Första veckan på Haparandabladet

Ut och fota Björkar i snöstorm

Idag promenerade jag lite längs älvstranden och fotade den här blomman. :-)

Första veckan är typ "klar". Som vanligt svänger alla känslorna från botten till toppen i någon slags ständig vågrörelse. Jag har blivit så otroligt väl mottagen av redaktionen på Haparandabladet. Alla medarbetare har gjort sitt absolut yttersta för att jag ska känna mig välkommen. 

De har visat mig runt i staden och i huset, de har svarat på samma fråga tio gånger om hur dataprogrammet funkar och tagit med mig på uppdrag. Jag har grävt ner mig i arkivet i jakt på spännande historier och jag har också vågat ge mig iväg på ett eget uppdrag till Torneå i Finland. (Jag var så sjukt nervös att jag höll telefonen med gps:en i ett järngrepp, medan jag styrde med andra handen.) Det är inte så dramatiskt som det låter att åka över till Finland på jobb. Städerna sitter i princip ihop, så det tar bara fem minuter att passera över till Finland. Lite häftigt är det ändå för en Stockholmare! 

Ändå har den här veckan varit sjukt svårt mellan varven. Lokaljournalistik på en helt främmande plats ÄR svårt! Sjukt svårt. Mest för att jag inte har någon ingång i samhället här. 

Jag kom hit i fredags kväll och var helt speedad hela helgen och måndag kväll släppte en del av "hypen" och jag laddade jag ur och ramlade ner i ett hål. Resa, massor med frisk luft och alla nya intryck ihop med för lite sömn är en utmanande kombo. Lite uppmuntrande pepp från mina vänner så var jag hyfsat på banan igen. Ändå kändes hjärnan som trögflytande sirap på tisdagen, det var bara att gå ut och fota lite istället för att få lite frisk luft. Att sitta framför datorn och stressa upp sig för att man inte får nåt ur händerna är ju ingen poäng. 

Tre steg från redaktionen ligger älven- Torne älv som är så vacker att jag inte kan se mig mätt. 

Mörkret är svårt att hantera. Inte för att jag blir deprimerad utan för att hjärnan tycker att det är natt klockan tre och att dagen är slut klockan fyra, så nu måste jag skynda mig hem! 

Hem är Svefi vandrarhem typ fem minuter från redaktionen, precis bakom stadshuset vid torget. Kanonbra! När jag väl vant mig att vara här istället för hemma. Det är ju alltid en omställning att bli nedsläppt på en helt ny plats. 

Haparandaborna har krossat alla mina fördomar om norrlänningar. De är otroligt trevliga och snälla, glada och sociala. I och för sig pratar ju de flesta med mig och jag med dem, men jag var ju såklart ändå nervös... ;-)

Varför Haparanda och har jag någon koppling hit är det ju såklart många som undrar. 

Svaret på varför frågan är helt enkelt ett galet infall. Jag sökte sommarjobb här trots att ansökningstiden var passerad, saknade utbildning och inte pratar finska eller meänkieli! 

Jag fick nej, men chefredaktören skulle behålla mitt CV, och när det nu blev läge för praktik passade jag på att åka hit. Skillnaden i pris mellan Haparanda och typ Örebro är ju bara kostnaden för flygbiljetten, och om man nu ska åka bort är det ju roligare att åka till ett ställe dit man inte skulle åka annars. 

Min största utmaning är att vara "bunden" till en arbetsplats och att jobba i kontorslandskap. Det funkar inte särskilt bra något av dem. Även om kontorslandskapet är extremt litet så har jag stora svårigheter att skärma av andra människor, fläktljud, och särskilt knattret när kollegorna skriver. Alla ljud gör mig stressad. Kanske är det därför jag jobbar som bäst på sena kvällar och nätter när alla andra sover... inte känna igen sig själv,

Kanske jag ska inrikta mig på att göra bildreportage som jag skriver till, det funkar i alla fall bättre. dessutom gillar jag att vara ute- "där det händer". Jag får nog rikta in mig på frilansjobb så jag kan jobba hemifrån. 

Tittar man på bilder från norra Sverige är det nästan uteslutande sommarbilder i solljus. Jag har varit ute och fotat i många minusgrader, i snöstorm när det är solsken och när det är molnigt, och upptäckt att solljus såklart har sin charm, men det är gråvädret som är grejen. Så galet vackra bilder jag fått i gråljuset här får jag knappast i Stockholm. Särskilt snöstormen, bjöd på galet vackra bilder. 

Jag måste erkänna att jag skolkat lite från praktiken i veckan, för jag har varit så trött och ofokuserad, men det tar jag igen i helgen när jag ska fota integrationsworshop och friidrottstävlingar. 

Friidrottstävlingen blev jag inbjuden att fota i tisdags, och sen dess har min hjärna funderat non-stop på inställningar på kameran, hur jag ska hålla isär människorna, hur jag ens ska kunna fota "rätt" människor och om jag ska använda blixt. Det är skönt med fotograferandet, för nu känner jag verkligen en tillit i att det alltid blir bra bilder. 

Kanske är det därför jag känt mig så sjukt improduktiv. Det är jobbigt att känna att jag borde göra mer, och göra bättre, och känna att jag inte duger. Min handledare tycker tvärtom; att jag gjort många bra saker! Jag kanske har lagt ribban alldeles för högt för mig själv. Hm. Övning är inte min starkaste sida. Jag vill ju gärna kunna allting direkt... 

Jag fick mitt livs första "etta" dvs omslag idag. Det känns så grymt stort!!! Även om det är en liten redaktion så betyder det ju att jag är på rätt spår. Jag fick lite beröm från grafikern att bilderna hade rätt färger också. Det känns grymt bra!!!

Jag har tagit bilden underst. :-)

Jag har såklart otroligt mycket mer att berätta, men lite måste jag ju spara tills imorgon också! :)