För 11 år sen nästan började jag läsa kurser i Mänskliga Rättigheter. Kurserna omfattade 2år, men jag kunde tyvärr bara ta 22,5poäng (nästan en termin) eftersom jag var tvungen att börja jobba för att få ekonomin att gå runt. Det är min stora sorg. Jag hoppas att jag kan läsa klart kurserna snart.
Intresset för MR, har vaknat ordentligt nu. Vi har ett gäng lagar och regler som gäller vår arbetsmarknad, och det är viktigt att lagar och regler följs. Att hota människor för att få som man vill, att muta människor, eller på andra sätt utöva påtryckningar på människor för att få som man vill är ett hot mot vår Demokrati. Att helt enkelt strunta i att följa dessa lagar är också ett hot mot demokratin.
Jag har nu på olika sätt upplevt båda varianterna.
Ni har säkert läst om människor som anmält diskriminering tex på krogen till DO. De hamnar i kvällstidningarna och är lätta att ta till sig. Det är en tydlig konkret diskriminering, tex pga att man är rullstolsburen, har fel hudfärg etc. Det tillhör det civila samhället.
Den andra delen är rent arbetsrättslig och rör diskriminering på jobbet. Det är min "ruta". Jag blev systematiskt kränkt, trakasserad, hotad och hånad på min förra arbetsplats. Diskrimineringen var uppenbar, men ändå diffus. Det är komplexa mönster som verkligen kräver att journalisten skapar ett intresse och en djup förståelse för den som blivit utsatt, och det är betydligt svårare.
Det är säkert därför vi inte läser så mycket om såna fall i tidningarna. Tyvärr skulle jag vilja säga, för all diskriminering är lika viktig att uppmärksamma och lika fel!
Diskriminering pga psykisk ohälsa och osynliga handikapp är väldigt mycket svårare att bevisa som jag förstår det. Det är oerhört svårt att se en tydlig systematik och struktur i något när man står mitt i, ändå måste man anmäla medans processen håller på. Det kände jag som snudd på övermäktigt. Jag signalerade ett flertal gånger till mitt fackförbund att detta hände, men ingen var beredd att verkligen ta tag i det och hjälpa mig att anmäla.
Jag hade ett fantastiskt fackligt ombud som hjälpte, stöttade, peppade, informerade, tröstade och utbildade mig. Utan honom hade jag aldrig klarat processen med min fd chef alls. Då hade jag fått säga upp mig utan avgångsvederlag och utan a-kassa (3månaders karens om man säger upp sig själv.)
Han gav mig tipset att alltid mejla. Det är min nya strategi också i andra sammanhang för att jag har så otroligt svårt att ta till mig och komma ihåg information per telefon. Ändå svårare att återge informationen jag fått till någon annan. Det gör nu att jag har en omfattande "bevisning" angående mitt "fall".
Medans processen pågick var jag i kontakt med DO vid ett tillfälle och jag har har ringt till nån stödlinje för psykisk ohälsa ett par gånger. DO tyckte att jag skulle fråga mina kollegor om de också behövde gå på möten hela tiden och att om min fd chef var lika otrevlig mot alla så var jag inte diskriminerad. Då kände jag att jag var tvungen att släppa det. Stödlinjen sade att mitt fall inte gick att styrka och därför var det bara att lägga ner.
Nu har det gått 6månader ca sen jag avslutade min anställning i Stockholms stad. Jag fick som jag skrivit tidigare 6månadslöner och ett löfte om jobbcoach. 6månadslöner var 163800kr plus arbetsgivaravgifter och jobbcoachen var värd 10000kr/månad i 6månader dvs 60000kr.
De 6 månadslönerna var för att Staden skulle slippa leta nytt jobb åt mig internt. Hade de blivit tvungna att fullfölja rehabkedjan hade de blivit tvungna att betala 6 månader till mig iallafall. (Detta kan säkert skilja mellan olika kollektivavtal så det är ingen allmän faktauppgift jag nämner här.)
Jag avsade mig också alla mellanhavanden mellan mig och Stockholms stad i samband med att jag godtog uppgörelsen. Konsekvenserna av det förstod jag inte när jag skrev på pappret.
Efter min överviktsoperation i höstas rasade jag ner i ett svart hål. Utmattningsdepression, Kris, posttraumatiskt stress... Jag har köpt näringsdrycker på Apoteket som jag kompletterat med när jag inte orkat äta. Har ni någonsin reflekterat över hur mycket koncentration det krävs för att sätta sig ner, sitta kvar vid matbordet och faktiskt äta maten? Det har gått åt mycket energi åt det dessa senaste månaderna.
Pärmen med all dokumentation som rör mitt jobb har jag inte ens orkat öppna förrän nu. Nu när jag börjar repa mig så har jag också fått svart på vitt att ingen kan driva mitt fall. Facket och DO har meddelat att de inte kan ta i mitt fall eftersom jag skrivit på en uppgörelse.
Det känns som ett sånt fruktansvärt knäckande bakslag. Det känns som att allt mitt lidande inte var värt nåt. Mitt påskrivna avtal är en juridisk handling. Om jag hade kunnat visa ett papper på att jag skrev på avtalet av tvång så kunde de driva det. Inte annars. Hur skulle jag kunnat veta det och vem skulle jag lämnat det pappret till?
Eftersom jag alltid vrider och vänder på saker och ofta drar saker till sin spets så måste jag även vrida och vända på den här situationen.
Den juridiska termen av tvång utgörs av två delar där det ena är Compulsivt eller
Psykiskt tvång. Dvs genom att hetsa, hota och håna en människa påverka människans vilja så att man gör det som den som utövar tvångshandlingen vill. Hur DO ser på den biten håller jag på att undersöka.
Ett avtal är en juridisk handling. Alltså måste det ju finnas någon som formulerat och godkänt formuleringarna i avtalet. Det måste ju också finnas ett syfte med ett sånt avtal. Vad syftet är kan jag ju bara spekulera i men ett antagande skulle kunna vara att slippa betala skadestånd tex...
Om någon har en annan tolkning så får ni gärna berätta!
Rent teoretiskt hade jag även kunnat få min anställning ogiltigförklarad enligt Las, OM jag lämnat in ett sånt papper inom två veckor efter att min anställning upphört. Jag ville inte ha tillbaka min tjänst. Jag vill inte ha någonting mer med de att göra. Jag vill ha en upprättelse för mina tre år med trakasserier, kränkningar och ren diskriminering.
Jag har varit ett totalt vrak de senaste månaderna. Fullständigt utmattad i hjärnan pga allt som hänt i mitt vuxna liv där de senaste åren förhoppningsvis var kulmen på åratal av misslyckanden och utnyttjande av mig som människa.
ADD betyder i realiteten ett på eller av läge i hjärnan typ: det går, det går, det går-- det går inte... Jag är extremt motivationsberoende, har ett stort rättspatos, är en i grunden väldigt snäll, klok och omtänksam person som helst vill vara ifred och sköta mitt jobb...
När det är saker som intresserar mig och engagerar mig finns det väldigt mycket mer energi än om det är saker som är tråkiga eftersom de tråkiga sakerna kräver så oerhört mycket energi för att kunna bibehålla min uppmärksamhet.
Jag har ett oändligt driv om jag upplever "vet" att jag har rätt. Det är svårt att förklara, men så är det iallafall. Jag har otroligt svårt att respektera människor som inte respekterar mig, samt oerhört svårt att anpassa mig i system, eller följa regler som jag upplever som meningslösa.
I det här läget så kan jag inte bara acceptera att en människa kan göra en annan människa så fruktansvärt illa, och sen bara kunna rycka på axlarna och gå vidare som att man bara viftat bort en irriterande fluga från axeln.
Många i min omgivning uppmanar mig till att vara försiktig med vad jag skriver här. Jag kan bli dömd för ärekränkning om jag skriver ut namn och värderingar om människor. Ärekränkningen är tydligen viktigare om det rör en chef eller högre tjänsteman i Stockholms stad än mig som simpel förskollärare. De har såklart rätt i att det är olika arenor, men attityden förvånar mig.
Mitt syfte med den här bloggen är INTE att hänga ut enskilda människor med namn och skriva ut alla deras fel och brister i våra kontakter.
Mitt syfte med min min blogg är att berätta om hur livet med osynligt handikapp kan vara. Både upp och nergångar. Jag råkar älska att gräva ner mig i statsskick, makt-teorier, rättvisa- alla ska vara lika inför lagen. Jag vill utnyttja mina politiska kunskaper, mitt nätverk och driv till att skapa förändring och förbättring.
Jag måste vara sann mot mig själv nu och faktiskt berätta det jag har upplevt. Det blir aldrig någon förändring om vissa får fortsätta att skrämma andra till tystnad. Därför kommer jag fortsätta att skriva min blogg om hur mitt liv är med ett dolt funktionshinder som gör livet både extra spännande och extra utmanande.
Jag hoppas att jag inspirera andra att våga berätta sina historier och sina åsikter. Fler måste våga berätta för att det ska bli ändring för oss alla. Det kan kännas läskigt, men det är egentligen inte alls farligt så länge man inte tar ut svängarna och hittar på saker som inte är sanna eller hänger ut människor med namn.
Enligt mitt sätt att se den här historien har Stockholms Stad har köpt sig förbi hela diskrimineringslagstiftningen för kaffepengar. Jag hamnar inte ens i statistiken eftersom jag inte kan anmäla. Jag kan omöjligt vara den enda och därför blir ju hela diskrimineringsstatististiken totalt missvisande. Enligt mitt sätt att se det riskerar också diskrimineringslagstiftningen bli verkningslös om man inte får hjälp att anmäla.
Det finns lite hjälp man kan få men jag måste återkomma om det, för jag behöver läsa in mig lite mer på det.
Det måste jag fråga vidare om. Jag håller er uppdaterade här på min blogg.
Inlägg
