Hej på er!

Där é ni ju!
Det går lite trögt med skrivandet just nu, det är mycket annat som händer just nu. Konflikten med F-kassan suger såklart väldigt mycket energi, Jag har också äntligen orkat börja skriva på en arbetsskadeanmälan med hjälp av en väldigt god vän.

Jag är en väldigt lyckligt lottad människa som äger en kamera. Min kamera är verkligen min förlängda arm, eller öga kanske. ;-) Häromdagen tog jag en sväng runt i Älta där jag bor för att fota fjärilar. Jag hittade knappt några fjärilar, men desto fler vackra blommor och konstiga småkryp.

Även om jag inte är någon insektsfantast så tycker jag att de skänker mer liv åt bilderna, det blir lite mer spännande än bara blommor. Jag hade en intensiv "Humlefas" men den har gått över lite nu. Humlorna är så vackra när de flyger i kvällssolen eller sitter på nån blomma och suger nektar. De gillar INTE att bli störda dock! De blir sura och bränns.

Det fick jag erfara när jag råkade förivra mig och mosade rakt in i en stor tistel med massor av Humlor för att få en bättre vinkel. Märkligt hur hjärnan funkar ibland. Jag hade ägnat säkert 5minuter åt att fota Humlorna i Tisteln innan jag plötsligt glömde bort att de var överallt!

Med ett ilsket surrande försökte de försvara sig, men jag hade ju redan fått panik över att de var PÅ MIG! Tyvärr var det nån som dog, men de flesta klarade sig.

När jag kom hem från min härliga promenad hade jag nog uppåt 600bilder i kameran. Om man inte har något tydligt uppdrag är det lite extra svårt att prioritera. Jag har ju liksom kommit förbi "suddigt och fult" fasen. Det blir för många bra bilder tycker jag; (Det är ju ett positivt problem ändå. Det vore ju väldigt mycket värre om det hade varit tvärt om.)

När det blir en så överbelastning i hjärnan händer helt enkelt ingenting. Det är ju både svårt och roligt att välja ut sina bästa bilder, och sen kanske det inte alls är de bilderna som passar bäst i sammanhanget som jag ska illustrera. Väntar man några dagar brukar det dock ordna sig, och ibland behöver man ge sig själv tid att titta igenom materialet ett par gånger innan man bestämmer sig.

Kameran gör nog ändå att det blir lite lättare med avgränsningen. Den skapar liksom naturliga avgränsningar å ena sidan, å andra sidan finns det ju bilder överallt som liksom bara väntar på att fångas in. Ibland blir jag lite stressad av att veta att det finns så sjukt mycket snygga bilder som jag borde ta men inte tar, men jag kan ju omöjligt ta alla bilder som finns. Jag kan ju inte ens veta vilka bilder som finns innan jag tagit dem...

Min hjärna är nog att likna vid en trål. Den tar in allt och sparar på det mesta ifall det skulle behövas vid ett senare tillfälle. Det visade sig vara en utmärkt förutsättning för att klara inträdesprovet till journalistprogrammet jag ska läsa i höst. Det ska bli riktig både kul och spännande!