Diagnos eller inte diagnos?

-Nuförtiden har ju alla ADHD!
-Jag har nog också ADHD!

Har alla ADHD nuförtiden? Såklart inte! mellan 3-5% av befolkningen har adhd. Det är lite högre siffror i vissa länder och i vissa, beroende på hur man gör utredningar. Om vi utgår från att det bor  9000000 människor i Sverige så är det är mellan 270000 och 450000 människor. Av dessa har ca 25% ADD alltså mellan 67500 och 112500 människor. Det är inte alla.

Det finns inget egenvärde att göra en utredning eller att få en diagnos. En diagnos är ju ett samlingsnamn på en rad problem. När livet krånglar eller inte funkar är det ju naturligt att söka hjälp. ADHD är alltså INTE en modediagnos!

Utmärkande för diagnosen är tre huvudområden:

uppmärksamhetsstörning och hyper/hypoaktivitet och impulsivitet. För att få diagnos måste problemen yttra sig i minst två olika sammanhang tex både på jobbet och hemma och de måste orsaka stora problem i det dagliga livet. Om man jobbar i en väldigt stökig och högljudd miljö tex så kan ju det i sig skapa problem, men det räcker alltså inte för en diagnos.

Tyvärr finns inget enkelt blodprov man kan ta för att upptäcka adhd. Istället så baseras det på frågeformulär, intervjuer med patienten och med föräldrarna.

-Ja, du har samarbetssvårigheter!
eeeh....
Alltså det var ju inte jag som hade problemen egentligen utan alla andra.... eller...?

Det var öppningsrepliken på min utredning. Min mamma hade skrivit en remiss för utredning efter flera års misslyckanden i mitt yrke som förskollärare.
Jag fick fylla i ett frågeformulär med massor av frågor, de intervjuade mig och min mamma. Jag fick också göra ett test på datorn. Jag tror att det heter QBT test. De mäter både huvudrörelserna och koncentrationen och mängden feltryckningar.

Testet gick ut på att klicka när det kom två likadana symboler efter varandra. Varje symbol visades bara typ 2 sekunder. Testet på gick 20 minuter och när det var klart kunde man se på "uppmärksamhetskurvan" att det dippar ganska snabbt i koncentrationen, då försöker jag "rycka upp mig" varpå mönstret upprepas. Hjärnan är "vaken" men tankarna far och flyger lite hur som helst.

Då är vi tillbaka i symboliken med en lysande smartphone skärm. Den lyser, men slocknar ganska fort, tills du trycker på knappen igen så den börjar lysa tills den slocknar igen. Apparna är däremot aktiva även om skärmen är släckt.

Ett test pågår 20 minuter, men livet pågår ju i flera år och dygnet runt såklart. Koncentrationsförmågan i testet är ju en spegling av livet. För att orka hålla koncentrationen fokuserad eller om vi jämför med telefonen -skärmen lysande- så krävs oerhört mycket energi. Alltså dör batteriet ganska snabbt. Särskilt eftersom alla apparna är öppna och jobbar på med sitt samtidigt.

Jag var den där snälla flickan som inte gjorde så mycket väsen av sig när jag var liten, men desto äldre jag blir desto mer och högre krav ställs ju på mig i yrkeslivet och privat. Jag jämförde mig och jämför mig fortfarande med mina kurskamrater från Lärarhögskolan eller andra jämnåriga, och jag insåg ju att jag hade problem som de inte hade, men jag förstod aldrig varför! Varför? Varför? Varför? När jag äntligen fick diagnosen var det en befrielse men såklart också en sorg.

Nu visste jag vad som var fel men jag visste fortfarande inte hur det påverkar mig.

Jag har nästan 38 år bakom mig som präglats av ett odiagnostiserat funktionshinder. Allting har såklart påverkats, men mest måste jag ju säga att skolan och betygen påverkats, eftersom de sen låg till grund för vilka utbildningar jag kunde söka på universitetet. Jag kom inte in på den utbildningen jag ville utan tog en annan utbildning som jag tyckte verkade intressant.

Den utbildningen ledde dock ut i ett yrke jag aldrig tänkt att jobba med och som jag inte klarar av. Jag har haft ett yrkesliv som kantats av uppsägningar och motgångar. Det onormala har blivit normalt. Misslyckad förskollärare har blivit synonymt med mig i mina egna ögon. Det skulle ju vara så mycket roligare att kunna säga att jag är en grymt duktig och eftertraktad fotograf tex.

Jag hör ofta att man inte vill utreda sitt barn i risk för att det skulle få en stämpel i pannan. Jag ber er att tänka på vad alternativet blir om man inte utreder. Utredning är bara aktuell om det finns problem. Problem skapar motgångar, problem skapar känslor av misslyckanden!

Stämpeln MISSLYCKAD är oerhört svår att tvätta bort! Faktiskt snudd på omöjlig. Tänk på det..

ADHD/ADD är ingen hobbydiagnos, den är inte heller påhittad av läkemedelsbolagen, medicinen gör bara att jag äntligen fick ett liv, tyvärr inte utan misslyckanden, men jag jobbar hårt på att tvätta bort stämpeln. Hoppas det går.