Sista striden mot Försäkringskassan!

Vackra höstfärger 

Min kamp mot Försäkringskassan har pågått i många år och nu ska jag knyta ihop all min kamp mot Försäkringskassan och försöka lägga det här som hänt bakom mig. Inte så lätt, men man måste ändå försöka.

Bakgrunden är kort att jag blev nekad sjukpenning, efter att jag klappat ihop psykiskt efter min överviktsoperation hösten 2015. Jag sökte om sjukpenning, men handläggaren tog tre månader på sig att handlägga ärendet och gav mig avslag. Jag blev så ARG!

Det känns som att hon blev skraj av min ton i telefonen när hon ringde för att meddela beskedet, för sen "gick hon på semester" eller så var hon "på möte" eller så gömde hon sig helt enkelt bakom gardinen för att slippa svara i telefonen.

"Snälla ring inte mig och mejla inte mig, för jag orkar inte med mitt jobb just nu."

Jag brukar visualisera hur det kan se ut. Hon ser ut som en en sån där skådespelare som skojar om att de är rädda för telefonen. Som hoppar högt varje gång telefonen ringer.

Kampen mot Stockholms stad om mitt jobb lärde mig att ENBART mejla! Aldrig prata i telefonen!! Tyvärr gillar FK att man pratar i telefonen, för då kan man inte styrka något av det som sagts i efterskott.

Jag fick i alla fall tag på handläggarens mejl och mejlade henne om att jag ville ha ut mina handlingar. Hennes svar:
"Jag tror att du har de flesta handlingarna, vänligen återkom med mer specifikt vad du vill ha för handlingar."

Inte ok! JO gav mig rätt. FK nekade mig partsinsyn. Det får man inte göra. Jag har rätt till full insyn i mitt eget ärende.

Jag vill hela tiden röra mig uppåt. ta ett nytt steg mot nya mål varje dag. 

Det som inte FK saboterade, saboterade mitt sk "juridiska ombud". Det juridiska ombudet menade på att hon hade skickat in en överklagan till omprövningsenheten, med email. Det var en lögn. Hon hade skickat in ett brev till min handläggare - (hon som gömde sig bakom gardinen), och hon hade inte nåt att göra med ärendet längre.

Hade jag fått ut mina papper hade jag kunnat fimpa henne tidigare. Nu var jag tvungen att begära ut alla papper från Förvaltningsrätten istället, och insåg denna lögn när det var försent.

Allting anmäldes till JO som gav FK smisk på fingrarna- en enorm upprättelse för mig, men inga pengar. Jag ville ha svar från JO som jag kunde använda för att söka skadestånd. Nu är det alltså dags för den sista striden.

– Bara för att JO anser att vi på Försäkringskassan har gjort fel betyder inte det att att du har rätt till skadestånd. Vi får in kanske 400 ansökningar per år och beviljar ungefär 40, säger den supertrevliga juristen på Försäkringskassan. Du måste kunna påvisa vilken ekonomisk skada som du fått på grund av vår handläggning.

Min kompis frågade mig häromdagen varför jag driver den här kampen. Vi diskuterade om det inte tar nödvändig energi från annat?

Varför är det viktigt? För att jag är en idealist, och att jag fortfarande vill tro på rättsstaten och att mans ska följa lagen.

FK utsatte mig för ett rättsvidrigt förfarande. Handläggaren har skrivit konstiga saker i min journal och fördröjt ärendet i flera månader. Då är det väl rimligt att jag försöker få tillbaka "mina pengar" på andra sätt.

Faktiskt så måste jag lägga till att jag tycker det är intressant att testa systemet. Jag har fått anstränga mig till max för att försöka förstå hur saker hänger ihop, och vem som egentligen gör vad.

Tyvärr tror jag inte att det blir några pengar. Alltså betyder det att jag måste konfrontera mig själv med mina egna känslor. Jag måste acceptera att det inte blir som jag önskar. Det är en HÅRD utmaning för min hjärna. Min hjärna och min själ har enormt svårt att acceptera att jag inte får rätt när jag ju besvisligen har rätt.men det går bättre och bättre. Även om känslan av svek är enormt stark fortfarande.

Jag är en idealist och är beredd att kämpa snudd på in i döden för det jag tror på. Jag kämpar för alla som inte orkar. Då kan jag berätta här på bloggen och känna mig stolt över det jag faktiskt gjorde. Jag lade mig inte platt, jag tog striden.

När jag måste ha upp min kämparanda lite brukar jag lyssna på Björn Afzelius. Han är ju en politisk sångare, och väldigt vänster, men det han skriver kan också tolkas ganska brett. I låten Europa skriver han om kampen för rättvisa, på ett sätt som tilltalar min själ...

Här är länken till låten, med Björn Afzelius. 

"Det är en sanning, bland många andra, att i varje form av kamp
finns det några som, när man lyckas, alltid råkar gå längst fram.
Men om stridslyckan plötsligt vänder, och när viljan är allt man har,
och man söker dom främstas händer finns dom inte längre kvar.

Men skillnaden är go' vänner, att den som alltid springer bort
bär också nederlagen med sej i sin grav.
Men den som stridar om den så stupar, och därmed häcklas av smitarna,
bär segerhuvan alla sina da'r." citat Björn Afzelius

Den ultimata upprättelsen är ju att hela den här processen visar på hur fel systemet är. Det hade varit MYCKET billigare att ge mig sjukpenning än att betala för Överklagningsenhetens, sjukvårdens, förvaltningsrättens, JO:s, Försäkringskassans juridikavdelning, flera omgångar och nu JK:s arbetstid.

Samhällsekonomiskt har säkert processen kostat mer än en miljon. Mot kanske 100000kr i sjukpenning....

Alliansens fullständiga slakt av vårt gemensamma välfärdssystem drabbar sjuka och funktionsnedsatta på en skala som vi knappast kunde föreställa oss. Det nya systemet skapar också ett a-lag och ett b-lag, där den som inte har kunskaperna eller orken att sätta sin i lagstiftningen och överklaga blir utan pengar.

Sån tur är har jag en diagnos som gör mig enormt uthållig om det är saker som intresserar mig och om jag anser att jag har rätt. Utan diagnos hade jag garanterat givit upp för länge sen!

Det är ett hårt liv att vara idealist och ha ett högt rättspatos, men det går ganska bra om jag bara bestämmer mig för att det är jag som styr och inte omständigheterna. Jag kan ju inte låta hela mitt liv styras av puckade handläggare på FK. Jag är luspank, men jag har i alla fall tagit ansvar för mitt liv och mina handlingar.

Jag tog striden, och den dagen jag dör kan jag vara stolt över mig själv och säga att jag gjorde allt jag kunde för att stå upp för mig själv, och det jag anser vara rätt. Det känns så himla bra i själen!!

Nu ser jag fram emot att använda mina kunskaper i mitt jobb!

Kanske är det imorgon det händer...

Jag har inte skrivit så mycket här på senaste tiden.
Typ varje dag tänker jag att "det där ska jag skriva om" eller det där var ju bra, det måste jag skriva om.

Sen blir det inte så. Det är så mycket som inte blir. Blir av. Det känns som att jag hela tiden lever i framtiden. När jag var yngre, män ute jag ofta på när jag gifter mig, när jag får barn, när jag skaffar hund, köper hus...

Nu är det mest av allt "när jag får jobb"! Kanske när jag träffar nån jag vill dela mitt liv med.

Dagarna flyter på, och när man inte jobbar, blir det oceaner av tid som ska fyllas med någonting som överhuvudtaget ger en mening att kliva upp på morgonen. Att orka skicka iväg en till ansökan att orka ta ett till "tjänsten är nu tillsatt, tack för ditt intresse", eller nåt liknande.

Det tar på självkänslan och hälsan att bara sitta hemma och känna sig vrålstressad över ekonomin och känslan av att det kanske aldrig blir nåt. Det kan ju vända om en timme, eller en månad, eller nästa år?

Det går inte att försörja sig på att jobba tre månader om året och stå med dubbla boendekostnader under tiden. Den ekvationen går inte ihop.

Nu måste jag sluta känna mig stressad och försöka känna tillit till att det kommer att ordna sig. Det måste ordna sig på något sätt. Jag kan inte tänka på det för mycket aktivt, för då går hjärnan i baklås. Det blir stressblockad.

Adhd medför ju att man har svårt med fokuset och när det blir för mycket är det som att ha hela E4:an i huvudet, med en bil som vill undersöka första bästa avfart, varje gång. Nu har jag i alla fall en aning om vägen som jag ska köra på.

Journalist är världens bästa jobb när jag får skriva om saker som känns meningsfulla. Att träffa människor och prata om livets all möjliga aspekter och nyanser är en ynnest! Eller att kunna erbjuda information om vad som händer till allmänheten.

"Elbolaget vet inte när elen beräknas vara tillbaka, men Bohusläningen vet!" läste jag på Facebook. Då kände jag mig sjukt stolt, eftersom det var jag som pratat med en jättetrevlig person på elbolaget som förklarat vad felet var och hur lång tid det kunde tänkas ta att reparera det.

När jag kan använda mig av mina egna erfarenheter för att på olika sätt hjälpa andra är det också en ynnest. Då känns det liksom extra meningsfullt och jag känner mig jäkligt stolt!

Här är artikeln opm Jessica Feiff Olsson som drabbats av Försäkringskassan. Artikeln är låst, men den är väldigt bra och fick stor spridning på Facebook, så därför jag delar jag den här iallafall.

När allt känns som att man hamnat under en elefant måste jag försöka påminna mig om att det inte behöver vara så här för evigt. Jag är bara så otroligt rädd för det.

Djuren är fina och så viktiga i mitt liv. Här är mina grannar Hasse och Adidas, som lyckligtvis har valt min lägenhet som en del av deras revir. Jag får klappa och mysa lite i utbyte. ;-) De stöttar när det är jobbigt, utan att kräva något tillbaka känns det som, mer än mat, kärlek och omsorg.

Hasse stöttar medan jag ringer jobbiga telefonsamtal. 

Adidas, är ungefär och busig och full med energi. Han kommer in och vräker sig i soffan. :-)

Framåt är det fokus som gäller. Fokus på jobb och att avsluta gamla saker som jag skjutit upp, för att kunna gå vidare in i mitt framtida liv. Kanske är det imorgon det händer, allt det där jag drömt om...

Avgränsning är inte min starkaste sida...

Häromveckan var jag ute med min kamera och mina vänner i skogen igen. En lång härlig dag med massor av nya schysta bilder. Kameran är GRYM! Jag har sagt det förut men jag kan säga det hundra gånger till!

Första bilden på Siss. 

Vi gick upp till Strålsjön, i Älta, som är en badsjö och ett naturreservat i Nacka kommun utanför Stockholm.

Jag gillar att jämföra saker och den bästa jämförelsen mellan den här nya kameran och den gamla, är att plötsligt sitta bakom ratten på en exklusiv sportbil från att ha kört en vanlig vardagsbil av äldre modell.

Så himla vackert med överstrålningen från solen.

Nu måste jag öva för att trimma ihop mig med nya kameran. Sagt och gjort- jag fotar allt. Det medför dock ett annat problem. Hur hanterar man 500 bilder som innefattar precis allt möjligt? Hur prioriterar man vilka som ska visas upp och för vem?

Fotar jag för ett jobb är det betydligt enklare eftersom det finns en väldigt tydlig avgränsning i artikeln jag skriver. Nu har jag delat upp mina bilder från den senaste promenaden i sju kategorier. Varje kategori skulle kunna bli ett eget inlägg.

Allt det där skapar rätt mycket stress. En sorts prioriteringsstress och när jag blir stressad kan jag inte ta tag i det. Lusten och glädjen försvinner. - Men eftersom jag älskar mina bilder vill jag ju visa upp dem!

Lite av en olöslig ekvation som ändå måste lösas. Som alltid går det ju fint fint när man väl sätter igår. Bortsett från att jag fortfarande har massor av bilder som jag får spara till senare. ;-)

På vår promenad var det jättestark sol, och jag har sett coola siluettbilder som nån fotograf på DN tagit, så jag passade på att öva på att ta siluettbilder på mina coola vänner Mimmi och Siss.

En kul utmaning, och roligare än att fota svampar och blommor faktiskt! ;-)

Supersnygg bild på Mimmi.

Siss sträcker armarna mot solen.

Efter lite experimenterande insåg jag att jag måste sitta ner för att personen jag fotar ska synas ordentligt mot himlen. Annars flyter personen ihop med skogen, å då blir det ju inte alls lika coolt. 

Supercool bild på Siss och Mimmi!

Den här gången är jag också med på bild.

Siluetter är mitt nya utvecklingsområde. Jag kör ofta på känsla och den här gången chansade jag lite, men det är ju roligt om man kan styra lite mer själv. Jag älskar tex hur solen liksom smiter runt benen och huvudet på mig.

Nackdelen med siluetter är möjligen att bilderna på ett ganska brutalt sätt visar hur man faktiskt ser ut i profil... ;-)

Jag får fortsätta öva helt enkelt. En tacksam uppoffring... hahahaha