Nytt jobb!

Jag skulle egentligen söka jobb. Jag fick tips om en bra sajt som heter Jobbsafari. De hade en en väldigt bra och träffande personlighetstest med länkade jobbannonser. Det var jättekul ända tills jag började titta på länkade annonser. Då kändes allt så hopplöst igen, så jag tänkte att jag helt enkelt skriver ett inlägg här istället om vem jag är och att jag vill ha ett jobb.

Jag är en kreativ, glad, sprudlande, väldigt extrovert person som älskar människor. Det är alltid flera projekt som pågår samtidigt i mitt liv. Om du hittar nyckeln till mitt sätt att fungera får du en oerhört plikttrogen varm, snäll, klok och omtänksam person som aldrig ger upp på din arbetsplats.

Jag bryr mig mycket om mina medmänniskor, ibland så mycket att jag glömmer bort mig själv. Jag har ett enormt stort rättspatos och brinner för de mest utsatta människorna i vårt samhälle. Jag är övertygad socialist sen tonåren. Samhällsintresset är en stor del av mitt liv och när jag kommer igång kan jag diskutera det mesta med de flesta och jag är känd för att vända och vrida på och punktera de flesta argument som inte kommer från hjärtat.

Jag är ingen hetsig typ som stressar upp mig över saker i onödan. Det enda som jag behöver från dig som arbetsgivare är ett bra stöd i att kunna bolla lösningar som uppstår på vägen. Jag behöver också få tydlig information i god tid. Trivs jag och mår bra kan jag hantera de flesta situationer som uppstår. Jag behöver ha en lugn vrå där jag kan jobba på det jag ska göra utan för mycket intryck som distraherar.

Jag är en oerhört kreativ person. Jag fotograferar och skriver helst och mest hela tiden. Jag ser snygga bilder överallt som jag lagrar i min hjärna. För mycket struktur och ordning dödar min kreativitet och därför upplevs det som att det är rörigt runt omkring mig. tydliga ramar är dock ett måste om jag ska komma till min rätt.

Jag pratar mycket med alla möjliga människor eftersom det är ett väldigt bra sätt att komma fram till nya idéer och lösningar på diverse problem som har uppstått eller kan uppstå. Varje människa och varje möte har en potential att skapa ny utveckling hos mig. Det de berättar eller förmedlar lagrar jag på min intuitiva hårddisk så att jag kan ta fram det i en annan situation.

Jag gillar att se sammanhang och jag samlar ofta på mig en rad detaljer som sen bakas ihop till en helhet i min hjärna. Jag är en snäll person, men också väldigt skärpt. Jag är mer en filosofisk betraktare än dirigenten mitt framför orkestern. Jag har en funktionsnedsättning som heter ADD. Det är ett kognitivt och exekutivt funktionshinder. Vissa blandar ihop det med begåvningshandikapp men om man gör det blir det väldigt fel.

Om du ger mig nya utmaningar löpande så kan jag hålla motivation och intresse uppe länge. Kommer jag på nya idéer och projekt så uppskattar jag om du fångar upp dem. Några missar klarar jag innan vi lärt känna varandra, men blir det för många tappar jag snabbt gnistan och söker mig vidare.

Min hjärna är inte anpassad för att komma ihåg massor av saker samtidigt. Den har fullt upp att komma ihåg alla de där små detaljerna som sen ska bakas ihop till en helhet. Därför är det bättre om jag får saker skriftligt på min mejl så jag kan gå tillbaka och läsa när jag ska utföra uppgiften.

Att följa regler kan vara en utmaning. Det går bäst om de är motiverade. Instruktioner fungerar bäst om de ges väldigt tydligt och begränsat beroende på situation. Om du talar om för mig exakt hur jag ska göra får inte min hjärna den utmaning som den behöver för att hålla fokuset kvar på uppgiften. Därför föredrar jag  att hitta egna vägar att utföra mina uppgifter.

När du anställer mig är det bra om du vet att min hjärna har tagit plats i en av vagnarna på bergochdalbanan och energinivån är ställningen som banan går på. Som en bergochdalbana ska så går den upp och ner och ibland är kurvorna branta. Ibland kommer man till ett stup, men vagnen sitter ju fast i rälsen så det brukar gå bra. Det som är lite speciellt med min bana är att någon bygger om banan varje natt när jag sover. Därför vet jag aldrig riktigt när det svänger eller när stupet kommer. Det gör ju inte så mycket om man bara vet att det är så.

Som den förskolepedagog jag är från början så tycker jag att det är viktigt att förklara så att människor förstår. Jag tycker om att förklara, och jag har oftast ett väldigt stort tålamod. Mänskliga relationer är något jag sätter stort värde på och respekt är ett ledord.

När jag hittar rätt sammanhang och rätt uppgift finns det ett oändligt driv, ibland kan jag till och med bli så fokuserad att jag inte hör när du pratar med mig. Därför är det viktigt att du känner in när det är rätt tillfälle att fråga mig saker eller att be mig om saker.

Om du ber mig om saker eller frågar saker så får du vara beredd på att jag ibland svarar på något annat än du frågat eller att jag gör på mitt eget sätt. Det är för att min hjärna tänker på tusen andra saker samtidigt som du pratar.

Intuitionen är min inre kompass, den är oerhört stark och om jag följer den blir det bra. Den är ihopkopplad med mitt sjätte sinne, som ibland förser mig med information som jag inte kan förklara vart den kommer ifrån. Den är viktig för mig och att du har ett respektfullt förhållningssätt till att vi uppfattar saker på olika sätt är ett måste.

Tiden, tiden... tiden är viktig, jag passar tiden om den är viktig... Som den kreativa person jag är så är det viktigt att just kreativiteten får ta plats. Perfektion, tid och avstånd är relativa begrepp för mig. Jag tänker ofta utanför ramarna och hittar utvecklingsmöjligheter som annars kanske inte skulle kommit fram.

Jag är en intensiv person som är mycket av allt. Mycket glädje, sorg, kärlek, medmänsklighet, glöd, driv, fokus, idéer, kunskapstörst, projekt och väldigt mycket idéer och åsikter om det mesta...

Anställer du mig så har du fått en fantastisk chans att lära dig mer om ett vanligt fast ändå ovanligt funktionshinder och hur mycket jag kan bidra med just för att jag har förmågor som andra inte har; samtidigt som du har en grymt bra medarbetare!

Ett jobb- vilket som helst!

Kan du inte ta ett jobb, vilket som helst?

Svar: Det löser inte mitt problem!

Jag gick ut Lärarhögskolan 2002. Jag älskar politik och politiska system. Jag drömde om att läsa in en politisk magister examen i statsvetenskap, statistik och nationalekonomi.

Tyvärr räckte inte betygen till, men eftersom jag älskar barn så tänkte jag att Lärarhögskolan kunde funka. Jag gillar språk och var duktig i engelska på gymnasiet och kände att om jag skulle komma vidare så skulle jag behöva läsa på språket.

Längst bak i katalogen från Verket för högskoleservice fanns en utbildning som var skriven med jättesmå bokstäver. International programme in early childhood education. Som jag kommer ihåg det så beskrevs den som en utbildning som var betydligt bredare inriktad än vanliga förskollärarprogrammet. Inom ramen för utbildningen ingick 20hp engelska och 10hp management och 10hp uppsats. Vi fick även en akademisk examen fil kand.

Termin 4fick vi åka utomlands på utbyte. Jag hade precis läst böckerna av Vilhelm Moberg om Utvandrarna och Invandrarna så valet var givet. Jag skulle åka till St:Cloud Minnesota. Jag tänkte hela tiden att när jag kommer till termin 4 så ska jag läsa Statsvetenskap.

Saken var ju bara att Lärarhögskolan givetvis hade utbyte med motsvarande institution på det Amerikanska universitetet. Child and Family studies. Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra istället så läste jag klart de 4 åren på Lärarhögskolan med fokus på att när jag var klar skulle jag läsa Statsvetenskap.

Praktikdelen i kursen "barn med särskilda behov" förlade jag i Indien. Jag utnyttjade en kontakt till familjen och fick med mig två kurskamrater och vi åkte dit och var där 6v. 3 eller 4v på en blindskola och resten av tiden till förberedelser och att se oss omkring. En omtumlande resa på många sätt. Jag var (inte så förvånande) mer intresserad av skolan som institution och samhället runt omkring än själva pedagogiken med de multihandikappade/blinda barnen.

Termin 6 läste vi Management (ledarskap) och skrev uppsats. Det var kul eftersom jag fick läsa in mig på ämnen som intresserar mig och jag kunde inrikta mig i min uppsats på ett ämne som intresserade mig. Jag var den enda som gjorde en statistisk studie...
Nu när jag skriver det här inlägget ser jag ju kopplingen...

2002 var jag färdig "förskollärare" och var ju tvungen att söka jobb. Det var ju bara att gilla läget. Jag var ju tvungen att försörja mig. Jag har ju alltid vetat vad som intresserar mig, men jag har aldrig kunnat se vägen dit.

Istället har jag varit tvungen att försöka passa in i rollen som "förskollärare". Jag har berättat tidigare att det funkar på ett teoretiskt plan men inte i praktiken. Hur mycket jag än kämpar går det inte. Det går inte!

Alla förskollärarjobb har faktiskt varit "vilket jobb som helst". Kalla det för brödjobb eller vad som helst. Jag har så mycket kompetens som i slutänden leder till frågan:
- Har ni varit ute idag? (Jag ville ju prata om teorier kring små barns lärande. Varför vi gör som vi gör i förskolan, varför leken är så viktig, hur små barn utvecklar sitt språk, hur språk och motorik hänger ihop etc.)

Det är naturligtvis att hårddra det att säga att mina förskollärare har varit "vilket jobb som helst", men det är faktiskt så det känns. Planering och genomförande var ju mitt ansvar, men jag klarade inte av det. Känslan av skam och misslyckande är det som präglat mitt yrkesliv mest och jag är naturligtvis jätterädd att det ska upprepa sig igen. Är man jätterädd att något ska hända skickar man ju omedvetet ut signaler om osäkerhet och man blir ett lätt offer för det man var mest rädd för skulle hända.

Många chefer har varit min diagnos på spåren men ingen har kunnat sätta fingret på vad som inte fungerar.

Det jag varit bäst på och tyckt varit roligast har jag fått lämna hemma för att försöka passa in i min yrkesroll. Det är som att försöka trycka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Med tiden kanske kanterna blir lite avskavda men klossen kommer aldrig att ändra form och passa in i hålet.

Jag kunde ju naturligtvis inte undertrycka min personlighet och kan ändå mindre nu. Är man impulsiv så är man det i många situationer. Är man analytiskt lagd så är man det hela tiden. Jag gillar intellektuella utmaningar att vrida och vända på saker och jag ifrågasätter det mesta hela tiden...

Jag har oerhört svårt att följa i mitt tycke meningslösa regler. Jag avskyr när människor har synpunkter på vad jag gör, hur jag gör saker eller för den delen hur jag väljer att lägga upp mitt arbete och jag hatar minutpassning. Jag känner mig fångad, kvävd, instängd och bevakad. Tillslut blir man "den där jobbiga typen" som alltid måste göra tvärtemot. Det är som att psyket gör revolt!

Det som räddat mig har varit min kreativitet! Jag är så oerhört glad och tacksam att jag har haft möjlighet att öva mig på min hobby på mitt jobb! Det har räddat mig från att gå under tidigare. Fotograferandet har fungerat som min ventil och min flykt på jobbet. Kameran har varit och är fortfarande mitt "förlängda öga".

Jag älskar verkligen min kamera och är så oerhört glad att jag har haft möjligheten att köpa en så fin kamera som jag har nu och att jag har haft möjligheten att få ta med den till jobbet och använda den där.

Tillslut blev fotograferandet dock destruktivt eftersom jag inte var anställd som fotograf. Jag fick så enormt många fina bilder på barnen som jag bara fick slänga bort. Idag har man i princip ingen planeringstid och på de få minuter jag hade kunde jag knappast sitta och välja ut bilder och sätta ihop till power point presentationer.

Jag hamnade också i knepiga situationer om upphovsrätt etc till bilderna och vissa tveksamheter i min roll som förskollärare respektive fotograf. Vt 2014 gick det inte längre. En ovanligt dålig arbetsplats även för normalfungerande, med en ovanligt dålig chef satte saker och ting på sin spets. Mer om det i ett annat inlägg.

Jag har en funktionsnedsättning. När jag var yngre kunde jag i viss mån överkompensera. När man är yngre så har man heller inte samma krav på sig att fungera som andra på en arbetsplats.

Det fungerar inte längre. Jag orkar inte längre heller försöka låtsas som att allting fungerar, för det gör inte det. Det syns inte på utsidan och det är svårt att förstå att en person kan vara högpresterande inom vissa områden för att inom andra områden falla igenom totalt.

Därför känns det ändå viktigare att berätta om den här diagnosen och vad det egentligen betyder att leva med den här typen av funktionsnedsättning. Det går så lätt att skriva och känns meningsfullt och roligt även om det hittills mest handlat om alla problem.

Vi pratar mycket om individens val just nu. På frågan om jag ångrar något av mina val skulle jag säga att jag inte hade något val. Går det att ångra något om man inte hade ett alternativ?

Om jag går tillbaka till titeln på det här inlägget; "ett jobb vilket som helst" så tror jag inte att det är särskilt lyckat eftersom det inte löser problemet.

Ketchupeffekten!

Ibland blir man bara så trött. Trött på att allt händer samtidigt. Ni är säkert bekanta med den berömda ketchupeffekten. (Antar att den härstammar från tiden med glasflaskor) först kommer inget, så kommer inget, så kommer allt på en gång.

Just nu händer allt på en gång. ALLT på en gång.

Jag har nyligen avslutat min tjänst på en förskola och är nu fri. Fri som i arbetssökande...
Jag har varit sjukskriven sen jan 2014 pga utmattning och stress och det fanns ingen möjlighet för mig att gå tillbaka till barnomsorgen och inte heller bli omplacerad i stadsdelen.

Det var en lång och väldigt påfrestande process som tillslut ledde till att jag fick möjlighet att säga upp mig med avgångsvederlag.

I aug tyckte F-kassan att nu måste jag vara frisk. De drog in min sjukpenning. För att skydda min sgi var jag tvungen att anmäla mig på AF- fast jag hade ett jobb... Trots en väldigt trevlig handläggare kom mycket jobbiga minnen upp från mötena med AF med mindre trevliga handläggare.

Att komma ihåg saker är en utmaning för mig. Vissa saker fastnar lätt som en plätt medans andra är sjukt svåra att komma ihåg. Eftersom jag nu är arbetslös måste jag KOMMA IHÅG att rapportera sökta jobb mellan den 1:a och den 15:e varje månad.

Eftersom jag nu får ut flera månadslöner i klump var jag tvungen att ansöka om skattejämkning på dessa pengar. KOMMA IHÅG att göra det och att få det gjort. Beslutet skulle jag sen skicka till lönekontoret för att de skulle dra rätt skatt.

Tiden emellan att jag skrev på pappret och att jag gjorde min operation hade jag "semester" d v s jag tog ut mina semesterdagar. I mitt liv blev denna "semester en transportsträcka fram till op. Jag var så sjukt stressad både över op över allt som skulle ordnas innan tex kattvakt och såklart om det var rätt beslut.

När jag kom hem från sjukhuset hade ena spegeln på badrumsskåpet ramlat ner från sina fästen och gjort ett stort hål i tvättmaskinen och vidare ner på golvet där den gjort ett litet hål i mattan...

Nyligen uppdaterade jag min dator till senaste operativsystemet. Då slutade kameran att fungera. Kan jag inte ladda in bilderna i datorn kan jag inte fotografera, och kan jag inte fotografera vet jag inte vad som blir kvar..

Matisse som är min älskade katt har länge haft problem med sin urinblåsa. Det blev plötsligt akut. Han kunde inte kissa!

Jag var nyopererad och min hjärna var som en bomullstuss...

Jag brukar lösa de flesta problem som uppstår i min väg men nu börjar det kännas lite övermäktigt.

Stress är min värsta fiende. Nu fullständigt attackerar stressen från alla tänkbara håll.

Emotionellt, psykiskt, fysiskt... allt samtidigt.

Samtidigt som jag bara känner att jag inte orkar går hjärnan på högvarv. Vart ska jag börja. Vad är ens problemet med...?  Vad är viktigast eller ens viktigt, och vad kan vänta?

Efter en vecka ringde jag i alla fall till försäkringsbolaget och anmälde skadan och en man kom ut och mätte fukten. Jag frågade mannen hur jag skulle göra med skadan, och han säger att jag ska skydda den. Jag orkade inte ens fråga på vilket sätt. Tejp? Varför tar inte mätmannen som är proffs med sig nånting som man kan skydda skadan med eller ger en instruktion av slaget köp den här sortens produkt och den finns på den här typen av butik.

Någon föreslog silikon. Vart ska jag köpa silikon? Det finns med all säkerhet  olika sorters silikon. Vilken ska jag välja? Vilken är bäst? För mig finns det aldrig några enkla svar. Särskilt inte om jag är stressad. Jag måste kolla upp exakt vilken sorts silikon jag ska köpa, jämföra priser, kolla igen att det verkligen ÄR den bästa, fundera ett tag på att det är rätt beslut och sen kanske möjligen kunna beställa den från någon butik på nätet ska jag ta mig iväg blir det aldrig av. (särskilt inte nu när jag var nyopererad). Innan jag har funderat färdigt, (om jag ens kommer till en slutpunkt) kan det gå flera veckor. Ibland hinner jag inte ens tänka efter innan jag köpt något som jag tycker att jag behöver eller som känns helt rätt. Tyvärr gäller det sällan tråkiga saker som silikon till badrumsgolv.

Roliga saker finns det massor av tid ork och energi för.Tråkiga saker, blir inte av. På eller av. Nu har jag tränat mycket på att bara göra. Inte tänka, men det krävs lite för mycket energi just nu för att orka motarbeta den biten av min hjärna.

Jag har extremt svårt att prioriterar. Att välja är att prioritera. Det gäller i alla situationer. Vad är egentligen bäst, det finns ju tusen aspekter på allting som noga måste begrundas innan man kan ta ett beslut. Lägg på maximal stress och tidspress på det så blir det tvärnit i hjärnan. Mitt sätt att hantera situationen är att helt enkelt blockera ut det.

Jag vet att jag måste ta tag i det, men det går inte. Jag förmår inte om jag är stressad.

Tillbaka till badrummet och mätmannen.

Allt var frid och fröjd med mätmannen och badrummet ända tills jag fick veta att jag gjort fel. Igen.

Föreningen har en kollektiv bostadsrättsförsäkring och därför var det den avdelningen som skulle ha kommit ut och mätt fukten i mitt golv. Jag blir så arg, frustrerad och ledsen.

Hur ska man kunna veta saker innan man vet?
Jag får besked av "mätmannen" att jag ska få ett besked om vad som ska hända med mitt badrum om ca 2v från den dagen han var hos mig. Nu har det gått dubbelt så lång tid och jag har bara fått ett muntligt besked att de ska riva ut badrummet.

STRESS är bara förnamnet! Jag har ingen kontroll. Jag vet inte vad som ska hända. Vart ska jag och Matisse ta vägen under tiden??

Jag hatar att inte ha kontroll. Jag blir FRUKTANSVÄRT stressad av att inte ha kontroll över situationen eller i situationen.

Jag läste på nätet att man kan få ersättning för merkostnader tex annat boende om man inte kan bo hemma pga skadan. Vad skönt! Vilken lättnad! Då kan jag ju fixa ett annat boende åtminstone för mig. Den känslan var skön ända tills jag ringer till försäkringsbolaget och får prata med ytterligare en avdelning.

När jag ringde till försäkringsbolaget så säger mannen jag pratar med att man inte får någon ersättning om bara badrummet är skadat. Han frågar vidare om det inte finns någon toalett i fastigheten jag kan använda och säger att praxis är att titta på kort till exempelvis en simhall eller ett gym!

Det känns som ren idioti!
Jag kan inte gå upp till centrum varje gång jag ska gå på toaletten!
- Tyvärr kan du inte gå på toaletten mellan kl 22 och 07 eftersom gymet i centrum då är stängt.

Mitt största problem är att jag är för snäll. Jag blir inte arg i alla fall inte förut. Jag har övat mig att bli arg. Att säga ifrån och våga sätta gränser och jag känner bara att det räcker nu.

Just i den här situationen är jag bortom arg. Jag känner mig hånad. Inte av bolaget och inte av mannen jag pratade med utan av en idiotregel. Jag har blivit idiotförklarad lite för många gånger nu för att jag ska orka ta det utan vidare en gång till.

Det här handlar nog egentligen inte om just reglerna för ersättningen kring mitt badrum. Det kommer att lösa sig. Det kommer att bli fint och jag kan bo hos min bästa kompis och hos mina föräldrar under tiden.

Det handlar egentligen om känslan av att alltid göra fel. Att man alltid borde gjort på något annat sätt. Man skulle ha vetat innan man visste. Hur ska man kunna veta innan man vet? Eller att just det problemet som jag har inte omfattas av regeln som skulle göra mitt liv så mycket lättare.

Nu har det gått fem år sen jag fick reda på vad "felet" var. Varför jag inte bara kan vara som alla andra. 33 år hann jag leva utan diagnos. Varje dag får jag nya insikter om varför saker som tycks vara så enkelt eller hanterbart för andra är så satans kämpiga för mig.

Det syns inte på utsidan att jag har svårt med vissa saker. Därför känns det så viktigt att berätta att det finns ett namn på svårigheterna och att det finns många fler människor som har samma typ av problem som jag!

Jag måste hela tiden jobba med att upprätthålla ordningen, strukturen, att prioritera, planera och organisera.

All den här stressen över katten, kameran och badrummet kommer samtidigt som jag ska lära mig ett nytt sätt att äta och vara och samtidigt som jag ska hitta en ny plats i livet. Jag ska gå från att vara en misslyckad förskollärare till att bli en lyckad... vad? Föreläsare, författare, fotograf?

Å så måste jag ju söka jobb för att få behålla min sgi och för att inte trilla ur a-kasssan.... men jag har ingen aning om vad jag ska söka för jobb. Jag klarar inte av att sortera bland jobben som finns på Arbetsförmedlingen och jag kan inte fokusera tillräckligt mycket för att göra nånting så ap-tråkigt som att söka jobb som jag inte vill ha. Min add hjärna har redan bestämt sig för att den inte hittar ett jobb på Arbetsförmedlingen, och då är det enormt svårt att motivera sig till att ens titta, än mindre skicka ansökningar.

Jag skulle verkligen behöva en paus. En paus från alla krav. En paus för att hitta min nya plats i livet. Den finns där, men det krävs lite lugn och ro för att hitta den.

Big Bang

Jag känner mig så himla trött på min egen hjärna ibland. Samtidigt som jag gillar att vara jag skulle jag önska att det ibland fanns en avstängningsknapp för hjärnan. Just nu är jag inne i en jätteintensiv och jättespännande period i mitt liv.

Jag har efter mycket om och men äntligen blivit en fri människa. Det känns faktiskt som att jag blivit fri! Jag blev väldigt illa behandlad av min förra chef. Tillslut fick jag till en lösning med avgångsvederlag och hjälp av en jobbcoach att hitta ett nytt jobb.

Jag har berättat förut här på min blogg att jag inte klarar av att jobba i förskolan. Jag har alltid vetat det, men jag har aldrig vetat vad jag skulle göra istället. Nu har jag som ett stort Big Bang moln i huvudet. Tusen miljoner tankar och idéer om vad som är spännande, vilka förutsättningar jag behöver för att göra ett bra jobb, vad jag tycker är viktigt, vad mina bästa egenskaper är etc, etc.

Det finns ju så oändligt många spännande utmaningar i livet. Den största utmaningen är att välja. Add människor som jag saknar ofta fokus, vilket gör att man helt enkelt fastnar. Det blir FÖR omfattande att det blir övermäktigt. Det är där jag befinner mig just nu. Jag har jättesvårt att sortera och strukturera tankar och idéer och särskilt om jag är stressad.

Det är svårt att hålla kvar uppmärksamhet och fokus över längre tid vilket leder till att jag gärna byter fokus när det börjar bli krävande, svårt och kännas jobbigt. Det som kändes som världens bästa idé igår kanske totalt förkastas idag...

Nu har jag hållit kvar vid idén om att berätta om ADD med mig själv som utgångspunkt länge. Helt enkelt för att det är så kul! Vad är roligare än att få berätta om sig själv och att dessutom få ett sånt gensvar som jag får av er läsare känns helt fantastiskt!

Idag var jag och träffade min jobbcoach för första gången och det blev en lyckträff direkt! Sååå himla skönt. Jag berättade även för henne om min ADD problematik och hon förstod precis. Alternativet att inte berätta för en arbetsgivare eller jobbcoach finns inte. Det är som att man ska hemlighålla en megastor del av sin personlighet. Det går inte. Det märks. JAG märks. Det är "mycket av allt" för det mesta.

Jag har också varit på Arbetsförmedlingen och pratat jobb med dem. Trots en jättetrevlig och mycket respektfull och förstående handläggare så kan jag inte se att de skulle kunna hjälpa mig vidare. Arbetsförmedlingen är ett helt system och jag passar inte in i något system.

12 års kamp med mig själv mina egna svårigheter och att få någons slags vettig hjälp till ett drägligt arbetsliv har gjort mig HYPER känslig för att träffa människor som tex arbetsförmedlare. Jag insåg för MÅNGA år sen att jag inte får någon hjälp. Jag måste klara mig själv. Jag passar inte in bland alla paragrafer och regler. Det går inte att mäta mina svårigheter i ett färdigt formulär.

Om man tvingas berätta sin historia om alla misslyckanden tusen gånger så blir det tillslut så att man inte orkar släppa in någon mer människa. De kan ju ändå inte hjälpa till att ändra situationen. Jag har ju inte ens förstått vad problemet har varit. Det blir en anonym ström av människor som jag ju hamnar i beroendeställning till, men som inte ser mig som person och inte kan hjälpa mig vidare. Det är enormt slitsamt psykiskt. Tillslut stängde jag av för att orka.

Jag har febrilt funderat, gjort diverse tester sökt upp alla möjliga människor för att försöka få något slags svar på vad jag ska göra istället för att jobba i förskolan, men det går inte att hitta ett svar som inte finns!

Nu har jag äntligen insett att min väg är att vända allt skit som jag har i min ryggsäck, alla svårigheter, all skam, alla misslyckanden och alla erfarenheter jag gjort på vägen  till min egen framgång. Det känns som den enda rätta vägen. Jag tror inte att det finns en färdig plats för mig. Jag orkar och kan inte informa mig "i ledet" på en arbetsplats så som det varit. Även om det varit min innersta önskan många gånger.

Jag citerar min arbetsförmedlare som slog huvudet på spiken när hon och jag pratade om mig och mitt arbetsliv.
-"Det svåra för människor med adhd/add verkar inte vara att FÅ ett jobb utan att BEHÅLLA jobbet." Det stämmer på pricken. Jag tror att jag är uppe i någonstans kring 15-16 arbetsplatser på 13 år. Jag har blivit uppsagd från en del av dessa arbetsplatser, andra har varit provtjänstgöringar och vik som löpt ut.

Nu är det dags för mig att skapa mig en plats i arbetslivet. Exakt hur det ska gå till kan jag såklart inte säga exakt idag, men ni som nu följer min blogg kommer såklart att få reda på det också så småningom. Jag känner en enorm kraft i mitt beslut att lämna låtsasläget, nu lägger jag ut alla kort på bordet och är stolt över mig själv! Jag är jag, och jag är bra- typ.

Det oerhört svåra, kluriga och roliga med mig och min hjärna är att den hela tiden söker nya utmaningar, nya problem att lösa och saker man kan ändra och förbättra. Nu har jag den största utmaningen i mitt liv framför mig. Det är att samla ihop allt det jag kan, (jag kan massor av bra saker) allt det jag vet (jag vet ganska mycket om mycket som intresserar mig), att välja bort saker jag inte kan (såklart finns det massor av saker jag inte kan), och lägga ihop resten till ett nytt CV till en ny karriär.

Fördelen med add:ns på-läge är att om jag väl har bestämt mig för något finns det inte mycket som kan stoppa mig från att nå mitt mål, men jag behöver hjälp nu att hitta rätt väg. Tur att jag har en grymt bra jobbcoach som kan hjälpa till i den processen!