Midsommarblomster och Humlor!

Avgränsning är ju inte mitt starkaste kort och nu när jag fotat så otroligt många vackra bilder måste jag visa upp dem så att fler än jag kan få njuta av dem också.

Jag älskar min kamera och att fotografera som ni ju vet. Ser ni någon som kravlar runt på marken eller rent av ligger ner i nån buske med en stor kamera i handen så är det säkert jag som är ute och fotar blommor... När jag gick ut för att fota de här bilderna började jag på gräsmattan utanför mitt hus. En granne kom förbi och stirrade på mig- Vad håller du på med?! Kändes det som att hon ville säga. ;-0
Det har ju hänt mer än en gång att jag kommit hem med gräsfläckar på byxorna, leriga knän på mina nytvättade jeans, eller fullt med löv och boss i håret... Jag tänkte ju inte på att kläderna var nyinköpta, eller att byxorna var nytvättade när jag kastade mig ner i det leriga diket tidigt på våren för att fota Blåsipporna underifrån för att få ett snyggt motljus...

 När jag fotograferar är det som att allting annat upphör att existera och att det blir ett stort lugn på insidan. Eller alltså frustrationen över att jag inte hann med att fånga Humlan innan den stack iväg, eller att jag hade fel objektiv för ändamålet, eller hade för lång tid, eller för stor bländare finns ju såklart alltid närvarande, men det är ju också det som gör att jag aldrig tröttnar. Det finns ALLTID något nytt som väntar på att bli avbildat, eller nya omständigheter som gör att jag som fotograf alltid måste tänka om och tänka nytt. Varje motiv kräver nåt extra från mig och av mig för att komma till sin fulla rätt. Hur avbildar man ett hav av Midsommarblomster på bild tex?

Den riktig kluriga frågan landar tillslut i frågan
-Vad vill jag berätta?
Det är riktigt klurigt när man sitter med 400 bilder på Midsommarblomster som JAG tycker är supervackra!!!
En riktigt bra bild för mig är när...
Ja vad är en riktigt bra bild?

Jag tror att nyfikenhet, känsla, ljus, komposition och vilsamt för ögat är viktiga komponenter i en bra bild.
Det finns alltid mer att lära sig. Man kan alltid bli bättre. Det är det som sporrar mig. Det är det som gör att jag aldrig tröttnar. Fotografi och annan kreativ verksamhet blir aldrig förutsägbar, men det finns ändå en viss förutsägbarhet...

Lika fort som jag tappar koncentrationen om något är ointressant, lika länge kan jag bibehålla min uppmärksamhet och koncentration om jag fotograferar. Hyperfokus är tydligen speciellt utmärkande för människor med adhd och det finns nog också en koppling mellan hyperfokus och flow. Flow är precis känslan när allt bara flyter. När man tagit bilderna som man inte trodde att man skulle kunna ta för att man redan tagit "den perfekta bilden". Frustrationen när det inte går som man vill är lika knäckande som endorfinkicken är när man lyckas. Det verkar ju som att jag hela tiden pendlar mellan dessa två ytterligheter. På eller av. Eufori eller depression (Dysfori)...

Add problematiken gör allting så mycket mer intensivt och eftersom motsatserna är förutsättningen så skulle jag inte vilja vara utan min add hjärna i mitt "fotograferingsläge"!

J igår när jag fotade de otroligt vackra bilderna på Midsommarblomstren... Eufori-