Jag är på riktigt!

Jodå de fanns kvar. Alla "miljoner papper" som Arbetsförmedlingen fick av mig när jag skrev in mig igen efter mitt senaste jobb. Phu! Jag är där för ett kartläggningsmöte som uppföljning på förra veckans info möte.

Ny handläggare, dra hela mitt livs historia och försöka få nån slags ordning på situationen. Den här handläggaren var inte helt ny för mig, men ni fattar poängen.

På info- mötet pratade "team utreda" (det är specialhandläggarna som hanterar människor med större behov än normala) om olika stödinsatser och olika hjälpinsatser de kunde erbjuda för att hjälpa människor ut i jobb.

Vi alla som satt där skulle börja med ett litet trevligt småprat med varandra "för att utbyta erfarenheter". Jag pratade med den ena människan som hamnade nära mig. Jag har ju lätt för att prata med människor... det är ju alltid en fördel...  – Ändå känns det alltid lite absurt att "utbyta erfarenheter" i tre minuter med en människa man bara träffar en enda gång i livet.

– Jaha har du tänkt på vad du behöver för stöd från AF? frågar min handläggare på vårt enskilda möte.

– Jo sade jag. Jag har tänkt på lönebidrag, praktik och starta eget bidrag.

Min handläggare svarar direkt:

– Rent erfarenhetsmässigt så beviljar inte AF lönebidrag till människor med NPF.
(NPF står för neuropsykiatriska funktionshinder och omfattar Autismspektrumdiagnoser (Asberger) och Adhd tex.)

– Praktik kan vi bevilja fram till Nyår, sen är det nya regler. Sen finns det en insats som heter stöd till personligt biträde och så kan vi erbjuda ett möte med en arbetsterapeut. Arbetsterapeuten kan förskriva kognitiva hjälpmedel. Alltså hjälpmedel som kan hjälpa till att hålla ordning på planering, och skapa struktur.

Jag har ju träffat en sån person tidigare och de hjälpmedel som finns är inte alls anpassade för mig. Det är också extremt svårt att prata om hjälpmedel innan jag ens har en arbetsplats!

Stöd till personligt biträde är säkert jättebra om man har behov av nån slags personlig assistent. Den personen ska göra det jag inte klarar på arbetet. Det känner jag inget behov alls av. Snarare tvärtom. Jag orkar absolut inte dirigera runt ytterligare människor i mitt liv som i bästa fall har en grundläggande förståelse för adhd.

Jag föredrar att arbeta själv men i ett socialt sammanhang som på en redaktion. Det fungerar väldigt bra om tempot inte är helt skruvat.

Tillslut kom vi till rutan "yrke" i AFs databas.
– Du står inskriven med oidentifierbart yrke i vår dator. Det godkänner inte A-kassan.

Jag kan nämligen inte skrivas in som journalist på AF. Det är bara AF kultur som kan skriva in mig som journalist och den delen av AF godkänner inte min utbildning! Helt sjukt!

Jag har skickat ett mejl till dem och frågat vem som är ansvarig för vilka utbildningar som godkänns och hur de ser på den uppkomna situationen. Äntligen har jag en legitim anledning att fråga jobbiga frågor!! Det är MENINGEN att jag ska fråga jobbiga frågor till människor!

Jag har alltså pressleg men kan inte skrivas in på AF som det yrke som jag faktiskt vill arbeta med!

– Administrativ assistent- det blir ju fel säger min handläggare.
– Ja det blir ju jättefel säger jag. Då får du ju skriva in mig som förskollärare igen då.

Det är en principfråga för mig. Jag är inte en administrativ assistent. Jag är leg förskollärare, fil kand i barn och ungdomsvetenskap och pedagogik samt leg journalist. Dessutom har jag faktiskt läst Mänskliga rättigheter. Jag är jättestolt över allt jag har läst och åstadkommit i mitt liv.

Ändå kändes det som att all energi rann ur mig när hon skrev in förskollärare.
– Det här känns som någon slags Kafka process där alla dörrar stängs framför mig.

Sen gick jag hem och grät för att allt kändes så hopplöst. Det kändes som att allt jag kämpat för att komma bort ifrån ändå stirrade mig rakt i ansiktet. Det kändes återigen som att jag inte är tillräckligt mycket. Tillräckligt mycket för att passa in i systemet. Som att jag inte vore på riktigt, men det ÄR jag ju. Som att jag själv hela tiden glider ur mitt eget grepp. Kanske är det resultatet av för många års ansträngningar att passa in och vara till lags för att inte behöva blotta min sårbarhet och åka ut, bli utestängd från gemenskapen.

Men nej. Jag tänker inte låta mig knäckas den här gången heller. När stressen släppt lite känns det ändå ganska skönt att slippa utredas ännu en gång av AF. Slippa alla kryssformulär som ändå inte fångar upp min problematik. Slippa hamna ändå djupare in i det klibbiga garn som omgärdar AF.

Idag mår jag betydligt bättre. Samtidigt tycker jag genuint synd om människor som måste jobba på AF. Denna hopplöst baktunga koloss som hela tiden hamnar i skottgluggen för diverse arbetsmarknadspolitiska ideér. Det är nya regler hela tiden. Ändå är det ju faktiskt beundransvärt att det faktiskt finns människor som står ut med yrket och ändå klarar av att vara trevliga och glada när man träffar dem.

Miljön är ändå värre, med fullständigt kala arbetsrum med färglösa väggar blandat med en dassig blå färg. Ingen estetik där.

Jobbcoachen har jag glömt. Jag kunde få en jobbcoach. Den sågade jag direkt.

– Det känns som att jobbcoacher mest är intresserade av att fördriva tiden och få betalt för minimalt arbete. Nej det är jag inte intresserad av att medverka till.

Min handläggare såg lite chockad ut av min rättframhet, men det är verkligen dagens sanning. Jag behöver inte fler coacher som ska suga år sig sin bit av pengarna. Jag behöver ha ett jobb så att jag kan betala skatt!

Jag behöver gå från tärande till närande på vår samhällskropp, och det tänker jag lyckas med. Utan AF.

Nu är det läge att återta makten i mitt liv och vända motgångarna till framgångar.