Politiken är grejen

Tiden har rusat och jag har inte ens haft tid att skriva om hur det var!  
Jag fick förmånen att följa Mathias Tegnér en hel dag i hans uppdrag som riksdagsledamot.
Eller- jag orkade inte riktigt hela dagen. Jag orkade åtta till fem ungefär.

Mathias Tegnér

Vad är grejen är en återkommande röd tråd på min utbildning. Fånga läsaren redan i ingressen. Vad är grejen med Riksdagen? Med Mathias? 

-Det är du som är Sofia väl? Mathias kände igen mig när vi klev av bussen på väg till 1:a Maj demonstrationen i Fisksätra i våras. Han kände igen mig sedan vår SSU tid. Han var ordförande i Tyresö och jag var ordförande i Nacka. Att bli igenkänd efter tjugo år är en väldigt omvälvande känsla. Vi pratade lite och jag tyckte han verkade trevlig, så jag lade till honom på fb.

 När vi nu skulle skriva ett reportage om en person genom att följa personen en dag på jobbet så frågade jag Mathias om jag fick följa honom. Jag fick snabbt ett ja. 

Jag mötte en oerhört tålmodig, snäll och omtänksam person som försökte svara på alla mina frågor så gott det nu gick. Det var inte någon vanlig intervju så det var tre ord här, fyra där och många tappra försök från oss båda att hinna prata färdigt om det politiska engagemanget som knyter oss samman. 

Riksdagshuset är enormt stort med många vindlande korridorer. Upp i en hiss, ner i en annan. Några snabba ord med en partikollega innan dörrarna går upp och scenen ändras.

–Kom vi ska hitåt. Mathias visar vägen. Han kan huset innan och utan. Jag gav ganska snabbt upp alla försök att hålla koll på vart vi skulle. ;-)

Vi började morgonen på Sveavägen 68 med ett möte om äldrefrågor i samma rum som alla Socialdemokratiska giganter en gång suttit. Det är en mäktig känsla. Det var ett väldigt fint möte och det kändes tydligt att ämnet både engagerar och berör, men att det har varit svårt att ens få upp äldrefrågorna på dagordningen. Min känsla är att detta bara var ett möte av många som ska komma. 

Efter lunch var det EU-nämnd. Vad gör ens en EU-nämnd i Riksdagen?! Det hann jag inte tänka på innan. Det var bara att försöka hänga med i svängarna. Jag hade sån tur att Statsministern skulle vara med på mötet och att det därför var öppet. Ändå mer tur hade jag eftersom han glömde att svara på några frågor från Jonas Sjöstedt för att han lagt sina papper i fel hög. Då fick jag "min bild"! 

Stefan Löfvén

Politiken är mycket formell. Alla gruppledare fick säga sitt, statsministern svarade på frågor och sen var mötet över. 

–Men bestämde de nåt på mötet då? frågade jag Mathias. 

–Mötet beslutade att det fanns meningsskiljaktigheter, men att Regeringen har stöd för sin EU-politik. 

Jag trodde att jag hade koll på politiken, men det är så oerhört mycket att greppa! Fråga, fråga, fråga är grejen. Annars kan man ju aldrig lära sig. 

"Politiker" blir ofta de där borta. En stor massa människor som byts ut lite med jämna mellanrum, och det är "politikerna" som är skyldiga till allt dumt. Jag vill bryta den bilden lite. 

Mathias Tegnér och Lawen Redar byter några ord efter EU-nämndens slut

Just den dagen jag var i Riksdagen var det votering. 349 ledamöter från hela Sverige deltog (tror jag) var där just då för att ta beslut om vilken väg som Sverige ska ta i olika frågor. Alla de olika ledamöterna är som kuggar i ett perfekt väloljat maskineri. Ändå är alla kuggarna lite olika. Vilken väg Sverige väljer beror på vilka människor vi valt att representera oss. 

Även Mathias är en vanlig människa. Det tycker jag känns viktigt att lyfta fram. En ödmjuk person som vill åstadkomma förändring och förbättring av vårt samhälle. Det blir av förklarliga skäl mycket fokus på partiledarna, men varje ledamot har sin roll att fylla och utan dem blir det ingen demokrati.

Votering i Riksdagen

Hur demokratin fungerar eller inte fungerar kan jag ju ägna resten av mitt liv att skriva om för det är så fantastiskt intressant, men i korthet så tycker jag att det är en mäktig känsla att sitta där på läktaren och tänka att alla de där människorna är som folk är mest, och att det är meningen att vi medborgare ska kunna vara med i utformandet av vårt gemensamma samhälle. 

Det måste onekligen vara en stor utmaning att kunna ta till sig den oehörda mängd information som ska bearbetas varje minut, att kunna zooma in och ut hela tiden. Hur blir det om vi tar det här beslutet? Ja eller nej? Avstå? 

Jag gjorde också en personlig reflektion över mitt politiska engagemang när jag satt där på läktaren, om hur det blev då för tjugo år sen. Jag var väldigt "politisk" när jag var ung, men jag blev inte riksdagspolitiker. Efter en dag och över 13000 steg känner jag mig så otroligt nöjd med att få vara med på mina villkor. Jag hade aldrig orkat vara riksdagsledamot. 

Även om jag ibland kan göra blixtsnabba analyser av det jag ser och upplever så behöver jag också mycket tid att bearbeta alla intryck och återhämta mig. Behovet av tid för återhämtning verkar vara större om man har adhd än inte. I vilket fall så har jag nu en sån unik ingång där jag får vara med för att jag är jag, på mina villkor. Med mitt politiska engagemang, med min kamera och mitt skrivande. 

Jag var lite orolig att jag inte skulle kunna vara en bra journalist för att jag är med i partiet, men nu blev det precis tvärtom! Hur häftigt är inte det! 

Politiken är liksom grejen i mitt liv.

Nu är jag på gång igen!

Mitt förra inlägg handlade om demokratins utmaningar i Fittja söder om Stockholm. Jag trodde att jag skulle hinna skriva en artikel om dagen om detta oerhört spännande område. Så blev det inte.

Nyhetsjournalistik är per definition något som har hänt just nu. Tex någon blir nedslagen på en gångbana. Det räcker inte med att många människor går på gångbanan varje dag. Jämför gångbanan med demokratins utmaningar, de pågår varje dag på alla olika platser i samhället. Det är inte en nyhet per definition. Det blir däremot en nyhet om en minister gör ett studiebesök i förorten och pratar om demokratins utmaningar på tex en möte.

Jag fattade inte skillnaden förrän veckan var slut i princip. Besöket på Ersta sög ut all min energi och skapade en sån enorm stress och ångest att jag var helt slut i en hel vecka efteråt. Stressen och ångesten över Ersta blandades ihop med stressen av att hitta något greppbart att skriva om i Fittja. Tyvärr sammanföll stresskaoset med vår mest intensiva vecka sen i september!

Tiden.. tiden.. jag behöver tiiiid. Det är sjukt svårt att hitta snabba nyheter och hinna skriva bra och väl underbyggda artiklar om dessa ämnen på typ en dag. Ändå lyckades vår "redaktion" dvs jag och mina kursare producera åttio artiklar!!! Jag producerade en. Jag känner mig faktiskt väldigt nöjd med det. Det gäller att bromsa stressen och berömma mig själv för det jag har åstadkommit istället för att sänka mig själv genom att tänka på allt jag inte gjorde.

Måndagen ägnade vi åt ett dataprogram som tex Aftonbladet använder för att publicera nyheter på nätet. Jag ägnade ungefär fem timmar åt detta dataprogram och kände framåt eftermiddagen hur jag slutade tänka och bara gjorde. Jag hade bra flyt med andra ord. Fredag morgon skulle jag publicera min artikel och hjärnan var helt tom!

Kasst arbetsminne, stress och sömnbrist är ingen superhit. Kasst arbetsminne är ungefär som att steka i en teflonpanna. Inget fastnar, men det blir heller ingen riktig färg på maten. Det är ingen mening att känna sig korkad, men jag blir blir frustrerad. Frustrerad över att jag ägnat FEM timmar åt något bara för att inse att jag måste börja om från början dagen efter.

Det är samma känsla som att kliva i kvicksand, man kommer liksom aldrig vidare. Det var samma känsla med matten i skolan. När jag hade lyckats räkna ut ett tal med mycket möda och stort besvär och gick vidare till nästa var det som att börja om från början. VARJE GÅNG! Jag blir helt trött i huvudet av att räkna matte. Ändå klarade jag c-kursen i matte på gymnasiet på nåt underligt sätt. (kanske för att jag har en otroligt tålmodig mamma som älskar matte som kunde hjälpa mig.)

 Nu har jag insett att jag ska be om hjälp när jag kör fast och våga stanna kvar utan att känna mig dum. (Jag har superbra kursare som hjälper och aldrig stjälper!) Det är bättre att stanna i situationen än att fly ut ur den som jag gjort tidigare. Att fly ut ur den leder bara ner i ett svart hål av självförakt och dålig självkänsla. Värdelöst!

– Hej jag har en extremt stresskänslig teflonhjärna som hör ungefär det den vill höra när du ger instruktioner. Det skulle kunna vara en öppningsreplik.

Tålamod, bra instruktioner och humor så går det mesta att lösa.

Hm tillbaka till Fittja. Jag måste återvända dit, men med bättre ingångar. Jag tycker det är vansinnigt svårt att åka ut till en plats och "producera nyheter", vilket oroar mig lite inför praktiken. Jag tror dock att det löser sig med lite planering.

Jag håller helt klart på att hitta min form för mitt framtida yrke. Det är såklart en stor utmaning att både hitta ett nytt yrke och en nisch i det nya yrket samtidigt. Det är nog lite som att trycka på snabbspolning. Vem blir inte lite stressad av att maxa sin kapacitet och toppa sin form samtidigt. ;-)

Nu har vi börjat en ny kurs och vi ska skriva något slags personreportage. Jag känner mig på topp! Jag ska få följa med en riksdagsledamot/tjänstgörande statsråd: Mathias Tegnér från Tyresö. Såååååå häftigt!!! Rakt in i demokratins och politikens hjärta. (Jag har faktiskt gjort praktik i Riksdagen när jag var nitton. Det var utmattande men väldigt intressant och spännande.)

Äntligen börjar jag komma tillbaka till mitt liv så som det skulle vara. Roligt, jobbigt, utmanande, spännande och utvecklande!

Språk och delaktighet i mångkulturens Fittja

Det här inlägget ska handla om språk, kommunikation, delaktighet och demokrati. Jag skriver det högst upp här så blir det lättare att hålla ihop mitt inlägg.

Såhär är det: Jag pluggar journalistik på Södertörns Högskola. Nästa vecka ska vi producera material för vår webbtidning Nytt i Flempan. Länk hittar ni här: http://nyttiflempan.sh.se/botkyrkanu/. Min grupp ska skriva om Fittja, en del av Botkyrka kommun söder om Stockholm. Tyvärr är Fittja mest känt för allt negativt, som det lätt blir med mer utsatta områden.

Själv har jag mest bilden av höghusen man ser från motorvägen som går förbi Fittja och sen ringlar sig vidare ner mot Södertälje och vidare ut i landet. Jag kör förbi där i princip varje år när jag åker till landet i Hällefors med min kompis. När vi kommer hem från landet vet man att man snart är hemma. Botkyrka kommun är i mitt huvud mest förknippat med hög kommunalskatt, Socialdemokratiskt styre och mycket sociala problem.

När jag började min research om området funderade jag på vad jag skulle vilja skriva om för att hitta ingångar och uppslag till artiklar. Jag landade i språk och delaktighet. Språk och kommunikation hör ihop med demokrati och delaktighet.

Jag inriktade min utbildning på Lärarhögskolan på flerspråkighet, mångkultur och språkdidaktik (hur man lär sig språk, och demokratifrågor kommer ju naturligt genom mitt politiska engagemang.

När jag googlade Fittja hittade jag Serkan Köse som nu tjänstgör istället för Magdalena Andersson som statsråd. Hur häftigt som helst. Tänk om jag kan få intervjua honom om demokrati och delaktighet utifrån språkperspektivet. Om det inte går den här veckan så kan det bli ett mål längre fram. :-)

Fittjaskolan arbetar väldigt mycket med läsförståelse enligt en modell som utarbetats av en forskare vid namn Barbro Westlund. Hon forskar i språkdidaktik dvs hur man lär sig språk på Stockholms Universitet (åååååååå vad spännande!!!) Här är länk till en artikel om henne i Skolvärlden. Hon betonar vikten av att träna läsförståelse i alla ämnen och inte bara svenska för att eleverna ska få ett bättre och djupare språk.

Språket är centralt för att göra sig förstådd vilket såklart även ledde mig in på adhd spåret. När jag gjorde min utredning i våras testade psykologen ordförståelse och arbetsminne och såg då tydligt att min ordförståelse låg "signifikant över det normala" medan arbetsminnet låg "signifikant under det normala" ingen surprise men bra att veta.

Ändå blir det väldigt mycket missförstånd och konflikter för att jag inte kan formulera mina behov, känslor och tankar i ord. Enbart mina erfarenheter av Arbetsförmedlingen, A-kassan, kontakter med facket för att inte ens nämna ordet Försäkringskassan får mig att undra hur människor med rötterna i mångkulturella områden med många språk kan vara delaktiga i det Svenska samhället. Har de ens en chans?

En vecka räcker nog inte för att verkligen tränga in i den frågan, men jag hinner i alla fall skrapa lite på ytan! Det ska bli otroligt spännande och förhoppningsvis utvecklande vecka. Det gäller bara att hitta vinklar som gör att artiklarna får ett allmänintresse och blir hanterbara.

Vi syns på Nytt i Flempan. ;-)

Uppföljning av viktoperation

Nu har det gått drygt ett år sen jag gjorde min viktoperation och idag var det dags för uppföljning med dietist. Mina möten med vården har ju varit rena kriget det senaste året som ni vet. Jag har verkligen kämpat med att förstå hur jag ska göra för att det ska bli bra, men jag har ingen bra lösning mer än att hålla mig därifrån helt enkelt.

Jag har haft ångest över det här besöket i flera månader. Oron över att igen bli granskad och bedömd utifrån en mall som jag inte passar in i känns så fruktansvärt jobbig att jag övervägde att strunta i besöket, men jag är ju en väldigt plikttrogen skötsam människa så jag gick dit.

Dietisten var faktiskt väldigt rar. Inkännande, empatisk, utan pekpinnar och tyckanden, och utan påförande av skuld och skam. Det var så otroligt skönt att kunna prata med henne på ett sätt som gjorde att min ångest iallafall inte ökade.

Ändå är ju själva grundproblemet kvar. Jag går inte ner i vikt. Jag går snarare upp i vikt. Det som var min sista utväg, mitt sista hopp, mitt sista halmstrå; misslyckades. Det känns så oerhört hårt att konfronteras med det.

Dietisten önskade att jag skulle hålla mer rutiner i min tillvaro och äta på mer regelbundna tider. Då kanske vikten börjar gå neråt. Jag skulle inte räkna kalorier eller gå på någon särskild diet. Om jag bara äter regelbundet så kommer allt ordna sig.

Jag har provat allt nu. Det kanske är bättre att acceptera att det aldrig kommer att ordna sig än att hela tiden leva på hoppet om att snart, snart kommer det att hända. Det där avgörande ögonblicket när allt bara faller på plats kommer inte att hända. Det verkar mer vara ett långdraget hårt arbete för att allt ska fungera.

Det känns ganska utopiskt just nu att jag plötsligt kommer att klara av och ha lust att leva mitt liv i någon slag åtta till fem variant. Jag får faktist lite stresspåslag bara av att tänka att det måste vara så. Det passar inte mig helt enkelt och är det det som krävs för att jag ska bli smal så får jag acceptera att jag aldrig kommer att bli smal.

Hon frågade mig om ätstörningar, nja vet inte riktigt. Försäkringskassans utredning kom fram till tendenser till hetsätning, men annars har väl ingen gjort någon vidare utredning. Vilket känns lite märkligt med tanke på att operation är ett stort ingrepp både fysiskt och i en människas liv.

– Den här operationen är ju ingen behandling av ätstörningar och du verkade väldigt klarsynt och insiktsfull inför operationen.

Nja. Rent teoretiskt var jag nog införstådd med att det skulle krävas förändringar men jag var inte alls förberedd på att jag skulle reagera som jag gjorde. Jag får nog lov att säga att det är ett dilemma. Jag vet ju hur jag ska göra. Jag kan tala om för andra människor hur de ska göra, men jag har väldigt svårt att omvandla kunskapen till konkreta handlingar i mitt eget liv. (Det får bli ett eget inlägg om det)

– Om jag frågar dig: ångrar du operationen?
– Både ja och nej. Får jag ordning på min hälsa och vikt så är det väl bra, det var ju det som operationen syftade till men så som utfallet har blivit hittills har det inte varit värt det.

– Har du fått några problem efter operationen (som har krävt någon ny operation)?

Som man frågar får man svar. Jag kan inte förstå att ingen har kopplat ihop utmattningen och den svåra stressen i våras energibrist i hjärnan pga att jag åt så lite. Hjärnan kräver mycket energi, det märks tydligt att jag blir mer hungrig när jag är på Högskolan.

Nu har jag i alla fall provat allt som går för att få ordning på min vikt och min hälsa. Jag har till och med provat glutenfritt! Det var riktigt dåligt. Glutenfritt knäckebröd är galet gott, men det är som att äta rent socker. Det är för lite fibrer i brödet för att det ska ge någon längre mättnad. Jag åt nog nästan ett paket om dagen. Ingen hälsodiet precis.

Min klipp och klistra teori i vården från i våras tycker jag faktiskt har stärkts efter idag. Jag kan omöjligt vara den enda som inte uppnått önskat resultat, och jag kan inte riktigt förstå att man opererar människor så "lättvindigt". Jag tror bara inte att det inte framgår av statistiken hur många procent som inte nått målet. Nåja, det får bli en senare projekt att gräva lite mer på djupet i ämnet "viktoperationer".

– Jag tror du måste komma bort från vården.

Det var min kloka granne som sade det i somras. Såklart har hon rätt. Jag måste fokusera på det roliga i livet. Mina studier och förhoppningsvis ett nytt jobb så småningom. Även om inte vikten går ner så har jag i alla fall ett roligt liv. Går vikten ner så har jag både ett roligt liv och en bättre kropp...

Sammantaget blev iallafall besöket mycket bättre än väntat. Hon var snäll och inkännande som jag skrev i början. Det betyder mycket bara det. Vikten kan hon inte fixa men jag fick ett nytt papper med kostrekommendationer som jag kan titta på för att försöka vända vikttrenden igen.

Jag får ta tag i det imorgon eller så.

När man har hyperfokus och går fel.

häromdagen var jag som jag skrivit om förut på Stockholms Tingsrätt för att lära mig om hur en rättegång går till och att skriva rättegångsreferat och krimartikel. När jag kom dit började jag med att gå på toaletten. Inget konstigt, om det inte hade varit för att jag hamnade på herrtoan! 

Jag tycker det är märkligt och roligt att upptäcka hur hjärnan fungerar ibland. Jag hann ju reflektera över att det var en avskiljning i rummet innan jag gick in på själva toan. Väl inne på toaletten upptäckte jag ljuset! De hade satt in en UV-lampa som skapade sånt där roligt blått ljus. 

Självfallet var jag tvungen att ta lite kul bilder på mig själv där på toan, sen lekte jag lite med bilderna i telefonen. Lite filter och lite fix med ljus och konstrast så hade jag plötsligt tre coola porträttbilder. Hihi

Rimligen var jag så otroligt fokuserad på att passa tiden för rättegången att jag helt och hållet glömde bort att titta på den där lilla figuren på dörren som talar om vart dam respektive herrtoan är. 

Så kan det bli med hyperfokus. Inget ont som inte har nåt gott med sig. 

Sval och cool

Snäll och ordentlig

Måste ju testa olika uttryck

Lite omtanke från min Facebookvän!

Vissa vänner träffar man i verkligheten och lägger till på Facebook, och ibland hittar man någon på Facebook som blir en betydelsefull vän "i verkligheten". En av dessa, Victoria Frances Qvarnström skickade mig detta fina meddelande häromdagen och ville att jag skulle lägga ut meddelandet på min blogg. Naturligtvis vill jag göra det! 

Victoria startade bloggen Adhd i bilder, och är en stark förebild för mig som bloggare. 

Hoppas att brevet inspirerar även er som läser min blogg att visa omtanke och kärlek till varandra. Det känns särskilt viktigt i tider när det florerar så mycket hets och hat. Själv blev jag alldeles rörd av att få ett sånt fint brev i min inkorg. Jag har så många fina omtänksamma människor i mitt liv nu som ger mig energi, bland annat alla er bloggläsare! 

Det är en sån oerhörd skillnad från tiden på min förra arbetsplats där osäkerhetens terror förlamade all utveckling. Låt er inte ryckas med i hetspropagandan. Det är extra svårt nu när Facebook och Google styr vår verklighetsuppfattning genom sina flöden, men det går! Gör revolt. Stå emot. Låt er inte knäckas av hatets terror. 

Kärlek, skratt och omtanke är det som skapar utveckling både för den enskilda människan och för samhället i stort.  Det är ju gratis och oerhört smittsamt, så det går att ge hur mycket som helst. ;-) Ju mer man ger desto mer får man tillbaka.

Som adhd-människa och idealist med en plus och en minuspool som har en ganska ojämn laddningsfrekvens kan man dock behöva påminnas om att man också måste ta det lite lugnt ibland för att inte brinna upp "för den goda sakens skull". ;-)

Sofia.
Först när vi fick kontakt var du underbar men, som en halv människa. Nu två (2,5?) år senare är du som det där vackra planet (jag älskar flygplan!) men som stod utan bränsle. Du var redan så mycket som fick mig att verkligen tycka om dig, du skänkte främst foton, som var fantastiska. Sedan kom din katt Matisse - sedan hände det mycket i, för mig, snabb fart!

Idag har planet - DU - fått luft under vingarna med nytt bränsle! En fantastisk resa att bevittna må jag lova. Känner mig mycket lycklig av dessa år med dig som facebookvän.Vill dock - med en moders stränghet - avkräva dig löftet att du aldrig, aldrig får tanka jetbränsle i den vackra flygmaskinen som är du!

Håll ihop. Bromsa om du känner det, utan at tänka "jag måste" eller "jag ska bara" så du inte kraschar något av det vackraste som jag sett. Sett både som process och människa :-)

Tycker du kan lägga den här hälsningen från en "vän och observatör" på din blogg. För tiden går och sedan är inget som förut!! :-D Men hål ihop nu. Allt kan tas igen. Men du har inte råd med störtflygningar. :-)

Kram från V

Lite vårdhaveri till frukost tack!

Jag vet inte ens vart jag ska börja det här inlägget. Jag fick idag veta att min underbara sjuksköterska har sagt upp sig och slutar sista december. Jag anade att hon skulle göra det eftersom hon inte höll tillräckligt hög "produktionstakt", och för att hon bryr sig om sina patienter, med hjärtat. 

Det är alltid de som bryr sig som försvinner först. De som verkligen vill och som har ett lite för stort hjärta sett i relation till "produktionstakten".

Jag fick också veta att min läkare blivit sjukskriven igen. Hon har också för stort hjärta i förhållande till "produktionstakten". 

 

Jag har en tid bokad hos henne i början på december och nu väntar jag med spänning på om mottagningen kommer att höra av sig och berätta vad som hänt och om de bokar om mig till en annan läkare. Jag förväntar mig inget av dessa. 

Som grädde på moset fick jag också veta att Capio har förlorat upphandlingen av psykiatri och att vården ska tas över av Wemind. Deras hemsida berättar stolt att de behandlar alla möjliga psykiska problem. En snabb slagning på allabolag.se ger mig informationen att de har en vinstmarginal på 5% 2015. Det blir ju några miljarder, men det är i alla fall bättre än de 15% som var året innan. 

Den mest bisarra och helt absurda tvisten på denna historia är att hela mottagningen ska flytta! Enligt min uppgiftslämnare så skulle mottagningen ursprungligen flytta in i lokaler med KONTORSLANDSKAP!!!! 

Hur är det ens möjligt att ens tänka tanken KONTORSLANDSKAP när det handlar om en vårdinrättning?!!! Har människan som tänkte denna genialiska idé aldrig besökt en vårdinrättning?? Vart har människors intelligens tagit vägen??? Varför kom förslaget ens upp på bordet??? Varför?? Jag vill bara ringa nån och skrika IDIOT i luren! 

Vad kostar alla dessa idiotförslag  oss skattebetalare??? Nya KS är ju ett annat bra exempel på idiotförslag som blivit verklighet. Moderaterna vägrade tex att gå med på en extern revision om Nya KS. Väldigt olyckligt, för att inte säga skandal! 

Om det nya företaget vinner upphandlingen ska alla nuvarande personal få följa med, men det kan ju hända att de tackar för kaffet och söker andra jobb om kraven på "produktionen av vård" blir för hög i förhållande till vårdbehovet av patienterna. 

"Börja om från början, börja om på nytt, varför ska man sörja tider som har flytt" sjunger Sven Ingvars så glatt i högtalarna. 

Ja varför ska man göra det. Jag har ju inte så mycket val än att just börja om från början med en ny läkare, ny sjuksköterska, nytt, nytt, nytt. Vårdvalet ger jag inte mycket för. Vem vet om det är värt all energi att byta? Jag vet vad jag har men inte inte vad jag får...

Om jag byter ska jag byta till en mottagning som ligger närmare mitt jobb. Visste ni att psykiatrin bara får betalt om jag rent fysiskt befinner mig i rummet. De har drop in för förnyade recept mån-tor 8-10, och om jag då börjar jobba 7.30 eller 8 i någon annan del av staden går mycket pengar bort i förlorad arbetsinkomst (eftersom jag måste räkna på minst en timmes resväg åt alla håll) jämfört med om jag hade kunnat få recept utskrivet per telefon! 

Ett tankeexperiment: Tänk om alla psykiatrins patienter skulle fakturera vårdgivaren eller landstinget för förlorad arbetsinkomst? Det kanske verkar löjligt och överdrivet, men det blir faktiskt en hel del pengar som bara försvinner. Jag som patient få liksom betala dubbelt upp. Det är för MIG en principfråga! Money talks!

När den värsta ilskan och ångesten har lagt sig kan jag äntligen formulera vad som är så satans jobbigt med att börja om från början hela tiden så att jag kan berätta det för er som orkar läsa det här inlägget.

Det jobbigaste är rädslan för nya principstrider. Kommer jag att få den medicin jag behöver? Centralstimulerande ja, D-vitamin nej. Medicinkostnaderna är för höga på mottagningen.  Sovmedicin? Hoppas att jag kan få sovmedicin även i fortsättningen så att jag kan slutföra mina studier.

Uppföljningar, vårdplan och allt annat som man skulle önska som patient har jag släppt. Det handlar mest om att minimera skador för mig och att minimera energitapp pga all oro. 

Jag får försöka att själv hålla koll på att nödvändiga prover tas i rätt tid och kanske i ett drömscenario att någon skriver klart utlåtandet om min utredning. I övrigt så handlar det nu mest om att hålla mig så långt bort från psykiatrin som det är möjligt.

Det kanske också är dags att tipsa en journalist om vårdhaveriet. Jag orkar inte granska hela vårdeländet själv även om det är frestande. Upphandlingar, överklagan, flyttar, ombyggnationer av icke ändamålsenliga lokaler etc måste kosta oss skattebetalare hundratals miljoner. Det är ett sånt fruktansvärt slöseri att jag blir provocerad! 

Den mest allvarliga skadan för mig är allvarliga förtroendeproblem och tillitsproblem. Det är känsligt att blotta sitt mest sårbara jag igen och igen och igen för någon som ska dokumentera det i journal som sedan ska läsas av hundra andra människor som sen dömer mig hit och dit. Det skapar väldigt mycket stress hos mig eftersom jag inte tycks passa in i den gängse mall av en adhd patient och att då vet de inte hur de ska bete sig.

Hur ska jag kunna få en vettig "vård" när JAG som patient är den som ska hålla ihop trådarna och ha överblick över olika behandlingsinsatser etc eftersom jag bara träffar varje person några få månader om ens det? 

Ständiga upphandlingar av vårdgivare skapar ingen långsiktighet i vården. Det skapar bara ett utrymme för snabba klipp. Maximera vinsten innan nästa vårdgivare vinner upphandlingen med ett billigare pris. 

Fördelen av att redan ha gått några ronder mot vården är att jag har en strategi. Jag tänker inte låta mig knäckas av vården. När de tjafsar tar jag med mig min mamma! Jag måste också försöka hålla paniken ifrån mig och tänka på att jag faktiskt är på väg in i mitt nya liv nu. Ett väldigt bra liv! 

IVO och LÖF kommer dock att få brev från mig inom en snar framtid! 

Knark eller bokföringsbrott?

Nu har jag varit på rättegång också. Hur kul som helst- för mig alltså, inte för den åtalade. 

Regnet skvalade mot taket på Stockholms tingsrätt men inne var det varmt och skönt. 

Steg ett var att välja rättegång. Stockholm har flera Tingsrätter och de har lagt ut sina sammanträdes scheman på nätet. Bra tänker ni då är det ju bara välja en rättegång och gå dit. 

Jag studerar på Södertörns Högskola som ligger mitt emot Södertörns tingsrätt så jag hastade dit efter sista föreläsningen för dagen. Kallt och mörkt, regn och storm...

-Hej jag skulle begära ut handlingar kan jag fråga dig då?

Mannen i disken vänder sig om och pratar med vakten. Sen vänder han sig till mig och säger 

-Just det. 

-Just det vad? 

-Du måste gå till Tingsrätten som ligger rakt över gatan, det här är Polisen... 

Ut i stormen igen. Zicksacka mellan vattenpölarna och försöka att inte blåsa bort. Jag ser inte ens någon ingång, så jag frågar en kille jag möter.

-Vet du vart man går in till Tingsrätten?

-Gå rakt fram så ser du en skylt. Sväng ner för trappan så är det precis där. 

Efter en stunds letande och svärande över att kommunen inte kan SKYLTA så hittar jag i alla fall en trappa- som är avstängd. Trappan avstängd, ta en trappa längre bort.

Då hade jag tröttnat så jag knölade mig förbi avspärrningen och ner för trappan. Nedanför höll de på att bygga ny väg och "reflexmannen" jag träffade såg väldigt förvånad ut när han såg mig, men han han aldrig reagera förrän jag var borta. 

Nja... inte om man är jag. Jag känner mig fortfarande lite skör efter vårens krasch och kände att jag inte skulle orka med "nåt tungt" så jag tänka att jag skulle gå på en ekonomirättegång... 

Bokföringsbrott... Ocker... 

Inne på tingsrätten får man gå igenom en säkerhetskontroll. Ut med allt jag hade i fickorna och i handväskan, och så skulle man lägga allt i plastbackar. Naturligtvis ramlade backen med "allt från handväskan" ner på golvet. Pinsamt! 

När jag äntligen var igenom fick jag i alla fall telefonnumret till den avdelning som hade hand om mitt ärende.  Jag ringde och fick ut lite handlingarna för bokföringsbrottet på mejlen. Det räckte med att titta på den fina uträkningen som nån gjort för att inse att jag hade drabbats av "tråkslag"! 

Bokföringsbrott!! Hur tänkte du nu liksom??? Jag har aldrig fått ihop några budgetar och kassaböcker har jag givit upp för länge sen. De stämmer ALDRIG! (Bara det är ju värt ett inlägg i sig egentligen.) Jag kan ingenting om bokföring heller.

Ok jag bytte till ocker. Jag ringde till Södertörns tingsrätt och fick höra ordet sekretess. Det är sekretess i ärendet.  Suck jag byter igen. 

Dagen efter fortsatte jag att försöka välja vilken rättegång jag skulle skriva om. Utifrån vart jag kan ta mig och vart jag kunde äta lunch till en rimlig kostnad och när jag i så fall måste åka hemifrån... Man får inte äta eller dricka i rättssalen vilket också stressade mig eftersom jag hade fått uppfattningen att man inte får gå ut ur salen under pågående förhandling. (Det gäller mest grupper har jag förstått nu.)

Jag prövade Nacka Tingsrätt, den vänliga människan i andra änden av telefonlinjen förklarade vänligt att rättegången jag valt var ett tungt mål som sträckte sig över flera dagar med väldigt mycket handlingar, och att det kanske blev lite mastigt att bearbeta ett så stort material på så kort tid. Hon skrattade lite när hon hörde min uppgivenhet och rekommenderade mig att titta på Södertörn eller Stockholms tingsrätt.

-Där kan man titta på tavlan och välja ett fall som verkar passa direkt. 

Tillslut hamnade jag på en rättegång om ringa narkotikabrott där den åtalade var en 23:årig man som tagit amfetamin på krogen. Det var jättespännande med rättegången och jag hoppas verkligen att jag får fler tillfällen att gå dit och skriva om rättegångarna. 

Jag blev så enormt stressad av hela valprocessen att jag var helt slut flera dagar efter. Det blir för många faktorer att ta hänsyn till att det blir överbelastning. Nu har jag i alla fall varit där och jag har skrivit ihop mitt referat som var den ena uppgiften. Nu är det bara artikeln och notisen kvar och det har jag skjutit upp tills imorgon... ;-)

"Skjuta upp sjukan"

Hembakta riktiga kanelbullar på Kupan, Röda Korset i Stockholm

"Skjuta upp sjukan" brukar anfalla mig med ojämna mellanrum. Tänk att det ska vara så svårt att bara sätta igång och göra nånting eller att avstå från att göra någonting.

Äta en kanelbulle till exempel. Avstå från kanelbullen just nu så kanske du går ner ett kilo om ett år eller njut av kanelbullen just nu och bli besviken för att du går upp i vikt.

Svaret är inte helt givet. Den där kanelbullen ligger ju där och doftar så underbart gott och det är så fruktansvärt tråkigt att "späka sig". Jag är expert på att tycka synd om mig själv i en sån situation. Samtidigt vill jag ju gärna bli smal nån gång i mitt liv. "Smal och lyckad".

Eller ska jag strunta i att bli smal? Ge mig hän liksom. Jag tror bara inte att det skulle bli så bra. Det går inte att äta allt man är sugen på hela tiden för då blir man ju tjock som en boll. Det är det där med nyanserna som är såååå svårt. Hjärnan belönar det som är lätt och roligt med ett massivt "nu mår jag så bra" hormondos och då blir det så svårt att avstå i stunden för att möjligen nå ett resultat senare.

Uthållighet i tråkiga moment kräver oerhört mycket energi och är väldigt svårt om man har adhd. Det är också sjukt jobbigt att stå emot impulsen "ät upp bullen".  Samtidigt måste man ju hålla ut och avstå ibland.

Hur mycket kan man äta? Hur mycket kan man inte äta? Kan man äta en bulle eller ingen alls? Kan jag äta en bulle per vecka eller hur funkar det egentligen?

Jag hamnar gärna i den typen av diskussioner med mig själv. Jag vill gärna veta exakt hur mycket jag ska äta och när för att nå ett givet resultat vid en viss tidpunkt. Helst utan någon inblandning från min sida. Vilket ju blir en aning svårt om man tex ska gå ner i vikt. Det räcker sällan med att köpa ett gymkort för att bli vältränad. Man måste ju gå dit också.

Kroppen och ämnesomsättningen är ju ett oerhört komplext system av fysiska och psykiska mekanismer som inte låter sig regleras hur som helst.

Tyvärr är jag ju inte heller något stort fan av regler och särskilt inte regler som gör saker förutsägbara så även om jag skulle få någon slags plan i handen så är det inte säkert att jag skulle följa den. Det beror helt på om jag har lust och motivation i stunden och om jag känner någon slags förtroende för den person som givit mig planen...

Det vore ju optimalt om någon annan kunde ta hand om allt tråkigt så kunde jag göra det som är roligt. Å andra sidan så skulle man ju inte kunna känna att något är riktigt roligt om man inte också haft riktigt tråkigt!

Helst av allt vill jag ju både äta bullar och gå ner i vikt. Hm

Jag får allt ta tag i det där med vikten i morgon, eller nästa vecka, nästa månad, nästa år eller rent av nästa liv... Det måste ske vid ett tillfälle när jag är pigg och har tid att fokusera mig. När jag inte behöver tänka på tusen andra saker som tex vad jag ska äta till frukost, lunch, middag och mellanmål...

Suck! Ni hör ju själva hur det låter. Hahaha, man måste ändå kunna skratta lite åt sig själv ibland och bjuda på sig själv så att man inte deppar ihop över hur jobbigt det känns mellan varven...

Kriget mot psykiatrin!

Vissa saker saker snurrar mer i huvudet än andra. Min utrednings process är en av de sakerna. Jag har inte orkat skriva om den så mycket tidigare eftersom det har varit så laddat. Nu har den värsta laddningen lagt sig och jag kan till och med stötta och peppa en nyfunnen vän inför hennes utredning utan att alla känslorna kring min egen process väller upp som ett vulkanutbrott och gör slut på all energi på en gång.

Remissen för utredning skickades 2010 till psykiatrin i Nacka av min mamma som är skolöverläkare i Nacka kommun sen många år tillbaka. Trots att hon jobbat med utredningar av barn med liknande svårigheter kopplade hon inte att jag kunde ha en diagnos.

Tyvärr är det vanligt att (högpresterande) kvinnor inte upptäcks ofta inte förrän man blir sjuk av att hela tiden överkompensera sina brister. (källa: Svenska Dagbladet)

Jag startade som sagt 2010 efter drygt sex månaders väntetid. Först samtal med två stycken läkare och ett QB-test som mäter koncentration och uppmärksamhet genom ett test på en dator. Testet visar geometriska figurer i blått och rött och man ska klicka när man ser två stycken likadana efter varandra. Varje figur visas ett kort ögonblick, och testet pågår i tjugo minuter. Samtidigt mäts hur mycket jag rör mig. Testet visar tydligt att uthålligheten är förkortad.

Efter det skulle jag remitteras till psykologteamet för att göra ett WAIS-test. Av något oförklarligt skäl så hamnade Wais testet mellan stolarna och utfördes aldrig. Läkarna som utredde mig var bara konsulter så de åkte hem och jag fick en ny läkare, och en ny, och en ny...

Jag hade hört att Wais var ett intelligenstest och jag var jätterädd för att det skulle visa att jag var obegåvad så jag sade inget om testet. Jag fick medicin och gick på fotoutbildning så jag funderade inte så mycket på utredningen.

Ändå ville jag ha info om vad add var och vad som var typsikt för diagnosen så jag frågade min läkare om hon hade någon information om ADD. Läkaren funderade lite, reste sig sen och gick ut ur rummet. Hon kom tillbaka med en DVD.

-Här finns iallafall 2min om ADD.
Jag kände mig så fruktansvärt kränkt att jag aldrig tittade på DVD:n. 2min om mitt nya liv kändes som ett hån! Hur kan en mottagning som jobbar med att utreda människor med adhd/add inte ha informationsmaterial att ge sina patienter?! Här kan ni läsa Socialstyrelsens definition om Adhd.

Läkaren slutade och jag fick ingen info, utan fick en ny läkare när jag behövde mer medicin.
(Nu är jag uppe i så många olika läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter etc att jag tappat räkningen.)

Nu gör jag ett klipp till hösten 2015. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb och var återigen inskriven på Arbetsförmedlingen. Den här gången fick jag träffa en grymt duktig arbetspsykolog.

-Har du läst ditt utlåtande?
-Utlåtande? Nä!
-Ja du ska ha ett utlåtande med rekommendationer.

Ok jag fixar en kopia så kan vi titta tillsammans.

Det är nu den mest absurda perioden i mitt liv börjar.

-Kan du titta? säger en av sekreterarna i receptionen, jag hittar inte utlåtandet.

De tittar en stund ihop tills den andra säger:
-Aha, det finns inget utlåtande, för de gjorde aldrig Wais.

Sekreteraren försöker rädda situationen och meddelar att hon ska skriva ett utlåtande som hon ska skicka till mig.

Fel! Fel! Fel!
En sekreterare får inte skriva utlåtanden efter eget huvud!

När jag får utlåtandet är det bara ett journalutdrag! (Såklart eftersom utredningen inte var färdig!) Ändå är det påskrivet av den medicinskt ansvarige läkaren. Jag påtalade det för henne vid ett tillfälle, men hon ville inte kännas vid det!

Jag ringer min läkare som skickar en remiss till sin "Teampsykolog". Det var i mitten på Dec 2015.

På våren i slutet av januari (tror jag) börjar jag på DBT. Dialektisk beteendeterapi. Det var min "behandlare" som tyckte att jag skulle gå den (berättar om henne i ett separat inlägg).

Det var rent kränkande. Märkligt nog verkade ingen av kursledarna förstå att de pratade med vuxna människor och att adhd inte går att träna bort. Stress hade de ingen kunskap att möta och visste inget om vart man ska vända sig om man behöver stressrehab.

Istället skulle vi lära oss att andas och träna på att le.

Det är ju jättebra, men inte i en period när hela livet är upp och ner. Jag var så sjukt stressad att hela menscykeln rubbades. Jag hade inget jobb, blivit bevakad på min blogg, avslag på min ansökan om sjukpenning och dessutom hade min läkare blivit akut sjukskriven för stress just då och jag hade blivit ombokad till en ST-läkare utan att någon hade informerat mig innan.

Information om vad som händer är jätteviktigt för mig! Det hade varit så enkelt att skicka ut ett brev till läkarens berörda patienter INNAN man bokar om och skickar ut nya kallelser!

-"Du kanske kan sortera ut dina sjukintyg från pappershögen" var en av kommentarerna från en av kursledarna som tog mig hårt. Jag kände mig totalt osynliggjord och idiotförklarad.

Det är inget problem att sortera papper en gång. Problemet är att livet är långt och att det är så sjuuuukt mycket papper som man måste hantera. Att beslut att slänga kan kännas så övermäktigt att man helt enkelt samlar saker på hög till senare tillfällen. Det är en ständig kamp mot stöket!

Det var den ena kursledaren psykologen A som skulle göra Wais testet. Veckorna gick och hon nämnde inte remissen. Tillslut frågade jag henne.
Svaret i journalen:
Patienten är inne i en behandling nu och problemen märks tydligast i situationen man befinner sig i.

Hon hade bestämt sig för att det var fullständigt onödigt att göra ett Wais test.
Vi hann med ett icke journalfört möte ang behovet att göra klart min utredning där hon tydligt uttryckte att Adhd inte var ett kognitivt funktionshinder och att det var fullständigt onödigt med Wais. Något skriftligt utlåtande behövdes absolut inte heller enligt henne.

Tillslut klarade jag inte av att gå till "terapin". Jag behövde konkret hjälp att få ett fungerande liv: dvs göra klart min utredning, få ett utlåtande som jag sen kunde använda på tex AF. Bråka med F-kassan, och städa hemma förstår jag ju såklart att de inte kan hjälpa med, men det var DET jag behövde hjälp med.

Efter flera veckors tyst krig med psykolog A fick jag med hjälp av min mammas påtryckningar komma till psykolog B som skulle göra Wais. Jag fick en tid i mitten av maj 2016.

-Vad förväntar du dig av det här testet? Wais är ju ett intelligenstest.
-Du har ju en fil-kand så du kan inte ha adhd. Det har man inte om man har en fil kand.

Sån tur var hade jag pratat med en väldigt fin adhd vän som berättat att man mäter ojämnheterna!

Ett Wais test mäter bla
snabbhet: hur snabbt man kan utföra vissa testmoment,
arbetsminne: Hur många siffror man kan hålla i huvudet samtidigt.

Visospatial förmåga: Förmågan att visualisera en process (Tänk lokalsinne= visualisera hur man ska ta sig från punkt a till punkt b eller att möblera om hemma= kaos, ångest, stress eftersom jag inte kan överblicka processen. Sån tur är har jag världens bästa kompis som är grym på att möblera om utan min inblandning.)
Ordkunskap: Svåra svenska ord...

Mitt test var helt övertydligt. Jag har jättedåligt arbetsminne i förhållande till normala nivån och bättre ordkunskap.

Vid återbesöket skulle vi gå igenom frågor ur diagnosmanualen. Jag hade fått med mig frågorna hem och glömde dem naturligtvis när jag skulle tillbaka. Det är normalt att man glömmer viktiga papper hemma om man har adhd.

Trots att hon jobbar med utredningar hade hon missat denna väldigt centrala punkt och hade därför ingen kopia kvar utan det fanns bara den jag hade hemma! Så fruktansvärt oprofessionellt.

Hon tyckte att man måste lära sig klara sig själv.
-Du har ju gått alla kurser vi har här.
-Man kan ju inte ha en psykolog i handen hela livet!

Där och då fattade jag att hon inte har en jävla aning om hur det är att leva med adhd. Jag blev så fruktansvärt sänkt av hennes dumma kommentarer. Jag kunde tydligt märka att hon tänkte att man går en kurs och lär sig om hur man ska göra och sen kan man det. Det funkar inte så.

Livet är ju långt och man glömmer bort vad som sades på en kurs som var 3h i 10v. Dessutom förändras situationerna som problemen uppstår i. Hon om någon borde ju veta det. Såklart man inte kan få stöd och hjälp hela livet kanske ni tänker, men det kan faktiskt vara så att man behöver det. Vissa kanske behöver mycket stöd andra lite.

Hon försökte också få det till att jag gjort en snabbutredning när vi hade ett möte med AF. Jag hade inte gjort någon snabbutredning. (Snabbutredning betyder att man mäter hjärnans elektriska impulser i hjärnstammen. Metoden befinner sig fortfarande på forskningsstadiet.)

I mitt första utlåtande hade hon skrivit att jag bor i en hyresrätt. Fel! Fel! Fel! Jag bor i en bostadsrätt. Fråga patienten dvs mig så blir det rätt från början! Fråga mig! Jag finns ju på telefonen om hon glömt något viktigt! Varför är det så svårt att fråga innan man antar massa saker som sen är helt fel?!

Jag har fortfarande inte ett komplett utlåtande, men jag har iallafall fått svar på vissa frågor.
Diagnosen blev Adhd kombinerad form eftersom jag är snabb och impulsiv ibland, men ändå behöver lång tid på mig att bearbeta saker och att uppfatta instruktioner...

Ibland funderar jag såklart på vad skull kunde blivit annorlunda om jag gjort klart utredningen direkt? Om jag blivit utredd som barn? Tidigare?

Nu har de tankarna mattats av väldigt mycket, men det är klart att jag tänker på vad som hänt om allt varit annorlunda. Slutsatsen är att om allt hade varit annorlunda hade ju inte jag varit jag! -Såklart.

Varför ska man ha ett utlåtande tänker ni kanske? För att Sverige är ett pappersland och i ett pappersland måste man ha ett papper på sina svårigheter för att kunna få den hjälp man behöver från tex högskolan eller AF. (Sen kan det ju vara lämpligt att följa Socialstyrelsens rekommendationer. Det brukar vara bättre än att alla gör lite som de själva tycker är bra.)

Slutsatsen är att jag inte följde deras idé om hur man är om man har adhd/add. Jag passade inte in i deras mall och därmed blev jag "obekväm". Jag var sjukt jobbig och otrevlig mot de flesta under tiden jag mådde skit, och de kanske blev stressade av det- trots att de borde ha väldigt mycket kunskap om det eftersom de valt att jobba med psykiatri.

Slutsats två är att jag sågade hennes flaggskepp dvs DBT- "terapin". Inte så populärt att börja ifrågasätta allting. Min kommentar på det är att jag struntar i det. Gruppterapi måste ju gå ut på att vi ska dela med oss av våra erfarenheter till varandra. Det kunde vi inte och då hade jag inget där att göra.

Viktigt just nu är att anmäla alla kränkningar till IVO och att fortsätta sprida kunskap om adhd.
Viktigast är att fortsätta plugga som en häst för att så småningom kunna söka ett nytt jobb i ett yrke som passar mig och känns roligt. :-) På tisdag har vi en liten tenta i Statskunskap och då får ni gärna hålla tummarna för mig!

Sam Outlaw är tillbaka!

Sam Outlaw

Sam Outlaw

Reverend Baron/Danny Garcia

Reverend Baron/David Garcia

Molly Parden

Molly Parden

Sam Outlaw, cowboyen från South Dakota som tog Stockholm och mig med storm med sitt album Angeleno våren 2016. Han gjorde en gratiskonsert i våras som jag var på och nu kom han tillbaka igen på ny turné.

Den här gången spelade han på Kägelbanan på Södra Teatern som är ett betydligt lyft jämfört med Scandic Grand Central Hotel där han spelade förra gången. Han verkar också ha gjort ett lyft på det personliga planet och kommit till Stockholm som en gladare och mer publikvänlig version av sig själv.
-Jag har blivit pappa till en underbar liten son berättar han en stund in i konserten. Aha! Undra på att han skiner som en sol!

Musiken strömmar ut genom högtalarna till publikens lycka. Mig själv inkluderat. ;-)

Sam Outlaw konstaterade att det är lite paradoxalt att han har slagit igenom störst i Stockholm och att det snart ska anordnas någon slags Svensk musikfestival i Kalifornien, Nöjesguiden skriver om den som ett sätt att öka Svensk musikexport. Vi exporterar musik till varandra...

Det kanske känns extra paradoxalt nu när han blivit pappa. Ändå har han ju "världens bästa jobb". Det konstaterade han redan  våras.

Med sig på scenen hade han två andra skickliga musiker, Molly Parden och Danny Garcia alias Reverend Baron.

Jag var som vanligt på jakt efter läckra bilder och fick också många med mig hem. Konserter är ju speciellt att fota eftersom det inte händer så värst mycket i form av rörelse på scenen. I alla fall inte med dessa tre personer. Eftersom jag vill ha lite känsla i mina bilder får jag ju hitta vinklar och köra på lite längre tid så att man ser att de spelar och så att man får lite känsla i bilderna.

Rakt på skarpt och perfekt upplyst... blir rätt tråkigt. Nä myckeavallt gäller även ljus och färg.

Jag tycker det är fascinerande att se hur dessa skickliga musiker hanterar sina instrument. Danny Garcia behandlade sin gitarr som att den vore något väldigt ömt och fint, och var djupt koncentrerad på att spela.

Ändå noterade han att jag fotograferade... Jo jag blev en aning knäsvag av att få sån uppmärksamhet och missade helt att fråga om han ville ha några av bilderna...

Danny Garcia är även skateboard proffs med eget märke... Det skulle ju vara en spännande utgångspunkt för en intervju...

Jag var väldigt djupt koncentrerad på mitt fotograferande. När jag kom hem var jag helt uppe i varv och jättehungrig! Hyperfokus är bra när man ska fotografera konserter. ;-)

Ett är iallafall säkert; jag måste jobba upp modet att be om en intervju så småningom!

Ett fönster mot omvärlden!

Det är alltid bra att ha bilder på lager- till tillfällen som nu när jag har totalt tankestopp- Eller när jag ska illustrera nån bra artikel. Den här bilden tog jag i något slags mellanrum när jag var med min familj på Gotland. Furillen närmare bestämt. Det var ett sånt där tillfälle när alla bara liksom försvinner och man är själv kvar och tänker:
"Jaha, jamen jag sätter mig väl här och väntar på att de kommer tillbaka och styr upp någon slags aktivitet. Jag passar på att fota lite medan jag väntar."

Bara jag har kameran med mig så kan jag vänta nästan var som helst, fast inte hur länge som helst. ;-)
En adhd/add söker hela tiden stimulans och händer det inget som kan ge hjärnan stimulans så ser man liksom till att det händer nåt. Mitt problem är att jag har svårt att skapa aktiviteter själv. Jag är en aktiv betraktare som både tycker att det är skönt när någon styr upp situationer, men ändå vill bestämma själv... svårt läge det där...

Missbruk är tyvärr ett sätt att skapa stimulans på. Att vara uttråkad/understimulerad skapar en sån stress att det till varje pris måste undvikas. Att vänta tillhör de stora utmaningarna och det är därför det är så perfekt att älska att fotografera. Då har man sällan tråkigt. Jag har ju klarat mig från de tyngre missbruken eftersom jag kunnat kanalisera min energi in i skrivandet och fotograferandet istället. Det känner jag mig väldigt nöjd med.

Min andra "drog" att resa. Jag är en extremt rastlös person som verkligen lever mitt liv på livets vågkammar och dalar om vartannat. Ungefär som en båt på havet i full storm eller så. Det går, det går och sen går det inte. När punkten inträffar att det inte går längre vet man sällan innan, men om man bara anpassar sig till svängningarna är det sällan något större problem...

Nu har jag i alla fall studerat på Södertörns Högskola i nästan 1,5månader och tiden går blixtsnabbt. Jag har klarat av alla uppgifter hittills. Nu har jag dock kört fast på det enklaste av uppgifter. Nämligen att skriva två artiklar med kommunal anknytning. Totallåsning i hjärnan- mindre kul. Hoppas det släpper imorgon.

Häromdagen skulle vi skriva dugga (liten tenta) varpå min lärare berättar att skolan fått pengar att skicka några studenter på utbyte till någon av våra nordiska grannländer allting är betalt! Hur spännande lät inte det!!!

FOKUS- dugga... aaaah jag vill resa!!! Jag lyckades hålla fokus på duggan tillräckligt länge för att kunna skriva i svaren. När tentan var klar anmälde jag mitt intresse för utbyte.

Danmark känns spännande.

Jag mejlade och frågade idag om vår lärare fått svar.
Han svarade att jag får svar på måndag och att läget ser ljust ut!!!
Håll tummarna är ni snälla!

Minne och minne.

Adhd/add minnet är lite o-jämt i kanterna.

Minne och koncentration hänger ihop. Minne, koncentration och uppmärksamhet hänger ihop. När jag har jobbat med barnen på förskolan ska de lära sig att duka av sin tallrik, skrapa den och ställa den på vagnen med disk som ska in i köket.

Det är en stegvis process för små barn att greppa att man ska ta sin tallrik och komma ihåg de olika momenten utan att komma av sig på vägen. När de är riktigt små måste man hjälpa till rent fysiskt, sedan klarar de att hålla ett, två, tre moment i huvudet.

Det är det som är arbetsminne.

Om man har adhd/add så är det som att hjärnan fastnar på 4år:s nivån rent arbetsminnesmässigt.

Jag har sjukt svårt att komma ihåg saker just nu. Särskilt namn, och nummer på tex salar där vi ska ha föreläsning. Häromdagen skrev jag i en tråd på messenger till en kurskamrat vilken sal vi skulle vara i, för att fråga henne vart vi skulle vara en halvtimme senare.

Hon tittade lite förundrat på mig:
-Men du skrev ju just det till mig!

Det hade jag totalt glömt bort. Både att jag skrivit salsnumret och vilket nummer det faktiskt var.

Jag kan titta på telefonen, registrera numret och sen ändå gå fel en minut senare. Det är fruktansvärt tröttsamt när det blir många såna händelser eftersom det kräver enormt mycket energi för att orka koncentrera sig.

Samma scenario händer ofta med instruktioner av olika slag. Jag läser tex fel saker på pappret eller skärmen. Namn kan bli helt fel, och det är inte alltid som jag registrerar det själv. Jag gissar att det hänger ihop med att hjärnan helt enkelt inte orkar koncentrera sig fullt ut.

Den håller istället på med en miljon associationer om allt möjligt.

När jag jobbade och även här hemma lägger jag ofta ifrån mig saker utan att ha en minsta aning om vart jag lagt dem. Jag har dock lärt mig vart jag oftast lägger glasögonen tex. De hamnar ofta bakom locket på tvättmaskinen. (Jag har en toppmatad maskin.)

Flyttar någon på mina saker (även om det är kaos) så har jag jättesvårt att hitta dem igen. Det är som att hjärnan ändå har någon slags känsla för vart jag brukar lägga saker och vart det är mest sannolikt att de ligger.

Värst är det med mobilen. Jag har den i princip alltid på ljudlös. Förut hade jag den på ljudlös utan vibration. Då blev det en aning stressande när jag förlade den.

Någon föreslog att jag skulle ha ett bestämt ställe för mobilen, men det funkar ju inte. Dels för att jag ju alltid använder den och för att jag aldrig kommer ihåg att ställa/lägga den på det där uttänkta stället...

Det går ändå relativt bra i "skolan" eftersom jag ju gillar ämnet. Jag är fortfarande inget jättefan av att läsa all kurslitteratur, och att lyssna funkade inte riktigt, men att skriva artiklar och att bildsätta dem funkar väldigt bra, och det tycker jag ändå är viktigast.

Minnet för saker jag tycker är intressant är enormt stort. Jämför adhd- hjärnan med en trål. Den fångar upp allting! Problemet är att det hamnar i det passiva minnet, "i bakhuvudet" och poppar upp när det är dags att använda det till något annat bra som ska sammanfogas med det som är precis framför ögonen.

Jag tror att förmågan att tråla är min styrka. Även om det blir tröttsamt så gör det ju att jag lyckats bygga upp ett enormt referensbibliotek som jag kan använda mig av i olika sammanhang.
Jag älskar ju att skriva och fotografera och verkar ha en inbyggd känsla för att uttrycka mig på olika sätt.

Det kluriga för många, inklusive mig själv är att förstå och greppa att jag är fruktansvärt disträ i vissa sammanhang och faktiskt väldigt skärpt i andra sammanhang. Det är verkligen tydligt att hjärnan har sitt eget ordningssystem.

Ojämnheterna är just det som utmärker adhd/add.

Att kunna koncentrera sig innebär att kunna rikta sin uppmärksamhet mot en bestämd punkt och att hålla kvar den så länge så att man kan påbörja och avsluta sin aktivitet. Koncentration kräver också att man ska sortera bort ovidkommande stimuli- tex ljud, dofter och visuella intryck.

Det går ändå ganska bra tycker jag. Jag kämpar på och tänker slutföra min utbildning så att jag kan få jobb sen. Det känns väldigt bra.

Ajabaja Försäkringskassan!

Juridik känns som något slags organiserat kaos. 

Det var det där med lagen. Det måste ju vara lite extra viktigt att följa lagen om man jobbar som verksjurist. Jag antar att det är den högsta ansvariga juristen på Försäkringskassan.
Den personen fick ett brev från mitt juridiska ombud i somras där vi frågade varför de inte följer förvaltningslagen och godtar kommunikation via e-post.

Inget svar. Dödstyst.

En jurist längre ner i hirerkien på Försäkringskassan skickar istället ut ett raljant brev till mig där det står:
-Om Sofia nu har ett läskvitto borde det ju inte vara något problem att visa upp det!
Svar NEJ. Det är inte svårt för mig att visa upp det. Det ligger hos verksjuristen! Varför hon har valt att ignorera det får jag förhoppningsvis svar på så småningom.

Mitt ärende om sjukpenning som hela den här härvan egentligen handlar om ligger nu hos förvaltningsrätten.

Märkligt nog har juristerna i förvaltningsrätten GODTAGIT läskvittot!
Eeeeehhhh...

Skattepengarna rullar och historien blir alltmer pinsam för Försäkringskassan.

Ändå mer pinsam tycker jag eftersom samma verksjurist bad mig om ursäkt för lång handläggning!
Hon skrev i svaret till JO att de haft hög arbetsbelastning, men att det inte är någon ursäkt. Nåväl hon kanske hade hög arbetsbelastning när just mitt ärende dök upp på skrivbordet. Trist för henne eftersom hon är högsta ansvariga jurist och borde veta att hon är skyldig enligt lag att svara. Ärendet kommer att anmälas till JO. Mitt juridiska ombud har redan varit i kontakt med JO som häpnade när hon berättade om Försäkringskassans agerande!

För alla er som tror att det är hopplöst att kriga mot Försäkringskassan och att även om man vinner blir man bara en siffra i statistiken. Till er kan jag säga att journalister skriver om trender. Trender baseras på statistik. Skriver många om samma sak hamnar det ganska snabbt i nån motion någonstans i systemet och rätt var det är har vi nya lagar.

I vilket fall är en av siffrorna min siffra, och just den siffran betyder att Försäkringskassan har gjort bort sig och tvingats be om ursäkt! Kanske, kanske till och med betala ut skadestånd!
Det hade varit billigare för Sveriges skattebetalare om Försäkringskassan betalat ut sjukpenning när jag var sjuk. Den här processen är minst sagt absurd!

Ajabaja Försäkringskassan!

Juridik känns som något slags organiserat kaos. 

Det var det där med lagen. Det måste ju vara lite extra viktigt att följa lagen om man jobbar som verksjurist. Jag antar att det är den högsta ansvariga juristen på Försäkringskassan.
Den personen fick ett brev från mitt juridiska ombud i somras där vi frågade varför de inte följer förvaltningslagen och godtar kommunikation via e-post.

Inget svar. Dödstyst.

En jurist längre ner i hirerkien på Försäkringskassan skickar istället ut ett raljant brev till mig där det står:
-Om Sofia nu har ett läskvitto borde det ju inte vara något problem att visa upp det!
Svar NEJ. Det är inte svårt för mig att visa upp det. Det ligger hos verksjuristen! Varför hon har valt att ignorera det får jag förhoppningsvis svar på så småningom.

Mitt ärende om sjukpenning som hela den här härvan egentligen handlar om ligger nu hos förvaltningsrätten.

Märkligt nog har juristerna i förvaltningsrätten GODTAGIT läskvittot!
Eeeeehhhh...

Skattepengarna rullar och historien blir alltmer pinsam för Försäkringskassan.

Ändå mer pinsam tycker jag eftersom samma verksjurist bad mig om ursäkt för lång handläggning!
Hon skrev i svaret till JO att de haft hög arbetsbelastning, men att det inte är någon ursäkt. Nåväl hon kanske hade hög arbetsbelastning när just mitt ärende dök upp på skrivbordet. Trist för henne eftersom hon är högsta ansvariga jurist och borde veta att hon är skyldig enligt lag att svara. Ärendet kommer att anmälas till JO. Mitt juridiska ombud har redan varit i kontakt med JO som häpnade när hon berättade om Försäkringskassans agerande!

För alla er som tror att det är hopplöst att kriga mot Försäkringskassan och att även om man vinner blir man bara en siffra i statistiken. Till er kan jag säga att journalister skriver om trender. Trender baseras på statistik. Skriver många om samma sak hamnar det ganska snabbt i nån motion någonstans i systemet och rätt var det är har vi nya lagar.

I vilket fall är en av siffrorna min siffra, och just den siffran betyder att Försäkringskassan har gjort bort sig och tvingats be om ursäkt! Kanske, kanske till och med betala ut skadestånd!
Det hade varit billigare för Sveriges skattebetalare om Försäkringskassan betalat ut sjukpenning när jag var sjuk. Den här processen är minst sagt absurd!

Vad var det som hände?

Dessa bilder tog jag utanför Södertörns Högskola för någon vecka sen. Jag tycker att de illustrerar journalistikens främsta utmaning.
-Att nå ut.

Det är en konst att kunna ta en bild och skriva en text som människor vill läsa. De allra flesta läser bara halva artikeln som den stackars journalisten slitit med. Bra bilder når ut. Bra bilder är bildjournalistik.

Nuförtiden ska de skrivande journalisterna även fotografera. Vi hade en lektion om det häromdagen. Jag blir mest ledsen och beklämd över att bildjournalistiken rationaliseras bort mer och mer på tidningsredaktionerna. Att fotografera är så mycket mer än en knapptryckning.

Jag är samtidigt glad och stolt över att jag tycks behärska både konsten att skriva så att någon vill läsa och ta bilder som illustrerar det jag vill ha sagt.

Just den här personen som skrev på dessa rör står säkert och kliar sig i huvudet och tänker:

-Vad fan va' det som de inte fattade?!
-Vart gick det fel??

SPARAS!
RIV EJ!
Nej. Det finns inget utrymme för tolkningar i de uttrycken.

Att nå ut är en konst. ;-)

Försäkringskassan ber om ursäkt!

I juni anmälde jag min handläggare på Försäkringskassan till JO. Jag hade återigen fått ett returmejl där det stod att hon var på semester. Då ledsnade jag helt på hennes totala nonchalans för mig. 

Jag hade tjafsat med henne i flera månader om att få ut mina handlingar, tex sjukintyg. 

Jag är som ni som läst min blogg en längre tid oerhört känslig för arrogans eller det som jag uppfattar som arrogans eller nonchalans. Jag tycker helt enkelt att man behandlar sina medmänniskor med respekt, oavsett "rang" eller vilken sida av skrivbordet man sitter på. 

Svaret från JO innehöll ett yttrande från Försäkringskassan. De ber om ursäkt!!! 

Fattar ni att deras högsta jurist ber mig om ursäkt för att en av handläggarna har misskött sitt arbete!

En myndighet är skyldiga att utlämna handlingar skyndsamt. Hur snabbt skyndsamt är är ju en tolkningsfråga, men det är iallafall inte flera månader. 

Det är så enormt stort så att det nästan känns overkligt. "Man får ju inte rätt mot en myndighet liksom", men jag fick rätt, eller jag hade ju rätt hela tiden- egentligen. Rätt att se MINA handlingar i MITT ärende! 

De meddelade även att de tagit handläggaren i örat och skickat henne på kurs om lagen.

När jag läste yttrandet så blev jag först lite knäsvag, och sen kom lugnet- de erkänner ju att de gjort fel. Jag behöver inte överbevisa någon om att de faktiskt HAR gjort fel.  

Alltså har jag vunnit en delseger i kampen mot maktmissbruk. 

Striden om rätten till sjukpenning återstår, det är alltså inte det ärendet som JO prövat utan bara frågan om Försäkringskassan följt lagen. Krångligt är bara förnamnet, tur att jag har fina vänner som kan tipsa mig om vart man vänder sig när allt kör ihop sig!

Medan jag väntar på beslutet om sjukpenning undersöker jag om möjligheten till skadestånd och tillåter mig att drömma lite om vad jag skulle göra OM jag faktiskt fick sjukpenningpengarna retroaktivt... 

Fördelen med adhd är helt klart att jag är extremt uthållig om jag är motiverad.

Politisk journalist?

Måste man alltid vara neutral som journalist?
Ska man i alla lägen vara en "fluga på väggen" som journalist eller fotograf?

Det är viktiga saker att fundera över särskilt om jag nu tänker att journalistik är mitt nya yrke. Jag kan inte vara opolitisk så den biten är helt utesluten- ändå for tanken att jag kanske måste gå ur partiet genom huvudet ikväll! Sen tänkte jag, men vad dum du är som tänker så!

Bara för att någon skriver i en bok att man absolut inte kan vara politisk om man ska bevaka politiska händelser så behöver man inte göra det till en sanning anser jag. Precis på samma sätt som det finns S-märkta statsvetare så finns det nu en S-märkt journalist i vardande.

Googlar ni mitt namn så kommer det ju upp div gamla fullmäktigeprotokoll etc. Så länge som man håller isär personliga intressen och arbetet för "det allmännas bästa" borde det ju inte vara något problem- fast det är ju klart att jag och mina Moderatvänner har olika syn på vad som ÄR det allmännas bästa. Eller iallafall vägen dit.

Det är ett bra tecken på att vi lever i en demokrati- även om det kan bli väldigt frustrerande att andra inte tycker som jag mellan varven. ;-)

Jag bestämde mig därför just att fortsätta som jag gjort hittills i mitt liv. Det tror jag ändå är det bästa. :-)

Myckeavallt äve i fortsättningen alltså!

Situation Stockholm

Jag förundras varje gång över att det går så lätt. Jag tar upp kameran å sen ger sig bilderna som av sig själv. Jag behöver liksom bara trycka på knappen... Dessa bilder är jag väldigt nöjd med. Linjerna, ljuset och känslan av dubbelexponering är så galet snygga om jag får säga det själv. ;-)

Igår var jag och mina studiekamrater och intervjuade chefredaktören för Situation Stockholm och jag kände att jag ville slå ett slag för denna tidning här på min blogg. 

-Köp tidningen och ge människor en möjlighet till social samvaro, arbete och egen försörjning! 

Köp tidningen till alla ni känner och be alla ni känner köpa den till alla de känner. Jag måste erkänna att jag varit dålig på att köpa tidningen trots att jag gillar den. Nu fick jag en möjlighet att komma in på redaktionen och se hur de jobbar.

Tidningen utkommer med 12 nummer per år och har 68 sidor. Sex av de sidorna skrivs av de människorna som även jobbar med försäljningen på gatan. Chefredaktören har skrivarverkstad med de som skriver en gång per månad. 

Hemlösa människor står av förklarliga skäl väldigt långt från arbetsmarknaden och just därför blir tidningen jätteviktig. Att gå från ingenting till att sälja Situation Stockholm några timmar per dag är ett relativt lågt steg att ta (som jag har förstått det), men ändå stort för den enskilda människan. Det ger människor tillbaka ett egenvärde genom att få människor att känna sig behövda och viktiga. 

Att sälja tidningen ger också människor ett socialt sammanhang både med andra säljare och med kunder. 

Även om tidningen bedrivs som ett aktiebolag så är det en form av socialt företagande där vinsten återinvesteras i verksamheten. 

Det jag tycker är bäst är ändå att tidningen inte är något slags välgörenhetsprojekt, utan ska leverera en riktigt bra tidning med god journalistik och högt läsvärde för Stockholmare av Stockholmare.

Köp den idag! :-)