Världens sötaste Ludde!

Har jag tur, eller har jag tur?!! Mitt i depressionen över beskedet att Kammarätten nekar prövningstillstånd frågade min kompis om jag ville ta hand om Ludde några dagar.

Många pussar från en kramgo' Ludde

Omedelbar lycka! Jag älskar djur och har gjort sen jag var liten. Vi kommer väldigt bra överens- djuren och jag. Jag upplever att djuren liksom gör mig mindre stressad, mindre deprimerad och kanske till och med en bättre människa över lag. Att klappa honom och krama honom, att prata med honom och interagera med honom frisätter massor av endorfiner sk. må-bra hormoner. 

Ludde har gnagt upp en bit av en trädrot i hundrastgården. :-)

Ludde är underbar. Som en stor mjuk och varm nalle. Jag har fått ha honom i fyra dagar nu och vi har kommit varandra väldigt nära. Han springer lös i skogen om vi är på ett ställe som passar och kommer farande som en studsboll så fort jag ropar. Dvs om det inte är andra hundar i närheten...

Han är bara sex månader- valp alltså, med otroligt mycket energi, glädje och kärlek. Precis som det ska vara! Vi har ju gott om tid att lära känna varandra bättre och jag kan öva lite träning på honom. Min känsla är att hundar är lite som barn som testar gränsen, så även om ägarna själva tränar honom så är det bara en bonus om jag också tränar honom.

En stor mjuk fluffig kompis.

Bad i Ältasjön

Ludde spanar ut över Ältasjön.

Bara så underbart söt!

Precis som ett barn protesterar han mot att gå hem från parken. Han lägger sig i nån lämplig buske och vägrar helt enkelt att gå därifrån. hihi 

Snälla rädda min kropp var känslan första dagen. Ludde pep och jag gick ut, och ut, och ut och ut... Från nästan konstant stillasittande till 17000 steg över en natt var rätt mastigt, och ändå älskar jag att ha honom här så att jag får gå ut!

Jag går inte ut om jag inte har någon direkt orsak att gå ut. Jag går inte på skogspromenader ensam. Därför är det perfekt med hund. Det är ju bara att gilla läget och gå ut. Igångssättningssvårigheter är svårast att övervinna om jag inte tycker att det är roligt. Det är inte så roligt att gå ut själv, men med Ludde blir det ju betydligt roligare.

Bada är härligt. Här badar Ludde vid Ekudden i sjön Flaten

Naturligtvis förutsätter det att man har tiden, orken och pengarna för att ge sin hund ett bra liv. Jag hoppas att jag på sikt kan skaffa egen hund och träna den till att bli en servicehund. Ett hjälpmedel alltså för stresshantering, som kan bidra med struktur och ordning, ångestdämpande, sällskap etc.
Här kan ni läsa mer om servicehundar för adhd. Har man riktig tur så kan man få beviljat pengar från Försäkringskassan för sitt hjälpmedel. Jag räknar inte med det med tanke på mina erfarenheter, utan det blir i så fall en bonus. Här kan du läsa mer om assistanshundar.

Jag skulle så gärna vilja lära barnen också hur man umgås med hundar. Det är ingen självklarhet att barn vet hur man hanterar en hund. Lite av det gör jag med Ludde. Det går liksom av sig själv eftersom han älskar barn och är så otroligt snäll.

Dagens promenad avslutades med en snygg skuggbild. 

Som den sociala människa jag är så är det superkul att få prata med andra hundmänniskor om hur de sköter sina hundar. Jag har träffat så enormt många trevliga och respektfulla hundmänniskor dessa fyra dagar här i Älta.

Jag avskyr att bara sitta hemma ensam. Med Ludde har man inte tid att ha tråkigt. Det är fullt ös hela tiden. Det bästa är att även om han åker hem imorgon så vet jag att han snart kommer igen. :-)

Nej till sjukpenning arg som ett bi

Ett av många bin på landet

ett annat bi

Jag var på semester några dagar på landet. Solen flödade och allt kändes ganska bra- Tills jag kollade mejlen och där bland alla andra mejl fanns mejlet från advokaten.

Kammarätten nekar prövningstillstånd. Därmed ligger Förvaltningsrättens dom fast.

Fy fan vad jobbigt det kändes plötsligt. Livet. När tar det slut? Motgångarna alltså.

Jag var såå säker på att jag jag skulle vinna. Såå säker. Jag var ju sjuk och hade sjukintyg från psykiatrin och vårdcentralen. Svår stress som förvärrade redan befintliga problem med kognitiva svårigheter etc.

Kan man sakna något som man aldrig haft? Jag hade ju aldrig de där pengarna. Jag hade bara börjat drömma lite, lite om vad jag skulle göra när jag vann. Samtidigt som jag inte vågat hoppas på att jag skulle vinna.

Köpa ny kamera... betala av skulder... åka på fotoresa... man kan ju göra ganska mycket för 4,5 månaders lön. Dvs de pengar jag hade kunnat spara om jag fått sjukpenning. Nu får jag vara tacksam att jag har kvar min bostad och inte tvingats sälja den och flytta in på min kompis soffa eller hem till mina föräldrar.

Samtidigt är jag så ARG! ARG på flosklerna från Alliansen om att Sverige skulle bli bättre för alla nu när vi skar ner "bidragen" och alla skulle jobba. Det är en FET lögn! Jag har en respekt för att vi tycker olika och kan till och med se det som värdefullt att vi tycker olika, men jag har oerhört svårt för människor som snackar skit rent ut sagt.

Oavsett parti ska jag tillägga. Alliansen anser jag hade en dold agenda som gick ut på att privatisera Sverige. Allt skulle privatiseras. -men eftersom Svenskar generellt sett tyckt att det varit ganska bra med en gemensam välfärd så var man tvungen att köra en rövare och gå bakvägen till privatiseringen.

Urholkas välfärden tillräckligt mycket så ser ju människor om sitt hus och köper privata försäkringar. Vips är bollen i rullning. Sverige ska bli bättre nu när bidragen sänks och fler ska arbeta. Skitsnack!
Är man svårt sjuk kan man inte arbeta och då måste man kunna känna sig trygg med att socialförsäkringen fungerar.

Sjukdom ska inte vara ett straff! Jag har inte gjort något kriminellt!

Nu läser vi nästan varje dag om människor som fått tömma sitt livs besparingar när de blivit sjuka. Människor som tvingas ta juridisk hjälp för att SÖKA SJUKPENNING!

Det är inte värdigt Sverige att ha en sånt samhälle. Det gynnar ingen!

Har vi råd då att återställa välfärden?
Såklart vi har! Vi har inte råd att fortsätta den här negativa spiralen. Människor som har pengar handlar saker som man behöver för sitt uppehälle. Kläder, mat, åker på semester. Allt det genererar nya pengar i en samhällsekonomi som givetvis måste beskattas i lagom hög grad.

Jag läste häromdagen att det är rusning att köpa hus i Spanien. Uppdrag Granskning hade reportage om skattesmitarna som hade placerat miljarder kronor i utlandet för att undkomma skatt.
Fråga mig igen om vi har råd?! Jag har ingen lust att subventionera hus i Spanien eller skattefria placeringar på nån avlägsen karibisk ö. För det är ju det jag indirekt gjort genom att betala skatt som någon av dessa skattesmitare fått i barnbidrag eller suventionerad barnomsorg (all barnomsorg är subventionerad i Sverige)

Bara skattesmitarnas tillgångar motsvarade 3/4 av alla förskolebarns platser under ett år!
Fråga mig igen om vi har råd att återställa välfärden.

Även rika människor blir sjuka. Även rika människor behöver gå till läkaren, ha barnomsorg till sina barn, eller äldreomsorg till sina föräldrar. Men nu skulle ju det här handla om mig.

Jag är ARG. Arg, ledsen och uppgiven över hur Sverige har utvecklats.

Det är lätt att känna känslan av att de där borta får allt serverat, och jag fick minsann inga pengar och därför ska ingen annan heller få pengar. Jag jobbar hårt på att inte bli bitter.

Jag tänker inte bjuda Sverigedemokraterna på en enda röst genom att peka finger på de människor som kommer hit och söker skydd för sina liv. Det är inte de som gör att pengarna inte räcker. De människorna behövs för att reparera vår välfärd genom att de jobbar och betalar skatt.

Skatt som sen blir till sjukpenning. Det går snabbt att rasera något som man byggt upp under lång tid. Nu är det upp till mitt parti att återställa välfärden så att Sverige återigen blir ett humant land där vi tar hand om varandra. Ett tufft jobb när vi bara har 30% av rösterna i Riksdagen och Alliansen hela tiden gör utspel och hotar med misstroendeförklaringar.

Alliansen går lyckligtvis inte särskilt bra nu med impulsiva utspel, motsägelsefulla uttalanden och rasistinviter, men vi i Sverige kan inte luta oss tillbaka och tänka att Alliansens undergång blir vår lycka. Vi alla måste jobba för ett mer humant Sverige varje dag.

Tyvärr har mitt förtroende för svenska myndigheter och Försäkringskassan i synnerhet får sig en rejäl knäck. Tilliten är borta. Jag anser inte att prövningarna är rättssäkra. Det är jag också arg på. På den punkten har jag i alla fall agerat och gjort en JO-anmälan. Mer om den i nästa inlägg. Jag har dock lite planer på hur jag ska kanalisera den ilskan. Vi får se hur det utvecklar sig.

Jag försöker känna en tillfredställelse i processen mot F-kassan att jag gjort allt jag kunnat. Ändå maler tankarna på vad jag kunde gjort annorlunda. Kunde jag gjort något annorlunda? Nästa gång tar jag in advokaten direkt. Det är det enda jag har lärt mig.

Jag röstar redan på "det rätta partiet för en allmän och generell välfärd" och har på olika sätt varit aktiv där sen jag var 17år. Det kan jag inte ändra på. Däremot kan jag vara med och ändra på framtiden. Det känns i alla fall som en liten, pytteliten tröst.

Nästa gång... Det ska inte bli en nästa gång. Jag hade iallafall tur med vädret där på landet!

Ni får ursäkta om inlägget är lite rörigt, men det blir så ibland om man skriver från hjärtat!

Arbetsförmedlingen!

– Jaha varför har du hamnat på min signatur? det var öppningsrepliken från min senaste handläggare på Arbetsförmedlingen.

– För att jag har ADHD!

– Jaha, förmedlaren går bort till datorn och tittar, jag ser inte att vi har några papper på dig trots att du varit kodad som "special" sen 2010.

Jag fick ett smärre utbrott! Jag orkar inte mer nu.

– Om ni kunde BEHÅLLA alla papper så skulle det spara mig så enormt mycket arbete! Nu har jag ju inte tagit med mig några papper eftersom tanten i inskrivningsdisken sade att ni hade alla papper.

Sån tur var hade jag utredningen scannad i mobilen, och sån tur var fanns det mesta lagrat i I-cloud så att jag kunde hämta upp utredningspappret och mejla det till handläggaren som sen ska skriva ut pappret och scanna in det en gång till.

Han var bra på att lyssna på delar av min historia. Jag kan inte komma ifrån känslan av att jag hela tiden börjar om från början. Det känns stundtals som ett enormt slukhål som suger ut min energi.

Jag skulle önska att jag kunde träffa SAMMA människa nån gång. Som VET hur jag funkar och som kan planera åtgärder tillsammans med mig.

Jag sade till honom att jag inte har så stora problem om jag får arbeta på rätt arbetsplats med ett yrke som passar mig. Det kanske var dumt.

Jag pratade om lönebidrag, praktik och "starta eget bidrag". Starta eget bidrag är inte egentligen något bidrag, utan betyder bara att jag får behålla min a-kassa sex månader medan jag startar upp min firma.

Jag berättar att jag precis avslutat en journalistutbildning och att jag fotograferar.
– Jaha vad hade du tänkt starta eget inom då?
– Journalistik...

Jag blir så trött. Det är svårt att veta om människan på andra sidan bordet är allvarlig när han frågar en sån fråga. Jag känner mig tillslut korkad. Jag fattar inte. Är det orealistiskt kanske att tänka att jag ska starta eget som journalist?

En arbetsförmedlare jag hade tyckte absolut att jag skulle bli arbetsförmedlare. Det hade han blivit efter att han separerat från sina barns mamma och var tvungen att försörja barnen och sig själv.

En annan avrådde mig å det bestämdaste från att starta eget eftersom han haft egen firma och det inte alls gått så bra som han hoppats.

Jag lutade mig bara lugnt tillbaka i stolen och bollade helt lugnt tillbaka frågan till honom.
–Vad tycker du att jag ska jobba med då?

Han hade nog inte räknat med att få en motfråga för han hade inget svar och blev väldigt övertrevlig när han ringde för att meddela att jag glömt mina papper där.

Ytterligare någon annan skickade mig på starta eget kurs.

När jag kom tillbaka upplyste handläggaren jag mötte, mig om att de inte beviljade pengar till "kulturell verksamhet" om man inte varit verksam i den branschen tidigare.

ORKA! Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Den bästa handläggaren jag hade blev handplockad till huvudkontoret. Hon sade att hon absolut trodde på mig och att hon skulle hålla ett öga på min andra blogg:

www.stockholmsmyransfoto.blogspot.com.

En annan kanonbra handläggare slog huvudet på spiken och sade att problemet med adhd-människor är att de har lätt att få jobb men svårt att behålla det. Hon sade det med respekt och jag kände att hon trodde på mig. Tyvärr blev jag sjuk och hon fick barn, men jag hoppas att hon är tillbaka nu och att jag kan byta till henne.

Det är slitsamt att möta nya människor hela tiden som man ska dra hela sitt livs historia för och som hittar på lösningar som DE tycker är bra. Problemet är att det inte är någon som tar ett helhetsgrepp och faktiskt löser problemen tillsammans med mig.

Alla älskar en underdog och alla älskar en bra story. Jag kanske är för mycket av båda bitarna. För stark för mitt eget bästa och lite för bra på att berätta saker... well jag hade tänkt använda båda de egenskaperna som tillgångar i mitt framtida liv!

– Alltså du skulle ju kunna praktisera typ två månader så att du inte känner dig utnyttjad.

Bra tänkt tänkte jag.
— Ja jag har också tänkt på praktik.

Vi avslutade mötet efter typ en timme med att jag skulle höra av mig om jag hittade nåt. Jag har funderat mycket på hur man rent konkret gör när man söker praktik genom AF och tänkte att jag måste ta upp det på nästa möte.

Häromdagen skulle jag aktivitetsrapportera. Följ din handlingsplan eller nåt ditåt stod det på skärmen.   Jag försökte komma ihåg vad vi skrivit i handlingsplanen. Jag tyckte det var konstigt att vi inte kommit överens om nån uppföljning eller nån mer konkret plan.

Idag fick jag svaret när jag ringde till AF.
–Du har ingen aktivitetsplan! Ursäkta jag ska kolla med med min kollega för säkerhetsskull, säger den vänliga damen i luren med engelsk accent.

– Nej det stämmer, att du har ingen aktivitetsplan. Du måste ta kontakt med din arbetsförmedlare och säga att du behöver ha en plan. Hon lät lite smått chockad.

(Själv börjar jag bli rätt van att det som är normalt för andra människor är onormalt för mig.)

ORKA! känner jag bara. ORKA sköta alla andras jobb igen. Såklart jag orkar. Jag måste ju orka. Vad har man annars för val? Behöver jag verkligen ha en aktivitetsplan? Jag behöver ju bara fixa ett jobb... Hm kanske bra att ha en plan i alla fall.

Well, jag har ju återigen en bra story. Alla älskar en bra story. Mitt liv är en bra story... fast nu vill jag skriva om andras liv ett tag. Precis det man ska göra om man arbetar med journalistik.

Stockholm i mitt hjärta!

Jag älskar Stockholm. Staden som hela tiden växer, byggs om och byggs till. Fast jag har levt här i hela mitt liv finns det nya saker att upptäcka. Häromdagen träffade jag en av mina fotokompisar och vi tog en vända i Gamla Stan i Stockholm.

Italienska godsaker på restaurangen Tre Valv vid Järntorget

Jag och min kompis började vid Järntorget. Ibland är det fint att fånga detaljer i gatuvimlet som berättar något om staden. Det som är självklart idag är inte alls självklart om några år. Tyvärr smakade jag ingen så jag kan inte säga om de var goda... Det ger ju dock orsak att gå dit en gång till.

Duva

En sån banal sak som duvor. De finns överallt och kanske inte världens mest spännande motiv, men jag tycker den var söt så den får vara med här.

"Pojke bestiger häst" av Ivar Johnsson uppförd 1956

Jag och min kompis gick upp mellan gränderna och hamnade på Tyska Stallplan. Typiskt ett sånt ställe dit man aldrig går. Om man inte råkar passera där med sin kamera på jakt efter snygga bilder.
Namnet kommer från de stall som låg där en gång i tiden. Bara ett stenkast från Tyska kyrkan.
Det är nästan så att man hör klappret av hovar, och lukten av häst genom århundradena till nutid...

Mårten Trotzigs gränd

Precis snett framför statyn ligger Mårten Trotzigs gränd. Stockholms smalaste gränd, med bara nittio cm mellan husen! Uppkallad efter den tyska köpmannen och borgaren med samma namn. Den har även kallats för Trånga trappgränden vilket ju är ett högst passande namn.

Carl Larsson föddes i detta hus

Jag hade ingen aning om att Carl Larsson var född i Stockholm och hade heller ingen aning om att han fått en plakett inmurad i fasaden i huset där han föddes! Prästgatan 78 är numret, precis till höger om Mårten Trotzigs gränd.

Prästgatan

Vrid dig lite till höger från den vackra plaketten så ser du Prästgatan framför ögonen. Späckat med historia såklart. Jag älskar historia och särskilt när den knyts ihop med nutiden. Den här biten av gatan hette under 1700-talet och en bit in på 1800-talet Tyska Prästgatan eftersom den Tyska kyrkan ligger här och den Tyska skolan hade sina lokaler här.

Tyska kyrkan

Tyska kyrkan är sedan 1886 Gamla stans högsta punkt! Kyrkans torn brann 1886 och därför fick kyrkan ett nytt torn som nu mäter 96 meter. Kyrkan heter St Gertruds kyrka och har gudstjänster på Tyska. Jag har gått förbi kyrkan många gånger, men aldrig varit inne i den. Det måste bli en uppgift för mig själv nu att besöka den.

Församlingen startade redan 1571 eftersom det var så många Tyska köpmän i Stockholm att Kung Johan den III lät de starta en egen församling. Församlingen tillhör idag Svenska Kyrkan men har sina Gudstjänster på Tyska.

En bild på en turist? som blev så misslyckad att den blev lyckad. 

Prästgatan 

Idag är det ju inte så många människor som rör sig utanför turiststråken, men för några hundra år sen måste det ha varit rätt rörigt med hästdragna vagnar och människor som gick. Gatorna svämmade säkerligen över med sopor och hästbajs.  Stanken... usch! Både sommar och vinter måste ha varit hemska fast på olika sätt. Sommaren med stanken och vintern med kyla och fukt både inne och ute. Hela staden måste också ha verit insvept i rök från alla skorstenar... Plötsligt känns den "sterila" och prydliga staden som jag lever i nu väldigt mycket trevligare. :-)

Så otroligt vackert sveper solljuset ner mellan gränderna. Den här delen av Prästgatan kallades för Svenska Prästgatan eftersom den leder till Storkyrkan. Den allra sista delen av gatan kallades även för helvetet. Kanske var det för att bödeln bodde där! Bödelns medhjälpare kallades förövrigt för rackare. Dessa rackare tömde även latrintunnor som ansågs som ett jobb för de utstötta i samhället... Någon som vet varför vi säger rackarunge idag? Rackarunge och skitunge måste ju i alla fall höra ihop.

En balkonglåda som utsmyckning

Underskatta aldrig värdet av detaljer i ett bildreportage. Bara hus blir ju lite "sterilt" och blommor gör staden levande tycker jag. Dessutom gillar jag att fota blommor så därför får ni se lite blombilder också. :-)

Skuggor på en fasad gäckar fantasin. 

Ett öppet fönster ger staden liv, samtidigt som solljuset kastar skuggor på fasaden tvärs över gatan. Ett annat öppet fönster får mig att tänka på på min farmor och farfar som träffades genom ett öppet fönster på varsin sida om Västerlångggatan... Det får bli ett eget inägg senare.

Stora Nygatan

Stora Nygatan är Sveriges första paradgata. Delar av staden ödelades i en brand 1625 och efter den så anlades Stockholms första stadsplan av Gustav den II Adolf. Renässansens ideal kom att prägla planeringen och kvarteren blev stora och regelbundna med ståndsmässiga stenhus. Som alltid när det gäller stora byggnationer blev det förseningar och husen stod klara först 1660.

Idag har man svårt att ta in att ca 25% av staden brann upp. Ändå blev det ett startskott till ett konstruktivt utvecklingsarbete där det blev en ökad kontroll av skorstenar och nävertak samt att husen hade påbjuden släckningsutrustning.

Göran Hälsinges gränd

Göran Hälsinges gränd är uppkallad efter en person med namnet som ägde ett hus i gränden på 1500-talet. Hans mamma var amma till Erik den IV. Damen med hunden är dock modern. ;-)

Göran Hälsinges gränd

Hela huset behöver inte vara med på varje bild... Solen är på väg ner och snart skymmer husen varandra från solljuset.

Ryningska palatset

En smått absurd känsla att stå utanför Arbetsdomstolen som har sina lokaler i detta vackra hus som heter Ryningska palatset. Byggt av Friherren och riksamiralen Erik Ryning på 1640-talet. Redan då var det rivningsvågor i staden och man rev stadsporten Gråmunketornet  som låg där palatset ligger nu. Den var helt enkelt i vägen när man skulle bygga.

Bara att läsa "Arbetsdomstolen" på väggen skickar en del obehagliga stötar genom magen. Jag kämpar fortfarande med att komma över känslorna kring det som hände på mitt jobb. Påfrestande med alla känslor, men det går bättre nu.


.

Lars Johan Hierta grundare av Aftonbladet

Som nybakad journalist känns det såklart extra speciellt att möta Lars Johan Hierta stående där på sin sockel på Riddarhustorget. Banbrytare för en fri press och ett folkligt statsskick står det på sockeln. Det var han som startade Aftonbladet. 6:e december 1830 kom första numret ut. Han råkade snabbt i luven på kungen som drog in utgivningsbeviset. Han kringgick detta genom att låta andra stå på utgivningsbeviset och starta om tidningen i nytt namn. Smart!

Han var politiker och avslöjade särskilt överskridelser av statsbudgeten. Inte populärt! Redan då förekom det maktfullkomlighet och fusk av olika slag. (inget är tydligen nytt) Pga sin politiska övertygelse fick han utstå mycket kritik i tidningarna, särskilt mellan riksdagarna 1835-1840. Sjukt spännande att sätta sig in i när tiden räcker till!

Jag läste de första utgåvorna av Aftonbladet på Carolina Reviva i Uppsala förra året och vad jag minns strävade de efter att vara först med nyheterna från kontinenten. Det måste ju ha varit några dagars fördröjning, men det gjorde ju också tempot lägre i samhället överlag...

Riddarrosor som förgrund åt Riddarhusparken och stadshuset 

Stockholm är så vackert!

Axel Oxenstierna

Axel Oxenstierna var: förmyndare åt Drottning Kristina, rikskansler och grundade Postverket. Han gjorde naturligtvis massor av bra saker under sin livstid, men det viktigaste enligt Wikipedia var att han grundade den Svenska statsapparaten med olika ämbetsverk och fick dem att samarbeta med varandra. Det vi idag känner igen som statliga förvaltningsmyndigheter.

Försäkringskassan (den avskydda), Skatteverket och Polisväsendet är andra statliga myndigheter. Principen att statliga ämbetsmän (tjänstemän på statliga myndigheter) skall arbeta med rikets bästa för ögonen och att ämbetsmän skall underlätta för andra ämbetsmän.

(Personligen tycker jag att det är dags för en generell påminnelse om vem som betalar för ämbetsmännens jobb på myndigheter runt om i Sverige. Min erfarenhet är ju att de tror att de jobbar där för sin egen skull och inte för samhällets bästa, vilket jag anser vara en grov missuppfattning!)

Axel Oxenstierna var också den som inrättade Sveriges län och drog upp länsgränserna. på 17-1800-talet var man tvungen att ha pass för att passera länsgränsen så de var mer betydelsefulla då än vad de är nu för oss vanliga medborgare. (gissar jag). Mer om inrikespass kan man läsa här.

Märkligt nog känns han som en modern person trots att han levde på 1600-talet!

Riddarhuset i solnedgång med en mås.

Riddarhuset i solnedgång... och som på beställning kom en mås och gjorde sig påmind om att vi delar staden med ett rikt djurliv. Vissa mer trivsamma än andra.

Riddarhuset var fram till Representationsreformen sammanträdeslokal för adelsståndet. Representationsreformen klubbades av riksdagen 1865 och började gälla redan ett år senare. Den innebar att man ersatte ståndsriksdagen med de fyra stånden med tvåkammarriksdagen. Beslutet föregicks av en intensiv debatt i Riddarhussalen i Riddarhuset där adeln diskuterade i fyra dagar innan förslaget slutligen bifölls med 67 rösters övervikt. Prästerna var helt emot från första början men biföll förslaget när adeln sagt sitt. 

(Jag har nån liten adel i mitt släktträd också. Honom ska jag berätta om i ett annat inlägg. :-))

De två kamrarna kan man besöka i Riksdagshuset. (Rekommenderas starkt!) Riddarhuset går också att besöka- känns som ett måste om man är intresserad av hur Sverige blivit det Sverige vi lever i idag. Andra kammaren valdes i direkta folkval, men enbart män fick rösta. Detta system övergick senare i enkammarriksdagen där våra folkvalda representanter jobbar fram nya beslut om hur Sverige ska utvecklas framåt och vilket land vi lämnar vidare till nästa generation. 

Det känns som att Stockholm plötsligt rymmer så oändligt mycket mer att upptäcka än vad jag ens anat när min kompis ville "ta en fika och fota lite i stan"! sjukt häftigt. 

Adhd är mycket av av allt. Jag älskar historia, samhällsvetenskap, demokratifrågor, språkvetenskap och stadsplanering... så ni får garanterat se mer av det här på olika sätt. Diverse djupdykningar och att göra saker grundligt hör också till specialkompetenser för adhd, men jag tänkte avsluta det här inlägget nu så jag kan skriva om andra viktiga saker imorgon. Vi ses!

Sam Outlaw- igen!

Sam Outlaw spelar i Lasse i Parken. (Ibland får man ta till kreativa knep för att slippa ha en skog av störande huvuden i nederkanten av bilden.)

Ibland kan man utnyttja andras skärmar om man har en dålig vinkel. Dessutom berättar ju skärmarna nåt eget om vår samtid. :-)

Konsertbesökare

Konsertbesökare

Sam Oulaw och Molly Jensen spelar inför frusna besökare. 

Sam Outlaw- äntligen kom han till Sverige igen. Den här gången hade han tagit med sig sitt band och spelade i Stockholm, i Lasse i Parken för ca 300 fans.

Nästa gång ska jag intervjua honom... jag tror att jag skrev det förra gången också, men nu när jag har pluggat klart känns det liksom mer "på riktigt".

Den här gången blev jag bjuden av min bästa kompis. Hen är inte lika stort fan som jag, men ändå följde hen med- kul! Upplevelser är ju så mycket roligare om man kan dela den med andra och nu delar jag med er läsare.

Jag hade med mig kameran såklart, men var förberedd på att det kanske inte skulle gå att fota. Jag och min kompis hade satt oss ned vid ett bord och det var fullt med människor precis vid scenen. Första låten är min favoritlåt Kind to me! Då kunde jag inte sitta ner. Jag ville ju se honom.

Som vanligt får man använda sin uppfinningsrikedom om man ska kunna ta några bilder när man hamnat längst bak bakom en vägg av långa människor. Jag försökte först gå mer in mot mitten men då blev folk sura som satt vid borden bakom, så jag följde efter en kvinna som gick mer framåt scenen, och just där stod en bänk- som jag naturligtvis klev upp på. Man får ju inte dum!

Ingen protesterade så jag stod kvar. I pausen bytte jag sida och tog några från andra hållet och några på konsertbesökarna. Tyvärr var det iskallt, bara tolv grader när jag åkte hemåt,  så det var nog många som frös. Särskilt de som trodde att det var sommarvärme.

Jag är ju lite av en statistiknörd och har snöat in på Spotifys lyssnarstatistik. Sam Outlaw från Los Angeles är störst i- Stockholm! Lite roligt är det ju att en countryartist som skriver musik med både country och mexikanska influenser är störst här.

Han har nästan dubbelt så många lyssnare här som i på Manhattan. På tredje plats kommer - Göteborg- av alla städer, och på fjärde plats Los Angeles.

Jag tycker också att det är det roligt med en artist som verkligen satsar på turnéer även om det är så små scener som Lasse i Parken. Att åka så långt för en sån liten publik tycker jag är ganska imponerande, men det kanske är så musikerlivet är, iallafall i början.

Det måste ju såklart också vara roligt att komma hit och få spela här, även om det måste vara slitsamt att vara borta från sin familj i långa perioder. Jag måste ju intervjua honom. Jag är ju ingen musikjournalist, jag är överlag skitdålig på musik och annan kulturell verksamhet, men jag är intresserad av människor och det är ju en bra början. ;-)

Det där ju han som ska berätta om sin musik och jag ska ju bara skriva... Än så länge har jag inte sett någon intervju med honom i nån svensk tidning, så det finns definitivt ett hål att fylla.

Kanske vågar jag till och med nära drömmen om att intervjua honom i LA såsmåningom... DET vore ju verkligen häftigt! Jag får väl börja tänka ut några bra frågor redan nu... ;-)