Uppföljning av viktoperation

Nu har det gått drygt ett år sen jag gjorde min viktoperation och idag var det dags för uppföljning med dietist. Mina möten med vården har ju varit rena kriget det senaste året som ni vet. Jag har verkligen kämpat med att förstå hur jag ska göra för att det ska bli bra, men jag har ingen bra lösning mer än att hålla mig därifrån helt enkelt.

Jag har haft ångest över det här besöket i flera månader. Oron över att igen bli granskad och bedömd utifrån en mall som jag inte passar in i känns så fruktansvärt jobbig att jag övervägde att strunta i besöket, men jag är ju en väldigt plikttrogen skötsam människa så jag gick dit.

Dietisten var faktiskt väldigt rar. Inkännande, empatisk, utan pekpinnar och tyckanden, och utan påförande av skuld och skam. Det var så otroligt skönt att kunna prata med henne på ett sätt som gjorde att min ångest iallafall inte ökade.

Ändå är ju själva grundproblemet kvar. Jag går inte ner i vikt. Jag går snarare upp i vikt. Det som var min sista utväg, mitt sista hopp, mitt sista halmstrå; misslyckades. Det känns så oerhört hårt att konfronteras med det.

Dietisten önskade att jag skulle hålla mer rutiner i min tillvaro och äta på mer regelbundna tider. Då kanske vikten börjar gå neråt. Jag skulle inte räkna kalorier eller gå på någon särskild diet. Om jag bara äter regelbundet så kommer allt ordna sig.

Jag har provat allt nu. Det kanske är bättre att acceptera att det aldrig kommer att ordna sig än att hela tiden leva på hoppet om att snart, snart kommer det att hända. Det där avgörande ögonblicket när allt bara faller på plats kommer inte att hända. Det verkar mer vara ett långdraget hårt arbete för att allt ska fungera.

Det känns ganska utopiskt just nu att jag plötsligt kommer att klara av och ha lust att leva mitt liv i någon slag åtta till fem variant. Jag får faktist lite stresspåslag bara av att tänka att det måste vara så. Det passar inte mig helt enkelt och är det det som krävs för att jag ska bli smal så får jag acceptera att jag aldrig kommer att bli smal.

Hon frågade mig om ätstörningar, nja vet inte riktigt. Försäkringskassans utredning kom fram till tendenser till hetsätning, men annars har väl ingen gjort någon vidare utredning. Vilket känns lite märkligt med tanke på att operation är ett stort ingrepp både fysiskt och i en människas liv.

– Den här operationen är ju ingen behandling av ätstörningar och du verkade väldigt klarsynt och insiktsfull inför operationen.

Nja. Rent teoretiskt var jag nog införstådd med att det skulle krävas förändringar men jag var inte alls förberedd på att jag skulle reagera som jag gjorde. Jag får nog lov att säga att det är ett dilemma. Jag vet ju hur jag ska göra. Jag kan tala om för andra människor hur de ska göra, men jag har väldigt svårt att omvandla kunskapen till konkreta handlingar i mitt eget liv. (Det får bli ett eget inlägg om det)

– Om jag frågar dig: ångrar du operationen?
– Både ja och nej. Får jag ordning på min hälsa och vikt så är det väl bra, det var ju det som operationen syftade till men så som utfallet har blivit hittills har det inte varit värt det.

– Har du fått några problem efter operationen (som har krävt någon ny operation)?

Som man frågar får man svar. Jag kan inte förstå att ingen har kopplat ihop utmattningen och den svåra stressen i våras energibrist i hjärnan pga att jag åt så lite. Hjärnan kräver mycket energi, det märks tydligt att jag blir mer hungrig när jag är på Högskolan.

Nu har jag i alla fall provat allt som går för att få ordning på min vikt och min hälsa. Jag har till och med provat glutenfritt! Det var riktigt dåligt. Glutenfritt knäckebröd är galet gott, men det är som att äta rent socker. Det är för lite fibrer i brödet för att det ska ge någon längre mättnad. Jag åt nog nästan ett paket om dagen. Ingen hälsodiet precis.

Min klipp och klistra teori i vården från i våras tycker jag faktiskt har stärkts efter idag. Jag kan omöjligt vara den enda som inte uppnått önskat resultat, och jag kan inte riktigt förstå att man opererar människor så "lättvindigt". Jag tror bara inte att det inte framgår av statistiken hur många procent som inte nått målet. Nåja, det får bli en senare projekt att gräva lite mer på djupet i ämnet "viktoperationer".

– Jag tror du måste komma bort från vården.

Det var min kloka granne som sade det i somras. Såklart har hon rätt. Jag måste fokusera på det roliga i livet. Mina studier och förhoppningsvis ett nytt jobb så småningom. Även om inte vikten går ner så har jag i alla fall ett roligt liv. Går vikten ner så har jag både ett roligt liv och en bättre kropp...

Sammantaget blev iallafall besöket mycket bättre än väntat. Hon var snäll och inkännande som jag skrev i början. Det betyder mycket bara det. Vikten kan hon inte fixa men jag fick ett nytt papper med kostrekommendationer som jag kan titta på för att försöka vända vikttrenden igen.

Jag får ta tag i det imorgon eller så.