Hackspetten i Älta!

Vi har en speciell Hackspett här i Älta. Han har hittat på ett mycket smart sätt att trumma in sitt revir. Han hackar på lampkåporna på lyktstolparna. Om man är smart och hittar kreativa lösningar så behöver man inte vara varken rik eller berömd för att nå ut med sitt budskap.

Jag började skriva här på min blogg för ca ett år sen och har fått ett sånt enormt gensvar att jag blir alldeles rörd!!! Ni mina kära läsare, har fått mig att våga söka ett nytt jobb- som sommarvikarierande journalist. 

Journalist! Det som har varit mitt drömyrke i så många år. Jag vara dock tvungen att bli "färdig" med förskolan först. 

Haparandabladet heter tidningen som söker efter vikarierande sommarvikarier. Det stod i annonsen att man skulle vara utbildad journalist, ha körkort, och helst prata Meänkieli (Tornedalsfinska). Sista ansökningsdatum var 20:e april, det var passerat, jag är inte utbildad journalist och pratar inte Meänkieli... Friskt vågat hälften vunnet tänkte jag, och skickade iväg ett mejl och frågade om tjänsterna var tillsatta. Det var de inte. 

Bara att ha vågat känns så enormt stort. Med 16 anställningar ca på 13år, så har jag ju både övat en del på att skriva ansökningsbrev och gå på intervjuer, men vad skriver man i ett ansökningsbrev till ett jobb man aldrig jobbat med?! 

Jag skrev om mig själv och min blogg såklart. Jag skrev att jag förhoppningsvis har andra egenskaper som kan kompensera bristen på formella meriter. Glad, nyfiken, orädd och alltid på språng är nog en bra sammanfattning av mig som person. 

-Sofia du är som en Hackspett, du är så oerhört intensiv. Det är både positivt och negativt. Hackandet finns i min egen hjärna om jag blir väldigt stressad, och eftersom jag har varit så sjukt stressad så har jag varit intensiv både utåt och inåt. Det sliter på hjärnan att vara så intensiv, så man måste lära sig strategier att koppla av. 

Jag satte tex upp en påminnelselapp i sovrummet där det står att jag ska vila hjärnan nu. Små saker kan funka bättre än man tror. :-)

Den positiva sidan av att vara en hackspett är att jag faktiskt inte ger upp i första taget om jag upplever att jag har rätt, och att det finns något dolt som faktiskt måste grävas upp. Man får inte ge upp. Aldrig någonsin ge upp. Ju mer en person slingrar sig och kommer med lama ursäker ju mer på blir jag. De gömmer ju uppenbarligen något och känner sig väldigt obekväma med min granskning pga det. 

Processen mot tjänstemännen på min fd Stadsdelsförvaltning och min fd chef pågår fortfarande. Eller rättare sagt den fick nytt bränsle när det framkom att en av tjänstemännen jobbar på HR faktiskt läser min blogg! Hon ansåg alltså att jag är så pass viktig att hon hade googlat mitt namn och läst min blogg i flera månader efter att jag slutat. 

När jag sen kontaktade facket igen för att skriva en anmälan "informerade" hon mitt fackliga ombud om att jag skrivit vissa för dem olämpliga saker i inlägget Hetsa hota håna. Plötsligt vände vinden och jag gick från att känna mig totalt utelämnad som ett skepp i storm på öppet hav- till att känna total förvirring- till att känna en viss segervittring. 

Jag och min blogg har plötsligt blivit en maktfaktor- bara genom att berätta om mig själv och min egen historia och koppla det till tex olika maktsystem. Allting finns på Google. Är man osäker kan man alltid fråga någon som vet eller Googla. 

Den här tjänstemannen valde tex att strunta i att utreda mobbningen som min chef utsatte mig för. Hon hetsade snarare på det genom att vara otroligt nonchalant och dryg mot mig. Jag har givetvis frågat både henne och hennes chef om varför de valde att inte följa den lagstiftning som finns men de har avböjt att kommentera som det heter på journalistspråk. 

Korten på bordet hade varit bättre istället för att försöka gömma sig. Det är lättare att förlåta om någon verkligen är ångerfull och ber om ursäkt än om någon kommer med lama ursäkter om att jag skrivit på ett avtal som säger att jag avslutat mina kontakter med Stockholms stad. Jag har svårt att se att de skulle ha avslutat sina kontakter med den lagstiftning som finns ang diskriminering. Nåväl det kan ju tex JO reda ut eller kanske tom Polisen... 

Eftersom jag nu är en Hackspett som aldrig ger upp så har jag begärt ut min chefs mejl. Chefens mejl i en kommun är offentlig handling, vilket betyder att de måste lämna ut det till den som frågar. Viss sekretessprövning kan dock ske. Min chefs mejl var ingen kul läsning kan jag säga, men det har också tydliggjort synen som hon hade på mig. Jag kommer givetvis att lägga ut valdra delar här på min blogg senare. 

Nämen oj! Nu fick jag visst ut sekretessbelagda handlingar också om andra människor i samma enhet... Mindre kul! Jag ville bara ha ut det som berörde mig. Sekretessbrott. Ajajajaj!! inte bra!! 

Givetvis är förvaltningen informerade om detta också och de har valt att försöka tiga ihjäl det. Mindre lyckat! Det blir en anmälan till till JO. Kanske måste Polisen utreda det också.

Nu har jag dessutom äntligen lyckats trassla ut en bit av min hjärna och lyckats landa i att jag faktiskt vill ha skadestånd. Förhoppningsvis kan mitt försäkringsbolag betala en jurist som kan trassla ut allt det juridiska. 

För er som också har svårt att begripa er på juridiken så har jag nu äntligen lyckat få kläm på att Skadeståndsrätt ryms inom Civilrätten. Dvs en process mellan två personer. (Om jag hade blivit tvungen att driva en process mot Stockholms stad så hade det varit en del av den offentliga rätten som jag förstått det.)

Centralt i skadeståndsrätten är den så kallade allmänna ansvarsregeln som återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen och lyder: "Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan". citat Wikipedia

Precis som Hackspetten så måste man fortsätta att tala om för andra att man finns och har det bästa reviret/bästa bloggen. ;-) Man måste också göra tydligt för diverse maktmissbrukare att de inte kan komma undan eller sätta sig på mig eller någon annan ostraffat. 

Eventuella ursäkter att de har haft mycket att göra, eller haft en dålig dag köper jag inte längre. De får ta ansvar för sitt så tar jag ansvar för mitt. Alla kan göra fel, det är mänskligt, men då ber man om ursäkt, skärper sig och försöker bättra sig. Man fortsätter inte att hetsa mot människor eller struntar i att följa lagar för att man har för mycket att göra på jobbet. Jag har funderat kors och tvärs, hit och dit på just den biten och kommit fram till att min hållning är oresonlig numera. Det finns inga ursäkter för maktmissbruk och arrogans.

Eftersom jag inte vill skapa någon hetskampanj mot någon i onödan eller hänga ut någon så nämner jag inte namnen apropå ansvar. När jag har anmält till tex JO blir det offentlig handling och då kan jag dela det här på min blogg så att den som är intresserad kan läsa. 

Tillbaka till Haparanda... Jag meddelar er när jag får svar... Tillsvidare fortsätter jag att gräva och skriva om mitt eget liv. Den här bloggen är ju faktiskt min starkaste referens i mitt nya liv! 

Stort tack till er igen alla läsare!!!

Svindlande höjder!

Jag älskar den här bilden. Det är Ellen, min underbara, härliga fina systerdotter som klättrar på Skansen i Stockholm. För mig avspeglar sig bilden en känsla av att försiktigt smyga sig upp på den där jättehöga klippan och försiktigt luta sig övar kanten för att se den svindlande utsikten...

Det är precis det jag gjort idag. Jag har precis kikat över kanten till ett nytt liv. Spännande, hisnande och fruktansvärt läskigt! Lite ångestladdat läskigt...

1. Jag har erkänt för mig själv att jag faktiskt vill arbeta som journalist. Det är ett stort steg..
2. Jag har sökt en påbyggnadsutbildning för akademiker på Södertörns Högskola. Det är också ett stort steg.
3. Jag har varit där i dag och gjort provet! Galet stort steg.

Jag platsade ju inte där heller egentligen. Jag är ju ingen klassisk akademiker. Jag råkar ju "bara" vara fil kand fast i Barn och ungdomsvetenskap och pedagogik. När jag tänker lite tillbaka på Lärarhögskolan så passade ju inte vår utbildning in där heller. Vi läste ett internationellt program på Engelska som ledde till en fil kand.

Min plan var ju att läsa Statsvetenskap, men nu känner jag verkligen att jag har en unik kompetens och unika erfarenheter som jag nu kan använda mig av för att skapa min framtid.

Jag vill verkligen fortsätta att utbilda och informera om ADD och vad det innebär att leva med en funktionsnedsättning. Allting behöver inte gå åt skogen om man får bra förutsättningar helst när man är liten.

-Snart får vi hit barn med riktiga funktionshinder! Då kan det inte se ut så här. (Rörigt, slitet, trångt och usel belysning i hallen.)
-Sofia när du tycker att det blir tråkigt på jobbet går du hem!
-Ska alla barn, föräldrar och kollegor verkligen anpassa oss efter Sofia hela tiden? (Om så är fallet behövs det isåfall en plan?)

Citat från förra chef. 3års trakasserier, kränkningar, hot och hån har tagit ordentligt på självkänslan.

Duger jag? Hur ska jag göra för att passa in? Inte ställa till besvär, inte sinka alla andra, inte sätta mig på tvären. Inte avbryta, inte prata för mycket, säga rätt saker till rätt person vid rätt tillfälle, komma ihåg en miljard saker hela tiden... Måste verkligen skärpa mig nu! Inte vara så "jobbig".

Mobbning knäcker människor. Min chefs mobbning ihop med uselt bemötande från vården och allt som hänt i mitt vuxna liv var snuddande nära att knäcka mig. Det känns så outhärdligt jobbigt att skriva att jag inte ville leva när ångesten var som värst. Jag är inte unik, tyvärr. Jag har det lika jobbigt eller lika lätt som andra människor har. Sett i relation till deras egna förutsättningar. Eller så kanske jag har haft det lite lättare, eller lite svårare...

Det är så dumt att jämföra hur jobbigt man har det. Vem har det jobbigast? Eller lättast? Är det ens relevant? Jag önskar bara att jag kan förmedla vilket oändligt slit det är att ständigt vara i "passa in i mallen läget". Jag önskar att min chef skulle ha förstått det. Att jag själv hade kunnat förmedla det till henne. Nu kan jag iallafall förmedla det till er kära läsare som stöttar och peppar mig så otroligt mycket genom att läsa min blogg och jag hoppas ni förstår och känner hur värdefulla ni är!

En funktionsnedsättning påverkar hela livet. Jag har ADD jämt. Jag är ALLTID myckeavallt. Det kan inte upprepas för många gånger, framförallt till mig själv! Jag måste särskilt påminna mig själv om att jag faktiskt har andra förutsättningar än de andra människorna som gjorde provet idag.

Sakta sakta kryper jag ut på klippan och ser ut över kanten. Jag ser bakåt i livet och känner mig sååå stolt över allt jag är och allt jag gjort. Jag har ju faktiskt klarat av 4år på Lärarhögskolan. Jag skrev hela min c-uppsats själv, och försvarade den själv. Jag opponerade faktiskt också på någon annans uppsats själv också.

Jag har ju faktiskt klarat av en akademisk examen som möjliggjort att jag nu har en chans att ta ett nytt kliv på min karriärstege, och börja bygga upp mitt liv inifrån. Utifrån det som jag tycker är spännande, roligt och viktigt. Nu tar jag tillbaka makten över mitt liv, lite i taget, långsamt, långsamt tar jag tillbaka makten.

Känslan av att ha makten i mitt eget liv är faktiskt hisnande. Precis som känslan i bilden!

Stolthet!

Äntligen har jag lyckats klistra ihop två bilder! Jag känner mig sjukt stolt faktiskt. Nu öppnar sig en helt ny värld för mina bilder.

Jag har enormt svårt med arbetsminnet och särskilt att komma ihåg verbala instruktioner i flera steg både verbala instruktioner och skriftliga instruktioner. Har jag ett papper med instruktioner är det dock betydligt lättare eftersom jag kan gå tillbaka och titta många gånger.

Små barn lär sig att hantera instruktioner i samma takt som hjärnan utvecklas och barnet blir äldre. Först i fyra, femårsåldern kan barnen hantera instruktioner i flera led. Tex gå till vagnen med tallriken, skrapa den i papperskorgen och ställ tallriken på vagnen. Sen kan du gå och tvätta dig och sätta dig på mattan och läsa en bok.

Såklart lär barnen sig av upprepningsmomentet också. Minnet sätter sig i kroppen och hela processen automatiseras. Mitt stora problem är att vissa saker aldrig blir automatiserade och att andra saker tar väldigt lång tid att träna in. Uthålligheten är inte den bästa. Inte i stunden och inte över tid. Är det inte tillräckligt intressant så försvinner uppmärksamheten ganska snabbt, och att upprätthålla rutiner över tid fungerar sällan särskilt bra.

Minnet verkar vara otroligt selektivt. Vissa saker kan jag komma ihåg för evig tid, typ vad vi åt på Nyårsafton 2001, andra saker fastnar bara inte hur mycket jag än försöker.

Om de personerna som jag är beroende av inte har kunskap om hur en adhd hjärna fungerar så hamnar vi snabbt på kollisionskurs. Jag blir snabbt sedd som en dryg och nonchalant typ som inte lyssnar och en jag känner mig snabbt som en jobbig typ som stör...

Mest påtagligt blev det på mina fotoutbildningar när vi hade undervisning i Photoshop. Det hade sannolikt varit lättare för mig om jag hade jobbat i mörkrum. Det är så mycket lättare för mig att lära mig om jag gör saker aktivt.

Första fotoutbildningen jag gick var en intensivkurs, som såklart även omfattade Photoshop i lightversion, sen fortsatte jag på GFU där vi hade ett block med Photoshop. Två veckor 6h 2dgr/v. Genomgångar i raketfart på storskärm  i helklass på båda kurserna. Man skulle först följa med på sin egen skärm och sen redigera sina egna bilder.

Det slutade med att jag sjukanmälde mig på GFU kursen. Jag skämdes så fruktansvärt över att jag inte klarade av uppgifterna. Det är viktigt att poängtera att jag förstår rent intellektuellt vad läraren gör, jag får bara inte ihop det till ett arbetsflöde. Ingen visste om min ADD problematik. Jag fattade inte ens själv vad mina svårigheter var. (Återkommer till utredningen i ett annat kapitel.)

Arbetsminnet fungerar inte. Det blir ett "system overload" direkt. Hjärnan blir dessutom så oerhört stressad av att inte fatta att allting går ändå sämre. ADD människor stänger av, adhd människor blir utåtagerande när saker inte fungerar och tålamodet tar slut lite hårdraget.

Vem vill räcka upp handen 200gånger på 10minuter mitt i lärarens genomgång och säga att man inte hänger med?! Jag tror ni hör lärarnas suckar genom datorn. Läraren har ju inte tid att sitta bredvid mig och förklara om och om och om igen för att det kanske ska fungera.

Det krävs oerhört mycket energi bara att koncentrera sig på att blockera ut E4:an av tankar som hela tiden strömmar genom huvudet och hålla fokus på den personen som pratar, rent visuellt. Sen måste ska jag komma ihåg vad personen sagt, kunna sålla ut det viktiga, och kunna omsätta det i handling på min dataskärm.

Det ser så lätt ut.
TÅÅÅÅLAMOOOD!!!
Magnetisk lasso... paniik den fastnar överallt!!! Jag får inte bort tråden från bilden. Jag har snabbt ett enda stort virrvarr av trådar över hela bilden.

Jag känner mig som en treåring som tappar tålamodet när de ska rita och kluddar över hela teckningen för att det blir fel. Jag får stänga ner bilden och börja om. Koncentration, fokus och uthållighet kräver enormt mycket energi...

-Ni gör bara så här, tryck ner de två tangenterna samtidigt, som ni drar här.
-Sen kan ni justera inställningarna här under den här fliken, och sen avslutar ni med att göra de här momenten.
Klipp.
Klart.
"Visar före och efter bild"
Ungefär som på tv, när kockarna har "förberett lite".

Känslan: Jag fattar inte. Vad gjorde du??

Jag räcker upp handen och frågar. En gång, två gånger, ser hur läraren blir mer och mer stressad... Jag slutar att räcka upp handen, och låtsas som att allt funkar perfekt. De få tillfällena som vi skulle redigera egna bilder lyckades jag få tillräckligt med hjälp av läraren utan att det blev för mycket så att han blev stressad.

Känslan av att inte kunna blir till en känsla av att aldrig duga. Tvivlet nöter ner självkänslan tillslut. Jag struntade i Photoshop, jag har satsat på att fånga känslan i stunden istället. Kameran är inga problem. Jag älskar verkligen min kamera. Ljuset, motivet... Samspelet mellan ljuset, motivet och mig... Jag fattar först nu varför jag hade så otroligt svårt i skolan eller på kurserna. Att be om hjälp för att klara av saker som mina jämnåriga klarar med lätthet tar emot. Lite stolthet vill jag ha kvar.

Gömma undan misslyckandena och trycka undan känslorna... Jag klarar ju massor av andra saker...

Det är faktiskt en seger i dubbel bemärkelse att jag nu har skrivit det här inlägget. Jag har både lyckats klistra ihop två bilder och erkänt för mig själv att jag håller uppe en fasad som bara är skadlig för mig själv. Det är två stora steg i ett svep. Jag känner mig stolt!

En diagnos är inte bara "på pappret". Det har jag förstått nu. Diagnosen är ett namn på hur min hjärna fungerar. Nu när jag förstått det kan jag sluta skämmas och berätta hur jag fungerar och hur andra människor med ADD fungerar istället.

Lite kaos får ni räkna med helt enkelt.