Politiken är grejen

Tiden har rusat och jag har inte ens haft tid att skriva om hur det var!  
Jag fick förmånen att följa Mathias Tegnér en hel dag i hans uppdrag som riksdagsledamot.
Eller- jag orkade inte riktigt hela dagen. Jag orkade åtta till fem ungefär.

Mathias Tegnér

Vad är grejen är en återkommande röd tråd på min utbildning. Fånga läsaren redan i ingressen. Vad är grejen med Riksdagen? Med Mathias? 

-Det är du som är Sofia väl? Mathias kände igen mig när vi klev av bussen på väg till 1:a Maj demonstrationen i Fisksätra i våras. Han kände igen mig sedan vår SSU tid. Han var ordförande i Tyresö och jag var ordförande i Nacka. Att bli igenkänd efter tjugo år är en väldigt omvälvande känsla. Vi pratade lite och jag tyckte han verkade trevlig, så jag lade till honom på fb.

 När vi nu skulle skriva ett reportage om en person genom att följa personen en dag på jobbet så frågade jag Mathias om jag fick följa honom. Jag fick snabbt ett ja. 

Jag mötte en oerhört tålmodig, snäll och omtänksam person som försökte svara på alla mina frågor så gott det nu gick. Det var inte någon vanlig intervju så det var tre ord här, fyra där och många tappra försök från oss båda att hinna prata färdigt om det politiska engagemanget som knyter oss samman. 

Riksdagshuset är enormt stort med många vindlande korridorer. Upp i en hiss, ner i en annan. Några snabba ord med en partikollega innan dörrarna går upp och scenen ändras.

–Kom vi ska hitåt. Mathias visar vägen. Han kan huset innan och utan. Jag gav ganska snabbt upp alla försök att hålla koll på vart vi skulle. ;-)

Vi började morgonen på Sveavägen 68 med ett möte om äldrefrågor i samma rum som alla Socialdemokratiska giganter en gång suttit. Det är en mäktig känsla. Det var ett väldigt fint möte och det kändes tydligt att ämnet både engagerar och berör, men att det har varit svårt att ens få upp äldrefrågorna på dagordningen. Min känsla är att detta bara var ett möte av många som ska komma. 

Efter lunch var det EU-nämnd. Vad gör ens en EU-nämnd i Riksdagen?! Det hann jag inte tänka på innan. Det var bara att försöka hänga med i svängarna. Jag hade sån tur att Statsministern skulle vara med på mötet och att det därför var öppet. Ändå mer tur hade jag eftersom han glömde att svara på några frågor från Jonas Sjöstedt för att han lagt sina papper i fel hög. Då fick jag "min bild"! 

Stefan Löfvén

Politiken är mycket formell. Alla gruppledare fick säga sitt, statsministern svarade på frågor och sen var mötet över. 

–Men bestämde de nåt på mötet då? frågade jag Mathias. 

–Mötet beslutade att det fanns meningsskiljaktigheter, men att Regeringen har stöd för sin EU-politik. 

Jag trodde att jag hade koll på politiken, men det är så oerhört mycket att greppa! Fråga, fråga, fråga är grejen. Annars kan man ju aldrig lära sig. 

"Politiker" blir ofta de där borta. En stor massa människor som byts ut lite med jämna mellanrum, och det är "politikerna" som är skyldiga till allt dumt. Jag vill bryta den bilden lite. 

Mathias Tegnér och Lawen Redar byter några ord efter EU-nämndens slut

Just den dagen jag var i Riksdagen var det votering. 349 ledamöter från hela Sverige deltog (tror jag) var där just då för att ta beslut om vilken väg som Sverige ska ta i olika frågor. Alla de olika ledamöterna är som kuggar i ett perfekt väloljat maskineri. Ändå är alla kuggarna lite olika. Vilken väg Sverige väljer beror på vilka människor vi valt att representera oss. 

Även Mathias är en vanlig människa. Det tycker jag känns viktigt att lyfta fram. En ödmjuk person som vill åstadkomma förändring och förbättring av vårt samhälle. Det blir av förklarliga skäl mycket fokus på partiledarna, men varje ledamot har sin roll att fylla och utan dem blir det ingen demokrati.

Votering i Riksdagen

Hur demokratin fungerar eller inte fungerar kan jag ju ägna resten av mitt liv att skriva om för det är så fantastiskt intressant, men i korthet så tycker jag att det är en mäktig känsla att sitta där på läktaren och tänka att alla de där människorna är som folk är mest, och att det är meningen att vi medborgare ska kunna vara med i utformandet av vårt gemensamma samhälle. 

Det måste onekligen vara en stor utmaning att kunna ta till sig den oehörda mängd information som ska bearbetas varje minut, att kunna zooma in och ut hela tiden. Hur blir det om vi tar det här beslutet? Ja eller nej? Avstå? 

Jag gjorde också en personlig reflektion över mitt politiska engagemang när jag satt där på läktaren, om hur det blev då för tjugo år sen. Jag var väldigt "politisk" när jag var ung, men jag blev inte riksdagspolitiker. Efter en dag och över 13000 steg känner jag mig så otroligt nöjd med att få vara med på mina villkor. Jag hade aldrig orkat vara riksdagsledamot. 

Även om jag ibland kan göra blixtsnabba analyser av det jag ser och upplever så behöver jag också mycket tid att bearbeta alla intryck och återhämta mig. Behovet av tid för återhämtning verkar vara större om man har adhd än inte. I vilket fall så har jag nu en sån unik ingång där jag får vara med för att jag är jag, på mina villkor. Med mitt politiska engagemang, med min kamera och mitt skrivande. 

Jag var lite orolig att jag inte skulle kunna vara en bra journalist för att jag är med i partiet, men nu blev det precis tvärtom! Hur häftigt är inte det! 

Politiken är liksom grejen i mitt liv.

Nu är jag på gång igen!

Mitt förra inlägg handlade om demokratins utmaningar i Fittja söder om Stockholm. Jag trodde att jag skulle hinna skriva en artikel om dagen om detta oerhört spännande område. Så blev det inte.

Nyhetsjournalistik är per definition något som har hänt just nu. Tex någon blir nedslagen på en gångbana. Det räcker inte med att många människor går på gångbanan varje dag. Jämför gångbanan med demokratins utmaningar, de pågår varje dag på alla olika platser i samhället. Det är inte en nyhet per definition. Det blir däremot en nyhet om en minister gör ett studiebesök i förorten och pratar om demokratins utmaningar på tex en möte.

Jag fattade inte skillnaden förrän veckan var slut i princip. Besöket på Ersta sög ut all min energi och skapade en sån enorm stress och ångest att jag var helt slut i en hel vecka efteråt. Stressen och ångesten över Ersta blandades ihop med stressen av att hitta något greppbart att skriva om i Fittja. Tyvärr sammanföll stresskaoset med vår mest intensiva vecka sen i september!

Tiden.. tiden.. jag behöver tiiiid. Det är sjukt svårt att hitta snabba nyheter och hinna skriva bra och väl underbyggda artiklar om dessa ämnen på typ en dag. Ändå lyckades vår "redaktion" dvs jag och mina kursare producera åttio artiklar!!! Jag producerade en. Jag känner mig faktiskt väldigt nöjd med det. Det gäller att bromsa stressen och berömma mig själv för det jag har åstadkommit istället för att sänka mig själv genom att tänka på allt jag inte gjorde.

Måndagen ägnade vi åt ett dataprogram som tex Aftonbladet använder för att publicera nyheter på nätet. Jag ägnade ungefär fem timmar åt detta dataprogram och kände framåt eftermiddagen hur jag slutade tänka och bara gjorde. Jag hade bra flyt med andra ord. Fredag morgon skulle jag publicera min artikel och hjärnan var helt tom!

Kasst arbetsminne, stress och sömnbrist är ingen superhit. Kasst arbetsminne är ungefär som att steka i en teflonpanna. Inget fastnar, men det blir heller ingen riktig färg på maten. Det är ingen mening att känna sig korkad, men jag blir blir frustrerad. Frustrerad över att jag ägnat FEM timmar åt något bara för att inse att jag måste börja om från början dagen efter.

Det är samma känsla som att kliva i kvicksand, man kommer liksom aldrig vidare. Det var samma känsla med matten i skolan. När jag hade lyckats räkna ut ett tal med mycket möda och stort besvär och gick vidare till nästa var det som att börja om från början. VARJE GÅNG! Jag blir helt trött i huvudet av att räkna matte. Ändå klarade jag c-kursen i matte på gymnasiet på nåt underligt sätt. (kanske för att jag har en otroligt tålmodig mamma som älskar matte som kunde hjälpa mig.)

 Nu har jag insett att jag ska be om hjälp när jag kör fast och våga stanna kvar utan att känna mig dum. (Jag har superbra kursare som hjälper och aldrig stjälper!) Det är bättre att stanna i situationen än att fly ut ur den som jag gjort tidigare. Att fly ut ur den leder bara ner i ett svart hål av självförakt och dålig självkänsla. Värdelöst!

– Hej jag har en extremt stresskänslig teflonhjärna som hör ungefär det den vill höra när du ger instruktioner. Det skulle kunna vara en öppningsreplik.

Tålamod, bra instruktioner och humor så går det mesta att lösa.

Hm tillbaka till Fittja. Jag måste återvända dit, men med bättre ingångar. Jag tycker det är vansinnigt svårt att åka ut till en plats och "producera nyheter", vilket oroar mig lite inför praktiken. Jag tror dock att det löser sig med lite planering.

Jag håller helt klart på att hitta min form för mitt framtida yrke. Det är såklart en stor utmaning att både hitta ett nytt yrke och en nisch i det nya yrket samtidigt. Det är nog lite som att trycka på snabbspolning. Vem blir inte lite stressad av att maxa sin kapacitet och toppa sin form samtidigt. ;-)

Nu har vi börjat en ny kurs och vi ska skriva något slags personreportage. Jag känner mig på topp! Jag ska få följa med en riksdagsledamot/tjänstgörande statsråd: Mathias Tegnér från Tyresö. Såååååå häftigt!!! Rakt in i demokratins och politikens hjärta. (Jag har faktiskt gjort praktik i Riksdagen när jag var nitton. Det var utmattande men väldigt intressant och spännande.)

Äntligen börjar jag komma tillbaka till mitt liv så som det skulle vara. Roligt, jobbigt, utmanande, spännande och utvecklande!

Språk och delaktighet i mångkulturens Fittja

Det här inlägget ska handla om språk, kommunikation, delaktighet och demokrati. Jag skriver det högst upp här så blir det lättare att hålla ihop mitt inlägg.

Såhär är det: Jag pluggar journalistik på Södertörns Högskola. Nästa vecka ska vi producera material för vår webbtidning Nytt i Flempan. Länk hittar ni här: http://nyttiflempan.sh.se/botkyrkanu/. Min grupp ska skriva om Fittja, en del av Botkyrka kommun söder om Stockholm. Tyvärr är Fittja mest känt för allt negativt, som det lätt blir med mer utsatta områden.

Själv har jag mest bilden av höghusen man ser från motorvägen som går förbi Fittja och sen ringlar sig vidare ner mot Södertälje och vidare ut i landet. Jag kör förbi där i princip varje år när jag åker till landet i Hällefors med min kompis. När vi kommer hem från landet vet man att man snart är hemma. Botkyrka kommun är i mitt huvud mest förknippat med hög kommunalskatt, Socialdemokratiskt styre och mycket sociala problem.

När jag började min research om området funderade jag på vad jag skulle vilja skriva om för att hitta ingångar och uppslag till artiklar. Jag landade i språk och delaktighet. Språk och kommunikation hör ihop med demokrati och delaktighet.

Jag inriktade min utbildning på Lärarhögskolan på flerspråkighet, mångkultur och språkdidaktik (hur man lär sig språk, och demokratifrågor kommer ju naturligt genom mitt politiska engagemang.

När jag googlade Fittja hittade jag Serkan Köse som nu tjänstgör istället för Magdalena Andersson som statsråd. Hur häftigt som helst. Tänk om jag kan få intervjua honom om demokrati och delaktighet utifrån språkperspektivet. Om det inte går den här veckan så kan det bli ett mål längre fram. :-)

Fittjaskolan arbetar väldigt mycket med läsförståelse enligt en modell som utarbetats av en forskare vid namn Barbro Westlund. Hon forskar i språkdidaktik dvs hur man lär sig språk på Stockholms Universitet (åååååååå vad spännande!!!) Här är länk till en artikel om henne i Skolvärlden. Hon betonar vikten av att träna läsförståelse i alla ämnen och inte bara svenska för att eleverna ska få ett bättre och djupare språk.

Språket är centralt för att göra sig förstådd vilket såklart även ledde mig in på adhd spåret. När jag gjorde min utredning i våras testade psykologen ordförståelse och arbetsminne och såg då tydligt att min ordförståelse låg "signifikant över det normala" medan arbetsminnet låg "signifikant under det normala" ingen surprise men bra att veta.

Ändå blir det väldigt mycket missförstånd och konflikter för att jag inte kan formulera mina behov, känslor och tankar i ord. Enbart mina erfarenheter av Arbetsförmedlingen, A-kassan, kontakter med facket för att inte ens nämna ordet Försäkringskassan får mig att undra hur människor med rötterna i mångkulturella områden med många språk kan vara delaktiga i det Svenska samhället. Har de ens en chans?

En vecka räcker nog inte för att verkligen tränga in i den frågan, men jag hinner i alla fall skrapa lite på ytan! Det ska bli otroligt spännande och förhoppningsvis utvecklande vecka. Det gäller bara att hitta vinklar som gör att artiklarna får ett allmänintresse och blir hanterbara.

Vi syns på Nytt i Flempan. ;-)

Uppföljning av viktoperation

Nu har det gått drygt ett år sen jag gjorde min viktoperation och idag var det dags för uppföljning med dietist. Mina möten med vården har ju varit rena kriget det senaste året som ni vet. Jag har verkligen kämpat med att förstå hur jag ska göra för att det ska bli bra, men jag har ingen bra lösning mer än att hålla mig därifrån helt enkelt.

Jag har haft ångest över det här besöket i flera månader. Oron över att igen bli granskad och bedömd utifrån en mall som jag inte passar in i känns så fruktansvärt jobbig att jag övervägde att strunta i besöket, men jag är ju en väldigt plikttrogen skötsam människa så jag gick dit.

Dietisten var faktiskt väldigt rar. Inkännande, empatisk, utan pekpinnar och tyckanden, och utan påförande av skuld och skam. Det var så otroligt skönt att kunna prata med henne på ett sätt som gjorde att min ångest iallafall inte ökade.

Ändå är ju själva grundproblemet kvar. Jag går inte ner i vikt. Jag går snarare upp i vikt. Det som var min sista utväg, mitt sista hopp, mitt sista halmstrå; misslyckades. Det känns så oerhört hårt att konfronteras med det.

Dietisten önskade att jag skulle hålla mer rutiner i min tillvaro och äta på mer regelbundna tider. Då kanske vikten börjar gå neråt. Jag skulle inte räkna kalorier eller gå på någon särskild diet. Om jag bara äter regelbundet så kommer allt ordna sig.

Jag har provat allt nu. Det kanske är bättre att acceptera att det aldrig kommer att ordna sig än att hela tiden leva på hoppet om att snart, snart kommer det att hända. Det där avgörande ögonblicket när allt bara faller på plats kommer inte att hända. Det verkar mer vara ett långdraget hårt arbete för att allt ska fungera.

Det känns ganska utopiskt just nu att jag plötsligt kommer att klara av och ha lust att leva mitt liv i någon slag åtta till fem variant. Jag får faktist lite stresspåslag bara av att tänka att det måste vara så. Det passar inte mig helt enkelt och är det det som krävs för att jag ska bli smal så får jag acceptera att jag aldrig kommer att bli smal.

Hon frågade mig om ätstörningar, nja vet inte riktigt. Försäkringskassans utredning kom fram till tendenser till hetsätning, men annars har väl ingen gjort någon vidare utredning. Vilket känns lite märkligt med tanke på att operation är ett stort ingrepp både fysiskt och i en människas liv.

– Den här operationen är ju ingen behandling av ätstörningar och du verkade väldigt klarsynt och insiktsfull inför operationen.

Nja. Rent teoretiskt var jag nog införstådd med att det skulle krävas förändringar men jag var inte alls förberedd på att jag skulle reagera som jag gjorde. Jag får nog lov att säga att det är ett dilemma. Jag vet ju hur jag ska göra. Jag kan tala om för andra människor hur de ska göra, men jag har väldigt svårt att omvandla kunskapen till konkreta handlingar i mitt eget liv. (Det får bli ett eget inlägg om det)

– Om jag frågar dig: ångrar du operationen?
– Både ja och nej. Får jag ordning på min hälsa och vikt så är det väl bra, det var ju det som operationen syftade till men så som utfallet har blivit hittills har det inte varit värt det.

– Har du fått några problem efter operationen (som har krävt någon ny operation)?

Som man frågar får man svar. Jag kan inte förstå att ingen har kopplat ihop utmattningen och den svåra stressen i våras energibrist i hjärnan pga att jag åt så lite. Hjärnan kräver mycket energi, det märks tydligt att jag blir mer hungrig när jag är på Högskolan.

Nu har jag i alla fall provat allt som går för att få ordning på min vikt och min hälsa. Jag har till och med provat glutenfritt! Det var riktigt dåligt. Glutenfritt knäckebröd är galet gott, men det är som att äta rent socker. Det är för lite fibrer i brödet för att det ska ge någon längre mättnad. Jag åt nog nästan ett paket om dagen. Ingen hälsodiet precis.

Min klipp och klistra teori i vården från i våras tycker jag faktiskt har stärkts efter idag. Jag kan omöjligt vara den enda som inte uppnått önskat resultat, och jag kan inte riktigt förstå att man opererar människor så "lättvindigt". Jag tror bara inte att det inte framgår av statistiken hur många procent som inte nått målet. Nåja, det får bli en senare projekt att gräva lite mer på djupet i ämnet "viktoperationer".

– Jag tror du måste komma bort från vården.

Det var min kloka granne som sade det i somras. Såklart har hon rätt. Jag måste fokusera på det roliga i livet. Mina studier och förhoppningsvis ett nytt jobb så småningom. Även om inte vikten går ner så har jag i alla fall ett roligt liv. Går vikten ner så har jag både ett roligt liv och en bättre kropp...

Sammantaget blev iallafall besöket mycket bättre än väntat. Hon var snäll och inkännande som jag skrev i början. Det betyder mycket bara det. Vikten kan hon inte fixa men jag fick ett nytt papper med kostrekommendationer som jag kan titta på för att försöka vända vikttrenden igen.

Jag får ta tag i det imorgon eller så.