Svindlande höjder!

Jag älskar den här bilden. Det är Ellen, min underbara, härliga fina systerdotter som klättrar på Skansen i Stockholm. För mig avspeglar sig bilden en känsla av att försiktigt smyga sig upp på den där jättehöga klippan och försiktigt luta sig övar kanten för att se den svindlande utsikten...

Det är precis det jag gjort idag. Jag har precis kikat över kanten till ett nytt liv. Spännande, hisnande och fruktansvärt läskigt! Lite ångestladdat läskigt...

1. Jag har erkänt för mig själv att jag faktiskt vill arbeta som journalist. Det är ett stort steg..
2. Jag har sökt en påbyggnadsutbildning för akademiker på Södertörns Högskola. Det är också ett stort steg.
3. Jag har varit där i dag och gjort provet! Galet stort steg.

Jag platsade ju inte där heller egentligen. Jag är ju ingen klassisk akademiker. Jag råkar ju "bara" vara fil kand fast i Barn och ungdomsvetenskap och pedagogik. När jag tänker lite tillbaka på Lärarhögskolan så passade ju inte vår utbildning in där heller. Vi läste ett internationellt program på Engelska som ledde till en fil kand.

Min plan var ju att läsa Statsvetenskap, men nu känner jag verkligen att jag har en unik kompetens och unika erfarenheter som jag nu kan använda mig av för att skapa min framtid.

Jag vill verkligen fortsätta att utbilda och informera om ADD och vad det innebär att leva med en funktionsnedsättning. Allting behöver inte gå åt skogen om man får bra förutsättningar helst när man är liten.

-Snart får vi hit barn med riktiga funktionshinder! Då kan det inte se ut så här. (Rörigt, slitet, trångt och usel belysning i hallen.)
-Sofia när du tycker att det blir tråkigt på jobbet går du hem!
-Ska alla barn, föräldrar och kollegor verkligen anpassa oss efter Sofia hela tiden? (Om så är fallet behövs det isåfall en plan?)

Citat från förra chef. 3års trakasserier, kränkningar, hot och hån har tagit ordentligt på självkänslan.

Duger jag? Hur ska jag göra för att passa in? Inte ställa till besvär, inte sinka alla andra, inte sätta mig på tvären. Inte avbryta, inte prata för mycket, säga rätt saker till rätt person vid rätt tillfälle, komma ihåg en miljard saker hela tiden... Måste verkligen skärpa mig nu! Inte vara så "jobbig".

Mobbning knäcker människor. Min chefs mobbning ihop med uselt bemötande från vården och allt som hänt i mitt vuxna liv var snuddande nära att knäcka mig. Det känns så outhärdligt jobbigt att skriva att jag inte ville leva när ångesten var som värst. Jag är inte unik, tyvärr. Jag har det lika jobbigt eller lika lätt som andra människor har. Sett i relation till deras egna förutsättningar. Eller så kanske jag har haft det lite lättare, eller lite svårare...

Det är så dumt att jämföra hur jobbigt man har det. Vem har det jobbigast? Eller lättast? Är det ens relevant? Jag önskar bara att jag kan förmedla vilket oändligt slit det är att ständigt vara i "passa in i mallen läget". Jag önskar att min chef skulle ha förstått det. Att jag själv hade kunnat förmedla det till henne. Nu kan jag iallafall förmedla det till er kära läsare som stöttar och peppar mig så otroligt mycket genom att läsa min blogg och jag hoppas ni förstår och känner hur värdefulla ni är!

En funktionsnedsättning påverkar hela livet. Jag har ADD jämt. Jag är ALLTID myckeavallt. Det kan inte upprepas för många gånger, framförallt till mig själv! Jag måste särskilt påminna mig själv om att jag faktiskt har andra förutsättningar än de andra människorna som gjorde provet idag.

Sakta sakta kryper jag ut på klippan och ser ut över kanten. Jag ser bakåt i livet och känner mig sååå stolt över allt jag är och allt jag gjort. Jag har ju faktiskt klarat av 4år på Lärarhögskolan. Jag skrev hela min c-uppsats själv, och försvarade den själv. Jag opponerade faktiskt också på någon annans uppsats själv också.

Jag har ju faktiskt klarat av en akademisk examen som möjliggjort att jag nu har en chans att ta ett nytt kliv på min karriärstege, och börja bygga upp mitt liv inifrån. Utifrån det som jag tycker är spännande, roligt och viktigt. Nu tar jag tillbaka makten över mitt liv, lite i taget, långsamt, långsamt tar jag tillbaka makten.

Känslan av att ha makten i mitt eget liv är faktiskt hisnande. Precis som känslan i bilden!