Inlägg
Adhd- människor brukar ofta förknippas med stort rättspatos och oräddhet. Det verkar vara så att det har slagit igenom väldigt mycket i mig. Jag HATAR rättsröta och människor som snackar skit och försvarar korkade idiotiska beslut.
Adhd-människor respekterar inte auktoriteter bara för att de är auktoriteter och följer inte regler som känns meningslösa. Jag har ÖVAT mig på att acceptera att man måste följa vissa regler och att det är bra att sammarbeta med chefen även om man inte tycker att det är superduperbra beslut.
Det funkar bra om man kan mötas med respekt. Respekt för våra olikheter och respekt för lagen och gemensamma regler. En gemensam överenskommelse liksom. Ni fattar nog vad jag menar.
Gå inte mot rött för då blir du påkörd- typ.
Försäkringskassan och jag är inte överens om hur man ska tolka lagstiftningen kring beslutsprocesser och huruvida jag har rätt till sjukpenning eller inte. Mitt sjukpenningärende är avgjort till min nackdel men processen som lett fram till avslaget är fortfarande en tvist.
Först var det handläggaren som gömde sig bakom gardinen eller under skrivbordet för att slippa sköta sitt jobb. Hon vägrade att lämna ut mina handlingar. Detta anmälde jag till JO och Försäkringskassan bad om ursäkt och skickade handläggaren på kurs i förvaltningsjuridik.
Nu är jag inne på del två av handläggningen av mitt ärende. När min handläggare avslog min begäran om sjukpenning gick ärendet vidare till omprövningsenheten. De sitter isolerade från resten av myndigheten (är min slutsats) och fram till förra året skötte de alla ärenden på PAPPER! 2016 skötte de alltså alla ärenden på papper. Bara en sån sak!
Kommuniceringstiden- dvs den tid man har på sig att inkomma med kompletterande handlingar för att stärka sin sak gick ut 30:e juni 2016. 30:e juni var på en torsdag. Jag fick ett beslut som var daterat den 5:e juli. Alltså har myndigheten tagit emot min handling delat ut den och registrerat den OCH tagit ett beslut om avslag på FEM dagar med en helg emellan. Det ger handläggaren tre arbetsdagar att ta emot min handling och noggrant ta ställning till om det föreligger nya skäl till att eventuellt bevilja mig sjukpenning.
Med tanke på försäkringskassans generella arbetstakt där ett ärende lätt tar ett par månader att avgöra så förefaller detta ärende orimligt snabbt handlagt. Sagt och gjort jag anmälde till JO för att få en opartisk granskning. -Fast först ringde jag och pratade med en av deras förvaltningsjurister.
Han bekräftade min tanke om att det handlagts för fort och därmed var egentligen fallet avgjort.
Försäkringskassan bad återigen om ursäkt och medgav att ärendet hade handlagts för snabbt för att kunna ta hänsyn till inkomna handlingar.
Jag har också synpunkter på att det inte går att nå omprövningsenhetens handläggare via email, men det tillbakavisade Försäkringskassan och sade att det visst gick alldeles utmärkt. Så nu vet ni det. Det gäller bara att hitta den "magiska adressen" för den har inte de vanliga handläggarna.
Juristerna på FK skriver i sitt yttrande att de ska vänta FYRA arbetsdagar- minimum för att ta emot och ta ställning till inkomna handlingar. Nu vet ni det. Titta noga på alla papper och bedöm rimligheten i tid och är ni det minsta tveksamma så anmäl!
Varför är detta viktigt? För att det handlar om rättssäkerhet och transparens. Det är inte ok att forcera igenom beslut. Man måste ge människor en chans att försvara sitt ärende! Det handlar om väldigt mycket pengar och dessa tjänstemän jobbar faktiskt på medborgarnas uppdrag.
Det verkar dock som att de har glömt bort det. Det är lätt att skriva fina ord i ett dokument som man skickar till JO, men jag hoppas verkligen att JO också följer upp att FK verkligen följer förvaltningslagen. FKs jurist skriver i sitt svar till JO att de brustit grovt i sin handläggning och att det har kommunicerats till handläggaren via dennes chef.
Mitt ärende må vara en droppe i havet, men tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad. Jag känner i alla fall en stor tillfredställelse att ha knäppt dessa handläggare på näsan och fångat dem med fingrarna i sylburken. Gör om gör rätt är min önskan och mitt krav!
Man kan inte välja när man ska följa lagen, inte ens när man har adhd, och ändå mindre om man arbetar på en myndighet med människors liv i sin hand.
Min personliga fundering är hur människor kan dra saker till domstol för att försvara beslut som alla vet är helt fel! Socialförsäkringen är en sak men jag har många andra kvar att avslöja. För de blir avslöjade. Förr eller senare blir de avslöjade.
Det går, det går, och det går inte. Så är det i mitt liv- och nu har jag kommit till punkten "det går inte". Jag är glad att att JO valde att inleda en utredning av detta ärende nu, men tyvärr har jag inget hopp om pengar.
Jag kämpar med att acceptera att det är kört. Att jag inte får några pengar. Det är svårt, men det går. Rent principiellt tycker jag ju att de borde göra om hela ärendet pga handläggningen (och komma fram till att de hade fel.) Det kommer ju knappast att hända dock.
Det värsta är att jag har en känsla av att FK satt slafset i system för att kunna kuppa igenom beslut. Forcera igenom ärenden och strunta i att svara i telefonen, vägra lämna ut handlingar... det är få som har orken och kunskapen att stå på sig och ta strid mot en myndighet.
Nu vill jag fokusera framåt på andra människor som i sin profession sätter andra människors liv och hälsa på spel- och jag vill göra det i min egen profession. Jag tror att jag skulle bli bra på det faktiskt. Jag drivs av en genuin önskan att förstå. Varför?! Varför gör de som de gör? Tyvärr finns det saker som inte går att förstå med sitt förnuft, men det är i alla fall en bra drivkraft.
Envis om jag är så ger jag inte upp om jag anser att jag har rätt eller om jag märker att någon vill dölja något. Vad är mer spännande än att avslöja något som kan göra det bättre för den som är drabbad?!
Rättspatos och stor integritet är två egenskaper som jag är väldigt stolt över, även om det kostar på ibland att leva med det. Varför gör människor fel, när man kan göra rätt? Och hur kan de göra fel varje dag och liksom strunta i det? I mig blir det en väldig vånda om jag upplever mig själv "göra fel".
Jag önskar en uppriktig ursäkt från denna myndighet som orsakat mig och många andra människor så oerhört mycket skada. Gör om gör rätt! Det är svårt att acceptera att jag inte kommer att få den ursäkt som jag vill ha. Det handlar ju tyvärr inte om oss som privatpersoner utan som samhällsmedborgare där den ena har makt över den andra. Det hatar jag egentligen också. Jag vill vara fri och äga mitt eget liv.
Makten över mitt eget liv kan jag i alla fall äga och den måste jag kämpa med att behålla när jag nu ska ge mig in i mitt nya yrke. Rättspatoset kanske mildras lite när livet nu kommer på bättre kurs, men det kommer inte att försvinna- sån tur är.
Maskrosor är en passande illustration till detta inlägg tycker jag. De är otroligt livskraftiga och ger aldrig upp. De är vackra var och en för sig men blir riktigt maffiga i "flock". De växer också där ingen tror att något kan växa och gör sig påminda genom sin vackra gula färg.
De trivs också bäst i frihet. Plockar man dem och sätter dem i en vas vissnar de rätt snabbt... Lite som mig alltså.. ;-)
