen möjligt att trolla bort en hel stol?! De är ju stora. (Stolarna alltså, inte spökena.)

Jag har ingen logisk förklaring till mitt stol fenomen. 

Världens sötaste Ludde!

Har jag tur, eller har jag tur?!! Mitt i depressionen över beskedet att Kammarätten nekar prövningstillstånd frågade min kompis om jag ville ta hand om Ludde några dagar.

Många pussar från en kramgo' Ludde

Omedelbar lycka! Jag älskar djur och har gjort sen jag var liten. Vi kommer väldigt bra överens- djuren och jag. Jag upplever att djuren liksom gör mig mindre stressad, mindre deprimerad och kanske till och med en bättre människa över lag. Att klappa honom och krama honom, att prata med honom och interagera med honom frisätter massor av endorfiner sk. må-bra hormoner. 

Ludde har gnagt upp en bit av en trädrot i hundrastgården. :-)

Ludde är underbar. Som en stor mjuk och varm nalle. Jag har fått ha honom i fyra dagar nu och vi har kommit varandra väldigt nära. Han springer lös i skogen om vi är på ett ställe som passar och kommer farande som en studsboll så fort jag ropar. Dvs om det inte är andra hundar i närheten...

Han är bara sex månader- valp alltså, med otroligt mycket energi, glädje och kärlek. Precis som det ska vara! Vi har ju gott om tid att lära känna varandra bättre och jag kan öva lite träning på honom. Min känsla är att hundar är lite som barn som testar gränsen, så även om ägarna själva tränar honom så är det bara en bonus om jag också tränar honom.

En stor mjuk fluffig kompis.

Bad i Ältasjön

Ludde spanar ut över Ältasjön.

Bara så underbart söt!

Precis som ett barn protesterar han mot att gå hem från parken. Han lägger sig i nån lämplig buske och vägrar helt enkelt att gå därifrån. hihi 

Snälla rädda min kropp var känslan första dagen. Ludde pep och jag gick ut, och ut, och ut och ut... Från nästan konstant stillasittande till 17000 steg över en natt var rätt mastigt, och ändå älskar jag att ha honom här så att jag får gå ut!

Jag går inte ut om jag inte har någon direkt orsak att gå ut. Jag går inte på skogspromenader ensam. Därför är det perfekt med hund. Det är ju bara att gilla läget och gå ut. Igångssättningssvårigheter är svårast att övervinna om jag inte tycker att det är roligt. Det är inte så roligt att gå ut själv, men med Ludde blir det ju betydligt roligare.

Bada är härligt. Här badar Ludde vid Ekudden i sjön Flaten

Naturligtvis förutsätter det att man har tiden, orken och pengarna för att ge sin hund ett bra liv. Jag hoppas att jag på sikt kan skaffa egen hund och träna den till att bli en servicehund. Ett hjälpmedel alltså för stresshantering, som kan bidra med struktur och ordning, ångestdämpande, sällskap etc.
Här kan ni läsa mer om servicehundar för adhd. Har man riktig tur så kan man få beviljat pengar från Försäkringskassan för sitt hjälpmedel. Jag räknar inte med det med tanke på mina erfarenheter, utan det blir i så fall en bonus. Här kan du läsa mer om assistanshundar.

Jag skulle så gärna vilja lära barnen också hur man umgås med hundar. Det är ingen självklarhet att barn vet hur man hanterar en hund. Lite av det gör jag med Ludde. Det går liksom av sig själv eftersom han älskar barn och är så otroligt snäll.

Dagens promenad avslutades med en snygg skuggbild. 

Som den sociala människa jag är så är det superkul att få prata med andra hundmänniskor om hur de sköter sina hundar. Jag har träffat så enormt många trevliga och respektfulla hundmänniskor dessa fyra dagar här i Älta.

Jag avskyr att bara sitta hemma ensam. Med Ludde har man inte tid att ha tråkigt. Det är fullt ös hela tiden. Det bästa är att även om han åker hem imorgon så vet jag att han snart kommer igen. :-)