Hur går det med vikten?

Nu känns det som att det är läge för ett uppdatering om hur det går med vikten. Det har gått drygt 6månader efter op och jag börjar äntligen känna att jag återhämtat mig från min psykiska krasch som kom efter op. 

Jag har förstått i efterhand att en operation är en oerhörd stress för kroppen. Jag var sjukskriven för stress och utmattning redan innan op. Nu kapades också energiintaget med 3/4delar över en natt! Hjärnan orkade inte hålla emot och allt skit som hänt kom plötsligt upp. Allt på en gång som jag fick bearbeta hemma ensam. 

Jag hade precis haft den absolut värsta sommaren i mitt liv och bråkade som sjutton med min chef. F-kassan hade dragit in min sjukpenning den 27:e aug och jag hade anmält mig på AF, trots att jag ju faktiskt hade en anställning! Jag anmälde mig där för att skydda min sjukpenninggrundande inkomst. 

Min arbetsgivare hade lyckats klämma fram 6månaders avgångsvederlag (samma tid som de hade behövt betala om de sade upp mig I enlighet med kollektivavtalet så det var inget märkvärdigt utan de försökte kringgå kollektivavtalet genom att erbjuda mig ett skambud på 4månader)

Jag tog "semester" i september bara för att jag skulle skulle slippa gå tillbaka till min arbetsgivare och två av de veckorna ägnade jag åt förberedelserna för  operationen. Jag drack Modifast i 2v för att gå ner i vikt och minska leverns storlek. Det var en pärs kan jag säga. Usch! Det var bara att härda ut. 

Stressen var därför påtaglig redan innan op. Det är inte lämpligt att göra en sån här op om man inte är stabil psykiskt. Det står tom i riktlinjerna som tagits fram av Socialstyreslen. Efter op blev jag sjukskriven 5v utan problem med FK. 

Det var när jag behövde bli sjukskriven igen som F-kassan sade nej. Det hade inte tillkommit nåt nytt. Absurt anser jag! Så istället för att återhämta mig från en psykisk krasch så var jag tvungen att bråka med Försäkringskassan om pengar för att betala för mitt uppehälle. Jamen de 6månaderna då? Ja det var ju en väldig tur att jag fått 6månaders lön att leva på, för annars hade jag varit tvungen att sälja min lägenhet och flytta in hos någon som inneboende. 

(Jag vet att jag inte är ensam om att hamna i den här situationen och jag vet att det är många som har förlorat allt de en gång hade pga att de får nej från F-kassan så jag skriver den här texten för att påvisa hur absurt sjuk situationen är!)

Är det rimligt att alla människor först uttömmer alla sina tillgångar innan man söker sjukpenning för att man är sjuk? 

Okej. tillbaka till operationen. 

Nu när livet stabiliserat sig lite så är jag ändå nöjd att jag gjort op. Alternativet att avstå fanns inte eftersom kroppen tar mycket stryk av att vara så tjock som jag var. 

När jag hade bestämt mig för att göra op så började jag träna medvetet på att titta på min kropp och träna på att se vackra drag på min kropp. Min kompis fick fota mig så att jag kunde se hur jag ser ut och träna mig på att tycka om min kropp och jag tycker att det gjorde skillnad faktiskt. Operationen gör ingen skillnad rent psykiskt och det är lätt att hamna tillbaka i nåt slags självförakt. Det finns ett utbrett förakt av tjocka människor i vårt samhälle, vilket verkligen är sorgligt. Även tjocka människor har ju ett behov av att kunna känna igen sig i det vi ser omkring dem. 

Min fd chef hade gjort sitt absolut yttersta för att sänka mig genom att på alla sätt hon kunde komma på kränka mig och motarbeta mig. 

Kommentarer som

-Du måste gå ner i vikt annars blir du sjuk. Diabetes tex, jag tyckte du luktade lite aceton. Vi har mycket erfarenhet av diabetes här i enheten eller hur E (dåvarande biträdande chefen)

Du måste motionera mer. Ut och gå på rasten. Du får gå fram och tillbaka till Gullmarsplan. 

Du har ju så ont i fötterna så du inte kan springa efter barnen! 

(på just den kommentaren tror jag att jag svarade att jag föredrog att prata med barnen istället för att springa efter dem.)

-Du är ju ingen bebis du kan ju äta vanlig mat! och Du kan äta på rasten, du kan ta en kvart extra. Blev svaret när jag försökte få tillåtelse att äta egen mat med barnen vid lunchen. 

Hon klämde också in ett "-Du är glupsk!" vid nåt av mötena. 

Trots intyg på att jag var inskriven på Överviktscentrum på Karolinska sjukhuset och att jag förväntades jobba med kosthållningen var det totalt stopp. Inte ens efter att jag varit på första infoträffen inför op ändrade hon sitt attityd. 

Det är jätteviktigt att ha backup av vänner och arbetsgivare när man gör den här typen av op. Det står uttryckligen i info materialet från sjukhuset. Mina vänner och min familj har ju stöttat mig rakt av utan undantag vilket har känts så fantastiskt!

Jag hade aldrig kunnat jobba kvar där jag jobbade efter viktop. Nu får jag söka en bättre arbetsplats och ett bättre liv istället. 

Operationen har gjort stor skillnad på min vikt. Vikten är sällan konstant, men när jag var som tjockast vägde jag 114kg och nu väger jag 86kg så det är stor skillnad. Jag har nog bara gått ner typ 10kg sen op dock. Det är lätt att fokusera sig på det konkreta mätbara även i den här situationen. Dvs hur många kilon jag gått ner och hur jag mår rent fysiskt. Alla organ i kroppen tar stryk av fetma och det var ett starkt skäl till att jag gjorde op. Glädjande nog har mina levervärden blivit mycket bättre nu. Jag brottas dock ff med svamp! Fruktansvärt jobbigt, men nu får jag behandling så jag hoppas att det går över nu.

Jag är faktiskt förvånad själv över att det är det minsta jag tänker på. 

Jag måste så fruktansvärt dåligt i vintras att det bara var fokus på att överleva dagen. Jag var hos nån dietist då som frågade mig vad jag hade för mål (antal kg på vågen). Jag kände bara att målet måste vara att komma tillbaka på banan och kunna börja jobba igen. Hon hade ingen kunskap om add och inte om viktopererade så jag kände inte att det var lönt att fortsätta gå dit. 

Jag ses nog som en krävande patient av vården. Jag påtalade för den här dietisten att det blir väldigt mycket yoghurt och mackor om man ska äta 4 mellanmål plus frukost och man ju givetvis får näringsbrist med en sån kosthållning. Det hade hon inte tänkt på och då kände jag att det inte var så mycket mer mening att gå dit. Man MÅSTE tänka på helheten och inte bara agera utifrån ett papper som någon har bestämt. Motivation är superviktigt för mig. Varför man ska göra saker är jätteviktigt. 

Snart träffa en annan dietist, och då hoppas jag att jag kan gå ner ytterligare med hennes hjälp. 

Ett "problem" är att jag inte orkar upprätthålla någon motivation för att fortsätta kontakterna med vården överlag. Jag vill liksom bara gå tillbaka till ett normalt liv och ha ett för mig passande och bra jobb så att jag kan fokusera mig på roliga saker istället för att prata om alla problem med en miljon olika människor på olika ställen i vården. 

Jag tycker ff att det är svårt att veta vad man ska äta och hur mycket så det är egentligen ingen skillnad sen innan. Jag gillar ff samma saker som innan, fast intresset för snabbmat har minskat kraftigt. Det ger inte samma tillfredsställelse att äta snabbmat nu som innan. Dessutom har jag blivit mer känslig för gluten och då har jag skippat snabbmat helt. Glutenfri pizza är ingen höjdare! om man inte gör egen. 

Just nu känns det som att jag äter väldigt många knäckemackor, glutenfritt knäckebröd med ost är vansinnigt gott! Enligt rekommendationerna ska man äta 5dl mejeriprodukter/dag. Jag är inget jättefan av att dricka mjölk och jag är inte särskilt förtjust i yoghurt särskilt inte om det inte finns några goda flingor till. Jag har inte hittat några frukostflingor som är glutenfria än så yoghurt går bort just nu. Har ni någonsin reflekterat över att att frukostflingor innehåller så vansinnigt mycket socker? Socker sirap och spannmål. Tom Cornflakes innehåller nåt spannmål. Jag försökte köpa musli från systrarna Voltaire med hasselnötter, men det var kornmalt i så det gick inte. Magen blev alldeles uppblåst. Jag ska pröva igen vid tillfälle och se om det kanske var en engångsföreteelse. 

Det är jobbig att hela tiden måsta tänka på att ha med sig mat överallt, även om jag börjar få rutin på det med. Jag måste äta varannan timme och max ett mellanmål får vara frukt. Nedbrytningen av maten går mycket bättre nu. Jag kan äta i princip allting, men jag borde vara noggrannare med att tugga... En måltid ska egentligen ta 30min, men det är ytterst sällan som jag äter så länge, och det verkar ju gå rätt bra ändå. 

Att kunna köpa köpa kläder på "normalavdelningen" och slippa vara hänvisad till "slafsiga syntettält för överpriser avdelningen" är såklart en njutning. Eftersom jag inte har något jobb för tillfället så är det ju kärvt med ekonomin dock. Jag köpte nya festkläder i våras och köpte ny vårgarderob, lyckligtvis hade jag kvar en supersnygg sommarjacka som var för liten förra året och som passar nu. Så fort jag börjar jobba och får lön kan jag ju köpa mer nya snygga kläder!

Jag var hos en sjukgymnast häromdagen som sade att jag svankade mycket. Det slog mig just att det är ett problem hos just överviktsopererade eftersom muskulaturen i buken har blivit uttänjd pga allt fett. Om det är så för mig eller inte vet jag ju inte, men det verkar ju inte helt otroligt. 

Överviktsopererade får ofta problem med mycket lös hud. Det enda problemet för mig är huden på magen. Den var förstörd redan innan pga att jag opererade bort ett myom ur livmodern för 10år sen som vägde 4,5kg. Jag tror att man kan få göra en bukplastik genom landstinget så det borde lösa sig på sikt. 

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är en bristande överblick i vården som helt klart drabbar mig som patient. Uppföljningen efter op är obefintlig och är man både överviktsopererad och har något annat problem så får de panik redan i telefonen. Bristande kunskaper hos dietisterna på vc i den mån att det ens finns någon sådan är inte helt lyckad. 

Kunskaperna om de psykologiska faktorerna bakom fetma verkar inte vara så stora och därmed är den sortens rehab också obefintlig. Det enda man vet är att överviktsopererade sällan går upp igen, och det känns ju bra.

Alla prover och utredningar kostar för mycket pengar så det undviker man så långt det överhuvudtaget är möjligt. 

Uppföljningen på opererande sjukhus sker efter 6v med dietist, de mäter och väger och frågar lite allmänt hur det går och efter 1år med blodprover. Tiden däremellan får man klara själv eller söka hjälp av vc- som får panik bara av att höra ordet övervikstopererad. 

Jag tycker ändå att jag är på väg tillbaka och har en stark tro på att jag kan få ordning på min hälsa såsmångingom. Både fysiskt och psykiskt. 

Vi får se hur det går med allting. :-)