Kära Tante...

Plötsligt har jag klivit in i två andra människors liv. Det är kanske inte så ovanligt om det inte vore för att jag inte hade en aning om vilka människorna var förrän igår! 

Hösten 2010 började jag på GFU på Folkuniversitet i Stockholm, som var en fotoutbildning på halvtid ett år. Första "läxan" var att ta med oss några svartvita bilder vi tyckte om. Efter dagens lektion promenerade jag Drottninggatan ner från Odenplan förbi T-centralen och ner mot Gamla Stan. Solen sken och jag kände mig lite "hög", kanske av känslan att äntligen vara i rätt sammanhang... Kanske av spänningen den nya kursen skulle innebära...

Vart hittar man svartvita bilder?? 

Jag köpte några snygga svartvita bilder någonstans på vägen. Phu läxan var "säkrad"...

Jag promenerade ner längs någon gränd och dök in i en antik affär. Jag tittade lite och börja bläddra bland bilderna. Det fanns en hel låda med gamla vykort. 

Jag fastnade för det här kortet, det var nåt särskilt, nåt som stod ut från mängden med det här kortet... Förnuftet i mig försökte nyansera beslutet och sade att jag borde hitta fler bilder som kunde vara speciella. Jag hittade ett till som jag köpte, men det är det här kortet som har funnits i mitt huvud i 6år i väntan på att jag skulle "göra" nåt med det... 

Vem var människan på bilden? Varför använde hon ett sånt högtravande språk? Vart ligger Warren Height? 

Texen lyder:

Tack snälla Tante för brefvet som var så roligt att få.

Här ser Tante en bit av vårt hus.

I slutet af juli reser jag hem Till Sverige.

Många hälsningar från Tantes Tillgifna 

Charlotte

Kortet är adresserat till:

Högvälborna

Friherrinnan 

J. Åkerhielm

f. Bonde

Ökna Säteri

Valla 

Sweden

Jag älskar att Googla saker. Jag har en obändig nyfikenhet och när jag väl fått upp ett spår som är så pass intressant som detta går det ju inte bara att släppa det! Mitt nya yrke är journalist- en grävande journalist. (Jag vet inte om det finns- ickegrävande journalister, men det hör inte hit.) 

Steg ett. Googla J Åkerhielm född Bonde. Hon hette Ingeborg Wilhelmina Åkerhielm. Jag hade till och med sån tur att jag kunde hitta henne på MyHeritage! och ändå mer tur för att jag kunde organisera in henne i mitt släktträd. Avlägset och långt tillbaka, men det är inte så viktigt för mig. Det som är spännande är att hon har varit ägare till godset Ökna i Katrineholms socken. Den äldsta kända ägaren av det godset blev stamfar till den adliga ätten Lillie som är en rakt nedstigande anfader till mig!

Nu finns det ju inte särskilt mycket "adlighet" kvar i varken mig eller samhället med onekligen väcker hon väldigt många frågor hos mig som naturligtvis relaterar till mitt eget liv. Synen på kvinnan tex har ju förändrat väldigt mycket över de över hundra år som passerat. Synen på kvinnan och "kvinnohistoria" är ju ett väldigt spännande ämne som jag har tänkt mycket på och vill fördjupa mig i framöver. Kanske det tom blir en bok såsmåningom... 

Vem var kortets avsändare då? Charlotte och Warren Height var de enda ledtrådarna. Jag trodde först att Warren Height låg i USA, men med lite mer noggrann efterforskning och efter att jag tittat lite mer noggrant på kortet så kom jag fram till att hon bodde i England. 

Kvinnan som skickade kortet hette Charlotte Alexandra och var barn till Kaptenen Ernst Carl Gustav Alexander von Post som var arrendator på Djulö Säteri som jag förstår det av kyrkboken. 

Charlotte gifte sig sen med Alfred David Stuart som var börsmäklare den 5:e feb 1913. Samma år som kortet är stämplat. Först i Reading i England och sen i Valla i Sverige. Kanske är det hon på bilden. Det var var vanligt att man skickade visitkort på den tiden.

Åkte hon hem? 

Hur kände de varandra? 

Varför står det retur: Professor Hedin Medevi brunn? 

Vet ni det? Mejla mig gärna. Jag är oerhört nyfiken på att veta mer om dessa två kvinnor. Kanske kan jag skriva mer om deras historia framöver. Vi får se. Håll utkik här. :-)

Journalist... javisst! 

"Med lust och hägring stor!"

Midsommarblomster 

Det är Midsommarafton 2016, och jag sitter här i min kompis kök och funderar lite på livet, världen och "altet". Det är märkligt hur man kan ha så många bra inlägg i huvudet, men så fort jag ska sätta mig ner vid datorn är det precis som att det försvinner.

Skrivkramp kanske, vad vet jag. 

Hur som helst så slog det mig häromdagen hur svårt det är att uttrycka sig i skrift på ett sätt så att det går fram till er som läser. Det var nån slags insikt om att det krävs mycket övning för att bli bra, precis på samma sätt som med fotograferandet. 

Rubriken till det här inlägget kommer från min stora systerdotter. Denna underbara lilla människa som nu slutar förskolan för att börja förskoleklassen. Jag var inbjuden till hennes sommarfest/avslutning på förskolan. Alla barnen sjöng så fint på sommarfesten och självfallet så sjöng Ellen finast av alla. (Man får säga så om man är moster. Man SKA säga så om man är moster. ;-))

Psalmen heter "Den blomstertid nu kommer" och är ju en klassiker på alla Svenska skolavslutningar. Jag tycker den är så vacker. Versen lyder ju egentligen "med lust och FÄGring stor". Inte så lätt att veta om man bara är 5,5år, så barnen tog i och sjöng " Med lust och HÄGring stor istället för FÄGRing. 

Språk är klurigt, nyanser är svårt och att formulera sig så att människor förstår är väldigt

svårt mellan varven, men det är också det som gör det så roligt!! När jag jobbade med barnen så försökte jag förklara för barnen vad orden i dessa gamla psalmer betyder, i den mån jag visste. 

Vad betyder fägring och vad betyder de skola oss påminna om Guds godhets rikedom... 

Vi går ju inte i kyrkan i samma omfattning som för flera hundra år sen när psalmen skrevs, och även om psalmen är omarbetad flera gånger sen den skrevs så hänger det gammalmodiga språket kvar. (Vilket är en spännande sak att tänka på men som jag inte kan utveckla i det här inlägget. ;-))

Språk och kommunikation hänger ihop, och nu blir det snart mitt nya yrke. Kommunikationen alltså. 

Jag sökte en journalistutbildning för akademiker i våras, på Södertörns Högskola och häromdagen fick jag veta att jag kommit in! Jag gissar på att ungefär hälften av de som skrev provet blev antagna. Jag är en av dem. Dessutom kom jag på plats 16 av 25... Jag kom in med breeeed marginal!!
Känslan... går knappt att beskriva... Lycka... Stolthet... 

Nu måste jag öva, öva, öva på att skriva och kanske bildsätta mina texter, och tvärtom. Jag har börjat använda mina mobilbilder som inspiration till kortare berättelser på Instagram; några få meningar som liksom fångar ett sammanhang. Det går så förvånansvärt lätt... men ändå en utmaning att verkligen återspegla det fångade ögonblicket och uttrycket i bilden i texten. Ni som vill följa mig kan söka på @stockholmsmyran. 

När jag stod och tittade på alla barnen och deras fantastiskt duktiga pedagoger så tänkte jag självfallet på alla år som jag övat luciasånger med barnen, och känner ju ändå en viss kluvenhet inför att nu byta yrke helt. Jag kommer att sakna barnen, men jag kommer inte att sakna att behöva känna mig misslyckad för att jag inte klarar av mitt jobb. 

När vi gjorde klart utredningen så blev det så tydligt att min hjärna inte kan vissa saker. Arbetsminnet är den funktionen som gör att vi kommer ihåg saker och bearbeta saker under en kortare period, och den delen är nedsatt om man har adhd/add. Jag har jättesvårt med den "visospatiala" delen av mitt arbetsminne. Det är delen som som ska visualisera en process typ planeringsförmågan och även lokalsinnet. Tex hur man ska planera sin körning för att nå från en punkt till en annan på bästa sätt eller att hitta rätt utgång i tunnelbanan beroende på vart man ska. 

Jag har i så många år känt att det är något som felar. Jag ser alla barn och jag ser deras behov, men jag har extremt svårt att omsätta min kunskap i praktisk handling. Dvs att planera aktiviteter så att barnen får "de utmaningar och den stimulans de har rätt till" som det så fint är skrivet i verksamhetsplanen. 

Nu vet jag äntligen varför. Det är en enorm lättnad ska ni veta! Nu kan jag äntligen lägga alla misslyckanden bakom mig och känna att jag släpper förskolläraryrket. Nu ska jag ägna mig åt det jag tycker är roligt och är bra på istället. 

Språk och kommunikation är ju en central beröringspunkt mellan mig och barnen och det är också en central punkt för människor med adhd och alla människor som någonsin möter en människa med adhd eller annan människa överhuvudtaget. 

Jag har en stark känsla av att jag kommer att ha mycket användning av mina erfarenheter som pedagog även i mitt yrke som journalist, och kärleken till barnen släpper jag inte. Jag byter bara arena. Nu gäller det att öva på kommunikationen och fortsätta att försöka trassla ut alla trådar om framtiden i huvudet! 

.  

Låtsas som det regnar!

Rubriken på det här inlägget är ju ett uttryck, som jag tolkar som en slags "om man ignorerar något så kan man intala sig att det aldrig har hänt". Ett annat sätt att tolka samma uttryck är att man mörkar. Om man blånekar och lägger locket på så hoppas man att skandalen blåser förbi och man kan fortsätta som vanligt.

Möjligen skulle detta resonemang kunna appliceras på Enskede-Årsta- Vantörs stadsdelsförvaltnings agerande i mitt ärende. Jag kan ju inte se in i deras hjärnor så jag kan bara göra antaganden utifrån deras agerande mot mig.

Ni vet ju mycket om det som har hänt, men jag måste fortsätta att skriva om detta mer för att det har påverkat mig så oerhört mycket. Jag började jobba för den chef den här konflikten rör i september 2012. Redan efter några veckor blev vi osams om lönen och jag vägrade godta hennes lönedumpning. Jag skrev alltså aldrig på anställningsbeviset.

Jag vädrade min åsikt på fb- mindre smart och en kollega ansåg att det var en bra sak att informera min chef om det. Vi hade ett möte om det, min chef, den dåvarande biträdande chefen och jag. Jag meddelade min åsikt om att de kollar vad jag skriver på fb. Varpå min chef meddelade att det inte var de själva som kollade sina anställdas förehavanden på nätet utan i det här fallet var det en kollega i min enhet som delat med sig av informationen.

Intressant nog så frågade hon om en annan person också skrivit på inlägget. Alltså har kollegan bara kopierat ner inlägg som jag skrivit. Min fd chef drog på sitt mest dramatiska jag och tryckte på hur kränkt hon känt sig när jag skrivit detta inlägg. Hon vände sig instinktivt mot datorn på skrivbordet och sade att hon lätt kunde kolla om den andra personen också skrivit på inlägget.

Jag jobbade på en väldigt liten förskola och hade precis börjat jobba där. Alltså kände jag ingen i enheten. Förövrigt så tänker jag att man måste ha något slags motiv för att göra en sån handling som personen gjorde. I det här avseendet så är min egen analys/tolkning att personen som kopierade ner inläggen gjorde det för att sänka mig och höja sig själv.

Vid den här tidpunkten var bara två av mina dåvarande kollegor på samma förskola med på fb och när jag tillslut blockade de 2 personer som jobbade på avdelningen bredvid mig och som var med på fb upphörde informationsflödet till min fd chef och det blev relativt lugnt ett tag för mig..

Sammanlagt fyra inlägg under en period på 2 månader kopierades ner och skickades till min chef. Tänk att jag var så pass intressant för min kollega att hon orkade bevaka min fb i 2månader och 1v, att hon lade så mycket energi på att bedöma om statusen var tillräckligt "allvarlig" för att väcka den typen av reaktion som hon ville framkalla och att faktiskt kopiera ner det och skicka det till min fd chef!

Tänk sen vad mycket energi min fd chef har lagt på att läsa denna information att ta till sig den samt att agera på informationen dvs att använda dessa skärmdumpar som ett påtryckningsmedel mot mig. Hon ifrågasatte tex om jag var sjuk pga att att jag fotograferat "en brand i Älta centrum" dagen innan. Hon tyckte att jag skulle komma till jobbet eftersom det var kort med personal. När jag meddelade att jag inte kommer till jobbet innan jag var frisk så hotade hon med att "lägga ett ärende" om detta.

Jag måste ha stressat henne enormt mycket eftersom jag aldrig lät mig påverkas av hennes hot i den mån att jag "lydde" henne. Jag såg ju igenom hennes "retorik" ganska snabbt och en ledare som bygger hela sitt ledarskap på att hota och skrämma människor till lydnad gillar ju knappast när människor inte låter sig påverkas och därmed inte lyder. En sådan människa gör dem ju osäkra på sin egen maktposition och alltså måste man göra sig av med denna potentiellt "farliga" personen.

Egentligen är det ju fel att säga att jag inte påverkades eftersom jag påverkades enormt mycket i termer av stress men jag gav aldrig henne den tillfredsställelsen att göra min reaktion synlig.

Min fd chef med stöd av en HR-person valde att systematiskt motarbeta och kränka mig så mycket att jag skulle välja att säga upp mig själv, vilket jag också gjorde och känner mig helt nöjd med. Det de inte lyckades med var att få mig att glömma allt som hänt och gå vidare.

Nu när jag återhämtat mig från min krasch så har jag börjat begära ut handlingar från min förra arbetsplats. Chefens mejl är offentlig handling i Stockholms stad och därför tänkte jag att min fd chef skulle kunna dela med sig av skärmdumparna nu när det gått 4år nästan; så jag skickade henne ett mejl.

Jag bad att få ut mejl på 4st skärmdumpar och en lista som min kollega skrivit på min fd chefs uppmaning. Jag vet exakt vilka datum jag har skrivit vad och skrev dem i mejlet för att det skulle vara lättare att söka upp de mejl som inkommit på respektive datum.

Nu har det gått ca en månad och jag har fått ut ungefär 600 sidor med mejl och div andra papper som jag INTE begärt ut. Intressant och fruktansvärt jobbig läsning eftersom det är så oerhört mycket kränkningar och hets i mejlen mot mig, men det är ändå bra att läsa för att få en insikt i vilken oerhörd okunskap som hon har om NPF diagnoser trots att hon är förskolechef. Jag kan alltså använda mig av hennes okunskap för att sprida kunskap...

Dock saknas fortfarande skärmdumparna och listan. Min fd chef vill absolut inte kännas vid varken skärmdumpar eller lista utan hon vill hellre att jag ska berätta om vad jag gjort hos Arbetslivsresurs. Det var ett fint försök att avleda min uppmärksamhet som säkert hade fungerat om det inte hade varit för min oerhörda envishet att hålla fast vid grundfrågan-dvs skärmdumpar och lista. Tjänstemännen på Enskede-Årsta Vantör Stadsdelsförvaltning vill inte heller kännas vid varken skärmdumpar eller lista!

Det finns en psykologisk term även för denna typ av beteende såklart. Det kallas för "Gaslighting" och är ett uttryck för psykisk misshandel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gaslighting  Genom att undanhålla bevis försöker man bringa motparten ur balans. Genom att förneka att dokumenten finns så försöker de rädda sitt eget anseende.

Tyvärr för oss båda har de börjat dribbla med fel person. Jag blir mer PÅ ju mer AV de är och jag har tröttnat på att bli behandlad som mindre vetande av dem. Jag VET ju att dokumenten finns! Alltså är det ingen smart idé att låtsas som att de inte finns. Tyvärr är det vanligt att blanda ihop adhd och begåvningshandikapp. Jag vet ju inte vad motivet till denna mörkläggning är, jag kan bara spekulera. En teori som inte känns alltför långsökt är att det vet att det de utsatt mig för är otillåtet. Jag har svårt att tro att någon skulle anstränga sig lika hårt för att försöka mörklägga något som är helt ok för någon annan att granska. Då behöver man ju inte mörka!

Alltså ljuger någon. Jag ljuger inte om att jag har skrivit på fb. Jag har svårt att tro att min fd kollega skulle ljugit för mig ang listan,och därmed så måste resonemanget knytas ihop med att arbetsgivarsidan ljuger.

Om personalavdelningen på Enskede Årsta Vantör Stadsdelsförvaltning läser det här inlägget så vet ni nu om att jag inte tänker medverka till ert myglande. Om ni vill göra det rätta så kan ni ta fram handlingarna så att jag kan få ut dem.

Midsommarblomster och Humlor!

Avgränsning är ju inte mitt starkaste kort och nu när jag fotat så otroligt många vackra bilder måste jag visa upp dem så att fler än jag kan få njuta av dem också.

Jag älskar min kamera och att fotografera som ni ju vet. Ser ni någon som kravlar runt på marken eller rent av ligger ner i nån buske med en stor kamera i handen så är det säkert jag som är ute och fotar blommor... När jag gick ut för att fota de här bilderna började jag på gräsmattan utanför mitt hus. En granne kom förbi och stirrade på mig- Vad håller du på med?! Kändes det som att hon ville säga. ;-0
Det har ju hänt mer än en gång att jag kommit hem med gräsfläckar på byxorna, leriga knän på mina nytvättade jeans, eller fullt med löv och boss i håret... Jag tänkte ju inte på att kläderna var nyinköpta, eller att byxorna var nytvättade när jag kastade mig ner i det leriga diket tidigt på våren för att fota Blåsipporna underifrån för att få ett snyggt motljus...

 När jag fotograferar är det som att allting annat upphör att existera och att det blir ett stort lugn på insidan. Eller alltså frustrationen över att jag inte hann med att fånga Humlan innan den stack iväg, eller att jag hade fel objektiv för ändamålet, eller hade för lång tid, eller för stor bländare finns ju såklart alltid närvarande, men det är ju också det som gör att jag aldrig tröttnar. Det finns ALLTID något nytt som väntar på att bli avbildat, eller nya omständigheter som gör att jag som fotograf alltid måste tänka om och tänka nytt. Varje motiv kräver nåt extra från mig och av mig för att komma till sin fulla rätt. Hur avbildar man ett hav av Midsommarblomster på bild tex?

Den riktig kluriga frågan landar tillslut i frågan
-Vad vill jag berätta?
Det är riktigt klurigt när man sitter med 400 bilder på Midsommarblomster som JAG tycker är supervackra!!!
En riktigt bra bild för mig är när...
Ja vad är en riktigt bra bild?

Jag tror att nyfikenhet, känsla, ljus, komposition och vilsamt för ögat är viktiga komponenter i en bra bild.
Det finns alltid mer att lära sig. Man kan alltid bli bättre. Det är det som sporrar mig. Det är det som gör att jag aldrig tröttnar. Fotografi och annan kreativ verksamhet blir aldrig förutsägbar, men det finns ändå en viss förutsägbarhet...

Lika fort som jag tappar koncentrationen om något är ointressant, lika länge kan jag bibehålla min uppmärksamhet och koncentration om jag fotograferar. Hyperfokus är tydligen speciellt utmärkande för människor med adhd och det finns nog också en koppling mellan hyperfokus och flow. Flow är precis känslan när allt bara flyter. När man tagit bilderna som man inte trodde att man skulle kunna ta för att man redan tagit "den perfekta bilden". Frustrationen när det inte går som man vill är lika knäckande som endorfinkicken är när man lyckas. Det verkar ju som att jag hela tiden pendlar mellan dessa två ytterligheter. På eller av. Eufori eller depression (Dysfori)...

Add problematiken gör allting så mycket mer intensivt och eftersom motsatserna är förutsättningen så skulle jag inte vilja vara utan min add hjärna i mitt "fotograferingsläge"!

J igår när jag fotade de otroligt vackra bilderna på Midsommarblomstren... Eufori-

Hur går det med vikten?

Nu känns det som att det är läge för ett uppdatering om hur det går med vikten. Det har gått drygt 6månader efter op och jag börjar äntligen känna att jag återhämtat mig från min psykiska krasch som kom efter op. 

Jag har förstått i efterhand att en operation är en oerhörd stress för kroppen. Jag var sjukskriven för stress och utmattning redan innan op. Nu kapades också energiintaget med 3/4delar över en natt! Hjärnan orkade inte hålla emot och allt skit som hänt kom plötsligt upp. Allt på en gång som jag fick bearbeta hemma ensam. 

Jag hade precis haft den absolut värsta sommaren i mitt liv och bråkade som sjutton med min chef. F-kassan hade dragit in min sjukpenning den 27:e aug och jag hade anmält mig på AF, trots att jag ju faktiskt hade en anställning! Jag anmälde mig där för att skydda min sjukpenninggrundande inkomst. 

Min arbetsgivare hade lyckats klämma fram 6månaders avgångsvederlag (samma tid som de hade behövt betala om de sade upp mig I enlighet med kollektivavtalet så det var inget märkvärdigt utan de försökte kringgå kollektivavtalet genom att erbjuda mig ett skambud på 4månader)

Jag tog "semester" i september bara för att jag skulle skulle slippa gå tillbaka till min arbetsgivare och två av de veckorna ägnade jag åt förberedelserna för  operationen. Jag drack Modifast i 2v för att gå ner i vikt och minska leverns storlek. Det var en pärs kan jag säga. Usch! Det var bara att härda ut. 

Stressen var därför påtaglig redan innan op. Det är inte lämpligt att göra en sån här op om man inte är stabil psykiskt. Det står tom i riktlinjerna som tagits fram av Socialstyreslen. Efter op blev jag sjukskriven 5v utan problem med FK. 

Det var när jag behövde bli sjukskriven igen som F-kassan sade nej. Det hade inte tillkommit nåt nytt. Absurt anser jag! Så istället för att återhämta mig från en psykisk krasch så var jag tvungen att bråka med Försäkringskassan om pengar för att betala för mitt uppehälle. Jamen de 6månaderna då? Ja det var ju en väldig tur att jag fått 6månaders lön att leva på, för annars hade jag varit tvungen att sälja min lägenhet och flytta in hos någon som inneboende. 

(Jag vet att jag inte är ensam om att hamna i den här situationen och jag vet att det är många som har förlorat allt de en gång hade pga att de får nej från F-kassan så jag skriver den här texten för att påvisa hur absurt sjuk situationen är!)

Är det rimligt att alla människor först uttömmer alla sina tillgångar innan man söker sjukpenning för att man är sjuk? 

Okej. tillbaka till operationen. 

Nu när livet stabiliserat sig lite så är jag ändå nöjd att jag gjort op. Alternativet att avstå fanns inte eftersom kroppen tar mycket stryk av att vara så tjock som jag var. 

När jag hade bestämt mig för att göra op så började jag träna medvetet på att titta på min kropp och träna på att se vackra drag på min kropp. Min kompis fick fota mig så att jag kunde se hur jag ser ut och träna mig på att tycka om min kropp och jag tycker att det gjorde skillnad faktiskt. Operationen gör ingen skillnad rent psykiskt och det är lätt att hamna tillbaka i nåt slags självförakt. Det finns ett utbrett förakt av tjocka människor i vårt samhälle, vilket verkligen är sorgligt. Även tjocka människor har ju ett behov av att kunna känna igen sig i det vi ser omkring dem. 

Min fd chef hade gjort sitt absolut yttersta för att sänka mig genom att på alla sätt hon kunde komma på kränka mig och motarbeta mig. 

Kommentarer som

-Du måste gå ner i vikt annars blir du sjuk. Diabetes tex, jag tyckte du luktade lite aceton. Vi har mycket erfarenhet av diabetes här i enheten eller hur E (dåvarande biträdande chefen)

Du måste motionera mer. Ut och gå på rasten. Du får gå fram och tillbaka till Gullmarsplan. 

Du har ju så ont i fötterna så du inte kan springa efter barnen! 

(på just den kommentaren tror jag att jag svarade att jag föredrog att prata med barnen istället för att springa efter dem.)

-Du är ju ingen bebis du kan ju äta vanlig mat! och Du kan äta på rasten, du kan ta en kvart extra. Blev svaret när jag försökte få tillåtelse att äta egen mat med barnen vid lunchen. 

Hon klämde också in ett "-Du är glupsk!" vid nåt av mötena. 

Trots intyg på att jag var inskriven på Överviktscentrum på Karolinska sjukhuset och att jag förväntades jobba med kosthållningen var det totalt stopp. Inte ens efter att jag varit på första infoträffen inför op ändrade hon sitt attityd. 

Det är jätteviktigt att ha backup av vänner och arbetsgivare när man gör den här typen av op. Det står uttryckligen i info materialet från sjukhuset. Mina vänner och min familj har ju stöttat mig rakt av utan undantag vilket har känts så fantastiskt!

Jag hade aldrig kunnat jobba kvar där jag jobbade efter viktop. Nu får jag söka en bättre arbetsplats och ett bättre liv istället. 

Operationen har gjort stor skillnad på min vikt. Vikten är sällan konstant, men när jag var som tjockast vägde jag 114kg och nu väger jag 86kg så det är stor skillnad. Jag har nog bara gått ner typ 10kg sen op dock. Det är lätt att fokusera sig på det konkreta mätbara även i den här situationen. Dvs hur många kilon jag gått ner och hur jag mår rent fysiskt. Alla organ i kroppen tar stryk av fetma och det var ett starkt skäl till att jag gjorde op. Glädjande nog har mina levervärden blivit mycket bättre nu. Jag brottas dock ff med svamp! Fruktansvärt jobbigt, men nu får jag behandling så jag hoppas att det går över nu.

Jag är faktiskt förvånad själv över att det är det minsta jag tänker på. 

Jag måste så fruktansvärt dåligt i vintras att det bara var fokus på att överleva dagen. Jag var hos nån dietist då som frågade mig vad jag hade för mål (antal kg på vågen). Jag kände bara att målet måste vara att komma tillbaka på banan och kunna börja jobba igen. Hon hade ingen kunskap om add och inte om viktopererade så jag kände inte att det var lönt att fortsätta gå dit. 

Jag ses nog som en krävande patient av vården. Jag påtalade för den här dietisten att det blir väldigt mycket yoghurt och mackor om man ska äta 4 mellanmål plus frukost och man ju givetvis får näringsbrist med en sån kosthållning. Det hade hon inte tänkt på och då kände jag att det inte var så mycket mer mening att gå dit. Man MÅSTE tänka på helheten och inte bara agera utifrån ett papper som någon har bestämt. Motivation är superviktigt för mig. Varför man ska göra saker är jätteviktigt. 

Snart träffa en annan dietist, och då hoppas jag att jag kan gå ner ytterligare med hennes hjälp. 

Ett "problem" är att jag inte orkar upprätthålla någon motivation för att fortsätta kontakterna med vården överlag. Jag vill liksom bara gå tillbaka till ett normalt liv och ha ett för mig passande och bra jobb så att jag kan fokusera mig på roliga saker istället för att prata om alla problem med en miljon olika människor på olika ställen i vården. 

Jag tycker ff att det är svårt att veta vad man ska äta och hur mycket så det är egentligen ingen skillnad sen innan. Jag gillar ff samma saker som innan, fast intresset för snabbmat har minskat kraftigt. Det ger inte samma tillfredsställelse att äta snabbmat nu som innan. Dessutom har jag blivit mer känslig för gluten och då har jag skippat snabbmat helt. Glutenfri pizza är ingen höjdare! om man inte gör egen. 

Just nu känns det som att jag äter väldigt många knäckemackor, glutenfritt knäckebröd med ost är vansinnigt gott! Enligt rekommendationerna ska man äta 5dl mejeriprodukter/dag. Jag är inget jättefan av att dricka mjölk och jag är inte särskilt förtjust i yoghurt särskilt inte om det inte finns några goda flingor till. Jag har inte hittat några frukostflingor som är glutenfria än så yoghurt går bort just nu. Har ni någonsin reflekterat över att att frukostflingor innehåller så vansinnigt mycket socker? Socker sirap och spannmål. Tom Cornflakes innehåller nåt spannmål. Jag försökte köpa musli från systrarna Voltaire med hasselnötter, men det var kornmalt i så det gick inte. Magen blev alldeles uppblåst. Jag ska pröva igen vid tillfälle och se om det kanske var en engångsföreteelse. 

Det är jobbig att hela tiden måsta tänka på att ha med sig mat överallt, även om jag börjar få rutin på det med. Jag måste äta varannan timme och max ett mellanmål får vara frukt. Nedbrytningen av maten går mycket bättre nu. Jag kan äta i princip allting, men jag borde vara noggrannare med att tugga... En måltid ska egentligen ta 30min, men det är ytterst sällan som jag äter så länge, och det verkar ju gå rätt bra ändå. 

Att kunna köpa köpa kläder på "normalavdelningen" och slippa vara hänvisad till "slafsiga syntettält för överpriser avdelningen" är såklart en njutning. Eftersom jag inte har något jobb för tillfället så är det ju kärvt med ekonomin dock. Jag köpte nya festkläder i våras och köpte ny vårgarderob, lyckligtvis hade jag kvar en supersnygg sommarjacka som var för liten förra året och som passar nu. Så fort jag börjar jobba och får lön kan jag ju köpa mer nya snygga kläder!

Jag var hos en sjukgymnast häromdagen som sade att jag svankade mycket. Det slog mig just att det är ett problem hos just överviktsopererade eftersom muskulaturen i buken har blivit uttänjd pga allt fett. Om det är så för mig eller inte vet jag ju inte, men det verkar ju inte helt otroligt. 

Överviktsopererade får ofta problem med mycket lös hud. Det enda problemet för mig är huden på magen. Den var förstörd redan innan pga att jag opererade bort ett myom ur livmodern för 10år sen som vägde 4,5kg. Jag tror att man kan få göra en bukplastik genom landstinget så det borde lösa sig på sikt. 

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är en bristande överblick i vården som helt klart drabbar mig som patient. Uppföljningen efter op är obefintlig och är man både överviktsopererad och har något annat problem så får de panik redan i telefonen. Bristande kunskaper hos dietisterna på vc i den mån att det ens finns någon sådan är inte helt lyckad. 

Kunskaperna om de psykologiska faktorerna bakom fetma verkar inte vara så stora och därmed är den sortens rehab också obefintlig. Det enda man vet är att överviktsopererade sällan går upp igen, och det känns ju bra.

Alla prover och utredningar kostar för mycket pengar så det undviker man så långt det överhuvudtaget är möjligt. 

Uppföljningen på opererande sjukhus sker efter 6v med dietist, de mäter och väger och frågar lite allmänt hur det går och efter 1år med blodprover. Tiden däremellan får man klara själv eller söka hjälp av vc- som får panik bara av att höra ordet övervikstopererad. 

Jag tycker ändå att jag är på väg tillbaka och har en stark tro på att jag kan få ordning på min hälsa såsmångingom. Både fysiskt och psykiskt. 

Vi får se hur det går med allting. :-) 

Försäkringskassan igen.

Det har hänt något med Sverige. Personligen anser jag att det är verkningarna av 8år med Alliansen som nu börjar synas för vanliga människor. Allting är upphandlat i ett köp och sälj system och alla regler för "mjukare insatser" har stramats åt. Allting ska mätas- in absurdum. Varje minut kostar och varje minut måste utvärderas om den verkligen har utnyttjats maximalt.

Alla myndigheter ska bära sina egna kostnader vilket drabbar den med komplexa problem och flera diagnoser hårdast såklart eftersom det inte finns någon enkel lösning som kan rymmas inom budgeten. Helst knuffar man över kostnaden på någon annan instans. 

-Kom inte hit!!!

-Vad du än gör så kom inte hit!!! 

-Vi kan inte ta hand om dig för det skulle spräcka vår budget fullständigt. 

-Kom inte hit!!!

-Ställ inga krav!!!

-Ställ absolut inga krav!!!

-Sluta att vara så jobbig!

-Måste du hålla på och ringa hela tiden och påtala din existens?! Det blir så jobbigt för mig att bli störd i mitt arbete hela tiden för att du gör dig påmind. Jag är överhopad med andra människor som också ringer hela tiden. Om alla bara kunde sluta att ringa och skicka papper till mig så skulle jag få lite lugn och ro på mitt jobb.  

-Måste du komma hit hela tiden och säga att du är sjuk? Det blir jättejobbigt för oss när du stör oss hela tiden. 

-Nu har du varit här massor av gånger så nu måste du vara frisk.

-Lugna ner dig lite. Gör lite mindfulnessövningar. 

-Nu har det gått över ett år så nu måste du vara frisk och därför drar jag in din sjukpenning nu, eftersom reglerna säger att man bara kan vara sjuk i max ett år för varje sjukdom.

-Om du ska hålla på och överklaga mina beslut hela tiden blir det väldigt mycket merarbete för mig så det vore bättre om du bara slutade nu. 

-Har du ställt diagnos på dig själv?! (Ja för att läkaren ville ju inte kännas vid att det fanns något problem av fysisk karaktär) 

-Måste du verkligen ha ut ALLA papper som jag skrivit? Räcker det inte med de du redan har? 

-Sluta nu. Jag avslutar dig nu.

Ingen säger ju dessa ord rakt ut, utan det är såhär jag upplever att jag blir bemött.

F-kassans regler har stramats åt "för att spara pengar". 

Sanningen är att det snarare kostar MER pengar än innan. Pengarna har bara bytt kolumn i bokföringen från sjuka, fattiga och arbetslösa till överbetalda försäkringsmedicinska rådgivare, vanliga läkare på vc, psykiatrin för att tillslut hamna i kolumnen för rättsprocesser och advokatkostnader. 

Jag befinner mig i en konflikt med Försäkringskassan om rätten till sjukpenning när jag var sjuk. Försäkringskassan säger nej, jag säger ja. Vem har rätt? 

Jag tänker inte ge upp den kampen innan jag nåtts vägs ände. 

Varför ger hon inte bara upp tänker ni? 

1. Det handlar om min personliga övertygelse om att jag och mina läkare på Specialistpsykiatrin vet bättre om jag är sjuk än en distriktsläkare som aldrig träffat mig gör.  

(En kompis till mig blev bedömd av en klinisk patolog. Det är en person som tittar på vävnad i mikroskop för att ställa diagnoser!)

2. Det handlar om min trygghet. Eftersom jag blivit nekad sjukpenning måste jag jobba minst tre månader heltid för att kunna komma tillbaka in i socialförsäkringssystemet igen. 

3. Avslaget omöjliggör all form av rehabilitering in på arbetsmarknaden. Alltså måste jag direkt börja jobba heltid och jobba heltid i 6 månader för att uppfylla ett nytt arbetsvillkor i a-kassan om jag har stämplat upp alla 300dagarna.

4. Jag är inte ens adekvat utredd eftersom ingen kan se hela mig utan bara ser just sin del av mig utifrån mottagningens uppdrag. (Ingen inblandad har heller skickat någon remiss för att jag ska kunna bli utredd på rätt ställe.)

5. Felaktiga journaluppgifter (rena lögner). Det jag hade skrivit på min lapp till läkaren är inte journalfört.  

Hej! 
Du har kommit till X. Det är jag som är din handläggare på Försäkringskassan. Jag är aldrig anträffbar och återkopplar aldrig. Antingen är jag på möte eller så har jag semester. Just nu har jag semester.
Det absolut skönaste för mig skulle vara om du slutade höra av dig och ställa krav på mig för jag orkar inte med mitt jobb. 
Hälsningar X

Ju hårdare regler myndigheterna har för att bevilja stödinsatser, och ju mer som krävs för att få igenom sin rätt desto mer pappersexercis blir det givetvis. Läkare får avsätta mer och mer tid åt att skriva intyg istället för att faktiskt hjälpa sjuka patienter att bli friska. Det kostar supermycket pengar. Jag som människa blir helt sönderstressad av att befinna mig i ett papperskrig! Dessutom mot en människa som inte ens svarar i telefonen när jag behöver komma i kontakt med henne. 

VC bemöter mig som att jag vore pestsmittad. De får panik bara jag nämner ordet viktopererad tex. Det är 

Jag far som en flipperboll genom det här systemet och jag är hela tiden någon annans ansvar. Att ständigt vara på hugget, aldrig kunna lita på att jag ens blir trodd av läkaren, eller att det står rätt saker i journalen, är sjukt stressande. 

Journalen är ju den som sen ligger till grund för vidare behandling (Förhoppningsvis). Vissa saker är inte ens inskrivna i journalen. 

Det finns såklart även en mänsklig dimension av detta. Om jag som medborgare hela tiden är orolig för min egen försörjning och hela tiden får meddelandet att det inte finns några pengar till just mig så förlorar jag ju snabbt motivationen att betala skatt och Sverigedemokraterna får en tacksam väljarbas eftersom de säger "sanningen" dvs att det i själva verket är invandrarna som snor våra pengar. 

Den största myten av dem alla är att det inte finns pengar. Det finns pengar. Vissa svenska medborgare har tom så mycket pengar att de måste gömma dem utomlands för att undgå skatt!

Häromdagen läste jag i Aftonbladet om nån ung kille som just tjänat sin första miljard och köpt en lägenhet i Stockholm för 104miljoner. Alltså finns det pengar i den privatekonomiska "zonen" och det borde då finnas underlag för ett högre skattetryck än vad som är i dag.

Försäkringskassan betalar Försäkringsmedicinska rådgivare 100000kr i månaden i lön/konsultarvode!

Det finns alltså pengar även i den statliga "zonen". Det är bara så att någon har bestämt att det är mer rättvist att vissa att den som tjänat miljarder kronor på olika sätt ska behålla de pengarna till vilket pris som helst än att dela med sig till den som blivit sjuk eller arbetslös tex.

Någon har också bestämt att det är bättre att konsulterna tjänar absurt mycket pengar på att neka sjuka deras rätt till sjukpenning än att betala ut sjukpenning till de som är sjuka. Lite tillspetsat skulle man ju kunna säga att det är roligare att betala ut lön till läkare med hög status än till sjuka människor som egentligen bara vill vara hemma och lata sig och därmed bara är en belastning för de med högre status.

För mig hotar det här sättet att tänka både vår gemensamma välfärd, vår gemensamma demokrati och rättssäkerhet. Vi har matats med budskapet om att sjuka människor är lata bidragstagare som borde jobba istället. Det bedrivs en hänsynslös klappjakt på sjuka och fattiga "bidragstagare". Jag har inte blivit sjuk av lathet och jag är inte lat om om jag är sjuk.

Borde inte den som med en gäspning och dumma bortförklaringar nu hämtar hem sina i utlandet placerade tillgångar bli betraktad som en lat person som inte gör rätt för sig? Jag har kanske missat det mediedrevet?

Vart är klappjakten på skattesmitarna som indirekt gör att människor måste bli fattiga bidragstagare?! Varför hämtar de inte hem pengarna och investerar pengarna här så att fler får jobb istället? Skatt har blivit ett skällsord. Omfördelningspolitik är ett "S-markerat" ord trots att det egentligen bara är ett ord för en faktisk händelse vilket i nuläget förefaller aningen märkligt.

Nu måste jag ta juridisk hjälp för att orka driva mitt ärende till F-kassan, för att orka ligga på och anmäla tjänstemännen på Staden för tjänstefel och sekretessbrott, för att få hjälp att gå igenom journaler i vården och söka skadestånd för alla plumpa och direkt felaktiga saker som står där och för bristande vård. 

Pengarna som nu måste läggas på div papperskrig överklaganden, domstolsprocesser och energin som läggs på att upprätthålla terrorbalansen skulle kunnat användas på betydligt mer konstruktiva sätt. Tex utbildning, rehabilitering, och i slutänden se till så att jag kommer tillbaka i arbete och kan betala skatt för att finansiera en generell och allmän välfärd

Varför ger hon inte bara upp tänker ni. Sök ett jobb och gå vidare. 

Svar: Jag har sökt ett jobb och tänker gå vidare i mitt liv, men för att kunna gå vidare måste jag ha pengar. Pengar som Försäkringskassan borde betalat ut till mig i 4,5 månader- sjukpenning. Pengar som min förra chef borde ha betalat ut till mig i lön, och pengar som kompensation för det oerhörda lidande hon tillsammans med HR på Enskede Årsta Vantör Stadsdelsförvaltning utsatte mig för. 

Vad kostar det att använda Myndighetslots tänker ni? Svar massor. Jag hoppas att jag antingen kan ansöka om rättshjälp- staten betalar- vilket är helt absurt eftersom det är statens pengar jag vill ha. 

Alternativ 2 är att mitt försäkringsbolag kan gå in och betala.

Alternativ 3. Inget av de 2 alternativen går igenom. Då får jag starta en insamling på nätet för att ha råd att driva mina processer. 

Varför ger hon inte upp? Varför ska jag ge upp. Jag kan inte ge upp. 

Sofia tänk på att de är överhopade med arbete. 

Svar: Jag kan tyvärr inte ta ansvar för deras arbetsmiljöproblem. Det får de lösa med sin arbetsgivare.

Varför ger hon inte upp? 

För att jag är och har varit en politiskt engagerad människa i hela mitt liv, som tror på rättvisa. Därmed även rättvisa inför lagen. Den övertygelsen har blivit urgröpt nu. Nu kan den som är svinrik och frisk göra lite som de tycker är roligt- vi följer lagen när vi har lust, och vi andra ska stå med mössan i hand och vara tacksamma för smulorna. 

Det kommer jag ALDRIG att acceptera. Tacksamhet och välgörenhet borde tillhöra det förgångna. Ödmjukhet är en helt annan sak. Det borde fler lära sig. Tacksam kan jag vara på det personliga planet över mina fina vänner, över alla er som läser min blogg och stöttar mig i kampen mot maktmissbruk, och över min familj, men inte mot myndigheter och inte mot en arbetsgivare. 

En tacksam människa kan inte ställa några krav och blir då ett tacksamt offer för maktmissbruk. Det är oacceptabelt i mina ögon. Det är för att minska riskerna för att de situationerna ska uppstå som vi har ett välfärdssamhälle som är grundat på lagar och regler hos offentligt finansierade myndigheter. 

Ödmjukhet hör ihop med det faktum att alla kan hamna i min situation. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den situation jag är i nu. Fast i en absurd myndighetskarusell som jag omöjligt ens har en chans att hantera själv och utan pengar att ens betala för mitt eget uppehälle. Den bästa jämförelsen är att det är som att ha hela SL:s sambandscentral i huvudet, med alla tåg på alla linjer, alla växlar, och signaler som ska slås på och av i rätt sekund dygnet runt. Intressant men tröttande. 

Stressen över att behöva bråka om sina grundläggande rättigheter som människa förstör och bryter ner. Skitsnack, ärekränkning, sekretessbrott, lögner, hot,och obehagliga påtryckningar, drabbar inte bara mig, det drabbar många fler och är i grunden ett hot mot demokratin. 

Det värsta är att när saker står på papper nedtecknat av tex en läkare eller en chef blir det plötsligt en sanning och den "sanningen" är det som ska ligga till grund för bedömning av mig som människa och mina möjligheter att få sjukpenning när jag är sjuk. Tilliten till läkare eller andra myndighetspersoner är borta. Det är bara jag och jag måste lösa mina problem ensam. Känslan av vanmakt är tärande.

Vi kan inte ha det så här. Det är inte rättssäkert. Man måste kunna känna tillit till att man får sina grundläggande behov tillgodosedda om man har ett behov av det. Annars dyker det blixtsnabbt upp "hot" som måste elimineras. Omfördelningen har nu blivit från de resurssvaga till de resursstarka. Det finns pengar. Det är samma pengar. Det är bara olika kolumner i bokföringen och olika konton som utbetalningarna hamnar på. Det är faktiskt viktigt att komma ihåg när den politiska retoriken dunkar ut sitt budskap om att Sverige måste spara pengar för att de som har mest har fått mer pengar på kontot efter skatten är dragen. 

Jag gillar flärd, och jag gillar lyx. Såklart. Jag gillar särskilt svindyra handväskor... Jag skulle gärna ha en schyst diamantring på mitt finger, Jag skulle gärna bo i ett jättestort hus precis vid vattnet på Solsidan för 20millar (om det inte vore fullt så likriktat) med exklusiva möbler och dyrt vin i källaren att bjuda mina vänner på när andan faller på, men inte till priset av att grannen blir vräkt pga att personen blivit nekad sjukpenning för att Sverige ska spara pengar. Jag är definitivt inget helgon som ska göra någon poäng av att leva avskalat och enkelt för att på något sätt visa att jag är bättre än någon annan. Tvärtom. Jag vill ha mycket av allt. Mest av allt vill jag ha mycket kärlek, skratt och lycka i mitt liv. Jag är så trött på att sitta fast i systemen och att hela tiden behöva tänka på vad jag kan göra och inte göra för att inte riskera min försörjning. 

Jag är både ledsen arg och besviken över att det får gå till såhär 2016 i Sverige. Det får inte fortsätta att vara såhär i framtidens Sverige. ADHD människor saknar den hos "vanliga" människor inbyggda respekten för auktoriteter, det känns som er oerhörd fördel i det här sammanhanget. Det tar oerhört lång tid innan jag blir arg, men nu är måttet rågat. Jag är ingen lat människa som utnyttjar välfärdssystemet. Jag vill jobba och tjäna pengar och vara självförsörjande, som vilken människa som helst.

Försäkringskassan har avslutar mitt ärende. Nu är det "omprövningsenheten" som ska pröva mitt ärende. Om de säger nej blir det Förvaltningsrätten. Det känns som ett fruktansvärt slöseri av skattemedel sett i relation till 4,5 månaders sjukpenning! 

Fråga mig igen varför jag inte ger upp!