Arbetsförmedlingen tar priset!

Jag tycker synd om dem. När jag sitter där på deras kala deprimerande fula kontor så tänker jag att ingen människa kan ju må bra av att jobba i den här miljön.

Tyvärr hjälper det bara för stunden mot min ilska och vanmakt över att mitt liv återigen tycks fastna, utsmetat någonstans mellan alla deras paragrafer.

Det kan inte vara lätt att befinna sig i arbetsmarknadspolitikens högborg där spelplanen ändras utifrån vad just den sittande regeringen anser vara den bästa lösningen på att få människor i arbete.

Stora delar av mitt vuxna liv har ju präglats av kontakterna med denna institution. Min känsla har pendlat mellan uppgivenhet och snudd på förakt.

–Här ta det här häftet med jobbcoacher så kan du välja en som du tycker verkar bra och som är inriktad på foto.

Ett tjockt häfte med ändlösa tätt, tätt skrivna rader på diverse jobbcoacher. Jag tittade aldrig på det där häftet. Jag fixade ett jobb istället.

Du kan få gå på starta eget kurs.
Ja! vad bra tänkte jag.
–Vi beviljar inga pengar till kulturell verksamhet om man inte varit verksam där tidigare. Du kan ju skicka in din affärsplan ändå om du vill.

Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Arbetsförmedlingen har ju upphandlat den här tjänsten av ett företag som ska tillhandahålla kursen. De kanske hade kunnat meddela de som hade kursen att AF inte godtar kulturverksamhet...

Jag hade en jättebra handläggare ett tag. Hon skickade mig till en jobbcoach för handikappade människor inne i stan.

–Ge inte mig papper i handen för de kommer bort, säger jag till kvinnan på andra sidan bordet som är min coach.

Hon gav mig direkt femton ex av ett brev där det stod att hon var min jobbcoach som jag kunde skicka till potentiella arbetsgivare.
När sökte jag jobb "på papper" senast?! tänkte jag i mitt huvud.

Jag frågade henne om de hade alla de där andra pappren hon gav mig på datorn så att hon kunde skicka de till mig. Hon såg väldigt besvärad ut och sade att de inte hade det...
Chockad och genuint förvånad lämnade jag kontoret den dagen med alla papper som sen begravdes i nån hög här hemma.

Vi hade seminarium där vi skulle öva på att ringa på jobbannonser och hon pratade om CV bilder.. Rummet var så litet och så kvavt att jag hade svårt att andas.
Efter gruppseminariet skulle vi skriva CV i grupp. Jag tipsade de andra deltagarna i gruppen på hur de skulle skriva och vart de kunde söka jobb...

Tillslut mejlade jag henne. Jag stod inte ut. Jag förväntar mig att man respekterar min tid även om jag är arbetssökande. Det gör man inte genom att behandla mig som ett får i en fårskock. Jag jämförde hennes verksamhet med ett vuxendagis. Hon blev inte glad.

– Om du inte tar det här fotojobbet kan vi lätt ordna jobb till dig på salladsbaren här på hörnet, coachens chef blänger surt på mig.

När de slutligen ville tvinga iväg mig på studentfotografering i en annan stad över dagen slog jag tillbaka och fick dispens från AF från att åka dit.

Jag står där vid disken och frågar efter mina papper bakåt. Jag får en utskrift av det senaste året. Längre tillbaka har AF i sitt arkiv. Vart det är och vem man ska ringa är inte helt klarlagt.

–Det finns ingen rapport från jobbcoachen...

De skickade nog inte in någon rapport för att de insåg att slaget var förlorat. Jag hade inte kommit ut i arbete och de fick nog inga pengar för mig. Det var därför chefen var så desperat att få ut mig i jobb.

Jag anpassar mig inte om jag inte tycker att det finns fog för det. Så är det och så har det alltid varit. Hets fungerar inte heller eller hot.

Min braiga handläggare blev handplockad till huvudkontoret och jag fick en ny handläggare som var lika karismatisk som en död sill.

En handläggare blandade ihop sitt privatliv med mitt.
–Starta inte eget företag! Jag har haft eget och det gick åt skogen. Det är jättemycket jobb.

Jag lutade mig bakåt i stolen och frågade helt sonika:
–Vad tycker du jag ska göra då?

Det hade han såklart inget förslag på.

Nu gör jag ett hopp fram tills i somras. När jag hade avslutat min utbildning och inte fått något jobb skrev jag in mig på AF. Den 5:e juni.
– Hon är född den 15:e så hon hamnar på "Lennarts" bord, säger handläggaren bakom disken till sin "ny på jobbet" kollega och pekar på en lista som hon har fastklistrad på disken.

Det är en av specialhandläggarna.
–Du får komma tillbaka om en vecka på ett möte.
Ok.

I kön fram till disken hade mannen med döskallar på snusnäsduken och skinnjacka framför mig berättat alla detaljer om sin besvärliga prostata som gjorde att han var tvungen att kissa hela tiden och att han hade pluggat på universitetet det här året med a-kassa och att det var tufft med att ta alla poäng i tid. Han var visst samhällskunskapslärare.

"Lennart" lyssnade mycket noga och uppmärksamt på min historia om diagnos och alla jobb. Tyvärr dokumenterade han aldrig besöket i datorn och skrev ingen handlingsplan.

–Du har ingen handlingsplan. Du måste ta kontakt med din handläggare och skriva en handlingsplan, säger damen i telefonen när jag kontaktar kundtjänst.

ORKA!!! Jag orkar inte sköta alla andra människors jobb! Jag får fan inte betalt för att sköta deras jobb känner jag bara.

Jag byter till Nacka AF. Jag har ju gått där tidigare och jag bor ju i Nacka. Ok jag byter i augusti.

–Journalist är ju inte världens bästa arbetsmarknad säger handläggaren bakom disken. Supertrevlig, varm och inkännande, men tyvärr tillhör hon inte "rätt team". Jag ska gå till "team utreda".
–Du kan få gå på möte med specialhandläggarna. Det är tyvärr ganska lång väntetid så du vet.

Ok tänkte jag. Jag får ta det. Nu ska jag vänta ut AF och göra saker rätt, så att det blir bra.

Jag gick på mötet och efter mötet väntade jag ändå längre tid och fick träffa arbetsterapeuten som ni säkert läst om. i inlägget Lönebidrag trots allt.

Det var i oktober. Vi skulle haft ett uppföljningsmöte, men det har ju också ramlat ner i nån pappershög eller tappats bort i nåt obegripligt datasystem så det har inte blivit av.

Ok mejla handläggaren igen. Både om möte och om lönebidrag. Uppföljningsmötet kunde ske 17jan. Lönebidrag måste hon göra en utredning om och praktik måste föregås av en arbetsmarknadspolitisk bedömning.
–Vad betyder arbetsmarknadspolitisk bedömning? Frågade jag.
Inget svar.

Jag ORKAR INTE MER NU!!!

Handläggaren svarar istället med detta: 

Handläggaren: Efter att jag fått information av arbetsterapeut resultat av utredande samtal görs en bedömning om det är aktuellt med arbetsträning. Arbetsträning förutsätter att det finns en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga.

Jag skickar enbart mejl, för att allt ska finnas svart på vitt. Jag har slutat lita på diverse myndigheter och chefer efter det som hände på mitt jobb och med försäkringskassan. Ord i telefonen är inget. Mejl är allt. 

Mejl: 

Jag: Måste det inte finnas grund för sjukpenning om jag ska arbetsträna? 

Handläggaren: Om du t ex fått beviljad sjukpenning 50% kan Arbetsförmedlingen bevilja arbetsträning den andra delen 50% med aktivitetsstöd

Jag: Jag är inte sjukskriven och eftersom min sjukpenning blev indragen för flera år sedan så tror jag inte heller att jag har någon grund för sjukpenning nu.

Det vore väldigt positivt för mig om du kunde titta på alla de papper som jag givit dig/er. Jag vet inte riktigt vilka mer utredningar du behöver göra för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt.

Jag träffade arbetsterapeuten i oktober och kan tidigast få ett uppföljningsmöte i slutet av januari...

För mig är det ytterst viktigt att komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt, men jag är beroende av er.

Därför skulle jag uppskatta om vi kunde snabba på processen och träffas tidigare och att du läser de papper som jag har givit dig innan det mötet.

Då blir det så effektivt som möjligt. Med vänlig hälsning, Sofia

Handläggaren: Nu har jag fått en ny möjlig tid från arbetsterapeuten den 29 december kl 9.00. Fungerar det för dig?
Jag: Ja det funkar! Tack så mycket.

AF pratade om att de kunde bevilja praktik fram till Nyår i oktober. Fixa praktik och praktisera några veckor fram till jul... Utan att veta vart jag ska börja. Jag blev helt blockerad av stressen. Det går inte att stressa fram beslut eller forcera insatser med mig.

Jag har ett behov av att veta spelreglerna av att ha kontroll. Gör jag/har jag det funkar det kanonbra, men med AF undrar jag om det någonsin kommer funka eftersom jag inte styr själv. Mitt liv är inte mitt. hur ska man någonsin få ordning på sitt liv om man aldrig får äga sitt liv?!

Det går inte att spela ett spel om alla reglerna ändras hela tiden. Om hela spelplanen dessutom ändras med varje slag som någon gör med tärningen blir jag helt sönderstressad.

Tänk dig själv att någon möblerar om bland alla dina pärmar, pennor, skrivbord och datorer hela tiden, chefen byts ut, kanske arbetsuppgifter och kollegor också. Det är som att kliva på ett gungfly.

Jag blir galen på att vara beroende av en människa som inte ens har läst mina papper och som inte svarar på de frågor jag ställer. Jag har gjort så oändligt många utredningar, både på psykiatrin och på AF, och alla papper finns ju där i datorn. Det är ju bara att läsa. Eller att läsa frågan i mejlet så man svarar på rätt sak!

Ingen kan allting. Ingen har alla paragrafer i huvudet eller alla utredningar, men man kan anstränga sig för att kolla upp saker och återkomma istället för att vräka ur sig vad som helst i stunden.

NIO månader har gått, och jag måste ha ett jobb. NU! Jag behöver inte fler käppar i mina hjul. Jag vill ha ett jobb som jag trivs med och en inkomst jag kan leva på. Tyvärr verkar AF jobba i motsatt riktning. Det är som ett kvävande nät som klämmer ihjäl mig psykiskt.

Vimsiga handläggare som vräker ur sig vad som helst och mumlar i skägget går fett bort nu. Blir det inte ett resultat av mötet den 29:e dec byter jag handläggare till någon som kan sköta sitt jobb.

Det kan inte vara rimligt att behöva vänta nio månader på beslut om en insats som gör att jag kommer tillbaka i jobb.

Kanske är det kraven och förväntningarna på att insatser faktiskt ska leda till något vettigt för mig som är problemet. Jobbcoacher tex kan ju inte besluta om insatser och om man inte delar upp människor efter vilken bakrund de har utbildningsmässigt eller efter förutsättningar på arbetsmarknaden blir det väldigt svårt att nå ett kvalificerat resultat. Möjligen kan man ju tänka att de betalar skatt eftersom de har ett jobb... Det kan ju vara positivt för samhället, men JAG gynnas knappast av det om inte jag också blir jobbcoach.

Jag är inte intresserad av att ingå i någon slags meningslös "sitta av tiden verksamhet". Det leder mig knappast framåt. Det suger snarare ändå mer energi ur mig. Det måste hända saker nu som leder mig till ett fritt och självständigt liv. Jag förväntar mig också att diverse tjänstemän faktiskt sköter det de är anställda att göra. Tyvärr verkar det vara ett överkrav numera.