Musik som helar!

Häromdagen var en sån där riktig skitdag när jag kände mig misslyckad och stressad över det mesta i livet. Huvudvärken
från h-e typ hela dagen, som vägrade att släppa, förmodligen pga stress och dålig sömn. På kvällen åkte jag in och träffade min körkompisar på en aw. Såklart hade jag stressat upp mig över det också eftersom jag har svårt med "ostrukturerade situationer".

På vägen in till stan satte jag på mina lurar och spelade Sarah Klangs låt There's a new day coming, eller egentligen hela skivan. Så vacker och vemodig med så fina texter. Det slog mig plötsligt att musik helar människor. Oavsett om man skriver, sjunger eller spelar musik eller bara lyssnar.

När jag mådde som sämst gjorde jag en "efter strecket" lista på Spotify. Det är nog den enda listan jag någonsin skapat på Spotify och definitivt den enda som är medvetet strukturerad. Hahahaha

Varför döpte du den till "efter strecket" kanske ni funderar över?

Well, jag hatar att må skit. Jag står inte ut! Jag har för mig att jag läst nånstans att Adhd människor har svårt att vara i sina känslor och jag är definitivt en av dem. I alla fall när jag mår skit. Lite upp och ner går det ju alltid såklart, men ni fattar.

Det kändes liksom naturligt att dra ett streck. Som ett sätt att summera bokföringen i plus och minus och sen lämna det och gå vidare. Jag samlade pepp låtar och låtar som jag kände speglade mig i en lista och det fungerade faktiskt.

Hösten 2017 såg jag en annons på Facebook om att Joyvoice skulle starta en kör i Skarpnäck. Jag älskar att sjunga så jag anmälde mig och gick dit. Asnervöst, jag kände ju ingen och visste inget om upplägget.

En timme och en kvart en gång i veckan, utan paus. Först kändes det konstigt att inte hinna prata med de andra, men sen kändes det skönt att inte behöva berätta hela sitt livs historia igen, med alla misslyckanden och skit som jag hade i ryggsäcken.

Det räckte med ett ord här och några meningar där. Aha är du också lärare... ok har du stora barn... små barn... aha är du sjukskriven... aha rektor... administratör... semesterresa... hund... katter...

Lite i taget började jag känna att jag faktiskt är bra på att sjunga våra låtar och min stämma. Låtarna och stämmorna flyter in i huvudet lite i taget och plötsligt sitter de ganska bra, utan att man egentligen vet hur det gick till.

Att öva på låtarna är inte riktigt min grej... har liksom inte så mycket tålamod för det. ;-)

Självförtroendet och självkänslan ökar lite i taget och även sammanhållningen i stämman.

Självfallet hade jag inte behövt vara så nervös i går och jag känner mig sååå nöjd att jag kämpade emot impulsen och hjärnan som skrek att det absolut tryggaste och säkraste var att sitta hemma och titta på tv.

Jag har tidigare "outat" mig själv och min historia av jobb och misslyckanden för tusentals personer känns det som. Arbetsförmedlare, psykologer, kuratorer, läkare, jobbcoacher... det är de som är värst, kanske för att de har sån stor makt över ens liv och ska "hjälpa" på olika sätt. Därför brukar jag testa lite om det finns ett genuint intresse från den som lyssnar för att slippa känna mig så blottad.

Det blir aldrig nåt mer än nåt gott råd om att "strukturera vardagen" eller "bara göra en matplanering" eller nåt annat som man inte klarar/har svårt med. Vänner, familj och en och annan granne känns ju känns lite mer naturligt att berätta sina ups and downs för, även om det också kan kännas jobbigt ibland.

Känslan den här kvällen var helt annorlunda! Ingen "tog över" samtalet, utan alla pratade och blev lyssnade på.

Den här kvällen sökte jag ingen "lösning" på något problem, ingen skulle "hjälpa mig" och därmed försvann också känslor av maktövertag och maktlöshet. Istället var jag ju här för att bara ha en trevlig stund helst förutsättningslöst. Det blev en kväll som präglades av respekt för varandra och en varm känsla av spirande vänskap.

Kanske är det så att lösningen för många egentligen inte alls ryms inom vården. Utanförskap och fattigdom skapar depressioner. Känslan av att ständigt misslyckas knäcker självkänslan. Vi förstärker ju oftast det som går dåligt istället för att heja på det som går bra för barnen tex.

Kören har blivit en sån otroligt viktig aktivitet som har skänkt mig både en känsla av ett socialt sammanhang och en energiboost varje vecka till ett överkomligt pris även när jag är arbetslös och fattig. Där kan man vara sig själv.

Det fina med min kör är också att där spelar livets problem ingen roll. När man kliver in där är man plötsligt del av något större än bara sig själv. Hur duktig man är spelar egentligen inte heller så stor roll. Vi är tillräckligt duktiga tillsammans för att det ska låta bra.

Musik kan vara politik, konst, andliga upplevelser, ett sätt att bearbeta smärtsamma minnen, uppbrott, eufori, lycka, sorg eller konst. Det kan vara ett sätt att skärma av omvärlden eller ett sätt att hämta inspiration när man skriver.

Allt det där kom liksom ihop häromdagen, på en resturang på Södermalm i Stockholm, med mina körkompisar.

För den som vill lyssna på vår vinterkonsert 2019 kan ni lyssna här: