Kanske är det imorgon det händer...

Jag har inte skrivit så mycket här på senaste tiden.
Typ varje dag tänker jag att "det där ska jag skriva om" eller det där var ju bra, det måste jag skriva om.

Sen blir det inte så. Det är så mycket som inte blir. Blir av. Det känns som att jag hela tiden lever i framtiden. När jag var yngre, män ute jag ofta på när jag gifter mig, när jag får barn, när jag skaffar hund, köper hus...

Nu är det mest av allt "när jag får jobb"! Kanske när jag träffar nån jag vill dela mitt liv med.

Dagarna flyter på, och när man inte jobbar, blir det oceaner av tid som ska fyllas med någonting som överhuvudtaget ger en mening att kliva upp på morgonen. Att orka skicka iväg en till ansökan att orka ta ett till "tjänsten är nu tillsatt, tack för ditt intresse", eller nåt liknande.

Det tar på självkänslan och hälsan att bara sitta hemma och känna sig vrålstressad över ekonomin och känslan av att det kanske aldrig blir nåt. Det kan ju vända om en timme, eller en månad, eller nästa år?

Det går inte att försörja sig på att jobba tre månader om året och stå med dubbla boendekostnader under tiden. Den ekvationen går inte ihop.

Nu måste jag sluta känna mig stressad och försöka känna tillit till att det kommer att ordna sig. Det måste ordna sig på något sätt. Jag kan inte tänka på det för mycket aktivt, för då går hjärnan i baklås. Det blir stressblockad.

Adhd medför ju att man har svårt med fokuset och när det blir för mycket är det som att ha hela E4:an i huvudet, med en bil som vill undersöka första bästa avfart, varje gång. Nu har jag i alla fall en aning om vägen som jag ska köra på.

Journalist är världens bästa jobb när jag får skriva om saker som känns meningsfulla. Att träffa människor och prata om livets all möjliga aspekter och nyanser är en ynnest! Eller att kunna erbjuda information om vad som händer till allmänheten.

"Elbolaget vet inte när elen beräknas vara tillbaka, men Bohusläningen vet!" läste jag på Facebook. Då kände jag mig sjukt stolt, eftersom det var jag som pratat med en jättetrevlig person på elbolaget som förklarat vad felet var och hur lång tid det kunde tänkas ta att reparera det.

När jag kan använda mig av mina egna erfarenheter för att på olika sätt hjälpa andra är det också en ynnest. Då känns det liksom extra meningsfullt och jag känner mig jäkligt stolt!

Här är artikeln opm Jessica Feiff Olsson som drabbats av Försäkringskassan. Artikeln är låst, men den är väldigt bra och fick stor spridning på Facebook, så därför jag delar jag den här iallafall.

När allt känns som att man hamnat under en elefant måste jag försöka påminna mig om att det inte behöver vara så här för evigt. Jag är bara så otroligt rädd för det.

Djuren är fina och så viktiga i mitt liv. Här är mina grannar Hasse och Adidas, som lyckligtvis har valt min lägenhet som en del av deras revir. Jag får klappa och mysa lite i utbyte. ;-) De stöttar när det är jobbigt, utan att kräva något tillbaka känns det som, mer än mat, kärlek och omsorg.

Hasse stöttar medan jag ringer jobbiga telefonsamtal. 

Adidas, är ungefär och busig och full med energi. Han kommer in och vräker sig i soffan. :-)

Framåt är det fokus som gäller. Fokus på jobb och att avsluta gamla saker som jag skjutit upp, för att kunna gå vidare in i mitt framtida liv. Kanske är det imorgon det händer, allt det där jag drömt om...