Add och stress

Hur kan det blåsa storm på insidan när det är stiltje på utsidan?

Den stora skillnaden mellan ADD och adhd är att ADD människor är "inåtagerande". Det är svårt att förklara. Jag har samma känslor som alla andra människor, men de har liksom svårt att komma fram. 

Jag är egentligen en ganska ängslig och orolig människa. Nu har jag valt att vara helt öppen och stolt över vem jag är och hur jag fungerar och då känns ju allt mycket lättare. 

Just nu känns min hjärna ungefär som en jättestor garnhärva. Ihoptrasslad garnhärva. Sen har någon tagit en sax och klippt lite hur som helst i den så att det blir tusen lösa trådar som man måste nysta upp. Tusen miljoner idéer i huvudet, och i bästa fall 10 som blir verklighet. 

Jag tror att det är en bra symbolik. 

Jag är en djupt intuitiv människa. Det känns som att jag styrs av mitt undermedvetna. 

-Jag känner... 

Samtidigt som jag har ett förnuftstänk så klart. 

Förnuft och känsla. De är ibland på kollisionskurs även inuti mig. Det blir lite extra påfrestande eftersom jag inte riktigt vet vilket ben jag ska stå på.

Jag älskar att resonera och filosofera kring olika teorier, och i det ändlösa samtalet poppar det upp nya insikter och nya idéer som måste testas utifrån andra teorier...

Jag kommer aldrig till punkten. Vägen är målet. Periferin är centrum... 

Det är i mötet mellan min världsuppfattning och mitt sätt att se på livet och kroppen som blir en våldsam mental kollision med läkarkåren. 

Det är både frustrerande och intressant. Frustrerande eftersom jag inte når fram och intressant eftersom jag inser att kunskapen om adhd och add är så dålig.

Jag har oerhört svårt att förmedla mig på ett korrekt sätt till den jag möter. Jag kommer ju aldrig till punkten. Om jag är stressad och frustrerad är det ändå svårare. Läkare är ju naturvetare och jobbar efter "vetenskap och beprövad metod". Vilket är sunt och bra- när det fungerar.

"What you see is what you get" tänket fungerat inte för mig och på mig som patient. 

Patienten bedöms vara eutym. Det betyder ett neutralt stämningsläge. 

Ett bättre ord skulle vara uppgiven, men eftersom läkaren inte har tillräckligt mycket kunskaper om add så bedömer han mitt stämningsläge som neutralt. 

På insidan är det jordbävning och orkan samtidigt, men det syns ju inte.

Jag har inte skrivit så mycket om hur det har gått med vikten efter op för att det varit så plågsamt jobbigt med allting runt omkring. Jag har som jag skrivit i andra blogginlägg varit på 2 Vc sammantaget 6 gånger för att jag mått så dåligt efter op. Både fysiskt och psykiskt. 

De säger att det är psykiskt och jag säger att det är inte BARA psykiskt. 

Häromdagen var jag hos en Endokrinolog. Jag hade hittat honom på nätet och han jobbar helt privat. 

Jag hade ju inte tänkt på att ta med mig listan med symptom, så jag började prata lite och nämnde en del av mina symptom. 

-Vad söker du för?

-Jag misstänker struma. Hur jag än googlar så kommer jag fram till struma. 

-Google kan man inte lita på för de flesta vet inte vad de skriver om. 

-Det är därför jag kommer hit och berättar mina symptom för dig. 

-Jag ser inget mönster i det du beskriver, och du verkar ha bestämt dig för att det är struma. 

-Det kan jag ju omöjligt veta, eftersom vc bara tagit ett enda prov, och att jag inte litar på att de har koll. Man måste också ta med aspekten av att det som är onormalt för andra är normalt för mig i min kropp.

-Men så jobbar inte sjukvården. Det är inte vetenskap och beprövad metod. (Jag var oerhört nära att gå därifrån av ren frustration, men lyckades hejda mig.)

-Vi tar prover, och vi tar specialprover också och om det inte är struma så har vi iallafall uteslutit det. 

Jag får svar på onsdag. 

Jag tycker det är extremt märkligt att man inte kommit längre i tänket att människan är en helhet. 

ADD betyder extra stresskänslig. Stressen är både fysisk, emotionell, ekonomisk och social. 

fysisk stress: springa till bussen eller operation

emotionell stress: att ständigt bli av med jobbet, osams med kollegor, eller att ständigt behöva avsluta relationerna till barnen. Eller att jobba för ett politiskt ideal...

ekonomisk stress: att aldrig ha pengar så att det går runt. Varje gång jag måste leva på a-kassa kraschar ekonomin. 

social stress: att bli osams med familj eller vänner, eller att inte känna sig behövd. 

att vara arbetslös är att känna sig totalt o-behövd. 

Psykisk stress måste ju vara alla de faktorerna sammantaget. 

Alla de sakerna är ju normala företeelser i livet. Alla blir sjuka nån gång, av med jobbet, osams med nån, ekonomin är svagare nån period. I mitt liv är alla dessa stressfaktorer normala. Det onormala är normalt. 

Att hela tiden överkompensera och försöka anpassa sig till en miljö jag inte klarar av och att hela tiden kämpa med att klara av det jag inte klarar av gjorde att jag tillslut brakade ihop. Totalt. 

Jag måste upprepa igen att det inte handlar om att skärpa sig! Det handlar om att hjärnan inte klarar av vissa saker. 

När jag lade undan kameran och försökte axla rollen som förskollärare blev jag sjuk. Det går inte. Får jag inte fotografera blir jag sjuk. Det är så det är. Jag känner mig naken och halv utan min kamera. Det kan ju låta lite märkligt, men det skapar mycket stress. Jag var tvungen att sluta att fotografera barnen eftersom det blev för jobbigt att bara slänga alla fina bilder i soptunnan. Emotionell stress.

Hjärnan säger åt binjurarna att pumpa ut stresshormon. Det är binjurarnas jobb. De kämpar på tills de blir utmattade. Tillslut orkar de inte längre och man blir sjuk. Jag har blivit sjuk- av stressen. 

Då kan man få problem med sköldkörteln och könshormonerna enligt den här sidan: bnjureutmattningutmattning.

Om man har rubbningar i hormonerna i kroppen så påverkas allting. ADD människors utgångsläge är hormonrubbningar i hjärnan. Därför MÅSTE kunskapen om hur dessa diagnoser påverkar kroppen öka. Det går inte att titta på utsidan och tänka att hon är frisk. Jag är inte frisk för att jag har tvättat håret. Det är fruktansvärt illa att avfärda alla problem med att det är stress, eller psykiskt. 

Samtidigt som jag kan förstå rent förnuftsmässigt att läkarna på vc gör sitt bästa. 

Stressen pajar tillslut hela kroppen. 

Jag har aldrig känt mig så fullständigt tillintetgjord som människa som jag gjort efter viktop i höstas. När jag blev tvungen att över en natt kapa energiintaget med 2/3 så orkade inte hjärnan hålla emot. ALLT som hänt mig började hinna ifatt och jag har fått bearbeta allt själv i princip.  (Undra på att man känner sig slutkörd i hjärnan!)

  

Add är så oändligt mycket mer än en "diagnos". Det är ett helt annat sätt att vara och fungera på som jag ser det. Tyvärr har vi skapat ett samhälle där man inte kan existera om man står på mer än en ruta i systemet samtidigt. Dvs mina svårigheter skär över många instanser och många myndigheter där ingen har ett tydligt sammanhållande ansvar. Det gör att jag ska agera sambandscentral. Det är jag som måste hålla ihop alla delar av mitt liv. Ingen annan vet ens vad de olika människorna fyller för funktioner i mitt liv. Det är FÖR komplext. 

Bisarrt! Nu kan jag skratta lite åt eländet. Det är för bisarrt för att jag ska kunna ta det på allvar. 

Jag måste skriva ett separat inlägg om alla människor jag har träffat. Det är både positivt och negativt som allt annat. 

Jag är en krävande patient som inte ger upp om jag har en känsla av att nåt är fel. Jag kan inte ge upp förrän jag verkligen är säker på att det inte ÄR ett fysiskt fel. Jag har levt i min kropp så länge att jag vet när nåt inte stämmer. Hur förklarar man det för en läkare? "Jag känner att nåt inte stämmer". 

Jag kan nu skriva om systemfel som får stora konsekvenser för mig som människa. Nu måste det upp på bordet. 

Antingen slutar vi att tjata om att det inte finns några pengar eller så måste nån ärligt och uppriktigt säga att människor har olika värde i det här landet beroende på hur man är som människa. 

Det kan inte få fortsätta att vara så. Det är ett sånt sanslöst slöseri med människors resurser och med våra skattepengar. Varje arbetstimme är pengar. Varje arbetstimme. Överklaga beslut, jaga handläggare, bråka med psykiatrin om självklara saker, jaga läkare, gå i terapi, tjafsa med sjuksköterskor om hur man kan förväntas må efter en viktop, gå till dietister etc, etc. Allt är pengar. Mina pengar och skattepengar. Ingenting är gratis. 

Vad är en människas liv värt? Är vissa människors liv värda mer än andras?  

Ju högre murar vi bygger desto större blir uppfinningsrikedomen för att ta sig över dem! 

Ni får ursäkta om det här inlägget inte riktigt håller ihop. Det är för att hjärnan inte funkar ordentligt just nu.

Tack!

Tack till er alla fina läsare för att ni vill vara en del av mitt liv! 

En känsla av balans...

Känslan! Känner ni känslan av en härlig sommaräng? 

Att vara på landet är sååå underbart, men så kommer den där rastlösheten. Jag måste göra nåt. Nånting som är spännande. Jag kan inte bara ligga still. Det går inte. Det är inte alls min "grej". 

Jag är ständigt på språng. Ständigt med kameran i handen. 

Att fotografera är min passion, min glädje och mitt förlängda öga. Det blir som ett sätt att hantera omvärldens alla intryck som ibland blir överväldigande. Add- hjärnan har inget filter. Den sorterar inte bort onödig och nödvändig information. Den prioriterar inte heller vad som är viktigt. Den tar in allt. Huller om buller. Det är faktiskt också lite av en förutsättning för kreativitet. Att fotografera och att ta riktigt bra bilder är som en drog eller ett rus. Känslan när man "sätter bilden" ger världens endorfinkick. Fördelen är att det inte finns några negativa bieffekter. ;-) Möjligen att man blir aningen osocial när man smyger på fjärilar... :-))

Tillbaka på landet. Det händer ju inte sådär värst mycket spännande saker när man är i sommarstugan. Det är liksom det som är hela poängen. Man ska vila sig och koppla av. Aktiv avkoppling funkar bäst för människor med add/adhd. 

Alltså får man hitta på nåt som är tillräckligt spännande för att jag ska stilla min rastlöshet. Fotografera alltså. Jag har ett jättefint macroobjektiv till min kamera. 

Med ett macroobjektiv kan man avbilda saker i skala 1:1 dvs lika stort som i verkligheten. Man kan också få in en detaljrikedom som inte är möjlig med andra objektiv. Det är just möjligheten att byta objektiv för olika ändamål som är finessen med en systemkamera. 

Förra sommaren upptäckte jag fjärilarna och humlorna. Det är så vansinnigt spännande och kul att smyga sig på dem. Man måste gå tillräckligt nära för att få bra bilder, men man måste vara försiktig så att man inte skrämmer bort dem. 

Öva, öva, öva. Mååååånga bilder. Smyga lagom nära, lagom fort... Skärpa, ljus och komposition... Allt i ett delikat samspel. Allt ska sitta precis när jag tycker på knappen. Ju större bländare (hål i linsen för ljusinsläpp) desto svårare att få skärpa precis på rätt ställe eftersom det också betyder ett ett väldigt kort skärpedjup. 

Efter ett tag började jag märka att olika arter var olika skygga. Bara en sån upptäckt är helt fascinerande tycker jag. Fler bilder kommer såklart. 

Jag gillar just den här bilden just nu för att den avspeglar nån slags känsla av behovet av balans i tillvaron. Humlans tyngd mot blommans skirhet. I perfekt balans. Dessutom är bilden perfekt balanserad för att den ska vara dynamiskt och vilsam för ögat. 

Känslan för ljuset, motivet, kompositionen. Det är det som är min passion! 

Mer Fia med knuff!

Visste ni att det är vc som ska behandla stressrelaterade sjukdomar?
Visste ni att det fanns särskilda stresskliniker?
Visste ni att Capio psykiatri i Nacka ENBART behandlar mig som ADD patient?!
Visste ni att Ersta ENBART har hand om mig som patient i stunden de överviktsopererar mig samt sjukskrivning 2v efter?
Vet ni att akutpsykiatrin hänvisar mig tillbaka till Nacka när jag mår akut psykiskt dåligt- trots att de inte har någon akutverksamhet?!

Nu vet ni. Nu vet jag också. Jag kallar det för stuprörseffekten!

Jag trodde det var självklart att vända mig till sjukvården när jag mådde dålig. Det kommer jag knappast göra igen. Förnedringen att inte bli tagen på allvar när jag söker hjälp är så total att det fullständigt knäcker min självkänsla.

Om den här effekten är ny eller gammal spelar ingen roll för mig. Jag är numera en flipperboll i ett idiotsystem där varje ny läkare trycker på knappen och skjuter i väg bollen. Bollen är jag som patient. Systemet är omöjligt att överblicka för mig som patient. Det går omöjligt att veta vad stora multinationella företag har kommit överens om med Landstinget i sin upphandling. Därför blir det också omöjligt att veta vart jag ska vända mig för att få adekvat hjälp för mina problem.

Jag blev sjukskriven för drygt två år sen. Det började med ryggskott och övergick sen i vad jag själv anser som utmattningssdep. Jag fick ett urdåligt sjukintyg av min vc här i Älta och ringde därför till psykiatrin eftersom jag tog för självklart att jag skulle få bättre hjälp av dem. Det har krånglat till mitt liv så oerhört mycket att jag inte själv fattar hur jag ska krångla ut det igen.

Jag blev sjukskriven för add och återkommande depressioner och inte för utmattning och stress. Eller utmattningsdepression. Den avgörande skillnaden är hur länge f-kassan beviljar sjukpenning.

Nu står jag i ett läge där F-kassan drog in min sjukpenning 27:e aug 2015. Från 100%sjuk till 100%frisk den andra dagen. Efter 1,5års sjukskrivning och flera försök att komma tillbaka! De ansåg att det förelåg arbetsförmåga på 100% trots att de få rehabförsök som gjorts misslyckats och trots att det var mitt i Juli månad när större delen av Sveriges befolkning är på semester. (Bar det skapade sån ångest att jag höll på att bryta ihop!)

Jag gjorde en överviktsop på Ersta sjukhus, blev sjukskriven 5v utan problem, men stressbelastningen var så hög att jag glömde söka om sjukpenning,..

Nu när två så oerhört stora stressfaktorer var borta ur mitt liv kunde jag börja slappna av. Jag blev sjukskriven igen 14:e dec av Capio som sjukskrev mig för add och återkommande dep samt ospecificerad ångest.

Efter nästan 3månader och påstötningar till handläggarens chef kunde jag få ett besked! Avslag! Det var som ett svart hål öppnade sig under fötterna. Jag kunde inte ta in det.

Det är nu jag inser problemen. Jag står på fel ruta.

Fel ruta för att för att få fortsatt sjukpenning- pga att Capio inte har stress i sitt uppdrag och därmed inte kan sjukskriva mig pga stress. Ej heller rehabilitera mig för stress. De har ej heller kommit på tanken att skicka remiss till en stressklinik. De sjukskriver igen för add och återkommande depressioner ospecificerade ångesttillstånd.

Förövrigt så mejlade jag Stresskliniken själv, och fick svaret att om mina problem beror på add skulle jag inte vara hjälpt av deras metoder. Vem ska utreda vad stressen beror på undrar jag då? (ska mejla och fråga).

Hade jag stått på rätt ruta, dvs inte haft en diagnos, och "bara varit stressad" hade jag kunnat söka mig till Globen psykiatri och kanske i bästa fall fått hjälp av dem. Eller så kanske jag hade kunnat gå till vc och blivit sjukskriven för utmattning och stress. OM nu bara vc hade kunnat skriva intyg.

Nu ligger alltså bollen hos mig. Jag ska inom 2v (som f-kassan tycker är jättelång tid!) inkomma med nya dokument som stärker att jag blivit sjuk igen.

Först psykiskt, akut kris, sorg och ptsd, och sen fysisk- systemisk Candida.

Tyvärr har jag inga journalanteckningar som stärker eller beskriver mina symptom mer än "trötthet" och "sjukdomskänsla".

Jag kan inte få tag på min läkare som jag träffat under hösten för att få ett intyg eller liknande från honom som stärker att jag varit där pga de symptom han inte skrivit in i journalen. Jag kan inte heller påvisa näringsbrist som orsakat Candida eftersom man inte tagit några såna prover.

"Alla prover är jättefina och dina röda blodkroppar var perfekta". För mig är det samma resonemang som att säga till en cancersjuk patient att hen inte har Cancer eftersom de inte ser det på proverna.
Kan man säga till en pat att hon inte har Cancer om man inte tagit prover för att undersöka om det ÄR Cancer?

Nu återstår det att få f-kassan att förstå att jag är en människa som är summan av alla mina erfarenheter, mitt sociala och genetiska arv- men det går ju inte.

Jag och min nuvarande läkare på Capio (hon är grym) måste få f-kassan att förstå ändå.

Såhär:
Operationen orsakade extrem trötthet vilket förstärkte den kognitiva svikten (svårt att planera, rikta fokus, koncentrera mig, uthållighet, intryckskänslighet) som jag är född med. Detta ledde till upplevda problem med nutritionen och upplevd Candida infektion i hela kroppen. Tröttheten, stressen över att veta att jag måste vara oerhört noga med maten nu efter op skapar ångest. Ångesten spär på den kognitiva svikten som orsakar ytterligare problem med energinivån eftersom jag fortfarande har extremt svårt med allting jag hade svårt för innan op. När F-kassan dessutom drog in sjukpenningen i somras omöjliggjordes all form av rehab.

Rörigt?!
Det ÄR rörigt!

Vanmakten och bitterheten över att aldrig stå på rätt ruta och inte ens kunna FÖRSTÅ vart jag ska vända mig för att få hjälp har förbytts till uppgivenhet och en oerhört stark känsla av svek.

Jag känner mig inte välkommen och jag känner mig inte betrodd. Allting jag säger i varje möte på psykiatrin tolkas genom personen jag möter och skrivs in i min journal. 6år av mitt liv finns noga dokumenterat av alla möjliga människor i mina journaler.

Jag vill inte finnas där, ändå måste jag finnas där för att få medicin så att jag klarar av mitt vardagliga liv; men eftersom det hela tiden känns som att jag står på fel ruta, så kan jag inte få den hjälpen som jag hade behövt för att hantera hela processen med min förra chef "pat tenderar i att fastna i ältandet kring sin chef!"

Vart skulle jag vänt mig? Kriscentrum för misshandlade kvinnor? Tar de emot människor som blivit psykiskt misshandlade på jobbet? Stress och utmattning- vc. Add- Capio.

ADD medför oerhört stor stress i hela livet. Positiv och negativ. När den negativa stressen slår över i sjukdom ska jag själv som patient med add- (svårt att sortera) med en slutkörd hjärna som inte ens orkar tänka en tanke till slut, VETA vart jag ska vända mig för att jag ska får rätt papper och rätt vård vid rätt tillfälle. Jag måste då VETA vad mina problem beror på och exakt vad det är jag behöver hjälp med.

Det är lika absurt som att ta in en 3åring i en leksaksaffär och säga att barnet får köpa nåt.

Barnet har lika liten överblick över alla de val som finns i leksakaffären som jag har i vårdapparaten. Barnet kanske går fram till den leksam som ligger framme eller den som har rätt färg eller som hänger lagom nära i ögonhöjd.

Jämför det med stresskliniker, vc, kirurgavdelningar, neuropsykiatrisk psykiatri, allmän psykiatri, neuropsykiatri etc.

ÄR det rimligt att vi som patienter ska veta exakt vart vi ska vända oss när vi är sjuka?
Är det rimligt att jag som dessutom har en funktionsnedsättning som gör livet extra utmanande ska veta?

Jag valde att vända mig dit jag kände störts förtroende och där jag trodde att jag skulle få bäst hjälp att styra upp mitt liv. Tyvärr glömde den som gjorde upphandlingen bort att läsa på om vad det betyder att leva med tex add så de hoppade över en av de mest väsentliga bitarna i vårt samhälle i stort dvs stressen.

De glömde också bort alternativet- det är ju inte deras ansvar- vart vi ska vända oss istället för att få hjälp med att få ordning på våra liv- eftersom jag som överviktsopererad patient med add inte anses kunna bli hjälpt av varken av vc, psykiatrin eller stresskliniken!

ADD är en av diskrimineringsgrunderna i vårt samhälle. Det måste vara utgångspunkten i upphandlingar och lagstiftningar. Jag har faktiskt exakt samma rätt att bli bemött med respekt och värdighet i vården som alla andra människor vårt samhälle. Jag har samma rätt som alla andra människor att kunna ha ett bra liv och vara frisk anser jag.

Jag vill både kunna jobba, ha ett fint och trivsamt hem, ha familj och ha ett socialt liv. Jag vill vara frisk och glad precis som alla andra människor vill.

Därför är det fullständigt orimligt att jag som patient ska ta ansvar för skitdåliga upphandlingar och usel vårdpolitik!

(Gå inte heller i fällan att tro att privata sjukförsäkringar ska lösa problemen! Det gör det bara ändå värre, eftersom privata företag mest är intresserade av att tjäna pengar och därför gör allt de kan för att slippa betala. Jag med alla mina arbetsplatser uppsägningar, sjukskrivningar och dessutom diagnos skulle inte ens få nån försäkring! Ändå mindre mina barn.
-Nej tyvärr. Just den skadan du har omfattas inte av försäkringen så det får du betala själv.)

Diskrimineringslagstiftningen måste vara en utgångspunkt och inte ett särskilt kapitel som man prövar mot! Det gäller även f-kassan och den diskussionen tror jag faktiskt att jag ska ta med landstingspolitikerna också- och då förväntar jag mig mer än snygga ord i ett dokument ingen tittar i!

Jag avslutar med ett citat från en av mina fantastiska vänner:
DET ÄR NÅN SOM INTE TAR SITT JÄVLA ANSVAR!

JA vems är det som inte tar sitt jävla ansvar?

Fia med knuff

Hur ska man orka?

Det var inte meningen att den här bloggen bara skulle handla om allt elände, men det är precis som att jag inte hinner skriva om ljusglimtarna förrän nästa bakslag kommer.

Idag fick jag besked om att F-kassan inte beviljar mig sjukpenning. Det betyder att jag är 100% arbetsför. Det känns igen som ett j-a hån! 

För att göra det här inlägget greppbart måste jag använda en liknelse. Tänk er att livet är ett Fia spel. Varje ruta är olika myndigheter och olika regler som man ska förhålla sig till. Varje ruta är även en dag eller del av livet. Vi kastar tärningen och kommer ut på spelplanen. Vissa människor kan gå sitt varv för att slutligen gå i mål medans andra hela tiden åker ut och måste börja om. 

Jag tillhör den senare kategorin. 

Det betyder också en miljard olika regler och kategorier som jag ska passa in i för att få hjälp. Min känsla just nu är att jag hela tiden står på fel ruta. Vilken ruta som är rätt vet man aldrig riktigt eftersom att det alltid beror på en mängd olika variabler.  

Tex så skulle jag rent teoretiskt kunna åka in till en beroendemottagning som behandlar alkoholister för att få sprutor med Neurobion. MEN nu är jag ju "bara" överviktsopererad och sönderstressad så därför så tillhör jag inte beroendemottagningens patienter. 

Låt oss för enkelhetens skull säga att jag står på grön ruta, och om jag hade stått på blå ruta hade jag rent teoretiskt kunnat få hjälp- om det nu är det som är problemet. Vem som ska utreda vad problemet faktiskt beror på är också beroende av vilken ruta jag står på. Står jag på röd ruta är det psykiskt och då är det psykiatrins jobb att behandla mig. 

Psykiatrin är uppdelad i rutor även den och där står jag på gul ruta. Gul ruta betyder Neuropsykiatrin. 

Jag gick in i väggen och blev sjukskriven för drygt 2år sen. Jag sökte akut till Globens psykiatri för att få hjälp med sjukskrivning och kanske nån att prata med. MEN jag har ju add och är inskriven på Capio psykiatri i Nacka. Därför skulle jag vända mig till dem. Jag sade att de inte har någon akutverksamhet. Läkaren bad att få titta i min journal och såg att jag träffat en arbetsterapeut. Jag skulle vara tacksam för det. Deras patienter får inte träffa någon arbetsterapeut. 

Jag stod på fel ruta. 

Tacksam. Jag ska vara tacksam. 

En tacksam människa kan inte ställa några krav och inte ha några förväntningar. Det är ett sätt att förminska människor och ta ifrån dem respekt och värdighet. Tacksam. 

En tacksam människa är lätt att dribbla bort och utnyttja. Det är min känsla. Hur det verkligen är går ju inte att säga. Jag är ju mig och det är jag som upplever att jag hela tiden blir utknuffad. 

MEN det är också jag som tar mig tillbaka in på spelplanen hela tiden. 

Stressen är påtaglig. Jaga, jaga, jaga. Rätt ruta vid rätt tillfälle eller fel ruta vid rätt tillfälle eller fel ruta vid fel tillfälle. 

Alla de där rutorna på spelplanen kommer ju efter varandra. Det går inte att hoppa över några rutor för att man vill det. 

Jag greppar hela tiden efter något. Vad vet jag inte. Hur ska man veta det? Vart finns rutan för ett kul, bra och fungerande liv där man slipper kriga för sin rätt hela tiden? 

Det är just rättigheterna som skiljer från tacksamhet i offentliga system. Tacksamhetsrutan borde vara överkryssad!

Jag är inte en vän av tacksamhet. Tacksamhet har en inbyggd maktförskjutning där den ena fråntas rätten till makt över sitt eget liv. Jag är en vän av rättvis fördelning av resurser utifrån ett regelverk som är samma för alla. Ändå bättre skulle det ju vara om man faktiskt följde regelverken, men det kanske är för mycket att hoppas på.

Reglerna som från början var en bra tanke kan bli till både absurda motgångar för en enskild medborgare liksom fördelar. Vår Borgerliga regering gjorde sitt yttersta för att knäcka vår gemensamma välfärd genom att undergräva hela systemets uppbyggnad- dvs skatterna. Sänker man skatterna så finns det inga pengar att fördela och man måste dra åt svångremmen.

De införde en bortre gräns i sjukförsäkringen. I mitt fall betydde det rent konkret att jag fick ett brev mitt i sommaren där F-kassan "kommunicerade" att de hade för avsikt att dra in min sjukpenning. Jag lyckades få lite längre tid på mig att fixa fram nödvändiga papper, men det blev ändå en indragning. 

Till saken hör att jag och min arbetsgivare började förhandla om utköp dagarna innan Midsommar. De erbjöd 4 månader. Jag blev så arg så att jag höll på att spricka. Det är ett rent lurendrejeri att erbjuda 4 månader när de måste betala 6månader om de fullföljer rehab kedjan och kommer fram till att de måste säga upp mig. 

Mitt fackliga ombud sade att jag måste svara någonting och jag svarade 12. Sen var det en isande tystnad blandat med hånfulla och kränkande mejl från HR fram tills att F-kassan faktiskt drog in min sjukpenning. Då kunde arbetsgivaren plötsligt trolla fram 2 månader till. Systemets regler jobbade till min fördel.

Vi förhandlade om uppsägningsdatum 5v efter op och jag kände äntligen att jag hade lite medvind. Jag skulle få 6 månaders lön och jobbcoach 6månader via Arbetslivsresurs. 

Jag kände mig så totalt taggad att börja leta efter ett nytt yrke och kände att det var bra med en coach. Tills jag började ana att det var nåt konstigt. Vi träffas så sällan och vi har ingen plan. 

-Sofia vad hade du förväntat dig? 

-Trodde du verkligen att du skulle hitta ett nytt yrke så fort? 

-Trodde du verkligen att du skulle få hjälp den här gången? 

Ja det trodde jag faktiskt. Jag trodde att jag skulle få hjälp. 

-Sofia du måste förstå...

-Sofia ställ krav!

Jag kan inte förstå. Vad är det jag ska förstå? 

Reinfeldt och Borg pratade om bidragen. Bidragstagandet måste ner. Samma regering öppnade upp för en lukrativ verksamhet av privata oseriösa näringsidkare som har avtal med kommunen och staten. Kanske har det alltid varit samma. Det kan jag inte avgöra. 

Jobbcoachföretaget heter Arbetslivsresurs och har avtal med hela Stockholm stad och många andra kommuner i Sverige. De har även avtal med Arbetsförmedlingen. Företaget blev påkommet med att lura AF och därmed skattebetalarna på miljontals kronor genom att anlita externa konsulter som jobbade för halva priset. 

Chefen gick ut i tv och lovade dyrt och heligt att det minsann aldrig skulle hända igen. 

EXAKT samma sak har hänt mig. 

Halva priset, halva priset. 

Halva priset- eller jag har blivit så totalt blåst! 

Jag vill inte stå på "halva priset/lönedumpning rutan". 

Jag fattade inte. Ville inte inse. Hoppades på en förbättring. Hela tiden. Nästa arbetsplats, nästa dag, nästa vecka, nästa år. Det blir bättre. Tänk positivt. 

Jag känner mig lurad. 

Här pratar vi 10000kr/mån/person till Arbetslivsresurs. Staden betalar 60000kr för mig till Arbetslivsresurs. För det får jag i snitt 1h coachning/v. Det ger en timlön på över 2000kr och en månadslön på 360000kr!

Nu får ju såklart inte min coach hela summan. Hen är såklart upphandlad. Halva priset, halva priset!

Mellanskillnaden hamnar i skatteparadis i Schweiz bla. Att privata bolag tjänar pengar har jag inga synpunkter på, under förutsättning att man spelar med "öppna kort" vill jag poängtera.  

Jag anser inte att Arbetslivsresurs gör det. 

Idag fick jag reda på att jag står på fel ruta. F-kassan kan inte godkänna min sjukskrivning. 

"Det finns inte grund för att bevilja sjukpenning". Sjukpenningen blev indragen i somras och efter det har jag inte varit åter i arbete i minst 3månader så jag får inga pengar. 

Nu får jag leva upp resterande pengar från mitt avgångsvederlag och sen söka a-kassa. Jag står till arbetsmarknadens förfogande 100%. I somras gick jag från 100% sjuk till 100% frisk över en natt. Det måste vara rekord om man är sjukskriven för utmattning och stress och inte genomgått någon rehabilitering. 

Hade jag blivit sjukskriven pga av de fysiska symptom som läkarna på vc klassat som psykiska nu den här gången hade jag kanske fått ersättning. Då hade jag stått på en annan ruta som omfattade ett annat regelsystem.  

Jag vet inte vad som är värst. Att veta att mina skattepengar hamnar i skatteparadis? Att alla de som får betalt för att hjälpa mig på olika sätt inte samverkar eller ens sköter sitt jobb? Att min chef har kvar sitt jobb och sin lön, eller hr människorna som behandlat mig som att jag vore en hundskit på gatan drar in sina löner varje månad trots att de inte sköter sina jobb?! 

Att man måste veta allt innan man vet?

Jag vet i alla fall vad som är bäst. Det är min hjärna! Om jag har bestämt mig så har jag bestämt mig och då finns det inga hinder som är för stora. Jag är trött på att bli behandlad som skit. Trött på att bli lurad, hotad, hånad och hetsad. Det räcker nu. Trött på att alltid stå på fel rutor för att få adekvat hjälp. 

Jag äger min egen historia och mitt eget liv. Jag har makten och viljan att berätta. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter så att någon annan kanske slipper gå igenom samma sak. 

Helst av allt skulle jag vilja ställa alla de som luras, hotar, hårar och hetsar mot väggen och be dem förklara sig. 

Jag har redan börjat- med Arbetslivsresurs. Det kan jag återkomma till imorgon!  

Hota, håna hetsa!

Som pistolskott kommer hennes kränkande kommentarer farande genom luften. I 3år höll hon på. Alla som såg och hörde vände bort blicken. Psykisk terror. 

Sofia vi vill prata med dig några minuter. Det kom som en total överrumpling. Ändå är jag ganska härdad efter alla möten med chefer där de på olika sätt förklarat att jag inte kan vara kvar. 

Min chef hade fått tillsänt sig en skärmdump av ett inlägg på fb där jag skrivit "min puckade chef". På mötet förklarade hon att hon kände sig kränkt och att jag inte blommade där, att jag borde jobba med äldre barn. Det första mötet blev upptakten till 3års helvete.

ADD betyder impulsiv. Alltid. I alla lägen, inifrån och ut och utifrån och in. ADD betyder också svårigheter att hantera och härbärgera alla sina känslor. Allting är liksom så mycket mer intensivt. Både sorg och glädje. Ilskan har jag oftast vänt inåt. Det är så ADD människor fungerar. Vi är inte utåtagerande generellt sett. Det är det som skiljer add från adhd. Den här gången blev jag faktiskt arg. Jag har alltid haft svårt att bli arg, men nu blev jag arg. 

15arbetsplatser, betyder typ 100 anställningsintervjuer. Jag har ALLTID löneförhandlat!

Jag är också oerhört motivationsberoende. Jag BEHÖVER och vill veta varför jag ska göra saker eller orsaken till olika beslut. I den här situationen så hade min chef förvägrat mig rätten att löneförhandla när jag var på intervju för jobbet och jag har fortfarande inget svar på varför. 

Därför är min slutsats att hon helt enkelt utnyttjade situationen till att spara pengar. 4-5000kr i månaden i 8 månader är 36000kr brutto. 25200kr efter skatt ca är ju ändå en del pengar även i en kommunal budget. Efter 3 år varav 1,5 år ca sjukskrivning hade jag fortfarande inte nått upp till den nivå jag borde ha börjat på. Det blir många tusenlappar om man räknar om det i pengar. (Dessutom grundar sig pension, sjukpenning, föräldrapenning och a-kassa på inkomsten.)

Nu tänker ni säkert att jag bara borde ha tagit ett annat jobb, men verkligheten och teorin är två skilda saker. Jag hade haft 15 anställningar bakom mig, kom precis från en korttidsanställning i samma område. Hon erbjöd mig en fast tjänst i Stockholms stad. Jag kunde inte tacka nej. Även om min intuition sade nej. 

Alternativet att tacka nej och börja om med Arbetsförmedlingen och a-kassan kändes fullständigt outhärdligt jobbigt så jag tog jobbet. 

Så här står det på Wikipedia om mobbning

Mobbning (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp. Mobbning kan involvera ett eller flera av det som juridiskt benämns misshandel, olaga hot, förolämpning, förtal, övergrepp i rättssak, stöld, skadegörelse, olaga frihetsberövande, ofredande och sexuellt ofredande. Ordet förekommer i Sverige från 1969.^[1]

Mobbning handlar i många fall om att skaffa sig makt och status.^[2] Studier visar att mobbare vanligen har gott självförtroende och begränsad empati (Olweus, 1991). Mobbare trivs med den makt det innebär att kunna kontrollera och trakassera en annan individ. För att uppnå sitt mål behöver mobbarna den tysta massan till hjälp, det vill säga betraktare, som höjer mobbarens status genom att avstå från att ingripa.^[3]För att stävja mobbning är det nödvändigt att ingripa mot dem som mobbar. Som ett led i förebyggande arbete är det också önskvärt att få följeslagarna eller betraktarna att reagera och agera, det vill säga sänka toleransen för mobbning.

Mobbning som begrepp finns inte i lagen...

Psykisk misshandel är straffbart. 

Såhär står det om psykisk misshandel på Wikipedia

Psykisk misshandel är misshandel som riktar sig mot den andres självkänsla, eller som handlar om att beröva en människa en känsla av trygghet, socialt sammanhang, integritet eller andra mänskliga rättigheter. Till skillnad från fysisk misshandel är den psykiska ofta verbal till sin karaktär, men mer subtila former av icke-verbal psykisk misshandel finns också. Denna form av missförhållande i relationer kan orsaka ångest, nedsatt självförtroende,depression och post-traumatiskt stressyndrom.

Psykisk misshandel kan yttra sig i försök att isolera personen, så att personen därmed blir ensam och som följd av detta socialt utsatt. Misshandel mot självkänslan kan yttra sig i obefogad kritik och klagomål, förlöjliganden, osynliggörande, och andra härskartekniker. Att visa tecken på aggressivitet, som att slå sönder saker, kan också räknas som psykisk misshandel, om det i detta finns ett outtalat hot. Som psykisk misshandel räknas vidare förföljelser, stalkning, och att gå bakom ryggen på personen för att sprida förtroenden, ljuga om personen, eller på annat sätt omöjliggöra sociala relationer, skapa otrygghet, ingjuta hjälplöshet och därmed skapa jagsvaghet. Hot som riktas mot närstående är också psykisk misshandel.

Den psykiska misshandeln kan definieras som en maktobalans som den starkare parten utnyttjar eller försöker skaffa sig. För att definieras som misshandel måste det också finnas ett uppsåt att skada eller trycka ner personen.

Psykisk, liksom fysisk, misshandel är straffbart,^[1] om det ger medicinsk effekt.^[2] Jämför även hotbrott, olaga förföljelse och ofredande.

Hon är förskolechef. Hon ska leda en jättestor verksamhet som handlar om de minsta barnens utveckling och lärande i landets största kommun. Hon hade lika många val som jag att göra rätt och göra om. Hon var chef och jag var i beroendeställning till henne. 

Det är chefens ansvar. Allting som händer på en arbetsplats är chefens ansvar. Det finns ingen plan för vad man ska göra när det är chefen som mobbar. Vart går gränsen för mobbning och psykisk misshandel? 

Jag googlade manipulativ häromdagen och kom in på en sida som riktar sig till misshandlade kvinnor. Allting stämde med mina upplevelser. Manipulation

Hon är en manipulativ person som hotar, hetsar och hånar människor att lyda henne. 

Det finns 5 vedertagna härskartekniker som är skrivna av Berit Ås. Hon är professor i Socialpsykiatri och tog ursprungligen fram metoderna för att synliggöra vilka strategier som män använder mot kvinnor för att behålla makten. 

*Osynliggöra

Noll respons när jag ber om stöd och handledning i arbetet.

Jag ber om ett rehabmöte och hon vägrar svara på mina eller min fackliga representants mejl om det. 

Hon ignorerade förslag idéer och frågor från mig.

"Nu måste vi göra i ordning hallen och avdelningen för snart kommer det barn med RIKTIGA funktionshinder!" (synliga)

*Förlöjliga

-Jag hörde att ni hade en "Catfight" på avdelningen! (Catfight för mig ett grovt sexuellt laddat ord om två kvinnor som slåss.)

 Du är ju ingen bebis du kan ju äta vanlig mat!

*Undanhållande av information

Hon vägrar att lämna ut information om mig som mina kollegor (på hennes uppmaning) samlat in och dokumenterat trots upprepade både mejl och telefonsamtal från både mig och mitt fackliga ombud. 

Hon vägrade också att lämna ut dokumentationen kring min rehabilitering.

*Dubbelbestraffning

-Nunär du är tillbaka på 25% efter en termins sjukskrivning så tänkte jag att du kunde ta hand om all dokumentation som behöver göras i ordning för att avlasta din kollega. 

-Har ni läst senaste medarbetarbladet? Det kom igår kväll kl 18.

 Jag försökte på alla sätt jag kunde att få bukt med min övervikt genom att äta bättre mat. Jag blir hänvisad till att äta medhavd mat på rasten. Men får samtidigt tydliga order om att motionera så att jag "orkar springa efter barnen"

*Påförande av skuld och skam

Du ändrar ju vår plan och det är inte ok. (Planen var omöjlig att följa från början)

Du är för tjock för att kunna springa efter barnen. 

Dina kollegor saknar dig så du måste komma och jobba imorgon. Jag tror inte att du är så sjuk att du måste vara hemma. 

Jag kom in på föreläsningen och såg att du spelade dataspel på mobiltelefonen! (Jag har lättare att koncentrera mig på en föreläsning om jag gör något med händerna samtidigt. Dataspel ger lite kickar åt hjärnan så att jag också orkar hålla mig vaken när jag har jobbat en hel dag.)

Tänk er att era närmaste kollegor står och tittar på er genom nyckelhålet och skriver upp allting ni gör fel och sen skickar det till er chef! Eller bevakar varenda litet steg ni tar och vartenda litet ord ni säger skriver upp det och rapporterar det till chefen! Jag blev så stressad att jag fick ångestattacker och högt blodtryck. På fb kunde jag blockera de två personerna som var involverade i spionaget, men de fanns ju kvar på min arbetsplats. Jag blev smått paranoid och började se mig över axeln vem stod i närheten. Jag vågade knappt ringa facket från min arbetsplats och jag började allvarligt fundera på om hon kunde ha buggat hissen på förvaltningen. 

Lögner, falsk ryktesspridning, falska anklagelser, nedvärderande och kränkande kommentarer, uppdrag som är omöjliga ett göra rätt, att vända saker emot en person, hot, ständiga "uppföljningsmöten" om min funktionsnedsättning utan minsta intresse att göra min arbetssituation bättre var min vardag i 3år.

Hon lyckades till och med få in otillbörlig påverkan. Hon gick på mitt fackliga ombud och pressade honom om att hon sett saker jag skrivit i sociala medier dagen innan jag skulle skriva på min uppsägning. (Jag gick senare in och tittade på hennes nystartade fb konto. Hon hade inga vänner och inga inlägg. Min slutsats är därför att hon skapade kontot enbart för att kolla upp mig.) Vad hon ville uppnå med sitt spionage vet jag inte heller.

Ena minuten jättetrevlig, artig och korrekt, för att nästa sekund skjuta en skur av hets, hot och hån över mig. Det är som att gå över ett minfält. Man vet inte när det smäller. Det är en del av psykisk misshandel. En annan del är att ställa människor mot varandra. tex genom att få människor att spionera på varandra eller att få den ena personen att framstå som "utvald". 

Hon härskar genom söndring och splittring. Det är inte ett Demokratiskt styre. Det är ett totalitärt styre. Om man jämför hennes sätt att vara chef med ett land så hamnar vi i tex Nordkorea eller i Hitlers Tyskland. De har/hade en enorm spionverksamhet mot sina medborgare som kvävde/kväver åsiktsfriheten. 

Det är svårt att få fram känslorna så att det verkligen går fram. Ändå svårare är det att få adekvat hjälp att sortera och hantera känslorna kring det som hänt. Det måste jag skriva ett separat kapitel om för det får inte plats här, men det har såklart också spelat med i mitt mående det senaste halvåret. 

Det kanske är någon som läser den här texten kanske ifrågasätter om det inte är väl grovt att jämföra en chef i Stockholm stad med en diktator eller att kalla det för psykisk misshandel. Jag tänker precis tvärtom. Inspirerad av Palme väljer jag att faktiskt kalla saker vid dess rätta namn. Det är också viktigt att synliggöra de maktstrukturer som jag hade att förhålla mig till. 

Hon berövade mig rätten till att känna mig trygg på min arbetsplats och i mitt hem- och jag är helt säker på att jag måste berätta vad det innebär att bli psykiskt misshandlad på sitt jobb. Jag är också helt säker på att jag ska anmäla detta som en arbetsskada.

Det var en hårsmån från att hon knäckte mig som människa. Hon tog ifrån mig min innersta värdighet och mitt sätt att vara och fungera. Allting som jag trodde var rätt var fel. Det orsakade en allvarlig Krisreaktion, ptsd, och allvarlig stressreaktion. 

Vanligtvis handlar misshandel om män som misshandlar kvinnor, och det finns en maktdominans som är inbyggd i problemet. Man är inte fri att bara lämna situationen. Skulle jag säga upp mig skulle jag inte få nån a-kassa på 3 månader och dessutom hade jag tre månaders uppsägningstid. Jag var ekonomiskt beroende av att få mitt jobb att fungera. 

Även om jag skrivit ett dumt inlägg på fb, även om jag gjort fel på jobbet, även om jag kommit försent, sagt olämpliga saker till någon, provocerat någon, haft obekväma åsikter, ställt obekväma frågor, eller sjukanmält mig fast jag inte borde så finns det inget försvar för det hon har gjort. Det finns ett helt gäng regler för hur man ska agera i olika situationer. Krisplaner, Kollektivavtal, arbetsmiljölagar etc. Hon hade kunnat välja att följa de reglerna, men det gjorde hon inte.

Det finns inga handlingar i världen som berättigar misshandel trakasserier eller hot. Psykisk misshandel skapar lika stora blåmärken och sår som fysisk misshandel gör, men de syns inte på utsidan. Själsliga sår tar lika lång tid att läka som fysiska sår om inte längre.

-Släpp det och gå vidare- du måste släppa och gå vidare. 

Skulle man säga så till en småbarnspappa som blivit utsatt för läktarvåld? 

Det finns människor som inte orkat leva med hoten och terrorn på jobbet. Vi pratar inte om den tysta osynliga terrorn. Vi förfasas över det fysiska våldet och skäms över det psykiska. Det är skamligt att vara ett "offer" och att vara "svag". Kvinnor kanske orkar lite för mycket lite för länge. 

Kvinnor är offer för strukturell diskriminering och är både ekonomiskt svagare och fysiskt svagare än män. Kvinnliga politiker och journalister får ta emot så mycket hat så att de knappt orkar fortsätta sitt jobb- själva grundförutsättningen för demokratin. 

Facket frågar mig om jag är säker på att jag vill anmäla eftersom det är en påfrestande process. Självklart kommer jag att anmäla. Det är min demokratiska skyldighet att anmäla. Jag tänker INTE skämmas för att jag blivit utsatt för psykiska övergrepp av min förra chef. Jag tänker inte heller låta mig tystas. 

Det är dags för förändring nu. Det räcker nu. 

Alla kan skapa en förändring, bara genom att ställa frågor och göra oss liiite obekväma. Genom att vägra titta åt andra hållet eller spela med i övergreppen. Det är ingen lätt uppgift, men det är heller inte någon lätt uppgift att vara människa. 

-

Själens frihet!

Nu är in själ fri. Jag kan skriva här på min blogg rakt ut i rymden vad jag tycker och tänker om saker och ting utan att riskera att bli osams med någon chef eller att i onödan provocera någon förälder eller kollega.

När jag har varit anställd på olika ställen så har jag inte velat skylta så öppet med mitt politiska engagemang. Ändå är det i politiken min själ finns. Politik är så roligt, spännande och svårt. Man måste hela tiden balansera individens frihet mot systemets ramar. (Hörde ni va' snyggt det lät?!)

Olof Palme är ju såklart en gigant i svensk politik. Han inspirerade även mig som barn att ta ställning för en demokratisk socialism. Jag läste i Kamratposten om de olika partiledarna och bestämde mig för att Palme var den som gjorde bäst intryck. 

Tyvärr blev han mördad långt innan jag gick med i partiet. 

Han sade någon gång: Politik är att vilja. 

Anna Lind sade på hans begravning att man kan mörda en människa men man kan aldrig mörda idéerna. 

En människa är ju egentligen summan av alla sina erfarenheter och nu när hela livet ställts på ända känner jag mig så oerhört stolt över mitt engagemang och mina politiska "meriter". 

-Du e ju aldrig hemma! I tonåren var det möten varje kväll. Det var i partiet jag fick uppmärksamhet och bekräftelse. Skolan var mest utanförskap och mobbning utanför lektionerna, men i politiken vann en helt annan respekt. Jag blev snabbt invald i SSU Stockholms läns distriktsstyrelse, ersättare i utbildningsnämnden och invald en sväng i fullmäktige. 

Efter några år i Vällingby kom jag tillbaka "hem" till Nacka, klev in på ett möte och möttes direkt av ett igenkännande hej! 

Politiken är också ett rävspel om makten. Klarar man av att spela efter reglerna, säga rätt saker vid rätt tillfälle och inte ta motgångar personligt kan man hålla på hur länge som helst. Det finns ständigt nya frågor att driva. 

Starkt rättspatos är tydligen ett utmärkande drag hos människor med adhd/add. Det är ju en väldigt fin egenskap. "På eller av" effekten är också ett utmärkande drag. Dessa två egenskaper ihop gör läget aningen mer besvärligt eftersom att man brinner upp fortare än andra. 

Jag klarade inte av spelet. Det var några klubbar som bestämde sig för att "köra" mot mig, dvs alla klubbmedlemmar stryker samma namn för att få in sin egen kandidat. Jag tror att det är ganska normalt att man gör så, men jag klarade inte av det. Jag kände mig så oerhört sviken. 

Det är så lätt att ryckas med av en bekräftelsevåg, men vågen ebbar för eller senare ut och då måste bekräftelsen finnas inombords. Nu när det gått åt skogen för sjuttielfte gången kan jag känna en enorm bekräftelse i att jag faktiskt (nästan) ridit ut stormen och kunnat använda mig av mina kunskaper om politikens maktspel i andra sammanhang. 

Erfarenheterna och kunskaperna jag har fått från politiken och alla ändlösa möten och kongresser jag varit på är verkligen enorm. Jag läste inte särskilt många läxor, inga handlingar och har inte studerat statsvetenskap som ju är den teoretiska vetenskapen OM politik. (Tyvärr var det den bristande läxläsningen som förhindrade min karriär som statsvetare.)

Har man svårt att koncentrera sig, svårt att motivera sig, svårt med arbetsminnet etc så får man kompensera det med sin kreativitet och genom att vara strategiskt uthålllig. Jag är mer av läsa lite här, läsa lite där, och lägga i hop det för att dra egna slutsatser. Jag observerar och lagrar saker som jag tycker är värdefulla till senare tillfällen. 

Det är inte alltid att mina slutsatser och mitt "rätt" och hur det borde vara stämmer överens med systemets "rätt" och hur det faktiskt ÄR. Det blir en sån totalkollision i hjärnan att det har känts svårt att hantera. 

Det är det som kallas krisreaktion!

Varför gör de "fel" när de kan göra "rätt"?! 

Eller det klassiska "think outside the box". 

Kreativitet är så oändligt mycket mer än att bara måla, skriva eller fota har jag insett. Det är hela sättet att tänka och att vara på. Jag ser samband, drar paralleller, tycker och tänker om det mesta med de flesta. Jag (och många andra adhd- människor) har förslag på lösningar på problem som ingen verkar veta att de ens fanns... 

Att ifrågasätta saker och ställa en miljard frågor om allt möjligt till alla möjliga människor är också kreativitet. Dock är det inte alltid så att den som blir ifrågasatt tycker att det är så bra med min kreativitet och frågvishet utan då blir jag ju mest obekväm. Jag tror ändå att jag tycker om att vara lite obekväm. Ibland. Utan obekväma människor skulle det inte bli någon utveckling.

Jag har ett genuint intresse för människor, både på bilder och utanför och jag gillar strukturer och mönster. Jag tänker ofta i metaforer och i bilder och jag har en plan att visualisera mina tankegångar även i bilder för att ytterligare tydliggöra hur min hjärna fungerar.

Det kan jag skriva flera kapitel om senare för nu måste jag komma till min slutsats.

Jag har insett att min kreativitet, mitt sätt att vara, tänka och göra- min själ, måste få vara fri och obunden. Frilans tror jag är bättre än att vara anställd... Det kan vara en svår balansgång att lyckas med det, men det är är ändå målet!