Jag vet inte ens vart jag ska börja det här inlägget. Jag fick idag veta att min underbara sjuksköterska har sagt upp sig och slutar sista december. Jag anade att hon skulle göra det eftersom hon inte höll tillräckligt hög "produktionstakt", och för att hon bryr sig om sina patienter, med hjärtat.
Det är alltid de som bryr sig som försvinner först. De som verkligen vill och som har ett lite för stort hjärta sett i relation till "produktionstakten".
Jag fick också veta att min läkare blivit sjukskriven igen. Hon har också för stort hjärta i förhållande till "produktionstakten".
Jag har en tid bokad hos henne i början på december och nu väntar jag med spänning på om mottagningen kommer att höra av sig och berätta vad som hänt och om de bokar om mig till en annan läkare. Jag förväntar mig inget av dessa.
Som grädde på moset fick jag också veta att Capio har förlorat upphandlingen av psykiatri och att vården ska tas över av Wemind. Deras hemsida berättar stolt att de behandlar alla möjliga psykiska problem. En snabb slagning på
allabolag.se ger mig informationen att de har en vinstmarginal på 5% 2015. Det blir ju några miljarder, men det är i alla fall bättre än de 15% som var året innan.
Den mest bisarra och helt absurda tvisten på denna historia är att hela mottagningen ska flytta! Enligt min uppgiftslämnare så skulle mottagningen ursprungligen flytta in i lokaler med KONTORSLANDSKAP!!!!
Hur är det ens möjligt att ens tänka tanken KONTORSLANDSKAP när det handlar om en vårdinrättning?!!! Har människan som tänkte denna genialiska idé aldrig besökt en vårdinrättning?? Vart har människors intelligens tagit vägen??? Varför kom förslaget ens upp på bordet??? Varför?? Jag vill bara ringa nån och skrika IDIOT i luren!
Vad kostar alla dessa idiotförslag oss skattebetalare??? Nya KS är ju ett annat bra exempel på idiotförslag som blivit verklighet. Moderaterna vägrade tex att gå med på en extern revision om Nya KS. Väldigt olyckligt, för att inte säga skandal!
Om det nya företaget vinner upphandlingen ska alla nuvarande personal få följa med, men det kan ju hända att de tackar för kaffet och söker andra jobb om kraven på "produktionen av vård" blir för hög i förhållande till vårdbehovet av patienterna.
"Börja om från början, börja om på nytt, varför ska man sörja tider som har flytt" sjunger Sven Ingvars så glatt i högtalarna.
Ja varför ska man göra det. Jag har ju inte så mycket val än att just börja om från början med en ny läkare, ny sjuksköterska, nytt, nytt, nytt. Vårdvalet ger jag inte mycket för. Vem vet om det är värt all energi att byta? Jag vet vad jag har men inte inte vad jag får...
Om jag byter ska jag byta till en mottagning som ligger närmare mitt jobb. Visste ni att psykiatrin bara får betalt om jag rent fysiskt befinner mig i rummet. De har drop in för förnyade recept mån-tor 8-10, och om jag då börjar jobba 7.30 eller 8 i någon annan del av staden går mycket pengar bort i förlorad arbetsinkomst (eftersom jag måste räkna på minst en timmes resväg åt alla håll) jämfört med om jag hade kunnat få recept utskrivet per telefon!
Ett tankeexperiment: Tänk om alla psykiatrins patienter skulle fakturera vårdgivaren eller landstinget för förlorad arbetsinkomst? Det kanske verkar löjligt och överdrivet, men det blir faktiskt en hel del pengar som bara försvinner. Jag som patient få liksom betala dubbelt upp. Det är för MIG en principfråga! Money talks!
När den värsta ilskan och ångesten har lagt sig kan jag äntligen formulera vad som är så satans jobbigt med att börja om från början hela tiden så att jag kan berätta det för er som orkar läsa det här inlägget.
Det jobbigaste är rädslan för nya principstrider. Kommer jag att få den medicin jag behöver? Centralstimulerande ja, D-vitamin nej. Medicinkostnaderna är för höga på mottagningen. Sovmedicin? Hoppas att jag kan få sovmedicin även i fortsättningen så att jag kan slutföra mina studier.
Uppföljningar, vårdplan och allt annat som man skulle önska som patient har jag släppt. Det handlar mest om att minimera skador för mig och att minimera energitapp pga all oro.
Jag får försöka att själv hålla koll på att nödvändiga prover tas i rätt tid och kanske i ett drömscenario att någon skriver klart utlåtandet om min utredning. I övrigt så handlar det nu mest om att hålla mig så långt bort från psykiatrin som det är möjligt.
Det kanske också är dags att tipsa en journalist om vårdhaveriet. Jag orkar inte granska hela vårdeländet själv även om det är frestande. Upphandlingar, överklagan, flyttar, ombyggnationer av icke ändamålsenliga lokaler etc måste kosta oss skattebetalare hundratals miljoner. Det är ett sånt fruktansvärt slöseri att jag blir provocerad!
Den mest allvarliga skadan för mig är allvarliga förtroendeproblem och tillitsproblem. Det är känsligt att blotta sitt mest sårbara jag igen och igen och igen för någon som ska dokumentera det i journal som sedan ska läsas av hundra andra människor som sen dömer mig hit och dit. Det skapar väldigt mycket stress hos mig eftersom jag inte tycks passa in i den gängse mall av en adhd patient och att då vet de inte hur de ska bete sig.
Hur ska jag kunna få en vettig "vård" när JAG som patient är den som ska hålla ihop trådarna och ha överblick över olika behandlingsinsatser etc eftersom jag bara träffar varje person några få månader om ens det?
Ständiga upphandlingar av vårdgivare skapar ingen långsiktighet i vården. Det skapar bara ett utrymme för snabba klipp. Maximera vinsten innan nästa vårdgivare vinner upphandlingen med ett billigare pris.
Fördelen av att redan ha gått några ronder mot vården är att jag har en strategi. Jag tänker inte låta mig knäckas av vården. När de tjafsar tar jag med mig min mamma! Jag måste också försöka hålla paniken ifrån mig och tänka på att jag faktiskt är på väg in i mitt nya liv nu. Ett väldigt bra liv!
IVO och
LÖF kommer dock att få brev från mig inom en snar framtid!
Inlägg
