Livet är ju inte linjärt!

Alla kaotiska system är icke-linjära, men alla icke-linjära system är inte kaotiska.

Vårterminen 2014 fick jag möjlighet att delta i en studiecirkel via Attention som hette skriv ditt liv. Det var en liten grupp på ca 5pers som träffades ett antal gånger under en termin för att skriva om våra liv. Jag kom en lång bit innan jag fick skrivkramp och körde fast. Studiecirkeln och terminen tog slut, men mitt nya liv hade precis börjat även om jag inte insåg det då!

Jag har skrivit tidigare om att kaos och kreativitet hör ihop. VAD man sen lägger i begreppen kaos och kreativitet är ju helt subjektiva. Det finns ju ingen "objektivt bra konst" tex. 

Häromdagen var jag så arg och ledsen över det mesta i livet eller egentligen var det nog mest min egen oförmåga att hantera mina egna känslor och styra mitt fokus tex som jag var arg och ledsen över eftersom det skapar så ohanterligt mycket stress och spänningar som i sin tur gör att jag mår ändå sämre. Jag satt och googlade på stress och stressrelaterade problem, och som man gör på nätet så klickar man sig vidare när man hittar intressanta länkar. 

Plötsligt hade jag hamnat på en amerikansk sida om add kopplat till hur hjärnan fungerar. här hittar ni en länk: adhd Learning. (Tyvärr hittar jag inte länken jag läste på just nu, men så fort jag hittar den lägger jag ut den också.)

PÅ sidan stod det att ADD-personer ofta är mer visuella och därför fungerar det bättre att använda mindmaps än listor tex. Listor är linjära och ADD-hjärnor är mer kaotiska. 

Jag tycker att det stämmer in väldigt väl på mig eftersom min hjärna känns mer kaotisk än linjär. Jag är en person som tar in väldigt mycket visuellt; jag gillar att läsa och observera, jag är även en auditiv person som lär mig genom att lyssna. 

Jag började titta på mindmapping programvaror till datorn. De programvaror jag sett är väldigt dyra, så om ni har tips på billiga och bra programvaror får ni gärna tipsa. Den programvaran som jag såg hette iMindmap. Där kunde man länka in bilder, länkar och allt möjligt spännande till sin tankekarta. 

Tankekartor på datorn är superbra, men jag känner också ett stort behov av att kunna hänga upp mina bilder, och papper på väggen. Sådär som de gör i filmer när de ska lösa brottsfall. Här i min lägenhet finns det väldigt begränsat med såna utrymmen om jag inte ska använda golvet, och det blir så opraktiskt.

Jag känner också ett större behov av utrymme rent fysiskt för att kunna få plats med tex en bra arbetsplats helst ett kontor/studio. Jag har också någon slags romantiskt dröm om att flytta ut på landet till ett STORT hus....

När min vän var över på middag häromdagen började vi prata om husen på landet och när jag sen gick in på Hemnet så fanns det ju där! Ett jättefint rött hus med vita knutar, björkallé och stora glasverandor... Det stod skogsfastighet i beskrivningen, men jag såg ju bara det där superfina huset! (och massor av andra fina hus). 

Nästa dag ringde telefonen.
-Hej det här är Katarina (påhittat namn) från fastighetsförmedlingen. 
-Jaha! Hej!
-Ja du hade ju anmält intresse för den här fastigheten. 
-Ja just det...
-Ja det ingår ju 8ha skog till fastigheten, ja och huset är ju inte vinterisolerat.
-Hade du tänkt ha det som vinterbostad?
- Eh jag vet inte vad jag tänkt riktigt... Det låter som att det krävs mycket renoveringar då för att det ska gå att bo där?
-Ja eller så blir det väldigt höga uppvärmningskostnader.
-Det är några andra som också anmält intresse så jag har en visning i mitten av januari om du är intresserad får du gärna komma då. 

Alltså jag vet inte riktigt vad jag trodde när jag skickade iväg min intresseanmälan.... Jag har ju lite svårt att tro att jag skulle trivas mitt ute i skogen i bäcksvart mörker större delen av året.... Jag ser inte mig själv som en skogsarbetare... Hahaha

Jag skulle helst vilja ha ett stort gammalt hus i närheten av Stockholm eftersom jag har hela min familj och alla mina vänner här.... Och mest av allt behöver jag ju en arbetsplats där jag kan sitta och arbeta med mitt skrivande och fotograferande.

Min förhoppning framöver är att jag ska använda mig av det jag gillar mest, dvs möten med människor, och att få en möjlighet att skriva deras historier. Jag kommer att lägga ut mina intervjuer här på min blogg om mitt liv, och precis på samma sätt som att min hjärna inte är linjär så kommer jag inte att styra in mina intervjuer i ett schematiskt tänk. Det känns så mycket mer spännande med mindmapsmetoden, för man ser inte alltid den uppenbara kopplingen förrän mycket senare och då kanske jag har missat nånting jättespännande helt i onödan. ;-)

Jag släppte mitt bokmanus i över ett år och funderade på hur jag kan skriva klart det men det är ju aningen klurigt att skriva en bok om sitt liv när man är mitt uppe i det det är ju ingen linjär historia jag skriver om mitt liv, typ jag föddes, gick i skolan arbetade gick i pension och dog. Jag vill ju berätta för er om mitt liv och hur mitt liv med add fungerar. Därför skriver jag nu här på min blogg istället så att jag också kan berätta om alla människor jag möter som jag vill berätta om, mötena som är en del av mig och hur jag lever mitt liv. 

Vill du bli intervjuad?
Jag behöver många att träna på. :-)

Viktresan

Den 29:e september i år gjorde jag en Sleeve Gastrectomy på Ersta sjukhus i Stockholm. Då vägde jag ca 104kg här hemma. Som mest vägde jag 112kg tror jag. Jag blev då remitterad till operation av min mamma som är läkare (trodde vi iallafall). I själva verket hade remissen kommit till Överviktscentrum på Karolinska Sjukhuset.

Jag blev kallad till gruppmöte med lite info om hur de jobbar. Den överläkaren som höll i gruppinformationen berättade lite om de fysiologiska faktorerna kring vikt och viktminskning. 

Det som framförallt fastnade i min hjärna är "de fysiologiska faktorerna".

Kroppen är ett snillrikt och oerhört komplext system, det blev tydligt när hon berättade att en person som en gång varit överviktig konstant måste ligga på 20% mindre energiintag än om samma person aldrig varit överviktig. 

En operation är ett stort ingrepp och den information jag fick var att man skulle gjort flera seriösa försök innan att gå ner. En operation ska vara sista utvägen. Jag har säkert berättat detta förut här på min blogg, men jag vill berätta detta igen för det känns viktigt. 

 För att få göra operationen skulle man gå ner 10kg från sin ursprungsvikt, det gjorde jag med hjälp av Överviktscentrums fantastiska dietist. Jag blev sjukskriven från mitt jobb våren 2013 på grund av utmattning och stress. För att jag inte bara skulle sitta hemma och kolla på fb och spela Candy Crusch så började promenera med Simba, som nu blivit min hundkompis. (Jag ska berätta mer om honom i ett senare inlägg.)

Jag gick ner 10kg och fick en remiss för op. Jag och min kompis var där på info mötet och jag var där och träffade kirurgen. De vägde och mätte och godkände mig, men jag sade att jag inte ville. Han blev lite ställd eftersom de flesta brukar reagera tvärtom. De blir arga för att de inte blir godkända. Jag kände att behövde mer betänketid, och jag känner nu i efterhand att det var ett väldigt bra beslut. 

Nu har det gått 3 månader. Vikten har gått ner till 90kg, och jag känner mig väldigt smal. ;-)

Min plan är att gå ner ca 25kg till. Det märkligaste är att siffrorna på vågen som förut var så centrala, nu inte känns så viktiga, så länge jag inte går upp. 

Kan jag äta allt? 

JA! jag kan äta allt, men vissa saker är jag dels inte sugen på tex godis och choklad etc, godissuget försvann när jag började äta min centralstimulerande medicin så det var inget nytt egentligen. 

Hårdsmälta, eller väldigt feta saker, som lax (ibland) och bacon eller blodpuddning kan vara lite jobbiga för magen, men det behöver man ju inte äta så ofta. Skillnaden mot förut är att jag måste vara extremt noga med vad jag äter och att jag nu måste äta många små mål istället för färre stora och att jag måste äta 3tsk rapsolja/per dag- kall -(jag tror att fettsyrorna förstörs på nåt sätt när de värms upp) för att få i mig de viktiga omega 3 fettsyrorna. 

Jag måste tänka på att få i mig all vätska. Helst upp emot två liter per dag, men det kanske är inräknat vätskan i maten. Man ska inte dricka några större mängder till maten, några klunkar går bra, men inte för mycket så man inte orkar äta. 

Jag äter all mat men inte alltid precis som innan. Jag känner inte hunger på samma sätt som innan, men ändå känner jag hunger, fast på ett annat sätt. Jag känner när det är dags att äta. Det känns som att jag har mindre marginaler än förut att skjuta upp måltider. När jag väntar för länge eller slarvar så börjar jag frysa jättemycket, när jag sen äter blir det som att nån sätter på kranen på det varmaste och öppnar för fullt. Det är ganska obehagligt så jag brukar försöka se till att äta mellanmål när det behövs.  

Rent fysiskt har jag även fått något slags problem med blodförsörjningen till fingrar och tår. De blir iskalla och liksom drar ihop sig så fingrarna blir alldeles skrynkliga ibland. Särskilt om jag ätit dåligt och om jag är trött. Min kompis myntade begreppet kaloribrist. Äter jag för lite blir det energibrist i kroppen och då går inte vikten ner, plus att jag mår skräp. Jag blir trött och orkeslös, deprimerad och på oerhört dåligt humör. Blodsockret svänger hit och dit och jag mår som sagt verkligen inte bra. 

Äter jag för mycket, vilket inte är så sannolikt, så går jag upp i vikt. Jag tror att jag börja fatta lite mer hur jag ska tänka nu iallafall. Såhär är min teori.

Jag har Linas Matkasse. En portion är ca 500kcal. Jag kan inte äta en hel portion utan måste dela den på 2 eller 3. Då får jag i mig för lite energi. Därför måste jag äta den andra halvan av maten till mellanmål. Om jag däremot äter mer energirik mat, tex potatisgratäng och kött så behöver jag inte äta så mycket till mellanmålen eftersom jag får i mig mer energi vid själva måltiden. Det är ju inte så jättekonstigt egentligen. 

För att gå ner eller upp i vikt och må bra så måste man fokusera på den totala energimängden över dagen. Det finns inga genvägar. Äter man mer energi än man gör av med går man upp i vikt oavsett vart energin kommer ifrån. Man behöver också äta från alla kostgrupper för att inte få bristsjukdomar. Vitminet B12tex är jätteviktigt för hjärnan och finns uteslutande i animaliskt protein. Järn finns givetvis i grönsaker, men för att få i sig samma mängd järn från tex broccoli och en köttbit kanske man måste äta 5ggr så mycket broccoli, så det gäller faktiskt att ha koll på vad man stoppar i sig.

När jag lämnade sjukhuset så sade de i princip bara att du kan äta allt men i små portioner och oftare. Vi fick order om att äta multivitamintabletter från apoteket Tex Mitt Val Kvinna och ta B12 och D vitamin tabletter. Jag fick också rekommendation att äta 5dl mejeriprodukter per dag för att få i mig fullvärdigt protein, dvs de innehåller de essentiella aminosyror som kroppen behöver för att fungera på ett bra sätt. Där slarvar jag kan jag erkänna, jag är jättedålig på att få i mig så mycket mejeriprodukter. Jag får kanske börja dricka mjölk till mellanmålen... 

Nu kanske ni tänker äh det är väl inte så viktigt, men det är faktiskt viktigt. Äter man bra så mår man bra. Äter man skräp så mår man skräp. Det är ju så uppenbart enkelt, men det är som att vi har glömt bort det. Särskilt viktigt är det nu när jag äter så lite varje dag. 

Ett bra exempel är färdiglagade köttbullar. Jag läste en test i Aftonbladet där de testade ett gäng olika sorters köttbullar. För att en vuxen person skulle få i sig tillräckligt mycket protein vid en måltid så var man tvungen att äta 300gram! köttbullar!, men gör man det så får man i sig alldeles för mycket fett och salt. Plötsligt fattade jag varför jag aldrig blev mätt på maten på jobbet. 300gr köttbullar är 24st om varje "bulle" väger 12gr. "Normalmängden" är nog ca 8st/person... 

Nu seglade jag iväg lite. Tillbaka till vardagen igen. 

Jag tycker att det är superjobbigt med all planering med alla mellanmål. Vad ska jag äta? När ska jag äta och hur mycket? Det blir väldigt många knäckemackor och yoghurt. Ibland är det tröttsamt ibland att behöva äta så himla ofta och ibland känns det jättebra att jag får och ska äta så ofta!

Ett specifikt "problem" som ju blir ganska roligt om man tänker på det utifrån är att jag och många andra med adhd är att jag är periodare. Jag äter gärna samma sak en väldigt lång period tills jag tröttnar tvärt och byter. Jag har haft en "tonfisk, kokta morötter och vitt bröd" period, en "fiskbullar i dillsås period", och en väldigt svår "choklad varje dag period". Om jag tycker någonting är väldigt gott så ger smakupplevelsen hjärnan en kick och det är därför det blir ett missbruk. 

Egentligen är allting precis som förut fast i mindre skala på nåt sätt. Jag är typ lika hungrig som förut och kroppen ser likadan ut. Ändå är det som en ny värld har öppnat sig. Jag kan röra på mig på ett helt nytt sätt. Jag kan gå barfota inne utan att få så ont i fötterna att jag inte kan gå. Jag kan leka en hel dag med mina underbara syskonbarn och verkligen göra allt och när jag går ut och äter med mina vänner är det aldrig något problem att få halva priset eller en matlåda med sig hem! 

Det enda som känns lite surt är att mina supersnygga träningsbyxor från Adidas som jag köpte förra hösten nu är förstora- fast bara runt benen! Magen är fortfarande kvar och den har blivit extremt "klämkänslig". Det blir väldigt snabbt obehagligt med saker som sitter åt kring magen tex mina snygga träningsbyxor. Min farmor hävdade att jag har fått "mormors mage" så det är väl genetiskt helt enkelt. Satans opraktiskt bara eftersom allting åker ner när man inte har nån rumpa och jättesmala lår. Det känns väl inte jättekul att köpa mammakläder när jag inte är gravid, men jag tänker att det är en fas som snart är borta. 

Maten har varit ett missbruk och som alla missbruk så är det egentligen ett psykiskt problem. Det förstärks av hur min hjärna fungerar rent hormonellt, dvs den jagar kickar. Jag har inte ersatt det missbruket med något annat missbruk som jag upplever det-phu!

Sammanfattningsvis känner mig otroligt nöjd över att jag tog ett beslut att göra operationen och att jag är inne i ett starkt positivt flöde som bara kommer att bli bättre och bättre! 

(Jag ska ladda upp fler bilder så ni får se.):-)

Släktforskning

Jag började släktforska för några år sen, det går lite i perioder hur mycket jag håller på, men just nu har jag precis kommit på igen efter att ha varit av ett långt tag.

Problemet jag har att tampas med är att jag börjat på ALLA möjliga grenar samtidigt. Jag har lagt till typ alla släktingar till alla släktingar och deras släktingar... Ni hör ju själva. Jag har lagt mitt träd på MyHeritage som många andra forskare, men jag har insett nu att jag måste gå en kurs och få någon slags systematik i mitt sökande. 

Jag är så otroligt otålig och ganska bekväm av mig, eller rättare sagt jag undviker det som är kräver mycket koncentration och uthållighet, dvs att söka i kyrkböckerna. När jag väl söker upp någon bok och börjar leta efter någon intressant människa så kan det ju gå flera timmar bara att till exempel följa upp hur personen flyttade. 

Hur bodde de, går det att hitta bilder, vart jobbade personen, vad ägde de när de dog? Det finns massor av information om man bara orkar leta. Google är superbra. Allt finns på nätet. Saken är att jag har ungefär 2500 personer i mitt träd. Jag har inte 2500 flikar öppna på skrivbordet samtidigt, men säkert 10 och ett par olika kyrkböcker uppslagna samtidigt... 

Det BLIR rörigt. MEN det ger också världens kick när man hittar ny information. Varje gång jag sätter igång får jag en känsla av GUD vad spännande och satan att det ska vara så svårt att hålla sig till EN person i taget. Det är sååå svårt. Den ena människan leder ju till den andra, som leder till en plats, som har en sån oerhööört spännande historia! hahaha  

Släktforskning är ju egentligen mycket mer än att bara leta upp namn på sina förfäder. Dessa människor var ju en del av ett sammanhang. Vi alla blir ju påverkade av tidens anda, och de politiska vindar som blåste för tillfället. 

Jag har hittat en människa som var salpetersjudare. I korthet var det statligt anställda män som hade i uppgift att utvinna salpeter ur jorden under stallen för att det skulle kunna användas till att göra krut till kanoner och musköter under alla krig från Gustav Vasas tid fram till början på 1800-talet. 

Krig är tyvärr inget nytt påfund. Jag visste inte ens vad det var förrän jag Googlat upp det. När jag läste vad en sådan gjorde vecklade en helt ny scen ut sig framför ögonen. Jag såg plötsligt slagfältet framför mig och kom såsmångingom in på Historieätarna Stormaktstiden i tanken. Ni vet det avsnittet där de lagar mat i fält. 

Nu kommer jag ju inte ihåg vad just min gubbe hette, eller ens när han levde, så jag måste få återkomma om det nån gång längre fram- om jag kommer ihåg! Det leder mig tillbaka till det detta med minnet. Eller det icke-fungerande minnet. 

Arbetsminnet är nersatt hos människor med Adhd/add- som jag, och det går att träna hur vet jag inte riktigt dock. Det som är frustrerande ibland är att minnet behöver struktur för att fungera och jag förmår inte skapa struktur i mitt eget minne. Det korta minnet behöver kopplas ihop med det långa minnet och den kopplingen verkar inte fungera så bra heller hos mig. Minnet blir avsevärt sämre om man har brist på omega 3 fettsyror, och det finns ett samband mellan adhd och brist på omega 3 fettsyror hos mamman under graviditeten. 

Graviditets och amnings virrighet är också kopplat till brist på omega 3. Det fina är att vi inte alls behöver köpa dyra kapslar med fiskolja utan det går bra med rapsolja. Det är i alla fall min slutsats efter att jag har googlat och pratat med dietisten efter min överviktsoperation. Fettsyrorna är livsnödvändiga. Det var visst ett snedspår...

Tillbaka till min släktforskning så är mitt andra stora problem förutom snedspåren att jag har dubbelregistrerat massor av människor. Snabba resultat är roligare än att vara sådär oerhört noggrann- iallafall när det inte blir så mycket fel, men snabba resultat brukar ofta generera fler fel...  

Jag har massor av Valloner i mina anor, och Vallonerna var smeder och bodde på bruk. De pratade inte svenska och hade en annan religion än svenskarna. Gissningsvis var det därför de gifte sig med någon annan som också var Vallon. Alla fick 10 barn typ och alla heter samma namn. Gaaah!!!

Allting blir så oerhört invecklat, men det finns så mycket spännande att läsa. Sätter man historien i perspektiv till nutid så märker man att vi i ganska hög grad upprepar oss själva. Import av utländsk arbetskraft, religionsfrihet, integration... det är ju bara några saker där debatten känns lika aktuell nu som på 1700 och 1800-talet. Årstafrun drabbades av förbudet mot lyxkonsumtion i slutet av 1800-talet och var tvungen att dricka café i bersån där ingen skulle märka att det dracks kaffe. 

Tyvärr blev hon påkommen och fick böta dyra pengar. 

Konsumtion av lyxvaror, skatter, import och export balans, synen på förnuftet och för att inte nämna kvinnlig rösträtt som sågs som samhällsomstörtande, och rent av farligt i början på 1900-talet i överklassen är också intressanta kapitel i vår historia tycker jag. Kvinnan verkar överlag vara kopplad till kaos och kaos är farligt för det går inte att kontrollera... 

Jag skulle egentligen ha skrivit ihop ett bättre sammanfattande avslut, men nu måste jag verkligen avsluta det här inlägget innan jag glider in på nåt nytt spännande spår. ;-)

Vilken dag!

Jag var på jakt efter ett spelande kort till min systerdotter idag. Hon och jag skickar kort till varandra och nu har hon sagt att hon önskar att jag skickar ett spelande kort, och vad gör man inte för sina älskade syskonbarn?!

-Tänk på att jag tycker om spelande kort!

Jag gick in i den där pappersbutiken precis på hörnet vid Mariatorget. Jag började titta runt och insåg vilken fantastisk skatt denna butik är! Det var helt tyst i butiken, sådär så att man hör hur tyst det är. Sådär tyst som det är i böcker, ni vet när de går in i en bokhandel för att hitta en viss speciell bok och ägaren sitter bakom disken och liksom harklar sig lite för att säga att hon eller han är där så att kunden inte ska hoppa till när ägaren rör sig för att kunden trodde den var ensam i butiken. Så tyst var det.

Det är också flera meter i takhöjd i butiken och det är böcker överallt. Små och stora om vart annat. Skönlitteratur, poesi, biografier, barnböcker, och böcker för vuxna. Mest böcker för vuxna faktiskt när jag tänker på det; i många olika färger och med många spännande titlar.

Jag älskade att läsa böcker när jag var barn, men sen kom Facebook och internet i telefonen och då blev det snabba kickar istället för långsam fantasi. Hjärnan är lurig på det sättet.

När jag stod där mitt bland alla böcker så insåg jag att den här butiken är ett strukturerat kaos. Kvinnan som äger butiken har inriktat sig på Stockholmiana och då förstår ni själva vilken spännvidd det innebär. Precis när jag skulle gå hittade jag ett jättefint kort till min systerdotter, och blicken började söka sig upp mot böckerna på hyllorna. Butiken är kvar sen 1880-talet, men böckerna är av lite mer modernt snitt.

Årstadagboken stod det på en av ryggarna. Jag kände att jag blev alldeles upprymd. Jag läste boken "På Årstafruns tid" av Lars Widding förra året och blev helt fångad av hennes värld!

För er som inte känner till Årstafrun så kan jag berätta att hon hette Märta Helena Reenstierna (Wikipedia) och bodde i Årsta. Hon skrev dagbok varje dag i över 40år i slutet av 1793-1839. Hon var samtida med Bellman och skrev om sitt liv, om sina barn, sin man och allt arbete det innebar att sköta en så stor gård som Årsta då var.

Hon skrev som om hon visste att hennes dagböcker en gång skulle bli offentliga, men trots det eller kanske pga av det så var hon väldigt vass i sina omdömen om de människor som korsade hennes väg. Det som gör henne så speciell är ju att hon levde sitt liv i Stockholm. Årsta ligger bara drygt 10 min med bil från Skanstull.

Kvinnan i bokhandeln har specialiserat sig på Stockholmslitteratur och Årstafrun är ju verkligen en ur-Stockholmare. Nuförtiden finns hon till och med på Facebook! Här är länken

Originaldagboken förvaras i Nordiska Museets arkiv och innehåller mer än 5000 renskrivna folio-ark. Ett urval ur dagböckerna är publicerat, men ett urval är alltid ett urval. Som fotograf "ser" jag ju min bild redan innan den är tagen. När jag tar den tar jag flera exponeringar och väljer sen ut den bästa.

Givetvis är det ju samma med Årstafruns dagböcker. Det som inte ansågs lämpligt att publicera kom helt enkelt inte med. Det som ÄR publicerat är publicerat i 3 volymer som publicerades första gången på 40-talet och i omtryck i början på 90-talet, och jag hade hittat den 3:e delen i 90-tals utgåvan. Damen bakom disken beklagade att hon inte hade alla 3 volymerna.

Precis när jag skulle betala och gå så vänder sig damen i affären om och upptäcker att hon faktiskt hade en bok till. Det var den första delen i 40-tals utgåvan. Den utgåvan innehåller även kartor!

Det finns inte så mycket publicerat om Årstafrun, trots att hon levde parallellt med Jane Austen och Franska Revolutionen. Så det är en sann guldgruva att börja forska i, om intresset håller i sig. Årsta Slott står kvar och många andra hus finns också kvar. Det är bara att följa henne igen i spåren.

Jag kände mig verkligen smått euforisk när jag satte mig på bussen hem. Jag har fått hem en skatt och upptäckt en bit Stockholmshistoria!

Äntligen!

Äntligen, äntligen, äntligen får jag hjälp att komma vidare. Vidare in på positiva spår. Jag borde kanske inte egentligen skriva äntligen eftersom det har varit en lång process som nu får ett genombrott.

Jag träffade en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen första gången i tisdags och idag träffades vi igen. En MYCKET professionell och duktig psykolog. Hon gav mig ett test som heter Vägvisaren. Det är ett häfte med massor av frågor som på ett väldigt enkelt sätt kartlägger vart man har sina styrkor och intressen. Mina två största områden är kreativitet och vetenskap.

Jag har brottats sååååå mycket med känslan av svek. Jag har känt mig missförstådd och tyckt att människor jag mött varit dumma och oförstående. Nu när jag börjar landa i mig själv ser jag ju att jag bara befunnit mig i fel sammanhang.

Igår gjorde jag ett sånt där test som finns på fb: Vad är ditt ultimata yrke? tror jag att det hette. Svaret var ju givet men det var ändå så roligt att se det på skärmen. Det stod politiker. Psykologen och jag pratade om potentiella yrken och eventuella studier.

Plötsligt kom ett minne upp från ca 2007. Jag hade bestämt mig för att läsa Statsvetenskap på distans och träffarna var i Sundsvall. Jag var tvungen att jobba heltid och hade en timmes resväg åt varje håll. Barngruppen på förskolan var väldigt krävande och båda mina kollegor var nya för barngruppen...

När jag kom till Sundvall och tagit mig ut till universitetet, in i lektionssalen och mannen som skulle hålla lektionen presenterade sig var det verkligen en väldigt märklig känsla som infann sig. Jag var ju som de andra där i lektionssalen. Han som höll föreläsningen forskade till och med i det här magiska ämnet. De andra som satt där var också intresserade av politiken och dess mekanismer.

Tyvärr fungerade det inte att jobba så mycket och plugga vid sidan av. Jag var bara i Sundsvall en enda helg. Jag var så ledsen och besviken och jag tyckte det kändes så orättvist att jag skulle behöva gå till ett jobb som jag inte ville ha bara för att kunna försörja mig när andra fick läsa massor av spännande litteratur i ämnet som jag alltid känt mig kallad till.

Boken om demokratifilosofi står fortfarande kvar i min bokhylla; bredvid böckerna om olika perspektiv på Mänskliga rättigheter.

Idag känner jag mig stolt över att det faktiskt är jag som styr mitt liv och vågar vara tydlig med mina styrkor och resurser. När jag nu faktiskt vågar stå på mig och säga till mig själv och min omgivning att jag inte klarar av mer förskolejobb och att jag inte kan eller vill gå tillbaka så har också nya vägar öppnats till andra yrken.

När jag nu mött en sån professionell person så kan jag också slappna av. Jag slipper hela tiden vara på helspänn redo att försvara mig eller hävda mig. Då kommer alla undanträngda känslor upp. Så mycket sorg och ilska över allt som hänt och om hur allt hade kunnat vara annorlunda.

Samtidigt så tänker jag att den processen som lett fram till idag har varit viktig. Jag träffade en annan jobbpsykolog för snart 5år sen som också var jätteduktig, men jag visste inte vad jag ville. Det är svårt att hjälpa någon när personen inte vet vad den vill.

Idag var det också Nobelprisutdelning. Mannen som fick ekonomipriset beskrev sin väg fram till priset som allt annat än rak, men att det hade gynnat honom i hans forskning eftersom han kunnat ta in andra perspektiv och släppa alla krav på hur det borde vara. 

För några år sen var det en annan Nobelpristagare som observerade sina 4:a åriga barns sätt att komma fram till nya lösningar på problem och bestämde att på fredagar så testade han och hans medforskare helt förutsättningslöst nya idéer på samma sätt som barnen gör.

Så slutligen är jag ändå glad över mina år i förskolan. Barn ÄR underbara. Även när de är "jobbiga". De är oerhört kreativa och har ett sånt självklart sätt att ta för sig av livet. I deras värld finns det inget "det borde vara såhär" tänk.

Min stora systerdotter och jag pratade om Lucia igår när jag hämtade henne på förskolan. Jag frågade om farmor och farfar skulle komma på Luciatåget på måndag.
Hon svarade direkt
-Ja det tror jag.
-Ja, för de har ju faktiskt inget annat att göra!

Självklart kommer de och tittar på henne när hon går i Luciatåget och självklart kan jag använda mina stup och uppförsbackar på ett konstruktivt sätt. Hur vet jag ju inte exakt ännu, men skriva här på min blogg är ett sätt.

Jag känner mig inspirerad att dagens Nobelpristagare i ekonomi INTE hade läst alla grundkurser och fortsättningskurser i ekonomi. Plötsligt så känns allting möjligt. Jag måste bara fortsätta att vara mig själv. Ändå mer. Då kommer bitarna falla på plats inom en inte allt för avlägsen framtid.

Nu struntar jag i hur det borde vara. Jag gör det som känns rätt och känns roligt och meningsfullt. När kampen i huvudet släpper kan jag bara slappna av och glida med. Livet är ju faktiskt väldigt kul!

Psykologen och jag har fortfarande inte hittat exakt rätt yrke, vi måste nog träffas fler gånger först, men nu har vi i alla fall pekat ut en väldigt tydlig riktning. Jag har fått en "formell bekräftelse" på att jag är på rätt väg. Även om jag känner det så otroligt tydligt i min själ och i mitt hjärta med tanke på all fin respons jag får här på min blogg så är det väldigt skönt att få bekräftelse från en sån person som faktiskt kan hjälpa mig så konkret som en arbetspsykolog kan, att jag är på rätt spår!

Nu kan det bara gå uppåt!

Kaos och kreativitet

Jag är en kreativ person. Kreativiteten har tagit sig olika uttryck genom åren. I början av mellanstadiet höll jag på väldigt mycket med lera på fritidsgården. Det var verkligen fantastiskt att jag kunde gå dit och få utlopp för all min kreativitet. När jag blev vuxen och började jobba målade jag med barnen, senare fotograferade jag dem, först med jobbets kameror och senare med mina egna kameror. Jag blev ihågkommen av kollegor och föräldrar som en duktig fotograf snarare än en förskollärare. :-) Resten kan ni se på min fotoblogg.

Kreativiteten är inte linjär och kaos är en förutsättning för kreativitet. "Alla kaotiska system är icke-linjära, men alla icke-linjära system är inte kaotiska" källa Wikipedia. När man inte kan sortera intrycken man får, har svårt med struktur ordning och planering så upplevs det nog ofta både av individen och omgivningen som ett kaos. 

Jag upplever att mitt liv just nu är smått kaotiskt. Jag har bestämt mig för att definitivt säga nej till mitt yrke som förskollärare. Jag klarar inte av att vara arbetsledande på det sättet jag ska vara. Jag saknar barnen. Det jag älskar mest med barn är just kreativiteten, kaoset. Människor är aldrig helt förutsägbara. De rör sig i enligt ett förutbestämt mönster i ett förutbestämt sammanhang men är alla sina egna. Det är verkligen fantastiskt!

Mitt sätt att vara ÄR mer kaotiskt än andra. Om jag ska röra mig från punkt a till punkt b är det inte alls givet att jag kommer dit i tid. Det är inte säkert att jag kommer dit alls. Det beror alldeles på vad som händer på vägen. Om det som händer på vägen är tillräckligt spännande försvinner tid och rum och målet försvinner ur sikte. Städningen är ju ett bra exempel på detta. Jag kommer på så många sidospår att jag aldrig blir färdig förrän det är dags att börja om... 

Det finns till och med ett matematisk begrepp för detta!!! Hur spännande är inte det!!

Det kallas helt sonika för "fjärilseffekten" (läs mer på Wikipedia). Teorin är att om en liten fjäril fladdrar med vingarna i Amazonas så kan det skapa orkan i Sverige. Oförutsägbara saker kan hända även om det ingår i ett förutsägbart system. Även om systemet är totalt förutsägbart kan det uppstå kaos. 

Jag är en filosofiskt och väldigt analytiskt lagd person som älskar att se samband, mönster i saker som först bara tycks bestå av ett kaos. Jag är en teoretiker som behöver vara fysisk. Jag har en hjärna som är hal som en ål och snabb som blixten. Jag är en starter som ger aldrig ger upp och äger ett enormt stort rättspatos... Tänk vad mycket jag skulle kunna bidra med om jag bara hamnade på rätt plats! 

Jag kan ju aldrig vara tyst någon längre period ;-). Har jag kommit på nåt nytt bra, så MÅSTE jag berätta det. Har jag kommit på något som inte stämmer med hur det borde vara så måste jag berätta om det också. Eller en känsla jag har, eller nåt som har hänt... Som den väldigt kreativa person jag är kan jag också bli VÄLDIGT myckeavallt i perioder, för att sen behöva dra mig tillbaka en period för att återhämta mig. 

Även om jag önskar och vill att spänningen minskar så att jag slipper befinna mig i extremlägena hela tiden så vill och kan jag aldrig "bara befinna mig i mitten". Det är en fysisk omöjlighet eftersom det styrs av hormonerna i hjärnan inte bara mitt medvetna jag. 

En annan del av min kaoshjärna handlar om att det i alla situationer som hamnar i och man möjligen skulle kunna hamna i, har en hel mängd alternativa scenarios. Jag tror att det är samma sak som ett fasrum i fysiken. Det finns en oändlig mängd variabler för varje punkt på en kurva som alla är beroende av varandra. (Jag är ju ingen matematiker så detta är en fri tolkning av ett matematiskt begrepp)

Min kreativa kaoshjärna suger upp alla möjliga detaljer vid alla möjliga tillfällen och lagrar dem på "hårddisken" till ett senare tillfälle. Tänk dig hemsidorna på internet. Varje hemsida lagrar en liten fil på din dator. En cookie. De finns där och tar upp plats och arbetsminne på din hårddisk, men är samtidigt en förutsättning för att kunna ladda hemsidorna på nätet. 

Är arbetsminnet utspritt eller för dåligt så blir datorn överbelastad och hänger sig. En typisk sån situation i verkligheten är när jag besökte Hemköp under Åhléns vid Skanstull. De har satt upp en miljard röda skyltar som sticker ut i gången som alla ropar "KÖP MIG"!! Jag är jättebra. Extrapris just i dag eller alltid lågt pris. 

Ett annat exempel är schackspelet. Alla pjäser har en förutbestämd roll, alla pjäser är beroende av varandras inbördes ordning och ska flyttas enligt ett givet mönster och ändå blir det aldrig förutsägbart. 

Politiken är egentligen ett enda jättestort schackbräde som jag ser det. Politiken blir aldrig förutsägbar, det är nog därför jag älskar politiken och samhällsvetenskapen så mycket. Om man bara ser bakom alla de där "köp mig" budskapen och ser igenom strukturen så öppnar sig en helt ny värld av filosofiska aspekter av vårt samhälle. 

Problemet för mig är att det är så vansinnigt mycket att "se igenom". Det är så många flöden att analysera och oerhört komplext när man börjar gräva lite. Det gör mig så trött ibland. Det ÄR tröttsamt att inte kunna rikta sitt fokus för att det är för mycket som är intressant. 

Det är som att alla de där skyltarna i gången på Hemköp innehåller olika oerhört spännande frågor som känns angelägna. Det är enormt svårt stundtals att sortera och prioritera vad som är viktigast. Dessutom går det ju att analysera problemet utifrån massor av olika aspekter... Ibland funkar det riktigt bar och ibland kommer jag inpå så många sidospår att jag inte ens vet vad det var jag tyckte var så spännande från början... 

Paradoxalt nog är det just dessa processer som även bidrar till min kreativitet. Styr man förutsättningarna för mycket så att allt blir förutsägbart dör min kreativitet. Om kreativiteten dör känns allting tråkigt och meningslöst och jag blir deprimerad.

Kanske blir det så att jag omedvetet börjar agera på ett sätt så att det då ges utrymme för lite kaos, eftersom det genererar kreativitet och jag mår bättre igen. Jag vet inte riktigt om det är så eftersom jag ju inte kan se mig själv utifrån (fast ibland skulle jag vilja kunna titta ner på mig själv och situationen från ett högre perspektiv så kanske jag skulle förstå mig själv lite bättre. :-) 

Även om jag tycker att dessa situationer är påfrestande i stunden är det ändå är det just dessa situationer som gör att jag kan visualisera exempel för er här just nu. Det ena förutsätter det andra hela tiden. Hur många låtar har vi inte hört om olycklig kärlek?! ;-9 

Hela detta inlägg handlar om kreativitet. Kreativiteten måste få flöda fritt men fri kreativitet kräver också en ram, eller ett sammanhang att förhålla sig till. Det är därför jag jag älskar att fotografera. Min specialitet är porträtt i miljö. Det blir aldrig förutsägbart. Alla människor är olika och ljuset faller olika hela tiden i olika miljöer. Dessutom kräver olika situationer olika saker av mig som fotograf. Kameran är ett väldigt konkret verktyg att jobba med. Det är en ultimat kombination av vetenskap och kreativitet. 

Tänk om jag kunde få jobba i ett sammanhang där jag får fotografera och intervjua människor om spännande saker som jag sen kunde använda  i ett större sammanhang. 

Jag gillar min kreativitet och jag förstår nu att kaoset i hjärnan är en del av den. Min kreativitet är inte linjär. Den är myckeavallt, överallt och på många plan samtidigt. Det jag behöver hitta är ett sammanhang ett förhålla mig till; en ram som kan omvandla kreativiteten och kaoset så att det blir mer konstruktivt och får större genomslagskraft. 

Tillsvidare är detta min kreativa kanal och jag är så himla glad över att så många vill dela den med mig!