Blåsipporna blommar och jag fotar!

De kommer varje år, de små blå sipporna och plötsligt lyser hela marken blå. Det är kort med tid så det gäller att maxa varje minut för att skapa nya bilder. På några få veckor är det över. Små tunna stjälkar med små "hår" på och skira kronblad med vita pistiller och ett gult märke i mitten.

Jag blir lika förvånad varje år att de klarar kylan över vintern och att de blommar så tidigt på våren innan allt annat har slagit ut. Varje år skapar dessa små blommor också nästan något slags tvångstanke om att jag måste gå ut och fota dem! Det går ju knappast att "tacka nej".

Eftersom jag verkligen ogillar upprepningar och vill utmana mitt eget förhållningssätt till blommorna bestämde jag mig för att använda mitt "allroundobjektiv". Jag vill ta nyskapande bilder.

Nåväl jag och min kompis Siss packade våra kameror och matsäcken och drog iväg till Flatenskogarna. Väl på plats gav vi oss verkligen hän. Vi kröp omkring på marken och försökte att inte mosa alltför många blommor på vägen till den perfekta bilden. 

Vi var till och med där flera gånger. Ändå gäckar de där små blommorna mig känns det som. Tillslut blev jag arg på mig själv. Jag tyckte inte jag fick några fina bilder alls. Ändå visste jag att jag hade fotat ett jättegulligt litet bi som kom och sög nektar ur blommorna. Jag hade bara glömt bort det- med resultatet av att  jag då blev både arg och stressad - på mig själv...

– Skärp dig nu! Se dig omkring, försök se på den här platsen med nya ögon. Se inramningar...

Det gick inte så bra.

– Ok. Det är dags att bryta upp. Omlokalisera, byt perspektiv, sade jag till mig själv.

När jag gjorde det hittade jag nya blommor och ljuset hade ändrat sig så att det blev helt nya fantastiskt vackra bilder.

Själva poängen med att gå ut och fota vackra blommor är ju att det ska vara roligt och avkopplande. Det är den känslan jag måste träna på att bibehålla istället för att fixera mig vid att jag ska komma hem med en sensationellt perfekt bild!

Situationen tror jag är ganska signifikant för många kreativa skeenden i livet. Jag gillar kontroll, och jag tror att många människor med mig gillar kontroll; men det går inte att kontrollera allting. Det dödar all kreativitet och utveckling. Man måste helt enkelt acceptera sina fel och brister och bli kompis med det oförutsägbara. Det är bara att inse. 

Egentligen är det ju samma förlopp vi nu ser hända i vårt älskade land. Vi är rädda att gå miste om nåt viktigt. Någonting som aldrig kommer igen. Vi vet inte exakt vad det är, men någonting viktigt är det.

Personligen sätter jag det i direkt parallell till ett nedmonterat välfärdssystem. Problemet är att vi tror att vi har hittat den/de som tar det där som vi andra missar. Vi tror att bara vi får bort det där som stör "det perfekta" får vi "den perfekta bilden"/"det perfekta samhället".

Vi kräver ökad kontroll, högre straff, fler poliser utan att ägna en tanke på vad vi isåfall väljer bort. Det är samma diskussion jag har med mig själv i skogen.

Om jag omlokaliserar och byter perspektiv kanske jag missar den perfekta bilden som potentiellt skulle kunna göra mig "rik och berömd", dvs lösa alla mina problem. Det omvända förhållandet gäller också. Byter jag perspektiv kanske jag finner den absolut vackraste bilden jag möjligen kan få.

I det ögonblicket gäller det att våga ha tillit. Att tro på vetskapen om att jag i princip aldrig kommer hem med enbart skräpbilder i kameran. Att bli arg på Blåsipporna, och börja skrika åt dem, slå på dem eller för den delen elda upp skogen där de står är inte någon lösning.

Det är ju så mycket bättre om vi kan samsas om utrymmet, och skapa en dialog där båda får komma till tals, med vetskapen om att båda tjänar på att bibehålla våra positioner och vårt maktförhållande.

Det kommer alltid finnas opportunister bland blåsipporna och populister i bland fotograferna, likväl som bland politikerna, men vi tjänar mest på att ta hand om varandra istället för att försöka utrota den andra för att själv få plats.

Det blir inget positivt av det. På den punkten är både mitt hjärta och min hjärna överens trots att det är totalt förutsägbart.

Den perfekta bilden är relativ. Liksom det perfekta samhället. Allting ligger i betraktarens öga. Kanske är det det som gör det så satans svårt att välja vad som egentligen är det bästa...