Första dagen på nya jobbet.

Genombrott! (Bilden tog jag i Rågsved på Nyårsafton)

Idag jobbade jag första dagen på Dalarnas tidnings redaktion. Lite nervöst var det såklart, men jag har faktiskt knappt känt mig stressad över att börja på ett nytt jobb. Lite stressad har jag såklart varit över allt som skulle fixas innan, med boende flytt av post, dammsugning, matlagning, val av kläder, skor, vattning av orkidéer, disk och allt annat som man behöver styra upp innan man ger sig iväg.

Jag är ju alltid mycket av allt och det inkluderar såklart även packningen. Två stora resväskor, kamera, dator, handväska... och så täcket såklart! Ändå glömde jag lite hemma, men det har löst sig det med. Jag kan väl erkänna att ordningen i resväskorna lämnar en del övrigt att önska, men det är en petitess i sammanhanget. ;-)

Ja, ja, men nu skulle jag inte snöa in på allt sånt utan faktiskt komma till kärnan- FÖRSTA DAGEN i mitt nya yrkesliv!

Det känns så himla rätt!!! Jag kan inte skriva det tillräckligt många gånger. Det här är grejen. Det här är totalt grejen!!

Redaktionen är ganska stor, massor med datorer, skrivbord, och stolar i långa rader i ett stort vitt rum. Lunchrummet är superfräscht med mikrovågsugnar och kylskåp och nåde den som lämnar omärkta lådor i kylen! de åker ut.

Innan jag ens hade börjat hade jag fått ett välkomstmejl med ALL information jag behöver för att kunna börja jobba på ett smidigt sätt direkt. Jag fick alltså bättre introduktion här redan innan jag börjat än vad jag någonsin fått på förskolorna jag jobbat på.

Människor är TREVLIGA och tar sig tid att förklara så gott de kan om det behövs och väldigt tålmodigt. Man kan ju lätt känna att man stör när man frågar alla möjliga frågor om allt möjligt hela tiden, men tack vare bra intro så har jag inte behövt fråga så mycket i onödan utan kunnat fixa mycket själv.

Här är det en tydlig ansvarsfördelning och man har stöd av sin chef. Det är meningen att man ska diskutera saker med sin chef.  Det är precis som natt och dag från min sista arbetsplats!

Min egen analys av varför förskolan inte fungerar är den sjukt otydliga ansvarsfördelningen. Alla gör lite av varje och alla ska bestämma allt. Chefen har alldeles för mycket att göra och kan knappast ändra hela organisationen över en natt.

Idag mejlade jag lönekontoret om att siffror i mitt bankkontonr hade flyttat på sig, och fick svar på mindre en timme!! Jag är fortfarande förbluffad över att det går så smidigt. Appar till alla nödvändiga informationskanaler är redan nedladdade.

Här är det tydligt avgränsat vad vi ska fokusera på. Vi ska göra bra journalistik till våra läsare om nyheter som händer i vårt område.

I förskolan ska man fokusera på allting samtidigt. Äta, sova, duka, städa, beställa soppåsar som försvann ur sista upphandlingen, leta försvunna strumpor, säga hej till föräldrar, skriva veckobrev, laga lunch, diska efter mellis, tvätta- just det! vi ska ju tvätta, men nu kommer det massor av barn som vill måla så tvätten får vänta. Planeringen försvann ju den här veckan eftersom två var sjuka och en vabade, och nej det finns ju inga vikarier...

Förresten stämmer ändå inte telefonlistan. Den har ju ingen uppdaterat på de senaste fem åren...

De barn som fått extra stödpengar kanske har nån slags resursperson som måste handledas, eftersom det absolut inte finns pengar att anställa kvalificerade utbildade människor... men nu hinner jag inte tänka på det för nu måste jag servera mellanmål.

Å NEJ, det laktosfria smöret är slut, och kalkonkorven är restad hos leverantören så vi får äta nåt annat till mellanmål.

Inskolningen- hade jag glömt bort-
-Hej och välkommen! Ditt barn kan hänga sina kläder här på den här extrahyllan, eller kan barnet händelsevis dela med sitt syskon...

Vi viker oss dubbla för att inte stressen ska gå ut över barnen. Vi tar in ett extra barn, avstår att äta så mycket så att barnen ska få mat...Vi glömde anmäla barnantalet till köket just den här morgonen eftersom vi var en person kort och några barn behövde lite extra stöd att släppa sina föräldrar. Eller så är kocken bara ovanligt snål.

Dokumentationen... Vad var det vi skulle dokumentera egentligen? Bilderna är ju gamla nu. Kameran var ju upptagen sist jag hade nån slags aktivitet.

En retorisk fråga: är det rimligt att vi ska använda våra privata mobiltelefoner på jobbet?
Oavsett yrke anser jag att den uppdelningen måste bli mycket tydligare. Jag vill ogärna blanda ihop mitt privatliv med jobbet.

-Datorn, behöver du datorn eller kan jag använda den? Vart är minneskortsläsaren?

På min senaste arbetsplats hade vi pärmar med papper viktiga papper. Miljarder pärmar med papper.
–Du kan ju börja med att titta igenom pärmarna här när du hinner.
Absurt! När skulle jag hinna det?!

I den senaste upphandlingen försvann förskolornas "dataspace". Jag skulle alltså förvara alla bilder, dokument etc på usb-minnen! Kanske var det också där som intranätet försvann. Jag lyckades i alla fall inte hitta det.

Varför ägna timmar åt att skriva ut papper som blir inaktuella på nolltid och sätta in dem i pärmar som ingen läser istället för att göra informationen sökbar på intranätet så att man lätt och smidigt kan hitta det man behöver?!

Det är fanimej absurt att så många människor ska behöva ha det såhär på sina arbetsplatser. Absurt att JAG var tvungen att plåga mig igenom detta skit i flera år innan jag nu har kommit ut på andra sidan.

Ändå gör det på nåt sätt segern lite sötare, lite starkare, lite häftigare. Nu är det på riktigt. Jag har lämnat min förskollärarbana bakom mig och får bejaka lusten inom mig.

Lusten att få vara där det händer, lusten att få vara först med den bästa nyheten, ta de grymmaste bilderna, och jaga minuter som läsare läser mina artiklar! Jag vill skriva om saker som engagerar, upprör och berikar, och det bästa är att min chef tycker likadant.

Jag saknar såklart alla fina barn jag träffat, men barnen och djuren är ju ständigt närvarande i mitt liv på andra sätt än att behöva jobba med dem 40h i veckan. Det har varit och är någonstans pågående samvetskamp inom mig att faktiskt erkänna att jag inte vill jobba i förskolan och att jag faktiskt älskar potentialen i det här yrket.

När det var som jävligast på mitt jobb hade jag ångest och längtade ut och bort. Jag försökte desperat hitta tid som inte fanns, hitta en fungerande dator och några minuter att få sätta mig ner och tänka. Eller bara att gå på toaletten!

När jag jobbade i hemtjänsten fanns det överhuvudtaget inga toaletter! Mina kollegor avstod från att dricka för att slippa bli kissnödiga! Nu behöver jag inte "be om lov" att gå på toaletten.

Nu längtar jag efter att få gå till jobbet imorgon. Jag måste öva mig på att göra tv, helst live tv. Usch känns läskigt! Men man växer med utmaningarna. Vem hade trott att jag skulle dra iväg hemifrån tre månader utan att ens ha ett riktigt ordnat boende förrän i sista minuten?!

Det är ju det här som är jag! Jag börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mig själv. Till kärnan av mig själv. Det är kärlek. Sann kärlek!

PS. För den som undrar hur det går med kombinationen adhd och kontorslandskap så kan jag bara konstatera att det funkar alldeles utmärkt. Lite störande med alla ljud, men det är ju saker som går att lösa. :-) DS