Sista striden mot Försäkringskassan!

Vackra höstfärger 

Min kamp mot Försäkringskassan har pågått i många år och nu ska jag knyta ihop all min kamp mot Försäkringskassan och försöka lägga det här som hänt bakom mig. Inte så lätt, men man måste ändå försöka.

Bakgrunden är kort att jag blev nekad sjukpenning, efter att jag klappat ihop psykiskt efter min överviktsoperation hösten 2015. Jag sökte om sjukpenning, men handläggaren tog tre månader på sig att handlägga ärendet och gav mig avslag. Jag blev så ARG!

Det känns som att hon blev skraj av min ton i telefonen när hon ringde för att meddela beskedet, för sen "gick hon på semester" eller så var hon "på möte" eller så gömde hon sig helt enkelt bakom gardinen för att slippa svara i telefonen.

"Snälla ring inte mig och mejla inte mig, för jag orkar inte med mitt jobb just nu."

Jag brukar visualisera hur det kan se ut. Hon ser ut som en en sån där skådespelare som skojar om att de är rädda för telefonen. Som hoppar högt varje gång telefonen ringer.

Kampen mot Stockholms stad om mitt jobb lärde mig att ENBART mejla! Aldrig prata i telefonen!! Tyvärr gillar FK att man pratar i telefonen, för då kan man inte styrka något av det som sagts i efterskott.

Jag fick i alla fall tag på handläggarens mejl och mejlade henne om att jag ville ha ut mina handlingar. Hennes svar:
"Jag tror att du har de flesta handlingarna, vänligen återkom med mer specifikt vad du vill ha för handlingar."

Inte ok! JO gav mig rätt. FK nekade mig partsinsyn. Det får man inte göra. Jag har rätt till full insyn i mitt eget ärende.

Jag vill hela tiden röra mig uppåt. ta ett nytt steg mot nya mål varje dag. 

Det som inte FK saboterade, saboterade mitt sk "juridiska ombud". Det juridiska ombudet menade på att hon hade skickat in en överklagan till omprövningsenheten, med email. Det var en lögn. Hon hade skickat in ett brev till min handläggare - (hon som gömde sig bakom gardinen), och hon hade inte nåt att göra med ärendet längre.

Hade jag fått ut mina papper hade jag kunnat fimpa henne tidigare. Nu var jag tvungen att begära ut alla papper från Förvaltningsrätten istället, och insåg denna lögn när det var försent.

Allting anmäldes till JO som gav FK smisk på fingrarna- en enorm upprättelse för mig, men inga pengar. Jag ville ha svar från JO som jag kunde använda för att söka skadestånd. Nu är det alltså dags för den sista striden.

– Bara för att JO anser att vi på Försäkringskassan har gjort fel betyder inte det att att du har rätt till skadestånd. Vi får in kanske 400 ansökningar per år och beviljar ungefär 40, säger den supertrevliga juristen på Försäkringskassan. Du måste kunna påvisa vilken ekonomisk skada som du fått på grund av vår handläggning.

Min kompis frågade mig häromdagen varför jag driver den här kampen. Vi diskuterade om det inte tar nödvändig energi från annat?

Varför är det viktigt? För att jag är en idealist, och att jag fortfarande vill tro på rättsstaten och att mans ska följa lagen.

FK utsatte mig för ett rättsvidrigt förfarande. Handläggaren har skrivit konstiga saker i min journal och fördröjt ärendet i flera månader. Då är det väl rimligt att jag försöker få tillbaka "mina pengar" på andra sätt.

Faktiskt så måste jag lägga till att jag tycker det är intressant att testa systemet. Jag har fått anstränga mig till max för att försöka förstå hur saker hänger ihop, och vem som egentligen gör vad.

Tyvärr tror jag inte att det blir några pengar. Alltså betyder det att jag måste konfrontera mig själv med mina egna känslor. Jag måste acceptera att det inte blir som jag önskar. Det är en HÅRD utmaning för min hjärna. Min hjärna och min själ har enormt svårt att acceptera att jag inte får rätt när jag ju besvisligen har rätt.men det går bättre och bättre. Även om känslan av svek är enormt stark fortfarande.

Jag är en idealist och är beredd att kämpa snudd på in i döden för det jag tror på. Jag kämpar för alla som inte orkar. Då kan jag berätta här på bloggen och känna mig stolt över det jag faktiskt gjorde. Jag lade mig inte platt, jag tog striden.

När jag måste ha upp min kämparanda lite brukar jag lyssna på Björn Afzelius. Han är ju en politisk sångare, och väldigt vänster, men det han skriver kan också tolkas ganska brett. I låten Europa skriver han om kampen för rättvisa, på ett sätt som tilltalar min själ...

Här är länken till låten, med Björn Afzelius. 

"Det är en sanning, bland många andra, att i varje form av kamp
finns det några som, när man lyckas, alltid råkar gå längst fram.
Men om stridslyckan plötsligt vänder, och när viljan är allt man har,
och man söker dom främstas händer finns dom inte längre kvar.

Men skillnaden är go' vänner, att den som alltid springer bort
bär också nederlagen med sej i sin grav.
Men den som stridar om den så stupar, och därmed häcklas av smitarna,
bär segerhuvan alla sina da'r." citat Björn Afzelius

Den ultimata upprättelsen är ju att hela den här processen visar på hur fel systemet är. Det hade varit MYCKET billigare att ge mig sjukpenning än att betala för Överklagningsenhetens, sjukvårdens, förvaltningsrättens, JO:s, Försäkringskassans juridikavdelning, flera omgångar och nu JK:s arbetstid.

Samhällsekonomiskt har säkert processen kostat mer än en miljon. Mot kanske 100000kr i sjukpenning....

Alliansens fullständiga slakt av vårt gemensamma välfärdssystem drabbar sjuka och funktionsnedsatta på en skala som vi knappast kunde föreställa oss. Det nya systemet skapar också ett a-lag och ett b-lag, där den som inte har kunskaperna eller orken att sätta sin i lagstiftningen och överklaga blir utan pengar.

Sån tur är har jag en diagnos som gör mig enormt uthållig om det är saker som intresserar mig och om jag anser att jag har rätt. Utan diagnos hade jag garanterat givit upp för länge sen!

Det är ett hårt liv att vara idealist och ha ett högt rättspatos, men det går ganska bra om jag bara bestämmer mig för att det är jag som styr och inte omständigheterna. Jag kan ju inte låta hela mitt liv styras av puckade handläggare på FK. Jag är luspank, men jag har i alla fall tagit ansvar för mitt liv och mina handlingar.

Jag tog striden, och den dagen jag dör kan jag vara stolt över mig själv och säga att jag gjorde allt jag kunde för att stå upp för mig själv, och det jag anser vara rätt. Det känns så himla bra i själen!!

Nu ser jag fram emot att använda mina kunskaper i mitt jobb!

Kanske är det imorgon det händer...

Jag har inte skrivit så mycket här på senaste tiden.
Typ varje dag tänker jag att "det där ska jag skriva om" eller det där var ju bra, det måste jag skriva om.

Sen blir det inte så. Det är så mycket som inte blir. Blir av. Det känns som att jag hela tiden lever i framtiden. När jag var yngre, män ute jag ofta på när jag gifter mig, när jag får barn, när jag skaffar hund, köper hus...

Nu är det mest av allt "när jag får jobb"! Kanske när jag träffar nån jag vill dela mitt liv med.

Dagarna flyter på, och när man inte jobbar, blir det oceaner av tid som ska fyllas med någonting som överhuvudtaget ger en mening att kliva upp på morgonen. Att orka skicka iväg en till ansökan att orka ta ett till "tjänsten är nu tillsatt, tack för ditt intresse", eller nåt liknande.

Det tar på självkänslan och hälsan att bara sitta hemma och känna sig vrålstressad över ekonomin och känslan av att det kanske aldrig blir nåt. Det kan ju vända om en timme, eller en månad, eller nästa år?

Det går inte att försörja sig på att jobba tre månader om året och stå med dubbla boendekostnader under tiden. Den ekvationen går inte ihop.

Nu måste jag sluta känna mig stressad och försöka känna tillit till att det kommer att ordna sig. Det måste ordna sig på något sätt. Jag kan inte tänka på det för mycket aktivt, för då går hjärnan i baklås. Det blir stressblockad.

Adhd medför ju att man har svårt med fokuset och när det blir för mycket är det som att ha hela E4:an i huvudet, med en bil som vill undersöka första bästa avfart, varje gång. Nu har jag i alla fall en aning om vägen som jag ska köra på.

Journalist är världens bästa jobb när jag får skriva om saker som känns meningsfulla. Att träffa människor och prata om livets all möjliga aspekter och nyanser är en ynnest! Eller att kunna erbjuda information om vad som händer till allmänheten.

"Elbolaget vet inte när elen beräknas vara tillbaka, men Bohusläningen vet!" läste jag på Facebook. Då kände jag mig sjukt stolt, eftersom det var jag som pratat med en jättetrevlig person på elbolaget som förklarat vad felet var och hur lång tid det kunde tänkas ta att reparera det.

När jag kan använda mig av mina egna erfarenheter för att på olika sätt hjälpa andra är det också en ynnest. Då känns det liksom extra meningsfullt och jag känner mig jäkligt stolt!

Här är artikeln opm Jessica Feiff Olsson som drabbats av Försäkringskassan. Artikeln är låst, men den är väldigt bra och fick stor spridning på Facebook, så därför jag delar jag den här iallafall.

När allt känns som att man hamnat under en elefant måste jag försöka påminna mig om att det inte behöver vara så här för evigt. Jag är bara så otroligt rädd för det.

Djuren är fina och så viktiga i mitt liv. Här är mina grannar Hasse och Adidas, som lyckligtvis har valt min lägenhet som en del av deras revir. Jag får klappa och mysa lite i utbyte. ;-) De stöttar när det är jobbigt, utan att kräva något tillbaka känns det som, mer än mat, kärlek och omsorg.

Hasse stöttar medan jag ringer jobbiga telefonsamtal. 

Adidas, är ungefär och busig och full med energi. Han kommer in och vräker sig i soffan. :-)

Framåt är det fokus som gäller. Fokus på jobb och att avsluta gamla saker som jag skjutit upp, för att kunna gå vidare in i mitt framtida liv. Kanske är det imorgon det händer, allt det där jag drömt om...

Avgränsning är inte min starkaste sida...

Häromveckan var jag ute med min kamera och mina vänner i skogen igen. En lång härlig dag med massor av nya schysta bilder. Kameran är GRYM! Jag har sagt det förut men jag kan säga det hundra gånger till!

Första bilden på Siss. 

Vi gick upp till Strålsjön, i Älta, som är en badsjö och ett naturreservat i Nacka kommun utanför Stockholm.

Jag gillar att jämföra saker och den bästa jämförelsen mellan den här nya kameran och den gamla, är att plötsligt sitta bakom ratten på en exklusiv sportbil från att ha kört en vanlig vardagsbil av äldre modell.

Så himla vackert med överstrålningen från solen.

Nu måste jag öva för att trimma ihop mig med nya kameran. Sagt och gjort- jag fotar allt. Det medför dock ett annat problem. Hur hanterar man 500 bilder som innefattar precis allt möjligt? Hur prioriterar man vilka som ska visas upp och för vem?

Fotar jag för ett jobb är det betydligt enklare eftersom det finns en väldigt tydlig avgränsning i artikeln jag skriver. Nu har jag delat upp mina bilder från den senaste promenaden i sju kategorier. Varje kategori skulle kunna bli ett eget inlägg.

Allt det där skapar rätt mycket stress. En sorts prioriteringsstress och när jag blir stressad kan jag inte ta tag i det. Lusten och glädjen försvinner. - Men eftersom jag älskar mina bilder vill jag ju visa upp dem!

Lite av en olöslig ekvation som ändå måste lösas. Som alltid går det ju fint fint när man väl sätter igår. Bortsett från att jag fortfarande har massor av bilder som jag får spara till senare. ;-)

På vår promenad var det jättestark sol, och jag har sett coola siluettbilder som nån fotograf på DN tagit, så jag passade på att öva på att ta siluettbilder på mina coola vänner Mimmi och Siss.

En kul utmaning, och roligare än att fota svampar och blommor faktiskt! ;-)

Supersnygg bild på Mimmi.

Siss sträcker armarna mot solen.

Efter lite experimenterande insåg jag att jag måste sitta ner för att personen jag fotar ska synas ordentligt mot himlen. Annars flyter personen ihop med skogen, å då blir det ju inte alls lika coolt. 

Supercool bild på Siss och Mimmi!

Den här gången är jag också med på bild.

Siluetter är mitt nya utvecklingsområde. Jag kör ofta på känsla och den här gången chansade jag lite, men det är ju roligt om man kan styra lite mer själv. Jag älskar tex hur solen liksom smiter runt benen och huvudet på mig.

Nackdelen med siluetter är möjligen att bilderna på ett ganska brutalt sätt visar hur man faktiskt ser ut i profil... ;-)

Jag får fortsätta öva helt enkelt. En tacksam uppoffring... hahahaha

Svamparnas estetik

Nu är jag igång och börjar fota med min nya kamera. Den är GRYM! Häromdagen var jag och min kompis Siss ute och fotade, och jag bestämde mig för att försöka fota svampar. Svampar är bra, för de är snygga och har inga förväntningar på resultatet... ;-)

Just när man är mitt uppe i det så tror man ju inte att det "blir nåt", men erfarenheten är att inte låta sig påverkas av såna tankar när man är ute på plats utan att plåta allt som känns roligt och spännande och göra urvalet framför datorn. 

Jag är ingen svampmänniska så att jag äter inte svampen jag hittar. Jag tycker det är roligare att fota dem. 

Här är resultatet. :-) Om. ni vet vad det är för svampar jag har hittat får ni gärna skriva det i kommentarerna eller mejla mig på myckeavallt@gmail.com.

Det är svårt att få redigeringen att hänga med när jag publicerar mina bilder. När jag löst det blir de ändå snyggare. :-)

En kremla

Svavelticka på en Ek

okänd svamp

Kremla

Kremla

En Kremla som gömmer sig i gräset

En sopp

Så himla läckert med lövet ovanpå svampens hatt!
En sopp.

Små söta röksvampar

Jag gissar på Narrkantarell

Bara så himla snyggt. Svampsort okänd. 

En kremla som ser ut att ha en kjol med plisséer. 

Mardrömmen blev verklighet

Paus på Löfstads slott

Sorg, chock, förvirring, ångest och kaos. Under en kaffepaus på Löfstad slott blev jag bestulen. Tjuvarna hade slagit eller bänt upp bakrutan på bilen och stulit kameran och datorn. 

Mina enda och mest värdefulla ägodelar hade någon bara slitit ifrån mig. 

Bilen var fullpackad med mina saker. 

Ångesten går inte att beskriva. Eller jo, det var en sån chock. Jag som alltid fotar allting fotade inte. 

Jag har jobbat på västkusten över sommaren. Först i Uddevalla på Bohusläningen och sen på Hallandsposten i Halmstad och Laholm. Nu var vi på hemväg. Mamma och pappa hade varit suuuupersnälla och kommit ner och hämtat mig och alla mina saker. Vi hade packat in allting i bilen och åkt mot Stockholm. 

Nästan hemma (allt är relativt) svänger vi av på Löfstad slott för att dricka kaffe och sträcka på benen lite. Skön stämning efter en jättelyckad sommar, solsken med några droppar regn och vackra blommor.

Kaffepaus på det jättemysiga slottscaféet.

På vägen tillbaka hör jag hur en bil rivstartar från parkeringen. en vit bil syntes mellan träden. Det var tjuvarna, men det visste jag inte då.

Väl tillbaka vid bilen såg jag en massa färgglada plastburkar på marken. Konstigt tänkte jag, och så blev jag lite provocerad över hur slarviga och nonchalanta människor är som bara slänger soporna på marken. Jag reagerade över färgen och kände väl att nåt inte stämde. 

När vi kom runt hörnet på bilen såg vi det. Fy vilken ångest och chock. Där min dator och kamera borde ha legat var det en hål, och påsen som stod ovanpå låg utsliten på marken. De färgglada plastlådorna var resterna av mina matlådor. 

Över två timmars bilfärd till Stockholm utan ruta. När det började regna fick jag försöka skydda mina saker med ett paraply. 

Ångest!!! Hur kunde jag vara så dum och lämna sakerna i bilen?!! Jag som är så himla noga med mina saker!!! Min kamera... Jesus, det är ju som mitt barn! Hur kunde jag lämna det i bilen?!!

Svaret är att jag inte tänkte på det just då och att tillfället gör tjuven. Tyvärr är jag heller inte den enda som råkat ut för stölder på den parkeringen. Det har varit en stöldräd utmed E4:an under sommaren och särskilt augusti. Särskilt utsatt är just slottsparkeringen och särskilt bilar med mycket semesterpackning. 

Efter mycket jobb med att samla dokumentation om vad jag faktiskt blev av med så hoppas jag nu att säkerhetskopieringen har fungerat. Sån tur var fick de inte med sig min externa hårddisk eftersom mamma hade slängt ner den i en papperspåse som tjuvarna inte hunnit rota igenom. 

Den hade pajat men innehållet gick att rädda så nu hoppas jag på att kunna lägga tillbaka de bilder som försvann. Jag hade alla mina bilder från de senaste fyra åren i princip på hårddisken- men sån tur var hade datorn gjort en säkerhetskopia drygt 40 dagar innan de snodde datorn! 

Det blev en dyrköpt läxa att ALDRIG någonsin under några som helst omständigheter lämna värdesaker i bilen!!! ALDRIG!! Läxan omfattar också värdet av säkerhetskopiering och att inte förvara säkerhetskopian på samma ställe som datorn. 

Nu har jag med hjälp av en del försäkringspengar, en del lån och en del bidrag från mamma och pappa kunnat köpa tillbaka en ny dator och en ny kamera. 

Faktiskt känns det lite bättre när jag kommit igång med fotandet igen. Det får bli ett eget inlägg. 

Svt har skrivit om stölderna. 

Aftonbladet har skrivit om städerna. 

Löfstad slott har vidtagit åtgärder efter alla inbrott. 

Expressen har också skrivit om stölderna. 

Polisen varnar för tjuvarna.

Blåsipporna blommar och jag fotar!

De kommer varje år, de små blå sipporna och plötsligt lyser hela marken blå. Det är kort med tid så det gäller att maxa varje minut för att skapa nya bilder. På några få veckor är det över. Små tunna stjälkar med små "hår" på och skira kronblad med vita pistiller och ett gult märke i mitten.

Jag blir lika förvånad varje år att de klarar kylan över vintern och att de blommar så tidigt på våren innan allt annat har slagit ut. Varje år skapar dessa små blommor också nästan något slags tvångstanke om att jag måste gå ut och fota dem! Det går ju knappast att "tacka nej".

Eftersom jag verkligen ogillar upprepningar och vill utmana mitt eget förhållningssätt till blommorna bestämde jag mig för att använda mitt "allroundobjektiv". Jag vill ta nyskapande bilder.

Nåväl jag och min kompis Siss packade våra kameror och matsäcken och drog iväg till Flatenskogarna. Väl på plats gav vi oss verkligen hän. Vi kröp omkring på marken och försökte att inte mosa alltför många blommor på vägen till den perfekta bilden. 

Vi var till och med där flera gånger. Ändå gäckar de där små blommorna mig känns det som. Tillslut blev jag arg på mig själv. Jag tyckte inte jag fick några fina bilder alls. Ändå visste jag att jag hade fotat ett jättegulligt litet bi som kom och sög nektar ur blommorna. Jag hade bara glömt bort det- med resultatet av att  jag då blev både arg och stressad - på mig själv...

– Skärp dig nu! Se dig omkring, försök se på den här platsen med nya ögon. Se inramningar...

Det gick inte så bra.

– Ok. Det är dags att bryta upp. Omlokalisera, byt perspektiv, sade jag till mig själv.

När jag gjorde det hittade jag nya blommor och ljuset hade ändrat sig så att det blev helt nya fantastiskt vackra bilder.

Själva poängen med att gå ut och fota vackra blommor är ju att det ska vara roligt och avkopplande. Det är den känslan jag måste träna på att bibehålla istället för att fixera mig vid att jag ska komma hem med en sensationellt perfekt bild!

Situationen tror jag är ganska signifikant för många kreativa skeenden i livet. Jag gillar kontroll, och jag tror att många människor med mig gillar kontroll; men det går inte att kontrollera allting. Det dödar all kreativitet och utveckling. Man måste helt enkelt acceptera sina fel och brister och bli kompis med det oförutsägbara. Det är bara att inse. 

Egentligen är det ju samma förlopp vi nu ser hända i vårt älskade land. Vi är rädda att gå miste om nåt viktigt. Någonting som aldrig kommer igen. Vi vet inte exakt vad det är, men någonting viktigt är det.

Personligen sätter jag det i direkt parallell till ett nedmonterat välfärdssystem. Problemet är att vi tror att vi har hittat den/de som tar det där som vi andra missar. Vi tror att bara vi får bort det där som stör "det perfekta" får vi "den perfekta bilden"/"det perfekta samhället".

Vi kräver ökad kontroll, högre straff, fler poliser utan att ägna en tanke på vad vi isåfall väljer bort. Det är samma diskussion jag har med mig själv i skogen.

Om jag omlokaliserar och byter perspektiv kanske jag missar den perfekta bilden som potentiellt skulle kunna göra mig "rik och berömd", dvs lösa alla mina problem. Det omvända förhållandet gäller också. Byter jag perspektiv kanske jag finner den absolut vackraste bilden jag möjligen kan få.

I det ögonblicket gäller det att våga ha tillit. Att tro på vetskapen om att jag i princip aldrig kommer hem med enbart skräpbilder i kameran. Att bli arg på Blåsipporna, och börja skrika åt dem, slå på dem eller för den delen elda upp skogen där de står är inte någon lösning.

Det är ju så mycket bättre om vi kan samsas om utrymmet, och skapa en dialog där båda får komma till tals, med vetskapen om att båda tjänar på att bibehålla våra positioner och vårt maktförhållande.

Det kommer alltid finnas opportunister bland blåsipporna och populister i bland fotograferna, likväl som bland politikerna, men vi tjänar mest på att ta hand om varandra istället för att försöka utrota den andra för att själv få plats.

Det blir inget positivt av det. På den punkten är både mitt hjärta och min hjärna överens trots att det är totalt förutsägbart.

Den perfekta bilden är relativ. Liksom det perfekta samhället. Allting ligger i betraktarens öga. Kanske är det det som gör det så satans svårt att välja vad som egentligen är det bästa...

En pizza med Löfven!

Stefan Löfven knackar dörr i radhusområde i Älta. 

Jag ser rubriken på min artikel och jag ser löpet framför mig...

Men nej. Jag var inte på ett möte med Löfven som journalist utan som partimedlem. 

Inte så illa det heller, men jag hade sååå gärna följt med honom för att fånga reaktionerna och intervjua de som han pratade med.

Stopp tänker ni säkert! Vart ligger Älta, och varför i hela fridens namn var Löfven där? Å va då knackade dörr? Menar du att Sveriges statsminister knackade dörr?

Japp! Det är exakt det jag menar. 

Stefan Löfven statsminister

Låt mig förklara.

Stefan är Sosse och jag är också sosse så det skulle ju bara vara en tidsfråga innan vi skulle mötas... Hahahaha det var ju ett kul och ganska drygt sätt att se på det.

Nej. Bakgrunden är givetvis mer genomtänkt än så.

Faktum är att vi Socialdemokrater gjorde en ordentlig framryckning i Nacka, och särskilt i den valkrets som heter Sigfridsborg. Nacka kommun är en utpräglad Moderatkommun, med stora flotta villor- tänk Solsidan, men också många lägenhetsområden som inte alltid är så flashiga, tex Fisksätra och Orminge.

Sen finns det givetvis mellanområden som är lite lagom flashiga, och dit hör Sigfridsborg, som är ett radhusområde, med tillhörande skola, och förskola (där jag förövrigt har jobbat).

Älta S-förening med Stefan Löfven

 Det faktum att vi gick framåt starkt både i kommunen och valkretsen bevisar verkligen att enträget arbete och bra politik tillslut kan ge utdelning. Vi har en superbra S-förening här i Älta som har kämpat mycket för att nå våra väljare och få dem att gå och rösta. Det ville ju givetvis Löfven höra med om, så han fick en snabb briefing av vår ordförande.

Ända sedan jag var ungefär SSU-are, vilket är väldigt många år sedan nu, så har vi kämpat för att vinna valet. Varje gång försöker man tänka- nu händer det! och eftersom jag har en hjärna som gillar snabba belöningar blir det lika svårt att ladda om efter varje år som det inte händer.

MEN plötsligt händer det! Socialdemokraterna gick alltså framåt i valet!!! Och plötsligt blev det lite lättare att ladda om och fortsätta jobba för vår politik och för ett bättre samhälle.

Björn lämnar över brev som hans elever skrivit till statsministern.

 Jag tycker det känns otroligt häftigt att han kommer ut och besöker oss i Älta. Särskilt eftersom ingenting någonsin händer här. Inga stora möten, inga små möten heller för den delen. och inga första Maj demonstrationer. Vi får vackert åka till andra delar av kommunen för att träffa våra partivänner och demonstrera på första Maj.

Just därför kändes det otroligt häftigt att han kom hit. Hit till Älta.

(Älta är ett gammalt sommarstugeområde som nu håller på att omvandlas  i raskt tempo till en klassisk villaförort. Vår del av kommunen gränsar till Skarpnäck och Tyresö, och ligger efter Hellasgården om man kommer på gamla Ältavägen från stan. Vi har länge varit den bortglömda delen av kommunen, tills någon kom på att man kunde exploatera all vacker natur vi hade här och bygga nya bostäder.)

Stefan Löfven berättade om januariöverenskommelsen bland annat. 

 Men vad sade han då? Och vart kom pizzan in i bilden?!

Löfven pratade om januariöverenskommelsen med Centern och Liberalerna. Väljarna gav oss inte majoritet så vi är tvungna att se verkligheten som den är och börja förhandla med andra partier i Riksdagen.

Han gav också Liberalerna och Centern en eloge för att de gjort ett ideologiskt vägval. De valde demokratin framför fascismen. Blockpolitiken är uppbruten. Han menade att en starkt bunden blockpolitik förlamar hela politiken och låser möjligheterna till förändringar som kan gynna Sverige.

Han varnade för utvecklingen som skett i Polen och Ungern där politiken börjat söka sig i in i domstolsväsenden och myndigheter. Politisk tillsatta domare är ingen önskvärd utveckling.

Han betonade dock att vi ju i grunden är FÖR. För ett bättre samhälle att leva i.

Magdalena Andersson, finansminister pratade budget.

 Magdalena Andersson var också med på mötet. Hon berättade om budgeten, om hur skatterna justeras och vilka som försvinner helt. Vem som "får mer". Jag minns inte så mycket exakt av det hon pratade om- jag hade ju inget block med med mig :-( och mitt minne är ganska kasst just i detta avseende. Jag måste anteckna allting, för annars kommer jag inte ihåg vad folk har sagt. :-/

Khashayar Farmanbar, oppositionsråd i Nacka.

Khasayar Farmanbar är vårt oppositionsråd som tar debatterna med kommunalrådet när det behövs. 

En del av Nackas Socialdemokrater

Visst är det ballt att träffa statsministern och finansministern, men det häftigaste är ju ändå att vi är så många som delar övertygelsen om att Socialdemokratin är den bästa vägen för Sverige. Allt det arbete vi utför varje dag, i våra partiföreningar, i fullmäktige, diverse olika nämnder och i riksdagen. Allt det arbetet utgår från oss. Alla är lika viktiga för att nå framgång. 

Maria Raner, ordförande för S i Nacka och Löfven

 När vi hade lyssnat på alla talare så åt vi pizza och sen gick vi ut och knackade dörr för att prata om EU-valet som sker i vår. Det är ett viktigt val för att trycka tillbaka fascismen och värna demokratin i Europa. Vi delade upp oss och knackade på några dörrar var.

Många partimedlemmar hade samlats för att lyssna på Löfven. 

Jag gillar ju att på något sätt betrakta verkligheten utifrån, och det är ju ganska fascinerande att det bor så många olika sorteras människor så tätt inpå varandra. Den ena är ju inte den andra lik... Det var dagens filosfiska reflektion.

Sammanfattningen av detta inlägg är att det var häftigt att Löfven och Magdalena Andersson kom till oss. Jag ser två oerhört kompetenta och skickliga politiker som också är skickliga förhandlare och slås av hur enormt stresståliga de måste vara. I grund och botten är de ju vanliga människor. De åker hit och dit, och är ständigt påpassade från media och från vanliga människor som vill ha svar på diverse olika frågor.

Desto häftigare att han tog sig tiden att verkligen möta en väljare ansikte mot ansikte. Tänk vilken känsla att öppna dörren och så står statsministern där liksom!

Som Magdalena sade:
– Det är alltid kul att knacka dörr, men det blir ändå häftigare att knacka dörr med statsministern!

Själv önskar jag att jag får äran att möta statsministern i mitt jobb nästa gång!