Andra veckan på Haparandabladet

Sanslöst vackert vinterlandskap. Det var ju inte riktigt så mörkt när jag skulle åka hem, men bilden blev vackrare så här... ;-)

Sanslöst vackert vinterlandskap del 2. 

Kukkolaforsen är fortfarande öppen. Här kan man fiska lax på sommaren. 

Jag och min kamera var på uppdrag häromdagen. Jag skulle skriva personporträtt om "sikhåvaren". Mannen jag skulle skriva om bor i Korpikylä som ligger ca 30 min härifrån Haparanda utmed väg 99. Just den här morgonen vaknade jag upp till ett gnistrande vinterlandskap och riktigt, riktigt kallt. 

Jag var ju givetvis nervös över allt möjligt innan jag åkte iväg, men jag kom fram och tillbaka i ett stycke, och fick helt sanslöst vackra vinterbilder med mig tillbaka. Eftersom jag var ute på uppdrag frö redaktionen så kunde jag inte gå ut och och fota, det var lite för kallt för det också, så jag fotade genom vindrutan på bilen och bilden på forsen tog jag helt sonika genom att dra ner sidorutan på bilen. 

Alla sätt är bra utom de dåliga sägs det ju, och för mig har det varit ett rent lyckokast att komma hit. Första veckan var lite trög, jag fattade ju inte hur nånting funkade och kände mig stressad och osäker och var till och med tveksam på att det skulle gå! 

Nu har jag fått minnen för livet och åker faktiskt hem med känslan av att jag snart är tillbaka! 

-journalist- det är ju synd att det inte finns några jobb...

-pressfotograf- alla vill ju vara fotografer nuförtiden (och det krävs ju tonvis med fina utbildningar och massor av gratisarbete för att komma in nånstans...) 

Jag har haft TUR, som har kunnat fotografera så mycket på jobbet, och haft så snälla vänner som ställt upp på alla möjliga projekt. Kombinationen mycket övning och mycket målmedvetenhet har fört mig hit till Haparanda. Vilket verkligen tydliggör att det går att lyckas även utan jättemycket utbildning om man bara hittar rätt sammanhang. Jag älskar ju att fotografera, och nu har jag verkligen fått fota allt möjligt och fått TRE ettor!!! Jag har också fått massor med utrymme i tidningen!!!

 Det känns nästan overkligt för att det är så bra! 

Jag tycker verkligen att ni ska köpa en digitalprenumeration. Det kostar bara 429kr för sex månader för nya prenumeranter.  Här är länken: Haparandabladet. Då får ni alla mina artiklar inklusive artikeln om Sikhåvaren!!! Bara den är nästan värt 429kr. ;-0

Nu till saken: dessa två veckor har verkligen varit helt fantastiska, även om det varit kämpigt ibland! För första gången på många år har jag känt att jag egentligen inte vill gå hem, men att jag inte riktigt orkar jobba mer nu. Jag kan dock inte riktigt slita mig helt så jag ska fota en grej imorgon kväll också. ;-)

Min kollega sade lite på skoj och nog lite på allvar:  

 – "Du kan ju inte åka hem nuu... du kanske ska stanna" ;-) Hon pushade också på att jag skulle fota imorgon för det blir så mycket fina bilder! 

Min handledare har givit mig så fint beröm också och verkligen lyft fram mig som bildjournalist. 

Summan av min praktik är att bra bilder säljer och att mina bilder blir väldigt bra! Jag lämnar nu redaktionen med en känsla av att ha gjort mig själv oumbärlig...

Första veckan på Haparandabladet

Ut och fota Björkar i snöstorm

Idag promenerade jag lite längs älvstranden och fotade den här blomman. :-)

Första veckan är typ "klar". Som vanligt svänger alla känslorna från botten till toppen i någon slags ständig vågrörelse. Jag har blivit så otroligt väl mottagen av redaktionen på Haparandabladet. Alla medarbetare har gjort sitt absolut yttersta för att jag ska känna mig välkommen. 

De har visat mig runt i staden och i huset, de har svarat på samma fråga tio gånger om hur dataprogrammet funkar och tagit med mig på uppdrag. Jag har grävt ner mig i arkivet i jakt på spännande historier och jag har också vågat ge mig iväg på ett eget uppdrag till Torneå i Finland. (Jag var så sjukt nervös att jag höll telefonen med gps:en i ett järngrepp, medan jag styrde med andra handen.) Det är inte så dramatiskt som det låter att åka över till Finland på jobb. Städerna sitter i princip ihop, så det tar bara fem minuter att passera över till Finland. Lite häftigt är det ändå för en Stockholmare! 

Ändå har den här veckan varit sjukt svårt mellan varven. Lokaljournalistik på en helt främmande plats ÄR svårt! Sjukt svårt. Mest för att jag inte har någon ingång i samhället här. 

Jag kom hit i fredags kväll och var helt speedad hela helgen och måndag kväll släppte en del av "hypen" och jag laddade jag ur och ramlade ner i ett hål. Resa, massor med frisk luft och alla nya intryck ihop med för lite sömn är en utmanande kombo. Lite uppmuntrande pepp från mina vänner så var jag hyfsat på banan igen. Ändå kändes hjärnan som trögflytande sirap på tisdagen, det var bara att gå ut och fota lite istället för att få lite frisk luft. Att sitta framför datorn och stressa upp sig för att man inte får nåt ur händerna är ju ingen poäng. 

Tre steg från redaktionen ligger älven- Torne älv som är så vacker att jag inte kan se mig mätt. 

Mörkret är svårt att hantera. Inte för att jag blir deprimerad utan för att hjärnan tycker att det är natt klockan tre och att dagen är slut klockan fyra, så nu måste jag skynda mig hem! 

Hem är Svefi vandrarhem typ fem minuter från redaktionen, precis bakom stadshuset vid torget. Kanonbra! När jag väl vant mig att vara här istället för hemma. Det är ju alltid en omställning att bli nedsläppt på en helt ny plats. 

Haparandaborna har krossat alla mina fördomar om norrlänningar. De är otroligt trevliga och snälla, glada och sociala. I och för sig pratar ju de flesta med mig och jag med dem, men jag var ju såklart ändå nervös... ;-)

Varför Haparanda och har jag någon koppling hit är det ju såklart många som undrar. 

Svaret på varför frågan är helt enkelt ett galet infall. Jag sökte sommarjobb här trots att ansökningstiden var passerad, saknade utbildning och inte pratar finska eller meänkieli! 

Jag fick nej, men chefredaktören skulle behålla mitt CV, och när det nu blev läge för praktik passade jag på att åka hit. Skillnaden i pris mellan Haparanda och typ Örebro är ju bara kostnaden för flygbiljetten, och om man nu ska åka bort är det ju roligare att åka till ett ställe dit man inte skulle åka annars. 

Min största utmaning är att vara "bunden" till en arbetsplats och att jobba i kontorslandskap. Det funkar inte särskilt bra något av dem. Även om kontorslandskapet är extremt litet så har jag stora svårigheter att skärma av andra människor, fläktljud, och särskilt knattret när kollegorna skriver. Alla ljud gör mig stressad. Kanske är det därför jag jobbar som bäst på sena kvällar och nätter när alla andra sover... inte känna igen sig själv,

Kanske jag ska inrikta mig på att göra bildreportage som jag skriver till, det funkar i alla fall bättre. dessutom gillar jag att vara ute- "där det händer". Jag får nog rikta in mig på frilansjobb så jag kan jobba hemifrån. 

Tittar man på bilder från norra Sverige är det nästan uteslutande sommarbilder i solljus. Jag har varit ute och fotat i många minusgrader, i snöstorm när det är solsken och när det är molnigt, och upptäckt att solljus såklart har sin charm, men det är gråvädret som är grejen. Så galet vackra bilder jag fått i gråljuset här får jag knappast i Stockholm. Särskilt snöstormen, bjöd på galet vackra bilder. 

Jag måste erkänna att jag skolkat lite från praktiken i veckan, för jag har varit så trött och ofokuserad, men det tar jag igen i helgen när jag ska fota integrationsworshop och friidrottstävlingar. 

Friidrottstävlingen blev jag inbjuden att fota i tisdags, och sen dess har min hjärna funderat non-stop på inställningar på kameran, hur jag ska hålla isär människorna, hur jag ens ska kunna fota "rätt" människor och om jag ska använda blixt. Det är skönt med fotograferandet, för nu känner jag verkligen en tillit i att det alltid blir bra bilder. 

Kanske är det därför jag känt mig så sjukt improduktiv. Det är jobbigt att känna att jag borde göra mer, och göra bättre, och känna att jag inte duger. Min handledare tycker tvärtom; att jag gjort många bra saker! Jag kanske har lagt ribban alldeles för högt för mig själv. Hm. Övning är inte min starkaste sida. Jag vill ju gärna kunna allting direkt... 

Jag fick mitt livs första "etta" dvs omslag idag. Det känns så grymt stort!!! Även om det är en liten redaktion så betyder det ju att jag är på rätt spår. Jag fick lite beröm från grafikern att bilderna hade rätt färger också. Det känns grymt bra!!!

Jag har tagit bilden underst. :-)

Jag har såklart otroligt mycket mer att berätta, men lite måste jag ju spara tills imorgon också! :)

Haparanda vinner skönhetstävlingen

Gnistrande vit snö, lagom många minusgrader och solen som kastar guldglittrande ljusstrålar över landskapet och gör det hela magiskt! Jag är i Haparanda, Sveriges östligaste stad längst upp i Bottenviken för att göra praktik på tidningen Haparandabladet. I ett föregående inlägg skrev jag att tidningen utkommer dagligen. Det gör den inte utan den utkommer 2ggr/vecka.

Idag var jag ute och fotade dagens fråga, ni vet såna där frågor som olika människor får svara på i tidningen. Mer om det kan jag berätta i morgon.

Jag kan i alla fall avslöja att jag hade med kameran och passade på att fota medan jag letade intervjupersoner. (Människorna fotade jag med mobilen... )

Landskapet är så sagolikt vackert, människorna glada och väldigt trevliga dessutom är hela staden stressfri! Jag berättar mer i morgon. :-)

Om det är för kallt för att gå ut kan man lätt roa sig inne!

Björkarna kommer ni garanterat få se mer av!

Haparanda centrum

Till vänster i bild ligger Tingsrätten och på gatorna åker man spark.

Torne älv. På andra sidan ligger Finland. Torneå kyrka sticker upp ovanför trätopparna.

Björkar inklädda med rimfrost blir som konstverk

Gångvägen utmed Torne älv

SNÖ är väldigt exotiskt för en Stockholmare nuförtiden

gångvägen utmed Torne älv

En misstagsbild som blev så vacker att jag måste visa den för er!
(påminner inte trädet om någon sån där tjusig peruk som de hade på 1700-talet?)

Haparanda är en pittoresk småstad

Häftiga spår efter snöröjningen

Glitterfasad

På gränsen kiosken bakom Björken 

Kom hit och njut själva! Verkligheten är ändå vackrare än bilderna. ;-)

På gränsen i Haparanda

Äntligen är jag här!

Efter flera månader av förväntningar och funderingar har jag nu äntligen anlänt till Haparanda. Det första jag konstaterade var att det är sjukt svårt att begripa sig på hur jag bäst skulle ta mig hit. Slutligen valde jag att åka med Finnair via Kemi i norra Finland. Därifrån tog jag flygtaxi hit till vandrarhemmet Svefi där jag bor.

Alternativet hade varit att åka till Luleå och sen ta flygtaxi därifrån för bara några hundra. Från Luleå hit till Haparanda tar det ungefär två timmar och då hamnar man vid busstationen. Knappast ett alternativ om man inte har någon som kan köra sista biten. Vill man ha skjuts fram till dörren kostar det ungefär 1700kr från Luleå.

Flygtaxi från Kemi kostar 600kr. Flygbiljetterna kring 3000kr med Finnair från Arlanda. Är man ute i väldigt god tid kan man åka med Norweigan som flyger för bara 550kr, men då ingår i princip inget bagage så det är inget alternativ för mig.

Världens snällaste pappa skjutsade mig och alla mina väskor till Arlanda

Jag ska ju vara borta länge, så givetvis krävs det mycket bagage! Myckeavallt gäller alltså även bagage. ;-)

I den ljusblåa bagen ligger mitt 12kg:s täcke. Det räknas som hjälpmedel och därför får man ta med sig det gratis på flyget. Egentligen ska man meddela flygbolaget innan, men det hade jag missat. Det gick dock bra ändå. Kvinnan i incheckningsdisken ringde ett samtal och sen var det klart.

Den subventionerade flygtaxin från Luleå har tydligen blivit ett stort uppsving för Haparanda taxi. Förhoppningsvis kan det bli min första artikel på praktiken nästa vecka!

Jag är alltså här för att göra praktik på Haparandabladet. Det är Sveriges enda trespråkiga dagstidning! Tyvärr pratar jag varken finska eller tornedalsfinska, men det blir nog bra ändå. Det blir spännande att prata med de duktiga journalisterna som arbetar på flera språk dagligen. Imponerande!

Haparanda kom egentligen till 1809 när Sverige var tvungen att avträda stora arealer med mark till Ryssland efter finska kriget. Jag måste läsa in mig mer på historien nästa vecka så kan jag berätta mer för er om den då. Det är en handelsstad och inte en utpräglad industri eller gruvstad. Det får jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Min största oro kring praktiken har varit av typen:

Tänk om jag inte hittar några nyheter att skriva om?!
Tänk om ingen vill prata med mig!?
Tänk om jag får hjärnstrejk?!

Prestationsångest helt enkelt. Nu när jag är här så känns det inte som att det kommer att bli ett problem! Jag har bara mött vänliga "stressfria" människor och jag tror nog att jag kommer hitta saker att skriva om. Jag är ju trots allt här för att öva mig, se och lära.

Idag har jag varit helt slut! Jag "glömde bort" att jag rest jättelångt och sovit jättelite de senaste nätterna. Jag hade ju tänkt att dra iväg på utflykt! Typiskt mig och typiskt adhd- människa som har dålig koll på energinivån. Hahaha

Jag beklagade mig lite för min kompis som genast påminde mig om att det är fullt normalt att vara svintrött dagen efter en jättelång resa!

Jag gick ut ett varv runt stan sen var jag så slut att jag inte ens orkade ta mig iväg och handla mat! Kanske har kylan ett finger med i spelet också, det krävs mer energi att hålla värmen när det är riktigt kallt. Kylan är härlig tycker jag. Inte så kall så man fryser ihjäl trots bra kläder, men ändå så kall så det biter lite i kinderna och snön ligger kvar på marken.

Matinköp känns så fruktansvärt tråkigt att det finns en överhängande risk att det inte blir av imorgon heller! Det är ju all den där planeringen...  sen måste man åka dit och hem och betala massor av pengar både för maten och taxin. ;-/

Jag MÅSTE verkligen ta mig iväg i morgon, för jag kan omöjligt äta ute hela tiden om jag vill ha några pengar kvar att betala räkningar med apropå pengar!

Knepigast att tackla är mörkret, även om snön lyser upp. Solen går upp vid 9 och ner vid två och vid tre fyra är det riktigt mörkt. Då signalerar ju kroppen att det är dags att gå och lägga sig, men jag kan ju inte gå och lägga mig redan klockan tre...

Idag var himlen alldeles grå och snön vit. Det var så vackert!! Även om det låter tråkigt så är det inte alls samma "grått och trist" som det är i Stockholm. Den här gråa himlen var så mycket vackrare, mer som en Lars Lerin målning.

Imorgon ska jag försöka ta mig ut och fota lite så jag kan bjuda på några fina bilder på himmel och snö. EFTER jag har varit och handlat mat. Det är nog en bra belöning. På återseende alltså! ;-)