Flatens vackra bilder!

Ibland har jag svårt att ta mig ut. Jag fastnar lätt i soffan och tar mig helt enkelt inte upp. Motivationen att resa på mig för att göra nåt räcker inte till. Att bara gå ut för att gå ut fungerar inte heller eftersom jag inte har något syfte med att gå ut.

Just den här biten med extrema igångssättningsvårigheter är jättejobbigt eftersom det återspeglas i allting jag gör hela tiden. Jag kan börja förhandla med mig själv om att faktiskt gå ut, men jag brukar ge upp när det gått några timmar.

Igångssättningssvårigheterna har blivit sjukt mycket lättare att hantera med medicin, men ibland ligger de liksom på pass och bara väntar på att få anfalla mig och riktigt frossa i att inte göra någonting vettigt alls. Då får jag ångest för att jag inte gjort nåt och så blir det en ond spiral.

Hjärnan får ofta för sig att den inte orkar göra saker och att jag känner mig trött och måste vila... I själva verket handlar det ju mest om att jag måste tanka ny energi!

Just vid de tillfällena är det helt underbart att ha en mysig vän i närheten som gärna går ut en promenad, dricker te och äter en macka i skogen och som också fotar! Alltså gör det ingenting om man stannar en gång var femte minut.

Min härliga vän Siss- Evy Dahlberg Sundström kramar en jättetjock gammal ek. 

Varannan gång är det hon som stannar och ska fota några vackra träd och varannan gång är det jag som hittat nåt vansinnigt spännande eller vackert som bara måste avbildas från alla möjliga håll. När vi känner oss färdiga och fyllda med ny positiv energi, går vi hem. Stressfritt!

Häromdagen var vi vid Ekudden som ligger i Flatens naturreservat. (tror jag) Det var gråmulet och började regna på promenaden men vi fullföljde ändå vår plan att gå till Ekudden för att fota.

Det ångrade jag inte en sekund när jag såg hur fina bilderna blev efter att jag fixat lite med dem i datorn!

Speglingar av en pinne i vattnet blir så himla vackert när man fixar till bilden i datorn. 

Lilla Flatenbadet

Linjer som möter varandra är så otroligt vackert tycker jag

Jag älskar alla färgerna på löven på sjöbotten samtidigt som trädet speglar sig i sjön. 

Gamla knotiga ekar vars grenar avtecknar sig mot himlen... så sanslöst vackert!

Arbetsförmedlingen erbjuder "praktik i staten"!

Arbetsförmedlingen, en ständig källa till djupsinniga analyser, akuta stressreaktioner och befängda skratt.
Vad menar ni nu? Vad är det här? Jag blir så trött.


I våras blev jag kallad till ett informationsmöte om "skogsnära jobb". Det var ett möte på ca en timme om hur vi som är arbetslösa kulturarbetare nu kunde få möjlighet att jobba med att röja sly, laga staket och röja ekbackar från oönskad växtlighet.

En vacker skog från Gravendal, en liten by i Ludvika kommun.

Kvinnan som informerade om projektet var väldigt entusiastisk och meddelade att hon hade läst skogsvård på universitetet i Zagreb och att hon nu fått sitt drömjobb på Skogsvårdsstyrelsen. Samtidigt meddelade ansvarig arbetsförmedlare att AF Kultur hade blivit tilldelad en kvot som de skulle fylla.

Stop! tänkte jag genast säga till kvinnan.

Du står där och meddelar glatt att du har ditt drömjobb. Kul för dig verkligen! Mitt drömjobb är att få jobba med journalistik. När du uttrycker dig på det sättet blir det rent förnedrande för mig som måste lyssna.

Vi är inte alls på samma plan. Vi möts inte alls. För du förstår inte att jag som sitter här och lyssnar  på din föreläsning inte alls har för avsikt att bli arbetsledare i skogen och ta motorsågs och röljsågskort.

Den mer allvarliga biten var att ersättningen räknades som lön. Bara väldigt, väldigt mycket lägre än vad jag skulle få om jag jobbade på ett riktigt jobb.

Sjön Väsman i Ludvika.

Som arbetssökande blir man något av en expert på villkoren i arbetslöshetsförsäkringen. För mig  är den viktigaste grundprincipen är att ALDRIG ta ett jobb med sämre betalt än föregående jobb och ALDRIG gå ner i tid. Gör man det är ekonomin körd. Då får man ut så lite pengar att vräkningshotet snart blir verklighet.

Handläggaren hade inte koll. Han hänvisade vagt till Försäkringskassan. Det vet vi alla hur pålitliga de är.

PHU. Jag hade tur, fixade ett jobb, och tog kommando över mitt eget liv och min egen framtid.

Tre månaders respit från arbetsmarknadspolitiska projekt som ska säljas in med ett leende och milt tvång.

Nu har regeringen- det bär mig emot att skriva det, men så är det- hittat på att funktionsnedsatta människor och människor som är nyanlända i Sverige ska får göra praktik i staten. Vi ska alltså få göra praktik på de statliga myndigheterna. Bra tanke, men det känns inte särskilt väl förankrat i verkligheten.

Jag har fått två "erbjudanden" om praktik. Ett på Tillväxtverket och ett på Brottsförebyggande rådet.

Båda som kommunikatör/internkommunikatör. Jag har aldrig arbetat som kommunikatör.

Båda platserna kräver akademisk utbildning i tex media och kommunikationsvetenskap.

Jag har uppfattat kriterierna/arbetsuppgifterna som väldigt vaga, men generellt:

ska man lätt kunna skriva långa texter på svenska
lätt för samarbete
lätt fånga upp behov av internkommunikation inom organisationen
kunna Photoshop, Indesign
hantera webben
gärna ha arbetat med internkommunikation tidigare.
korrekturläsa beroende på nivå på engelska
viss rådgivning till den som funderar på att starta eget
deltagande på mässor
sitta med på möten
skriva en text om hur det var att komma till Sverige
Officepaketet

Utsikt genom fönstret på Hammarkullen i Ludvika.

Jag ifrågasatte om detta verkligen skulle gagna mig, med tanke på min framtid som journalist och om jag var tvungen att söka.

Det var jag. "Det är nödvändigt att bredda sig idag" fick jag som svar.

Ok jag söker tänker jag.

Det är något som skaver. Jag har funderat på vad det är och kommit fram till att hela grejen känns så otroligt fel- för MIG. Ingen har frågat MIG om detta är en bra lösning för MIG. Jag förväntas bara vara tacksam och anpassa mig. Jag är inte särskilt tacksam av mig och jag gillar inte att anpassa mig till saker som jag tycker är onödiga eller känns meningslösa.

Jag vänder mig enormt starkt emot att man klumpar ihop funktionshindrade/funktionsvarierade människor i en klump och hittar på ett projekt till "oss". Jag vill inte bli ihopklumpad med någon.

Såklart kan jag  ju inte låta bli att fundera på kriterierna sett i relation till målgruppen också, men de kanske hittar nån nyanländ som är grym på svenska, eller nån funktionshindrad som är grym på alla de där andra kriterierna. Det känns bara så absurt.

Handläggaren skriver sök det här jobbet, och det står i "annonsen" att arbetsplatsen har kollektivavtal. Jag började fundera på om jag kanske har fått alltihop om bakfoten. Det kanske är ett jobb?

Jag mejlade handläggaren och frågade och bad om ett förtydligande. Också för att kraven som ställs på mig antagligen är mycket högre om jag ska jobba, än om jag praktiserar.

Då ringer den andra handläggaren jag har kontakt med (som ändå är bra generellt sett), och säger att X skickar mig förslag på praktikplatser och att det är jätteviktigt att jag söker dem. Om jag nu vägrar att söka dessa praktikplatser så får de försöka hitta på något annat. Suck.

Jag kände direkt vibben att de tycker att jag är krävande och jobbig som måste ifrågasätta saker och vill ha svar på "omöjliga frågor".

– Om det nu skiter sig i kommunikationen på den här arbetsplatsen kommer ni ut och hjälper till då? frågade jag handläggaren.
– Ja visst. Då får X rycka ut och ha ett samtal med er.

Fredriksberg, Ludvika kommun

Ridå.
Jag kände igen bara att de inte fattar. Ska man kunna medla mellan mig och någon annan krävs att man har en djupgående förståelse för problemet och på ett pedagogisk sätt kunna förklara det för mig och arbetsgivaren samtidigt som man tänker ut förslag till lösningar.

Jag litar inte på handläggarna att de har den kompetensen. I synnerhet inte eftersom det känns som att handläggaren som ska medla har tröttnat på mig redan innan vi har börjat. Det gör mig ganska ledsen på nåt sätt att man inte kan se mig för den jag är.

Jag funderade på om jag skulle publicera det här inlägget, men så kände jag att det är det här som är JAG! Jag granskar, ifrågasätter, analyserar saker och har åsikter om det mesta. Ibland kan jag också ge uttryck för det jag tycker på ett ganska spetsigt sätt. Gillar man inte det så kan jag bara beklaga, för jag föddes sån.

Såklart kan jag också se det från handläggarnas perspektiv. De har fått ett uppdrag, som de är tillsatta för att försöka ordna så att det blir nåt vettigt av det. I slutänden är det arbetsmarknadspolitik i sin yttersta spets- och politik råkar ju vara ett av mina favoritområden...

Solnedgången från min balkong över ABB Ludvika. 

Nej det är inte lätt, varken att vara arbetsförmedlare eller arbetssökande. Vi är ju båda två delar av samma system, bara på olika sidor av skrivbordet. Fast egentligen är det ju ganska lätt. Behandla mig med värdighet och respekt så får du det tillbaka.

Frågan är väl bara om det går att kräva att bli behandlad med värdighet och respekt av ett politiskt system. ;-)

Tack vare er fantastiska läsare så har jag nu ett nytt yrke som jag tänker maxa, eftersom jag ju vet att det är världens bästa jobb för mig. Jag ska bara parera Arbetsförmedlingen på vägen.

Succé för ny journalist på Dalarnas Tidningar "Jag har väldens bästa jobb"

När jag möter Sofia Myhrman är hon hemma igen i Älta efter att ha jobbat tre månader i Dalarna. Framgångarna har staplats på varandra, men det har inte bara varit en dans på rosor avslöjar hon i dagens intervju. 

– Det var slitigt med alla flyttar, men ändå sååå roligt! säger hon.

Första jobbet i en helt ny bransch, i två nya städer, där hon aldrig varit förut. En månads förberedelse för att fixa boende, och transport till Dalarna.

– Jag fick väldigt mycket hjälp av mina föräldrar, säger hon. Utan dem hade det varit väldigt tufft.

Vart handlar man mat? Vart går bussen? Vart köper man bussbiljetter? Vart ligger redaktionen? Hur kommer man in genom dörren? Vart hämtar man kaffe? Vart ligger toaletten?

– Ja gud det var sjukt mycket energi som gick åt att orientera sig de första dagarna, säger hon med ett skratt. Jag kan ju skratta åt det nu, men då var jag väldigt stressad.

Första artikeln jag skrev handlade om "ABB-familjen" som blev utvisade. Det som kallas för kompetensutvisning, berättar hon...

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Min första löpsedel

Framsidan

Alltså jag måste bryta formatet nu. Jag måste berätta hur sjukt nervös jag var när jag skulle göra min första intervju. Jag började jobba i Falun på måndagen och på onsdagen satt jag i en bil på väg till Ludvika.

– Eftersom du ska jobba i Ludvika tänkte vi att du kunde skriva om den här familjen. Han har visst skrivit nåt på Facebook som blivit stort, sade min chef.


Jag bestämde intervjutid på eftermiddagen och hade precis låst dörren på torpet som jag hyrde.




Jag var så fruktansvärt nervös att jag tappade nyckel- som for rakt ner mellan springorna i trädäcket utanför dörren...

Min första publicerade artikel.

Jag kom i alla fall fram till Ludvika hittade huset och plingade på. Mitt första möte, min första

intervju... gick som en dans... Vi pratade engelska och svenska när orden inte räckte till.

– Å vi var så glada att du tog det där jobbet sade mina kollegor på Ludvikaredaktionen.

Jag förstår dem. De gör ett ENORMT jobb med vardagsbevakningen och att jag tog det här jobbet var nog en välkommen avlastning.

Artikeln har jag ju berättat om tidigare, men jag är så sjukt stolt över den artikeln så jag måste skryta lite mer. Den genererade både framsida och löp både på första artikeln som jag skrev i maj och sen igen när familjen fick det definitiva beskedet att de måste lämna Sverige.

Vid det tillfället var det en av mina kollegor som skrev en artikel.

Övre rubriken är min kollegas artikel, och den undre är min bild på ett annat jobb.

Tillbaka till första artikeln; Min kollega som jobbar med redigeringen på Ludvikatidningen kom bara in och lade löpsedeln på mitt skrivbord...

Jag vet inte ens om jag kan beskriva känslan som infann sig. Just då kändes det så overkligt, men ändå så as-häftigt.. Jag tog bara upp den där löpsedeln och tittade på den innan jag jobbade vidare med nästa artikel.

En sån där endorfinkick, fast det var så overkligt. Så svårt att ta in.

Har man haft ett omslag, och ett löp vill man ha fler. I alla fall vill jag ha fler. Många fler. En dagstidning lever ju bara en dag, sen kommer det nytt.

Kickarna i hjärnan lever tyvärr inte så länge- särskilt inte om man har en adhd- hjärna som alltid vill ha mer och bättre... hahaha

... men journalistik är sååå mycket mer än att bara jaga omslag och löpsedlar för mig... Det handlar om att fånga de där små nyanserna och berätta för mina läsare på ett sätt som balanserar saklighet och fakta med känslan av familjens "atmosfär" eller hur jag ska uttrycka det.

Jag vill berätta och väcka empati utan att det välter över och bara blir sensationsjournalistik.
Sista veckan träffade jag familjen igen. Deras historia har verkligen nått ut. Mellan våra två träffar gick det nästan tre månader och det första jag möts av är…

– Vilken fin artikel du skrev om familjen. Det är verkligen bedrövligt det hrä som händer med familjen... (kanske inte exakt citerat, men känslan i rösten var sån att tolkningen blir korrekt)

Min dåvarande chef hade nog inte förstått hur stor historien skulle växa sig, så beslutet att intervjua dem igen var faktiskt mitt eget. Min egensinnighet och mitt eget driv fick ta plats- äntligen, och det gav resultat.

Jag står precis på Storgatan i Ludvika och fotar Gustav Fridolin som kommit till Ludvika för att prata med väljarna, när min kollega plötsligt står bredvid mig.

– Sofia du måste komma tillbaka till redaktionen och skriva klart artikeln om familjen. Chefen har ringt dig flera gånger...
– Ah shit. Jag har ju alltid telefonen på ljudlös, för att inte bli så störd av allt plingande och plongande.

Jag springer tillbaka till redaktionen och ringer chefen, men andan i halsen.

– Läget är HELT annorlunda nu. Han (Ali Omumi som artikeln handlade om) har uppdaterat sin Facebook och nu har riksmedia hängt på. Vi måste publicera nu!

För bara några månader sen hade jag blivit fruktansvärt stressad och hjärnan kanske hade gått i baklås, men självkänslan har verkligen vuxit under sommaren och stressen för oväntade händelser minskat.

Helt avgörande är naturligtvis även vilket stöd och hjälp man får av sin chef. Min chef hjälpte mig att fixa de sista detaljerna i artikeln och sen publicerade vi.

– Artikeln kommer gå på (någon förkortning som jag inte minns).
– Vad betyder det?
– Att den kommer att gå i alla tidningar...

Den dagen hade jag MINST fyra löp med samma artikel! Givetvis har jag tagit bilderna också.

Succé! Jag är så sjukt glad och så stolt!!

Många löp på min sista artikel om familjen. 

Det finaste är ändå att Ali med familj verkligen tyckte om min artikel, att den var den bästa. Även den sista artikeln blev väl emottagen både av familjen och av läsarna.

– Wow vad starkt! skrev Ali Omumi till mig när han läst den sista artikeln.

Han sade flera gånger att jag skrivit den bästa artikeln om honom och familjen. Sammanlagt skrev jag fem artiklar om familjen och olika aspekter på problemet med kompetensutvisningar. Jag intervjuade både Sverige- chefen för ABB och VD:n för Stockholms handelskammare.

Jag fick mejl från en läsare i Hedemora där läsaren tyckte att jag skrivit en bra artikel som gärna fick följas upp.

Jag är såå glad att jag fick träffa familjen, även om det var väldigt tråkiga omständigheter. Mitt jobb känns så viktigt. Det känns också otroligt viktigt och fint att kunna lyfta fram en stark berättelse utan att ta till överdrivet starka ord för att nå igenom bruset.

Det räcker med att beskriva små detaljer, en känsla, en stämning eller kanske flera för att läsaren ska bli berörd. Det passar mig som handen i handsken!

 Jag har på allvar bytt karriär och fått världens bästa jobb.

Vill du läsa dessa artiklar eller andra som jag skrivit måste du vara pluskund på Dalarnas tidningar.

Hur går det då?

Utsikt från min balkong. Huset är ABBs verkstäder och kontor tror jag. Framför huset går tågspåret, där både regionaltåg (tåg i Bergslagen) kör,  rikståg och godstrafik.  

En vecka i Falun och snart tre veckor i Ludvika. Tiden går blixtsnabbt. Frågan som säkert alla undrar över är ju:
Hur går det då?
Svar: Det går bra! Väldigt bra.

Här kan du läsa alla mina artiklar om du har ett abonnemang: https://www.dt.se/sok

Jag har suveränt bra chefer och trevliga kollegor, men det skulle ju inte vara nåt värt om inte människor tycker om det jag skriver. Därför är jag mest stolt över gensvaret från alla som läser mina artiklar! Vissa tar sig till och med tiden att skriva och tacka för fin artikel eller bara säger vilken fin artikel du skrev om XX. Det gör mig så glad!!!

Ibland har jag en svacka när det går sååå trögt. Det är de där stunderna när det känns som jag skriver och skriver och tillslut känner som att jag aldrig kommer till saken.

-Vad är grejen?!
-Ja, vad är egentligen grejen?!

Skriva långt är ju inget problem om texten håller ihop och har nån slags puls. Min första artikel hamnade på ett mittuppslag. 11789 tecken tror jag det var. Det är MÅNGA tecken. Väldigt många tecken.

-Haha du tar kronan. Långskrivaren... Mina kollegor har lite roligt åt mig och mina låååånga artiklar.

Japp. Jag skriver gärna långt. Med mig är det ju myckeavallt! ;-))
Faktiskt längtar jag lite efter att kunna skriva riktigt långt. Typ böcker eller så. Vi får väl se. Tålamooood!! Undrar hur många gånger jag har tagit ett djupt andetag och sagt det till mig själv när barnen krånglar. Nu skulle jag behöva säga det till mig själv lite oftare.

Jag är ju en rastlös själ som vill vidare hela tiden. Man kan inte stanna för länge vid samma moment, för då hinner man ju inte med nånting... Samtidigt måste artiklarna och bilderna bli bra.

Samtidigt är jag ju ny i branschen. Ingen är ju bäst direkt. Tåålamod. Det tar tid att lära sig ett nytt yrke. Svårast är nog faktiskt att komma ihåg exakt vad människor säger. Jag försöker att skriva och memorera, men det är ändå svårt. Det är så viktigt att det blir rätt, man kanske lär sig när man blir mer rutinerad. Man får inte "lägga orden i mun på någon" om man skriver för en tidning. Om jag skriver böcker eller noveller eller nåt kan jag ju hitta på själv.

Kanske kan skriva lite sånt vid sidan av.

För första gången i mitt liv så tycker jag att det känns tråkigt att inte få gå till jobbet. Nu har jag ju världens bästa jobb! På den här lilla redaktionen har jag dessutom ett eget litet kontor!!! Ett eget skrivbord, en egen dator som bara jag skriver på. INGEN flyttar på mina saker eller stör sig på att det är stökigt. Paradoxalt nog gör det också att jag har lättare att hålla ordning!

Vill jag ha en kopp kaffe på mitt skrivbord funkar det alldeles utmärkt. Vill jag äta en macka kan jag föra det när det passar mig. Underbart!

Ludvika är tyvärr mest känt för NMR- Nordiska motståndsrörelsen. Jag har bara stött på dem när jag bevakade fullmäktige, och det var där jag fick mitt första löp pga ett utspel de gjorde angående en misshandel av en pizzabagare. Artikeln blev inte så bra, men en kollega tog över och skrev en svinbra uppföljning och det jag kan göra är att lära mig för framtiden, hur man ska skriva en sån artikel. Jag är ju trots allt ny.

Tillbaka till Ludvika så tycker jag att det är tråkigt att den bara är känd för NMR. Här bor så fantastiskt många trevliga människor, men det gör sig inte riktigt i nationell press. Det räcker ju inte med att de är trevliga för att Aftonbladet ska bli intresserade.

Desto roligare tycker jag att det är att få förmånen att skriva för en så pass liten tidning som möjliggör kontakten med alla dessa trevliga människor. Det känns som att jag skriver om viktiga saker som berör många människor, och det passar mig som handen i handsken!

Lite ensamt blir det ändå att jobba såhär på annan ort. Jag känner ingen här och har egentligen ingen koppling hit mer än jobbet. Jobba äta och sova... Det är också svårt att acceptera att orken inte räcker längre än att just äta sova och jobba. Just nu. Om jag skulle stanna på ett ställe längre tid tror jag att det skulle vara annorlunda. Att ständigt bryta upp och starta om tar väldigt mycket energi.

Nu tror jag att jag ska avsluta innan även det här inlägget blir en roman. Jag brukar skoja med med människor jag möter att jag går därifrån med så mycket anteckningar att det skulle räcka till mindre roman... ;-) Myckeavallt...

Imorgon ska jag träffa en man som blivit räddad av änglar! Mannen har varit med i programmet med samma namn. Det ni!! Jag har världens bästa jobb! 

PS. för er som undrar om det hänt något oförklarligt här så kan jag svara ja på den frågan. Min kollega frågade om en nyckel till ett fönster, och jag tänkte att jag hade lagt den i lådan för att veta vart jag hade den, men det var inte rätt nyckel i lådan...

Den nyckel som låg i lådan har jag aldrig sett förut och den skulle hänga i ett skåp som jag inte visste fanns... Vi får se hur det utvecklar sig. De på andra sidan tycker nog att jag ska fortsätta att jobba lite mer på min andliga utveckling, så jag får väl ta tag i det helt enkelt. DS

Första dagen på nya jobbet.

Genombrott! (Bilden tog jag i Rågsved på Nyårsafton)

Idag jobbade jag första dagen på Dalarnas tidnings redaktion. Lite nervöst var det såklart, men jag har faktiskt knappt känt mig stressad över att börja på ett nytt jobb. Lite stressad har jag såklart varit över allt som skulle fixas innan, med boende flytt av post, dammsugning, matlagning, val av kläder, skor, vattning av orkidéer, disk och allt annat som man behöver styra upp innan man ger sig iväg.

Jag är ju alltid mycket av allt och det inkluderar såklart även packningen. Två stora resväskor, kamera, dator, handväska... och så täcket såklart! Ändå glömde jag lite hemma, men det har löst sig det med. Jag kan väl erkänna att ordningen i resväskorna lämnar en del övrigt att önska, men det är en petitess i sammanhanget. ;-)

Ja, ja, men nu skulle jag inte snöa in på allt sånt utan faktiskt komma till kärnan- FÖRSTA DAGEN i mitt nya yrkesliv!

Det känns så himla rätt!!! Jag kan inte skriva det tillräckligt många gånger. Det här är grejen. Det här är totalt grejen!!

Redaktionen är ganska stor, massor med datorer, skrivbord, och stolar i långa rader i ett stort vitt rum. Lunchrummet är superfräscht med mikrovågsugnar och kylskåp och nåde den som lämnar omärkta lådor i kylen! de åker ut.

Innan jag ens hade börjat hade jag fått ett välkomstmejl med ALL information jag behöver för att kunna börja jobba på ett smidigt sätt direkt. Jag fick alltså bättre introduktion här redan innan jag börjat än vad jag någonsin fått på förskolorna jag jobbat på.

Människor är TREVLIGA och tar sig tid att förklara så gott de kan om det behövs och väldigt tålmodigt. Man kan ju lätt känna att man stör när man frågar alla möjliga frågor om allt möjligt hela tiden, men tack vare bra intro så har jag inte behövt fråga så mycket i onödan utan kunnat fixa mycket själv.

Här är det en tydlig ansvarsfördelning och man har stöd av sin chef. Det är meningen att man ska diskutera saker med sin chef.  Det är precis som natt och dag från min sista arbetsplats!

Min egen analys av varför förskolan inte fungerar är den sjukt otydliga ansvarsfördelningen. Alla gör lite av varje och alla ska bestämma allt. Chefen har alldeles för mycket att göra och kan knappast ändra hela organisationen över en natt.

Idag mejlade jag lönekontoret om att siffror i mitt bankkontonr hade flyttat på sig, och fick svar på mindre en timme!! Jag är fortfarande förbluffad över att det går så smidigt. Appar till alla nödvändiga informationskanaler är redan nedladdade.

Här är det tydligt avgränsat vad vi ska fokusera på. Vi ska göra bra journalistik till våra läsare om nyheter som händer i vårt område.

I förskolan ska man fokusera på allting samtidigt. Äta, sova, duka, städa, beställa soppåsar som försvann ur sista upphandlingen, leta försvunna strumpor, säga hej till föräldrar, skriva veckobrev, laga lunch, diska efter mellis, tvätta- just det! vi ska ju tvätta, men nu kommer det massor av barn som vill måla så tvätten får vänta. Planeringen försvann ju den här veckan eftersom två var sjuka och en vabade, och nej det finns ju inga vikarier...

Förresten stämmer ändå inte telefonlistan. Den har ju ingen uppdaterat på de senaste fem åren...

De barn som fått extra stödpengar kanske har nån slags resursperson som måste handledas, eftersom det absolut inte finns pengar att anställa kvalificerade utbildade människor... men nu hinner jag inte tänka på det för nu måste jag servera mellanmål.

Å NEJ, det laktosfria smöret är slut, och kalkonkorven är restad hos leverantören så vi får äta nåt annat till mellanmål.

Inskolningen- hade jag glömt bort-
-Hej och välkommen! Ditt barn kan hänga sina kläder här på den här extrahyllan, eller kan barnet händelsevis dela med sitt syskon...

Vi viker oss dubbla för att inte stressen ska gå ut över barnen. Vi tar in ett extra barn, avstår att äta så mycket så att barnen ska få mat...Vi glömde anmäla barnantalet till köket just den här morgonen eftersom vi var en person kort och några barn behövde lite extra stöd att släppa sina föräldrar. Eller så är kocken bara ovanligt snål.

Dokumentationen... Vad var det vi skulle dokumentera egentligen? Bilderna är ju gamla nu. Kameran var ju upptagen sist jag hade nån slags aktivitet.

En retorisk fråga: är det rimligt att vi ska använda våra privata mobiltelefoner på jobbet?
Oavsett yrke anser jag att den uppdelningen måste bli mycket tydligare. Jag vill ogärna blanda ihop mitt privatliv med jobbet.

-Datorn, behöver du datorn eller kan jag använda den? Vart är minneskortsläsaren?

På min senaste arbetsplats hade vi pärmar med papper viktiga papper. Miljarder pärmar med papper.
–Du kan ju börja med att titta igenom pärmarna här när du hinner.
Absurt! När skulle jag hinna det?!

I den senaste upphandlingen försvann förskolornas "dataspace". Jag skulle alltså förvara alla bilder, dokument etc på usb-minnen! Kanske var det också där som intranätet försvann. Jag lyckades i alla fall inte hitta det.

Varför ägna timmar åt att skriva ut papper som blir inaktuella på nolltid och sätta in dem i pärmar som ingen läser istället för att göra informationen sökbar på intranätet så att man lätt och smidigt kan hitta det man behöver?!

Det är fanimej absurt att så många människor ska behöva ha det såhär på sina arbetsplatser. Absurt att JAG var tvungen att plåga mig igenom detta skit i flera år innan jag nu har kommit ut på andra sidan.

Ändå gör det på nåt sätt segern lite sötare, lite starkare, lite häftigare. Nu är det på riktigt. Jag har lämnat min förskollärarbana bakom mig och får bejaka lusten inom mig.

Lusten att få vara där det händer, lusten att få vara först med den bästa nyheten, ta de grymmaste bilderna, och jaga minuter som läsare läser mina artiklar! Jag vill skriva om saker som engagerar, upprör och berikar, och det bästa är att min chef tycker likadant.

Jag saknar såklart alla fina barn jag träffat, men barnen och djuren är ju ständigt närvarande i mitt liv på andra sätt än att behöva jobba med dem 40h i veckan. Det har varit och är någonstans pågående samvetskamp inom mig att faktiskt erkänna att jag inte vill jobba i förskolan och att jag faktiskt älskar potentialen i det här yrket.

När det var som jävligast på mitt jobb hade jag ångest och längtade ut och bort. Jag försökte desperat hitta tid som inte fanns, hitta en fungerande dator och några minuter att få sätta mig ner och tänka. Eller bara att gå på toaletten!

När jag jobbade i hemtjänsten fanns det överhuvudtaget inga toaletter! Mina kollegor avstod från att dricka för att slippa bli kissnödiga! Nu behöver jag inte "be om lov" att gå på toaletten.

Nu längtar jag efter att få gå till jobbet imorgon. Jag måste öva mig på att göra tv, helst live tv. Usch känns läskigt! Men man växer med utmaningarna. Vem hade trott att jag skulle dra iväg hemifrån tre månader utan att ens ha ett riktigt ordnat boende förrän i sista minuten?!

Det är ju det här som är jag! Jag börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mig själv. Till kärnan av mig själv. Det är kärlek. Sann kärlek!

PS. För den som undrar hur det går med kombinationen adhd och kontorslandskap så kan jag bara konstatera att det funkar alldeles utmärkt. Lite störande med alla ljud, men det är ju saker som går att lösa. :-) DS

Yeeyeee!! Äntligen jobb!

Här är min hundkompis Teddy. :-)

Äntligen, äntligen, äntligen!! Äntligen har jag fått jobb!

Trägen vinner. Ge aldrig upp, och plötsligt händer det.
Jag sökte massor med jobb. Sista ansökningsdatum hade egentligen passerat, men jag skickade in min ansökan ändå. Jag kände att jag struntar i att det är försent, jag får det ändå inte...

Jag fick erbjudande om en anställningsintervju på ett företag i Norrköping och åkte dit på intervju över dagen och på hemvägen när jag kollade mina mejl fanns det plötsligt ett mejl från Mittmedia. Vi bestämde intervju två dagar senare, och efter en kort intervju så var det klart.

Jag har fått ett långt vikariat i Dalarna, from mitten på maj till mitten av augusti. Såååååå himla häftigt!! Sjukt kul, spännande, lite läskigt, och ja bara så kul!

Först Falun en vecka introduktion, sen fyra veckor i Ludvika, sen tillbaka till Falun tre veckor och sen avsluta i Ludvika fyra veckor...

Håll tummarna för att det blir så lyckat som jag tror att det kommer att bli!

"Det är dags nu"

Jag kliver in på tomten och följer den lilla stenlagda, men nu isiga gången, fram till ett litet hus som ligger bakom det stora huset. Jag är på hemmaplan nära hem, men ändå ska jag för första gången ta steget in i en ny värld.

Huset har en stor altan på framsidan, där det står stolar uppfällda med fårfällar på. Det står några människor där och pratar i det gassande solskenet. Jag söker mig lite trevande fram till hon som leder kursen.

– Hej va' roligt att du ville komma! Säger hon och ger mig en kram.

Kursen, eller rättare sagt workshopen handlar om andlighet och kursledaren som heter Ammis Reiman och är medium.

Vi går in och sätter oss och får berätta om våra förväntningar på helgen.
– Jag vill mer än jag kan säger jag. Jag vill kunna bestämma när jag ska känna saker och inte.

De andra berättar om sina förväntningar och Ammis skriver.

Vi är en liten grupp. Inte mer än sex personer. några yngre och några äldre och några mittemellan.
Jag känner mig sjukt taggad och förväntansfull.

Vi börjar med meditationer.
– Blunda och var stilla. Om ni känner att ni måste röra på er så försök att strunta i det.

Ahmen hej! Jag kan inte vara stilla. Det börjar genast klia överallt och kroppen känns så otroligt rastlös... Men det går ganska bra.

– Nu ska vi göra några övningar. Vi börjar med att tre personer sitter med ansiktet mot de fönstren som täcker hela fasaden, och de andra tre lägger sina händer på de första personernas axlar. Nu ska ni som sitter känna in på personen som står bakom.

Jag blir genast jättestressad, jag kan ju inte!.

–Jag väntar gärna till efter lunchen, säger jag.

När det blir min tur att känna av den andra personen går det över förväntan. Jag ser färger, djur och några andra detaljer om personen.

Sen fortsätter vi med föremål- jag kan ju inte...

– Jag ser eld, och grill... uppenbarligen kunde jag...

Vi fortsätter med bilder som vi klippt ur tidningar. Det är ju min grej. Det bara lossnade totalt. Jag kände mig supernöjd över mina tolkningar kring bilderna.

Dag två började vi med meditationer igen.

– Tänk på era chakran som energifält, som ni ökar energin i en i taget. Fokusera på andningen och när ni tappar bort andningen tar ni bara tillbaka fokuset till andningen igen.

Shit vad svårt att hålla fokus. Jag kan inte... eller jo det går ju ganska bra idag.

Nu ska ni samtala med er guider.

Guider? Jag kan ju inte samtala med någon guide.

Eller jo... vänta... han sitter ju där, i gläntan i skogen, under trädet. Precis bredvid mig. Han sitter precis bredvid mig. Jag ser honom fast på insidan om ni förstår. Han är ganska liten, aningen rund med grått yvigt lockigt hår. Lagom solbränd. Han har en väska i linnetyg som hänger rakt över bröstet med ett bröd i som vi delar.

Plötsligt får jag ett ord:
Samhörighet.

Ammis vägleder och frågar om det är samhörighet med gruppen?
Jag frågar min guide, och svaret blir JA!

Sen tittar han mig med en intensiv blick rakt i ögonen. Lugnt och intensivt tittar han på mig och säger:
– Det är dags nu!
– Det är dags nu!

Vad är det som är dags?
–Det är dags nu.

Sen går han i väg in i skogen.
Det är så märkligt, för jag hör ingen röst. Jag hör bara ett budskap...

Wow, känner jag. Vilken grej! Jag kunde få kontakt med min guide!

– Nu ska ni vägleda en annan deltagare i en specifik fråga.

Lite stresspåslag igen. Jag kan ju inte...

Eller jo, jag måste bara fokusera lite, och lugnt och stilla bara ta in personens guide... Jag ska vägleda om jobb.

Ja just det. Där är han, - guiden... Också en man, men helt olik den första. Han visar verkstadsmiljö för personen jag ska vägleda. Bilar, tändstift, sånt där trassel man torkar händerna på... Sen visar ha en bok med tomma blad. Väldigt ivrigt pekar han med fingret på de tomma bladen i boken. Vad vill han egentligen?

Jag växlar mellan verkstadsmiljön och boken i mitt huvud. Sen kommer det en sån där gammaldags telefonsladd.
– Du ska ringa. Vara lite på, inte ge dig...

Jag hade svårt att koncentrera mig, eftersom det var andra personer där som också tränade på varandra, men det räckte med att Ammis bara ställde sig bredvid mig för att skärma av lite så gick det bra igen.

Personen visar sig ha koppling redan nu till verkstadsmiljö, men det verkar som att personen kommer att byta verkstad. Redan innan vi börjat övningen hade det dykt upp motorcyklar i mitt huvud.
– Jag får in motorcyklar. Känner du igen det?
– Ja visst! jag kör motorcykel.

Sen byter vi. Personen mitt emot mig fick in lekande glada barn, en brun byggnad, och en kajkant. Nordväst och positiv energi.

– Nu är det sista övningen under helgen. Den ska vi ägna åt att prata med våra släktingar och vänner på andra sidan.

– Jag kan ju inte sånt...

Eller jo jag har ju en dam här. En pigg, glad, kort, lite rund och satt dam i 70års åldern som gillar att steka pannkakor och har en gul klänning på sig. Brunt, matt hår som är lite lagom lockigt.
Fascinerande hur man kan se en människa så tydligt som man inte känner eller vet vem hon var.

Hon säger ingenting. Förmedlar bara massor av värme och kärlek.

Min kurskamrat fick förmedla budskap till mig från en kvinna i 20 års åldern eller yngre.
Kvinnan visade att hand tog en dockvagn med ett rött skynke i. Hon visade en stor trädgård med ett stort hus och att det fanns en stor  mörk häck runt huset. Kvinnan hade svårt att andas när hon dog.
Hon ville förmedla:
"Älska medan du kan". Jag lovar. Jag lovar att älska.

Jag tror att kvinnan som visade sig var fröken Lovisa Ulrika Nordstedt, som var en syster till min morfars pappa. Hon dog i maj 1890 sannolikt av lunginflammation endast 13år gammal. :-(

En annan kurskamrat fick kontakt med en annan kvinna.
– Hon visar mig att hon åker skidor, och att hon hjälper barn att födas. Sen visar hon hur hon kavlar... Hon är en reslig kvinna...
– Hon tycker att du ska göra lite som hon.

Det måste vara en kvinna på min mormors sida från 1830-talet som hette Sara Persdotter. Hon var barnmorska i Köla i Värmland och efter att hon blev änka med nio barn samlade byn ihop pengar så att hon kunde starta en krog. Hon lärde alla sina barn att läsa och skriva och hon är känd i vår släkt som "Sara på Trekanten".
(Jag måste kolla äktheten i historien för att veta om den verkligen är sann eller om det är en släktskröna. ;-))
Det som går att verifiera är att hon hade fem barn och att hon och hennes man levde tillsammans tills de blev gamla och dog i början på 1900-talet.

Tusen järn i elden verkar alltså vara en ärftlig egenskap då från föregående generationer. :-9

Känslan efter den här helgen är overklig och smått magisk. Äntligen finns den utrymme för själen att ta plats. Äntligen får intuitionen en ram att arbeta inom och jag har verkligen lärt mig att jag kan så oerhört mycket mer än jag tror. Istället för att försöka gömma undan kan jag visa upp och vara stolt.

Mitt förnuft tror fortfarande inte att jag kan, men känslan säger nåt annat. Jag har också lärt mig att släppa prestationsångest och hur kul och trevligt det är att lära sig nya saker i en miljö som känns trygg och säker. Det är meningen att vi ska utmanas i våra tankesätt och att vi ska öva och göra fel.

Övar man inte för att man är rädd att göra fel kan man ju inte lära sig nånting. Det här är så himla kul och spännande att jag definitivt ska öva mer. Prestationsångest är en ständig följeslagare i livet, men det gäller att inte låta den ta över. Jag kan ju allt möjligt. Nu måste jag vara kvar i den känslan. Jag kan och och jag vill! och jag tänker inte låta prestationsångesten kapa min hjärna.

Det är dags nu. Dags att jag visar vägen i mitt eget liv. Tar mig själv på allvar...

Därför har jag redan bokat in nästa kurs! Det ska bli såååå kul, svårt och spännande... 

Äntligen ett genombrott!

Stockholm i vinterskrud. Mamma följde med på mötet på AF som extra stöd. 

Äntligen har jag krossat betongväggen! Ja alltså det är så det känns.

Jag fick ett samtal häromdagen från Arbetsförmedlingen kultur. Samtalet kändes inte jättepeppande jag kände mig ifrågasatt av handläggaren om mina svårigheter och i mitt yrkesval. Hon beslutade i alla fall att ta över mig och idag var jag där på möte.

Det kändes såååå bara!!! Bra i meningen försiktigt hoppfull om att bitarna nu kommer ramla på plats.

Handläggaren beklagade att jag inte kontaktat dem direkt efter att jag gått ut från högskolan, men hur skulle jag veta att de accepterar min utbildning fast det inte står på deras hemsida?!

Man kan ju inte veta det man inte vet...

Nu kommer jag att få stöd av en SIUS konsulent och det fanns även möjlighet att få hjälp av en arbetspsykolog som kan hjälpa till att överbrygga eventuella kommunikationssvårigheter mellan mig och en eventuell arbetsgivare.

Det blir förövrigt den tredje arbetspsykologen jag träffar isåfall. Bisarrt! Men huvudsaken är att det lossnar nu. Kampen för att hamna på rätt ruta i systemet vid rätt tillfälle verkar äntligen ge utdelning!

Arbetsmarknaden för journalister är väldigt svår, och jag kände av en sorts vanmakt ifrån handläggarens sida över detta.
–Hur tänkte du när du valde den här utbildningen? (Varför valde du journalistik det är ju en sån hopplös arbetsmarknad.)

Jag tänker så här nu när jag processat detta val ett tag.

Ibland väljer man inte yrke utan yrket väljer mig. Själen tar inte alltid hänsyn till försörjningsmöjligheter. Jag älskar att fotografera, och nu kan jag ju skriva också, kanske göra tv och radio. Så himla kul!

Jag tror bestämt att kroppen och själen hör ihop och att det man tycker är roligt att göra blir man bra på och då kan man hålla på med det mycket mer och man klarar större påfrestningar för att man ändå får hålla på med det man känner sig ämnad att göra.

Håll tummarna för att jag får ett jobb snart så att jag slipper leva på a-kassa och kan försörja mig på att skriva grymt bra texter och ta riktigt snygga bilder till.

Hasse, världens sötaste katt!

Hasse. Världens sötaste katt! 

– När jag kommer in till dig vill jag ha kärlek och och att du ska gosa med mig. 

– Ok inga problem. Lilla söta Hasse. Inga problem.. Kom Hasse ska jag klappa dig.

 – Ååå va mysigt. Jag gillar när du klappar mig, då lägger jag mig med magen i vädret och rullar runt      på vardagsrumsgolvet.

– Hasse HUR kan du vara så söt?! 

– Äh jag bara är det. 

– Jag gillar inte när du pratar i telefonen. 

– Nähä, varför inte då? 

– När jag kommer till dig vill jag ha all uppmärksamhet. Annars blir jag sur. 

– Jaha...

Om du inte fattar låtsas jag att din arm är mitt byte. 

– AAAAJJJJ Hasse min arm är inte en råtta! Dina klor är så fruktansvärt vassa. AAAAJJJJ inte min mage!!! 

– Ja men klappa mig då! 

– Ja men jag kanske måste prata lite med min kompis också... 

– Nä då blir jag sur. Mjau jag vill gå ut... 

– Men du kan väl stanna lite, du kom ju just?

– Nä ja e sur. 

– Okej, men du är välkommen tillbaka när du vill...

Hasse spanar in det där spännande under soffan.

 5 min senare.

– Hej nu är jag här igen. Vad bra att du slutat prata i telefonen. Nu vill jag att du ska klia mig under hakan. Då spinner jag. Ibland slickar på dig också för att jag tycker om dig. Jag gillar bäst när du sitter på golvet och gullar med mig. Soffan funkar också, men bäst gillar jag att du sitter på golvet. 

– Ok lilla Hasse. Jag anpassar mig. Du är ju så vansinnigt SÖT! Men FAST du är söt får du inte leka med min arm. Min arm är ingen råtta. Ok?!

Ibland tycker jag att det är jättespännande att kika in under soffan. Mina tassar når precis in där. När jag lekt färdigt brukar jag kolla in resten av lägenheten. Måste ju kolla om det hänt nåt nytt sen vi sågs senast. Sen brukar jag gå ut. 

– Jag går hem nu. Jag bor ju så nära så jag kommer förbi snart igen. Då vill jag att klappar mig! 

Klappa mig under hakan...