Att strida för det man tror på finns i mitt DNA!

"Genom en oblid conjuktur tvungen att förändra yrke"

Så börjar Johan Magnus Brinck sitt brev till Kung Karl XIV Johan av ätten Bernadotte i början på år 1823. Johan Magnus Brinck är min morfars farmors farfar. Han var Sockerbruksidkare i Stockholm under början på 1800-talet. Nu hade det hänt något med konjunkturen som föranledde honom att byta yrke. 

Han skriver vidare: 

"hotar jag liksom många andra medborgare att blifva offer för Skrå-tvånget; ett offer så mycket mer ömtåligt som det drager med sig fem moderlösa barn"

Johan Magnus Brinck hade blivit änkling några år tidigare när hans fru Rebecka Charlotta Hagendahl dog i lungsot (Tuberkulos) bara 34 år gammal. Deras yngsta barn var bara kring året.

Herr Brinck som han formellt kallas i handlingarna vill bli medlem i Burkapet för Winskänkshantering. Jag var tvungen att googla burskap för att förstå lite mer vad detta ärende handlar om. 

Lagen om näringsfrihet antogs inte förrän 1864 i Sverige. Var man borgare i en stad hade man rätt att bedriva viss näringsverksamhet och bedriva hantverk, men man var medlem i ett skrå eller eller ett burskap. Jag har tolkat det som en slags yrkesförening som också hade med skatter 

Johan Magnus var sockerbruksidkare, men nu ville han bli medlem i Winskänkarna för att kunna handla med alkoholhaltiga drycker för att klara sin försörjning. Winskänkarna tyckte att han hade för dålig utbildning och sade nej. Reglerna sade att man var tvungen att gå som lärling i 8-10 år innan man ansågs ha de kunskaper som behövdes. 

Johan Magnus Brinck skriver vidare i sitt brev:

"Hufvudstadens Magistrat har afslagit min ansökning om Burskap å winskänkshantering; och eder Kongl. Majts och rikets Commers Collegium har i ordningen funnit för godt at ett sådant Magistratens Beslut fastställa liknande utan åberopadh stöd af någon gifven lag eller förvaltning, ty Kongl Commerce Kollegium förklarar blott genom dess underdånings  bilagde afslag sig icke hafva funnit skäl till ändring uti förrstnämnde Beslut."

Jag tolkar det han skriver som att han anser att beslutet som Kommers kollegium tagit saknar lagstöd, och att det är godtyckligt fattat. 

"Tryckt af denne oförväntade motgång nödgas jag att fly till Thronen, denne lidande undersåtes sista förhoppning för at en mild och Nådigs Konung faderliga hand se mina och de moderlösas förenade tårar aftorrkade; och jag gör det, trygg i öfvertygelsen att denne Landets fader som endast i Folkets Sällhet finner sin belöning icke låter något af sina barn sakna skydd och tillfälle att i loflig sysselsättning finna bröd."

Johan Magnus väljer att överklaga beslutet och vänder sig till Kungen med ett både dramatiskt och argt brev. Han hoppas på att Kungen ska visa honom nåd och pekar på vilken sorg beslutet framkallar hos honom och barnen. Han spelar på Kungens känslor, hoppas på medkänsla och att Kungen skall ta hand om sina undersåtar och visa honom nåd så att han kan få en inkomst för att köpa bröd till sina barn. 

Brevet forsätter i en lite mer saklig ton. 

"En offentlig författning gifves som lämnar rättighet för alla Medborgare Classer i samhället att idka all Borgerlig näring mot åtagande af däremot svarande Borgerskaplig Tunga. (Borgerlig Tunga betyder skatt)

Hela nationen - med undantag af någre få personer, som vandra i den starkare egennyttans ledband välsignar nämnde Författning, hvilken Nationens nu varande Representanter icke mer lära underlåta att inför Thronen önska ett bättre öde än den hittills kommit att underkastas:"

Jag är inte så bevandrad i ekonomisk historia men jag tolkar det som att Johan Magnus Brinck anser att författningen borde tolkas som att alla som vill ska kunna bedriva handel mot att man betalar nödvändiga avgifter till Borgerskapet. 

Tonen tycker jag säger att alla skulle välkomna en sån författning utom några få personer som faktiskt tjänar på det systemet som är vid tidpunkten. Han ser det som att det stora flertalet av rikets representanter dvs politikerna skulle välkomna ett sån ordning för att få ett bättre öde än det de lever i nu.

"J Tio års tid har jag varit Borgare här i Staden. Min vandel i sådan egenskap gör mig berättigad at vänta Goda Människors deltagande. Till bevis om ett almännare förtroende vågar jag utan frugtan för miss tydning åberopa min antagning till officer vid Borgerskapets Infanteri Corpus."

Johan Magnus poängterar att han varit Borgare i Stockholm i tio år och därför borde han bli bemött av snällhet och godhet istället för vad jag tolkar som ett avvisande. Han pekar på att han bidragit till samhället och "gjort sin samhälleliga plikt" som officer i Borgerskapets Infanteri Corpus. 

(Borgerskapets militärkår bidrog bland annat till att hålla vakt i staden enligt Wikipedia)

"Genom fädernes förändrade skrik samt oförutsedde händelser och utan något mitt förvållande utur stånd att och fortfara med min sockerbruksrörelse, saknar jag all utsigt till bergning för mig och mine Barn om det vägras mig att idka Winskänkshantering, däruti jag äger nödig insigt och erfarenhet varom källarmästare Schlegells i underdånighet hos fogade betyg torde lämna tillräckligt vitsord."

Brinck menar att han visst har nödvändiga kunskaper för att få handla med alkoholhaltiga drycker, och att det det inte är hans fel att sockerkonjukturen vänt så att han inte kan försörja sig och barnen. Han hänvisar till ett intyg som källarmästare Schlegell har skrivit. 

"Detta betyg vändes Eder Kongl Majt i nåder finna upfylla hvad som rimligen kan eller bör fodras af ett Reglementariskt stadgande om behörighet till yrket; och jag bönfaller således allerunderdånigst det Eder Kongl Majt. Nådigt täckes med ogillande af Kongl Commerce College utslag förklara mig berättigad att vinna Burskaps å omför (…) handtering följd svarat den mig högst oförväntadh ålagde löften för nederdelo männens utslag skulle försvinna. 

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärdar 

Stormäktige Allernådigste Konung!

Eder Kongl Majt 

Johan Magnus Brinck"

Jag tolkar sista delen av brevet som att Brinck önskar ett klargörande från Kungen om tolkningen av lagen, och att tolkningen skall utfalla till hans fördel. Han skriver att Kungen borde ogilla Commerce Kollegiums godtyckliga tolkning och få dem att inse att han visst äger den kompetens som är nödvändig. 

Commerce Kollegium svar till Kungen 30:e maj 1823

30:e maj 1823

"Sedan tvenne Domstolar, Stockholms stads Handels Collegium och Magistratsamt Eders Kongl Maijt:s o Rikets Commerce Collegium genom enstämmiga Beslut, avslagit Sockerbruksidkaren J M Brincks på alla lagliga grunder blottade ansökningar at få öfverflytta sin såsom Sockerbruksidkare här i staden förut innehafde Burskap till idkande af Winskänks Näring, har han icke destomindre önskat at fortsätta detta sitt påstående äfven inför Konunga Thronen, och det är i grund härad, som Wi med eder Kongl Maijts allernådigste tillåtelse, nu gå, et till stadfästande av Winskänks Socitetens i gällande författningar grundade rättigheter å societets vägnar, underdånig förklaring afgifva."

De skriver i sitt svar att två domstolar i Stockholm har avslagit Brincks begäran om att få flytta sitt Sockerbruksburskap till Winskänksburksap. Trots det har han valt att framlägga sitt ärende inför Kungen. Därför skriver nu Winskänkarna ett svar för att försöka fastställa Winskänsksocietens författning.

"Det är vida skildt från Våra afsigter at missunna någon en verkelig eller inbillad förmån, då den kan tillvinnas utan bekostnad af andras rätt och med bestånd ag de höga Författningar som till efterföljd gifna böra åtlydas men icke öfverträdas."

Winskänkarna är inte missunnsamma mot någon människa, och nekar ingen en förmån så länge det inte går ut över någon annan och så länge man följer regelverket. Man ska hålla sig till reglerna helt enkelt. 

"De allmänna skäl, dem Herr Brinck för sig velat i underdånighet göra gällande, är den klagan han med flera sina likar, trott sig tillständigt att yttra över det så kallade skråtvånget och den Frimästare rätt, som han med stöd af Kongl Kungörelsen om jämkning i Rikets ständers ömsesidiga Privilegier trott sig därifrån hämta. 

Ehuru Wi och Wår Societet inte lyda under Skrå, utan äga oss rätta efter ett af Kongl Maijts Sjelf i Nåder utfärdadt och sedemera icke upphäfvit Reglemente Kunna Wi icke undgå at härvid anmärka at denne Så kallade Skrå Ordning icke eller ännu är till intetgjord, utan fastmera i all sin gällande kraft bibehållen (…) frågan om en allmännare Näringsfrihet blifvit till Rikets nu församlade ständer i Nåder öfverlämnad och Der ännu oafgjord och at det åberopade Frimästareskapet icke äger sanktion af några ännu gällande Författningar."

Brink anför i sin klagan att han motsätter sig Skrå-tvånget som anser vara ett hinder för näringsfriheten och mest är till besvär. I sitt svar skriver dock Winskänkarna att de inte alls lyder under något skrå, och att den biten av hans klagan därför faller. 

Frågan om allmän näringsfrihet är överlämnad till ståndsriksdagen, vi hade ju inte någon riksdag så som vi känner den i dag vid den här tidpunkten. Vi hade fortfarande fyra samhällsgrupper som var och en sammanträdde för sig men som hölls ihop av Kungen. 

Eftersom vi inte hade någon näringsfrihet, den är ju ute för politisk beredning så anser Winskänkarna att man inte heller kan ta ställning till den frågan heller. 

"Dessa af Herr Brinck  begagnade allmänna skäl tala således ingalunda till hans fördel, och ännu ringare äro de enskilda, har med han i underdånighet framkommit. Det är visserligen ömmande at Herr Brinck äger flera Moderlösa Barn at försörja; Men även ibland oss och inom Wår Class saknas icke dylika exempel. 

Det står icke att förena med rättvisa och billighet, at, få till sägande taga brödet ut ur munnen på dessa senare, hvilkas fäder, genom arbete och mödor, förvärfvat sig och dem rättigheten till en tafflig och säkert ingalunda afvundsvärd bergning, för at dermed understödja att Herr Brinck och de till honom tillhörige, då tillika kommer i betragtande, at Herr Brinck icke bevisat hvilka olyckor hindrat honom mera än andra hans Wederlikar, at ifrån det yrke, hvaråt han uppofrat sin ungdom, och, efter vunnet Burskap ägnat sine mognare år hämta medel för en nödvändig utkomst."

Vidare skriver Winskänkarna att det visserligen är ömmande att hans barn blivit moderlösa och att han har ansvar att försörja dem, men att det finns många såna exempel inom Winskänkarna och att det inte heller kan anses som skäl nog att frångå reglerna. 

De anser att det skulle vara djupt orättvist att så att säga "ta brödet ur munnen" eller helt enkelt riskera de andras försörjning genom att släppa på reglerna för Brinck. Dessa fäder har genom generationer kämpat för sitt uppehälle och att Brinck inte visat på nåt något slags extremt ovanlig händelse som gör att just han ska undantas från reglerna. 

"Det tillfälliga förtroende, som Herr Brinck tillfallit, at kallas till en Officers grad vid en af Borgerskapets Militaire Corpser, Kan icke Dekker efter Får underdåniga förmodan gifva rätt för innehavaren at derefter inträda i vad Borgerligt yrke han behagar, utan avseende på Läro och Tjenste-år, och utan någon bevisning af förvärf vad och godkänd skicklighet.

Den frågan återstår således nu att besvara, som altid, i dylika fall, blifver den första: Om Herr Brinck inom Winskänks Sociteten uthålligt de Läro och Tjenste år som enligt Konungens Nådige Reglemente, för Burskaps Sökande inom denna societet erfodras och om han sålunda äger den skicklighet, som af en rättskaffens Winskänk, der han skall bliva sig och det allmänna nyttig erfodras. 

Besvaras, som här är fallet, denna fråga i underdånighet på ett nekande sätt, lärer och, som Wi underdånigst hoppas, wederbörande icke saknat skäl för de afgifne Resolutioner, dem Herr Brinck bekommit.

Det af Herr Schlegel meddelade och af Herr Brinck åberopade bevis innehåller endast, at Herr Brinck varit i Herr Schlegels winhandel i Tre år och därunder skickat sig till Husbondens nöjen, men ej att han derunder , och därunder förvärfvat sig insigter, som för en kypare och således ännu mindre dem, som för en Winskänk äro af nöden.

För sådane hvilka af Läro-år eller skicklighet utmärkte Personer tillika därjemte. På hela Tjugofem åren ej fortsatt det yrke, som af dem under yngre åren blifvit försökt hafva ännu aldrig med stöd af gifna Författningar, rättigheter till Wår handtering blifvit gillad, och om Wi och Wår Societet, i en kommande tid, möjligen skola äga bestånd och sättas i tillfälle, at dryga Borgerliga Skatter utgöra, tärdes Eder Kongl Maijt allernådigst inte det enda medlet blifva at Wi i Nåder Skyddas ifrån intrång af obehöriga Personer, varom Wi, med säker underdånig förtröstan till den nådiga omvårdnad som Eders Kongl Maijt aldrig nekat sitt Skattdragande trogna Borgerskap underdånigst anhålla och att således Herr Brinck på all Laglig anledning blottade ansökning även på sista stället i Nåder må ogillas med skyldighet för honom, at Wåra härigenom orsakade kostnader ersätta. 

Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit fram.

Stormägtigste Allernådigste Konung 

Eder Kongl Maijt 

på Winskänks Socitetens vägnar

Allerunderdånigaste och Tropligtigaste Tjenare och undersåtare 

CF Sandberg, A.F Fankenfeldt, S Åhlström, Jacob, N:Otter

Winskänkarna anser inte att bara för att Brinck är officer ger det honom inte rätten att utöva vilket borgligt yrke som helst. Även han måste hålla sig till reglerna och visa att han har relevant utbildning och erfarenhet för att byta burskap. Intyget som Brinck skickat in till rätten håller inte. Det visar bara att Brinck vistats i herr Schlegels vinkällare i tre år i sin ungdom till herr Schlegels nöje men inte att han har förvärvat sig de nödvändiga kunskaperna som krävs för att kunna byta yrke. 

Dessa brev är tvåhundra år gamla, bara det är fascinerande. Ändå känns det mest spännande att läsa Brincks brev eftersom jag är hans ättling. Jag hade en viss koll på att en person på en sidogren bakåt i tiden varit politiker, men nu när jag läst de här dokumenten så förstår jag plötsligt att mitt driv att förändra och förbättra samhället jag lever i finns i mitt DNA! 

Johan Magnus stred för sin möjlighet till inkomst och försörjning, men han stred lika mycket om principen och det han tyckte var rätt, precis som jag gjort och gör tvåhundra år senare. Det känns väldigt stort och en sorts insikt i att människan är en otroligt komplex varelse. Jag är inte bara mig själv. Jag är också en person som bär med mig lite av alla föregående generationerna som funnits före mig. 

Sättet han uttrycker sig på är också intressant att läsa. Det känns ju som något jag hade kunnat skriva fast med lite andra ord. Han spelar på kungens känslor samtidigt som han strider för rimligheten och vädjar till Kungens förnuft känns det som.

Såklart känner jag också en samhörighet med honom eftersom vi befinner oss i samma position rent yrkesmässigt. Vi behövde/behöver båda två byta yrke till en bransch där det inte är så lätt att ta sig in.

Winskänkarnas svar påminner mig om Försäkringskassans formuleringar om att vi förstår att du inte kan jobba men vi måste hålla oss till reglerna för hur skulle det annars bli? 

Vissa saker väljer man och andra saker går inte att välja bort. Nu har jag verkligen insett att mitt intresse för politik och samhällsvetenskap inte går att välja bort och att jag inte vill välja bort det. Inte heller lusten och viljan att berätta för andra vad jag upptäcker eller tänker och tycker. 

Lagen om näringsfrihet klubbades efter J.M Brinck död, men säkerligen sådde han ett frö till förändring genom sin strid för det han trodde på. 

Johan Magnus son Anders Germund Brinck blev talman i riksdagen och det var säkert inte en slump. Hans andra son är min förfader Carl Wilhelm Brinck blev Winskänk. Han var agent för Carnegie Porter i Stockholm och blev rik. 

Som jag har tolkat handlingarna förlorade Johan Magnus Brinck och fick betala motpartens kostnader. Han gav dock inte upp utan stod på sig och stred för sin sak igen tre år senare. De handlingarna har jag inte skrivit ut ännu så det får bli nästa inlägg. 

På återseende/Sofia

Älskade Blåsippor

Vita och Blåa sippor tillsammans. 

Varje år fotar jag Blåsippor om jag bara kan. Det är nåt speciellt med de där sköra och späda små blommorna som egentligen är väldigt tuffa och som trotsar vinterns kyla och kommer upp tidigt, tidigt på våren.

De är så smååå, knappt fem centimeter över jorden, och har man tur och bor nära en skog kan man se hur de bildar som ett hav av sippor. Det är så vackert att jag får ett starkt begär att fota dem varje vår.

Varje vår brottas jag ju också med att fånga den perfekta bilden. Den som överträffar allt annat. Normalt använder jag mitt macroobjektiv som gör att sipporna blir skarpa och lite större så man ser dem på bilderna, men eftersom några puckade tjuvar snodde både kamera och dator i höstas har jag inget macro nu.

Men man kan ju inte bara sitta hemma och vara ledsen. Man måste ju fortsätta leva och jag har ju en ny fantastiskt bra kamera att använda. Blåsipporna hägrade så jag och min kompis Siss gav oss ut ändå för att fota ändå. Det behöver ju inte bli nåt tänkte jag... Som vanligt hade jag fel! ;-)

Oh my God, vad snyggt det blev!

Varje gång tänker jag att nu har jag den ultimata bilden - men jag måste ta en till, och en till... Sen sitter man där med 500 blåsippsbilder i datorn och ska försöka välja. Det är därför jag inte har lagt ut några. Jag har haft extremt svårt att välja!

Jag vill verkligen visa er de bästa bilderna. De finaste bilderna. De vackraste bilderna.
 Jag tycker dessa är de finaste i år, hoppas ni också tycker de är vackra. :-)

Bilderna där ljuset är helt perfekt. Bilden är medvetet ganska mörk för att sipporna ska riktigt lysa. 

Bara så otroligt vackert!

Motljus är alltid snyggt! Jag målade på lite ljus på blomman så att den syns. Det är superenkelt i datorn.

Den steniga och ganska ogästvänliga slänten gav precis rätt vinkel mot solen för att det skulle bli jättefina bilder. 

Precis när jag var på väg att ge upp för dagen och var på väg hem... hittade jag dessa bakom ett träd. Ljuset borde inte ha kommit ner ända dit, men det gjorde det och det var ju så vackert!!

Solen silar sig ner och lyser på så fint på sipporna. 

Inget år är det andra likt. Det är här är några av årets bilder, och när jag tittar på dem känner jag mig så glad att jag har tagit dem och känner mig så lycklig över att jag har så fin kamera och bor så fint att att jag kan ta fina bilder på dem och visa er. 

Skogen har ju också en bonuseffekt eftersom den minskar stress och fyller själen och kroppen med lugna intryck och positiv energi. Allting tillsammans gör mig lycklig! 

Arbetsförmedlingen och jobbcoachångest!

Arbetsförmedlingen är arbetsmarknadspolitikens absoluta spjutspets. Det är på Arbetsförmedlingen som alla åtgärder och politiska visioner ska förvandlas till konkreta åtgärder som vi som är arbetssökande ska in i.

Jag har haft min beskärda del av absurda förslag såklart. Jag har varit inskriven på AF liiite för många gånger för att det ska vara hälsosamt. Adhd diagnos och fel bransch har inte varit den bästa kombon för att fixa ena lyckad karriär direkt.

Det värsta med arbetslösheten är stressen som arbetslösheten medför. Det är tärande att leva i nåt slags ständigt ekonomiskt haveri läge med risken att bli utan pengar helt vid varje budgetförhandling eller vid minsta snedsteg inom systemet.

Nu skulle jag faktiskt vilja påstå att läget har gått från dåligt till ändå sämre. Arbetsförmedlingens uppdrag totalhavererade när Centern drev igenom "Januariavtalet" våren 2019. Nu ska allt arbetsförmedlande ske av privata aktörer och allt annat skulle ske digitalt- typ.

Förut skulle man alltid träffa en handläggare och skriva en handlingsplan. Varje gång står det i princip att jag ska söka jobb och att jag ska söka brett även utanför min nya branch.

En period lyckades jag till och med passera nålsögats nålsöga och bli inskriven på kulturförmedlingen. Det betydde faktiskt mycket att äntligen få känna en tillhörighet. Jag fick en siuskonsulent som undrade om jag bodde i hyresrätt och lyckades fixa en praktik på en tidning jag aldrig hört talas om och som aldrig kom igång.

Siuskonsulent är nån slags särskild stödperson som hjälper till att stötta i jobbsöket.

I höstas när AF:s haveri blev riktigt tydligt var jag inte välkommen tillbaka. Min utbildning duger inte! Men jag var välkommen tillbaka om några år när jag fått mer erfarenhet... Eh mitt mål är knappast att skriva in mig på AF: kultur. Mitt mål är att jobba...

Det onormala har blivit normalt i mitt liv. Det normala är att förhålla mig till en ständigt krympande budget, sjukt stressande aktivitetsrapportering, och att få nej från arbetsgivare. (Ibland blir det också ja såklart.)

Den här gången hörde ingen av sig från AF och vi har inte skrivit någon ny plan. I höstas fick jag åka över halva stan för att överhuvudtaget skriva in mig. (TUR att jag startade i god tid. Annars hade jag åkt ur hela ersättningssystemet! STRESSEN från Helvetet!)

Under våren hörde jag av mig till AF och undrade om vi inte skulle skriva en ny plan och nu några månader senare hör en kvinna av sig.

– ... stöd och matchning. Du kanske vet vad det är? Jag skickar en länk så kan du läsa.
Alternativen är Stöd och matchning (läs jobbcoach) eller Introduktion till arbete (för den som står väldigt, väldigt långt från arbetsmarknaden).
– Söker du jobb även utanför din bransch?
– Har du något bra förslag kan jag söka det. Jag kan söka allt!

Det blir tyst en kort stund i luren.

– Du hade en SIUS konsulent på förra stället. Varför avslutades den insatsen?
– För att jag blev portad! Jag fick ju inte komma tillbaka.

Jag svarar raskt att valet av insats beror helt på vad syftet är. Om syftet är att jag ska byta bransch helt igen så krävs det mer stöd och kartläggning än om jag kan fortsätta i min nuvarande bransch.

Jag ville ha ett svar på vad syftet är med åtgärderna. Svaret jag fick speglar min känsla. Det finns inget syfte, mer än att jag ska in i min åtgärd som "jag har rätt till".

"Jag skriver in dig i Stöd och matchning. Det är viktigt att du söker jobb brett och inte bara i din egen bransch. Välj en utförare och återkom snarast möjligt till mig."

AF ska numera fokusera sig på de människor som står längst från arbetsmarknaden. De människorna som har ett funktionshinder och eller de människorna som har andra svårigheter tex språket.

Jag är en pjäs i arbetsmarknadspolitiken. Ett problem som ska lösas. En person i en kvotgrupp. En människa med ett funktionshinder. Men jag är också så mycket mer än det.

I hela den här "hjälp-branchen" finns det ett inbyggt maktförhållande. Jag är en person någon annan ska hjälpa. Ett problem som den andra personen ska hjälpa till att lösa. Jag förväntas vara glad och tacksam och ta emot hjälpen med öppna armar.

Den andra personen får betalt för att hjälpa mig, jag fortsätter att leva på bidrag. – OM inte hjälparen kan knäcka hela arbetsmarknadsproblemet vilket ju såklart är en omöjlig uppgift.

Ibland skulle jag önska att vi kunde byta plats. Byta sida på skrivbordet. Jag tror att det skulle vara väldigt lärorikt för oss båda.

Kanske blir den här coachen den personen som faktiskt löser gåtan och fixar mig en anställning. Jag har träffat två andra coacher som misslyckades. Det första företaget hade specialiserat sig på människor med funktionsnedsättningar.

Ni kan ju tänka er själva. Alla möjliga olika sorters handikapp i en salig röra. Mig ville de ha ut på ett skolfotojobb i Kumla, dit jag skulle samåka med en tjej som jobbat hela dagen och tänkte köra på natten... Det blev det inget av. Jag var ingen självmordskandidat.

Jobbcoachföretaget försökte då hota mig att om jag inte tog skolfotojobbet kunde de fixa in mig på en salladsbar runt hörnet. Det blev det heller inget av.

Jag är inte en människa som "rättar mig i ledet" jag går ingen människas ärenden om jag inte tycker att det är motiverat. Jag tror inte på hot som ett sätt att få människor att lyda. Den som tror det känner inte mig.

Nästa coach fick jag som en del av ett avgångsvederlag från mitt jobb i Stockholms stad. Tjänsten var värd 60000kr. Skattepengar. Coachen var inte så intresserad av att coacha. Hon var mest intresserad av att ta ut en schyst lön så att hon kunde åka till London med sin dotter vid Jul. Därför skulle vi bara hinna ses i början på december. Sen var det ju Jul och Nyår och då gick det ju bort ytterligare dagar, så vi kunde nog ses i mitten av januari igen.

Dessa teckningar ritade min förra jobbcoach. 

 Jag skrev till coachen och begärde en planering för våra möten och en fast tid vi skulle ses varje vecka. Inga orimliga krav.

Jag mejlade Stockholms stad och coachchefen för att försöka få ett grepp om vad jag kunde förvänta mig och ställa för krav på den tjänsten jag fått i mitt avgångsvederlag.

Jag fick aldrig nån planering. Jag fick en akut stressreaktion istället. Jag klarade helt enkelt inte av att återigen vara del av den här "charaden". Jag ville ha det som jag blev lovad i mitt avgångsvederlag.

Det kändes så oerhört provocerande att hon skulle åka till London för skattepengar istället för att sköta sitt jobb och hjälpa mig till ett nytt jobb.

Det kändes extra provocerande eftersom det är samma skattepengar som tex ska gå till bra mat, leksaker och upplevelser för "mina" förskolebarn. Eller att kunna ta in vikarier vid sjukdom för den delen.

Nästa gång vi sågs kopierade hon dem...
För 60000kr...

Jag är så sanslöst trött på att vara en spelpjäs i nåns system. En klient, en patient, en pinne i nåns statistik. Jag är så sanslöst trött på att aldrig känna känslan av att nån faktiskt förstår på riktigt.

Jag äger inte problemet nu. Allt detta coachande och utredande tar på min självkänsla. Varje ny människa som ska "hjälpa mig" vill också ha sin beskärda del av bekräftelsen. Min erfarenhet är att det är väldigt få som är beredda på att möta en person som kan lite för mycket om "systemet" och som är lite för bra för sitt eget bästa på att prata om allt som rör sig genom huvudet.

Jobbcoachtjänsterna är inte anpassade för högutbildade akademiker. Med eller utan problem vill jag påstå.

Mitt liv skulle vara så mycket lättare om jag bara anpassade mig. Om jag bara kunde fatta vad jag ska säga till vem för att få nån slags rätsida på livet.

Medan jag jobbar på att fatta det måste jag kämpa med att stå upp för mig själv. Äga mina känslor. Säga ifrån. Vara tydlig med mina behov. Vara tydlig med vart jag vill komma. Vara tydlig med vad som funkar och inte.

Allt det där som är så satans svårt om man har ADD/ADHD.

Vad är det ens för mening att berätta om sina behov när de inte går att uppfylla?!
För att kunna lösa ett problem måste man ju först göra en analys av problemet. Vad är egentligen problemet i den här situationen?

Jag ser problemet. Jag har valt ett yrke som har en arbetsmarknad som är kass, snudd på omöjlig. Jag har också för många års utbildning för att få ett lågkvalificerat jobb. Ovanpå det har jag en diagnos som gör livet mer utmanande.

Ändå är det som att yrket har valt mig. Det är världens bästa jobb!

För mycket stress för mig sjuk. Är saker för förutsägbara blir det outhärdligt tråkigt och jag blir stressad pga det. Är det för svårt blir jag stressad. Är det för mycket intryck blir jag stressad. Är det för många andra att förhålla mig till blir jag stressad. Egentligen föredrar jag att både fota och skriva själv- för då blir det som jag vill ha det.

Blir jag uttråkad ser jag till så att jag hittar stimulans. Jag ser saker och hör saker och lägger ihop saker, som jag sen drar slutsatser ifrån. Jag tenderar att tänka i femton steg på en gång och har väl lite svårt att inte prata om mina analyser och teorier. Tänker man i femton stag samtidigt känns också många saker så jobbiga att jag aldrig börjar... Det är add sidan av mig.

Adhd sidan av mig kan tänka utanför boxen och kastar mig gärna ut på spännande uppdrag... Allt det där är min främsta tillgång i journalistiken men är min största motståndare på en annan arbetsplats där de egenskaperna inte premieras.

Hur förklarar man allt detta för en jobbcoach?

Add sidan av mig är ganska sävlig, observerar och analyserar. Den kan vara som en surdeg som jäser i flera år. Adhd sidan av mig är impulsiv, snabbtänkt, högpresterande. Jag har ett otroligt starkt rättspatos som faktiskt kan vara ångestladdat jobbigt att hantera ibland, men som också är en enorm tillgång.

Jag kan prata med de flesta och människor gillar att prata med mig. Jag BEHÖVER prata med människor om allt möjligt hela tiden. Utom när jag behöver vara ifred.

Att hjälpa människor tar tid. Det krävs att man är engagerad i sitt jobb. Att man är en människokännare. Det krävs tid för att man ska kunna känna tillit. Hur ska jag kunna lita på någon om jag vet/tror att vi bara ses en gång, två gånger, tre gånger?

Varje ny människa jag träffar vill höra vad "problemet är". Jag berättar om mitt liv. Man känner sig så utsatt, som att man blottar sitt innersta på nåt sätt. Många av dessa människor jag möter kommer också med diverse plumpa kommentarer, som för mig belyser att de inte har någon kunskap om mina problem. Detta skapar tillslut ett förakt för hela samhället.

Jag har äntligen hittat världens bästa yrke, som passar mig som handen i handsken, men det finns inga jobb. Nu ska jag träffa en ny jobbcoach som ska hjälpa mig att hitta ett jobb. En ny människa som vet vad som är bäst för mig och som ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv.

När jag var liten frågade jag min mamma om saker jag kunde göra om jag inte just då hade nåt att göra. Hon kom med några förslag och sedan gick jag iväg och gjorde nåt helt annat.

Jag vill också ägna mitt liv åt att berätta om vad adhd är och vad det kan innebära att leva med en diagnos. Att föreläsa om mitt liv med adhd vore en dröm. Jag har redan börjat. Jag berättar mer om det i ett annat inlägg.

Ett samtal räckte för att jag skulle få en ny akut stressreaktion och piska upp en storm av känslor och minnen som jag inte riktigt kan hantera mer än att skriva ett nytt inlägg här på min blogg...

Nu har den akuta stressreaktionen lagt sig, jag har valt en coach och hoppas fortfarande på att hitta ett vettigt jobb. Tills dess fortsätter jag att skriva här på min blogg.

Det blir inte som jag vill ha det!

Livet blir ju sällan som man tänkt det, men det kan ju bli bra ändå!
Jag försöker upprepa det som ett mantra tillsammans med "ge inte upp".

Ibland är det bara så extra jobbigt.

"Tack för din ansökan. Vi hade många kvalificerade sökande och har valt att gå vidare med andra kandidater. Vi tackar för din tid och välkomnar dig att söka igen."

Nej, nej, nej. Nej. 

Jag tror jag har tappat räkningen på hur många jobb jag har sökt bara i år. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle vara så här svårt att byta karriär mitt i livet. 

Jag vet inte vad jag hade tänkt egentligen... om livet, om jobbet och om allting annat. Man går väl knappast och funderar ut en livsplan när man är barn, tonåring eller vuxen och gör delmål för att komma dit man skrev i sin plan som tonåring.

Jag gjorde inte det iallafall. Det här yrket liksom fann mig istället för att jag sökte upp yrket om ni fattar vad jag menar.

Igår var min vän Siss och jag ute i naturen och fotade Vitsippor och Blåsippor "som vanligt". Vi har lite rutin nu, jag gissar på att det är fjärde året vi är ute och fotar.

– Det blir inte som jag vill ha det! Men jag vet inte hur jag vill ha det...

 Igår var det Siss och förra gången var det jag.

Hur vill jag egentligen ha bilderna? Hur vill jag egentligen ha livet?

Kan man översätta "bildtänket" till livet?
Det känns som att jag måste göra nån slags plan för att komma dit jag vill innan livet är slut- men-  vart vill jag komma?
Vad är mitt mål?

Jag har gjort en hel del intervjuer under våren och alla frågar vad jag gillar att skriva om. Ja vad gillar jag att skriva om? Har du en bra story är jag öppen för det mesta...

Jag tittade på alla blommorna och kände knappt nån inspiration. De är så otroligt vackra, men hur ska jag göra för att få nåt nytt, extra, speciellt?

Vi var ute i söndags också och då hade jag ändå mindre inspiration. Tillslut bestämde jag mig för att bara strunta i resultatet och tryckte in kameran bland blommorna. Ställde inte ens in skärpan. Plötsligt blev det bilder jag verkligen gillar, som jag vill ha dem.

Jag visste ju på ett ungefär vad jag ville ha, men det var mest en känsla. Jag ville ha en känsla av vår och mängden blommor det är som blommar samtidigt. Lite underifrån, lite från sidan. Nått nytt, en känsla av en Vitsippa.

Kanske är det nånstans där bland alla sippor som jag egentligen har svaret? Släppa taget och bara följa med... inte vara så rädd för att misslyckas, inte kunna. Vrida och vända på saker har jag redan gjort.

Om jag ska vara riktigt genuint ärlig mot mig själv så längtar jag ut, bort. Jag vill bestämma själv. Jag vill ta bilderna och skriva texterna som berör människor. Jag vill förmedla viktiga historier. Människors historier. Jag vill vara en individ i flocken, men ändå vara själv.
Helst av allt skulle jag vilja vara frilans och styra mer själv vilka historier jag ska berätta.

Jag vill vara respekterad och erkänd, men jag vill inte vara nån "kändis".

Frågan som kvarstår är hur jag ska komma till mitt mål.

Livet är bra mycket svårare än att fota Vitsippor...

Musik som helar!

Häromdagen var en sån där riktig skitdag när jag kände mig misslyckad och stressad över det mesta i livet. Huvudvärken
från h-e typ hela dagen, som vägrade att släppa, förmodligen pga stress och dålig sömn. På kvällen åkte jag in och träffade min körkompisar på en aw. Såklart hade jag stressat upp mig över det också eftersom jag har svårt med "ostrukturerade situationer".

På vägen in till stan satte jag på mina lurar och spelade Sarah Klangs låt There's a new day coming, eller egentligen hela skivan. Så vacker och vemodig med så fina texter. Det slog mig plötsligt att musik helar människor. Oavsett om man skriver, sjunger eller spelar musik eller bara lyssnar.

När jag mådde som sämst gjorde jag en "efter strecket" lista på Spotify. Det är nog den enda listan jag någonsin skapat på Spotify och definitivt den enda som är medvetet strukturerad. Hahahaha

Varför döpte du den till "efter strecket" kanske ni funderar över?

Well, jag hatar att må skit. Jag står inte ut! Jag har för mig att jag läst nånstans att Adhd människor har svårt att vara i sina känslor och jag är definitivt en av dem. I alla fall när jag mår skit. Lite upp och ner går det ju alltid såklart, men ni fattar.

Det kändes liksom naturligt att dra ett streck. Som ett sätt att summera bokföringen i plus och minus och sen lämna det och gå vidare. Jag samlade pepp låtar och låtar som jag kände speglade mig i en lista och det fungerade faktiskt.

Hösten 2017 såg jag en annons på Facebook om att Joyvoice skulle starta en kör i Skarpnäck. Jag älskar att sjunga så jag anmälde mig och gick dit. Asnervöst, jag kände ju ingen och visste inget om upplägget.

En timme och en kvart en gång i veckan, utan paus. Först kändes det konstigt att inte hinna prata med de andra, men sen kändes det skönt att inte behöva berätta hela sitt livs historia igen, med alla misslyckanden och skit som jag hade i ryggsäcken.

Det räckte med ett ord här och några meningar där. Aha är du också lärare... ok har du stora barn... små barn... aha är du sjukskriven... aha rektor... administratör... semesterresa... hund... katter...

Lite i taget började jag känna att jag faktiskt är bra på att sjunga våra låtar och min stämma. Låtarna och stämmorna flyter in i huvudet lite i taget och plötsligt sitter de ganska bra, utan att man egentligen vet hur det gick till.

Att öva på låtarna är inte riktigt min grej... har liksom inte så mycket tålamod för det. ;-)

Självförtroendet och självkänslan ökar lite i taget och även sammanhållningen i stämman.

Självfallet hade jag inte behövt vara så nervös i går och jag känner mig sååå nöjd att jag kämpade emot impulsen och hjärnan som skrek att det absolut tryggaste och säkraste var att sitta hemma och titta på tv.

Jag har tidigare "outat" mig själv och min historia av jobb och misslyckanden för tusentals personer känns det som. Arbetsförmedlare, psykologer, kuratorer, läkare, jobbcoacher... det är de som är värst, kanske för att de har sån stor makt över ens liv och ska "hjälpa" på olika sätt. Därför brukar jag testa lite om det finns ett genuint intresse från den som lyssnar för att slippa känna mig så blottad.

Det blir aldrig nåt mer än nåt gott råd om att "strukturera vardagen" eller "bara göra en matplanering" eller nåt annat som man inte klarar/har svårt med. Vänner, familj och en och annan granne känns ju känns lite mer naturligt att berätta sina ups and downs för, även om det också kan kännas jobbigt ibland.

Känslan den här kvällen var helt annorlunda! Ingen "tog över" samtalet, utan alla pratade och blev lyssnade på.

Den här kvällen sökte jag ingen "lösning" på något problem, ingen skulle "hjälpa mig" och därmed försvann också känslor av maktövertag och maktlöshet. Istället var jag ju här för att bara ha en trevlig stund helst förutsättningslöst. Det blev en kväll som präglades av respekt för varandra och en varm känsla av spirande vänskap.

Kanske är det så att lösningen för många egentligen inte alls ryms inom vården. Utanförskap och fattigdom skapar depressioner. Känslan av att ständigt misslyckas knäcker självkänslan. Vi förstärker ju oftast det som går dåligt istället för att heja på det som går bra för barnen tex.

Kören har blivit en sån otroligt viktig aktivitet som har skänkt mig både en känsla av ett socialt sammanhang och en energiboost varje vecka till ett överkomligt pris även när jag är arbetslös och fattig. Där kan man vara sig själv.

Det fina med min kör är också att där spelar livets problem ingen roll. När man kliver in där är man plötsligt del av något större än bara sig själv. Hur duktig man är spelar egentligen inte heller så stor roll. Vi är tillräckligt duktiga tillsammans för att det ska låta bra.

Musik kan vara politik, konst, andliga upplevelser, ett sätt att bearbeta smärtsamma minnen, uppbrott, eufori, lycka, sorg eller konst. Det kan vara ett sätt att skärma av omvärlden eller ett sätt att hämta inspiration när man skriver.

Allt det där kom liksom ihop häromdagen, på en resturang på Södermalm i Stockholm, med mina körkompisar.

För den som vill lyssna på vår vinterkonsert 2019 kan ni lyssna här: