Viktoperationen närmar sig!

Snart är det dags! Snart. Bara 4 dagar kvar nu! Det är fruktansvärt nervöst, men det känns ändå bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för det är verkligen miljoner tankar i huvudet samtidigt, men en sak är ändå säkert. Känslan av äntligen!

Jag har ju varit överviktig och kämpat i så många år. Detta blir den slutgiltiga lösningen hoppas jag. Ändå har jag våndats så oerhört mycket inför beslutet.

Är det verkligen rätt beslut. Måste jag göra en operation och ta bort en del av magsäcken för att komma tillrätta med min vikt? Går det verkligen inte att lösa på annat sätt?

Tankarna maler i hjärnan, hela tiden. Är det verkligen rätt beslut? Människor i världen svälter, och jag måste göra en operation för att gå ner i vikt! Vad säger det om mig? När jag tänker dessa tankar så har jag lärt mig att tränga undan dem och istället tänka missbruk. Det är ett missbruk!

Alla människor kan hamna i missbruk. Tyvärr är människor med ADD/ADHD särskilt utsatta eftersom hjärnan hela tiden jagar en ny kick. Socker och fett, har för mig varit en lika stark drog som jag gissar att alkoholen är för andra.

Jag har kämpat, och kämpat för att komma tillrätta med min ätstörning. Psykiskt och fysiskt. Funderat och funderat över vad problemen bottnar i och om det verkligen inte finns något alternativ. Operation...

Men nej! Det finns inga alternativ kvar. Jag hanterar inte detta själv. Det krävs tvångsmedel. Tyvärr. Missbruk är missbruk. Övervikt och fetma är inte en karaktärsfråga. Jag har lyckats gå ner i vikt, men går upp igen. Känner ni igen det problemet?!

När jag kom till Överviktscentrum så fick jag på första mötet reda på att om jag ska behålla min målvikt så måste jag ligga kvar på ett energiintag som är 20% lägre än om jag varit normalviktig. Hela livet. 20% av hur mycket?

Hur ska jag kunna veta? Jag gillar att veta. Jag vill veta exakt. Exakt hur många kalorier jag ska äta. Ibland skulle jag vilja att någon levererade all mat i färdiga matlådor särskilt anpassade för mig. Sen tänker jag att det går ju inte. Man kan omöjligt leva sitt liv i fullständig kontroll. Det blir outhärdligt.

Operation. Det är ett stort beslut och ett drastiskt beslut. Ett slutgiltigt beslut. Faktiskt är det nog ett av de största besluten jag tagit i mitt liv. -mitt liv har i mångt och mycket styrts av omständigheterna. Andra människor har genom sina handlingar styrt mitt liv. Nu styr jag själv.

Min ätproblematik förvärras sannolikt av mina ADD relaterade problem. Svårt att sätta igång saker, svårt att hålla kvar uppmärksamheten över längre tid och svårt att avsluta; Impulsivitet och svårt med gränssättning.

ADD problematiken innebär också svårt med struktur och ordning och svårt att sortera intryck. Det gäller inte bara i den fysiska verkligheten utan även i den psykiska världen. Det känns ibland bara som ett enda stort "Big Bang" moln i hjärnan. Alla tankar idéer och funderingar snurrar runt med en väldig fart inne i hjärnan och det är svårt att hitta en struktur.

Det går runt, runt och hjärnan byter hela tiden fokus. För att göra a måste jag ju göra b, men för att göra b måste jag göra c, men för att göra a måste jag göra både b och c först, eller stå struntar jag i att alls kännas vid a, b och c och tänker på d som ju är mycket roligare.

Är det rätt beslut att göra en operation? Kan jag verkligen inte lösa det på annat sätt?
Vad händer om jag inte opererar mig?
Kraftig övervikt ökar ju riskerna för diabetes, hjärt kärl sjukdomar och diabetes. Det är svårare att bli gravid och riskerna vid en graviditet ökar.

Läkarvetenskapen mäter ju inte hur jag känner mig. Jag har slagit på mig själv i så många år. Jag har känt mig så misslyckad för att jag inte klarat av det alla andra klarar. Känslan av misslyckande har lett till matmissbruk. Nu har jag bestämt mig för att ta tag i mina problem istället för att undvika dem och eller skjuta upp dem vilket är en normal ADD strategi.

Träning, träning och åter träning, medicin och en oerhörd beslutsamhet har lett mig fram till att till viss del bryta snurren i hjärnan och göra operationen. Jag ska sluta slå på mig själv och istället vara stolt över mig själv och den jag är. Jag har en diagnos som jag måste leva med, och då får man lov att gilla läget.

Jag kan inte lösa problemet själv, men om allt vore annorlunda så kanske...
Fast då hade ju inte jag varit jag....

Bullmamma eller professor?

Kvinna eller man eller bådeock, vad spelar det för roll tänker ni?
Svaret är att det spelar roll. Det spelar tyvärr roll 2015.

Om vi backar 100-150år och funderar lite på kvinnors roll i samhället så kan vi konstatera att kvinnor länge har varit underordnade männen/haft andra roller än männen. Kvinnan har varit ansvarig för hemmet och barnen. Det har varit hennes ansvar att fostra barnen till goda samhällsmedborgare. Kvinnorna till goda mödrar och männen till goda familjeförsörjare.

Vad är kopplingen till 2015 tänker ni? Jo jag ser det som att dessa strukturer ligger kvar under ytan hos alla oss och färgar hela tiden bilden av de människor vi ser runt omkring oss. Det obehagliga eller bara jobbiga är att dessa osynliga strukturer påverkar valen vi gör och besluten vi tar.

Vi måste börja prata om dessa strukturer och verkligen gräva i vårt undermedvetna för att kunna skapa en mer könsneutral verklighet.

Ok tillbaka till ADD och mig, varför väljer jag att skriva om detta ämne?

Jag har haft och har fortfarande svårt med planering, struktur och att bibehålla koncentrationen på en aktivitet under en längre tid. Särskilt saker jag tycker är tråkiga.

-Ah shit vad dryg hon låter tänker säkert nån nu.

Tänk nu att samma ord skulle komma från en man. Skulle han också låta dryg?

Om han gör det är det mer ok om det kommer från en man eller en kvinna eller är det samma?

Jag tycker det är outhärdligt tråkigt och jobbigt att upprepa monotona moment om och om igen. Jag fixar inte det helt enkelt. Städning är ett sånt moment.

-Ah nu låter hon sådär dryg igen!

Men jag ber er tänka efter igen. Riktigt tänka efter. På djupet.

Fundera på ordet "ungkarlslya". Jag hör inte ordet så ofta, men förväntningarna finns ju där eller hur. En ung kille som inte städar, och är beroende av sin mamma för att tvätta och sköta räkningarna blir inte alls lika nedvärderad som en tjej.

Eller så är det bara jag. Jag som känt mig så misslyckad för att jag inte klarar, inte orkar och förmår. Jag ville ju ha det som mina jämnåriga kompisar som hade välordnade hem och sen skaffade man, hus, bil och barn...

Jag har resonerat såhär: Man kan inte skaffa barn om man inte kan ta hand om sig själv. Jag känner mig nöjd med det beslutet, men jag önskar ändå att andra slipper fundera över det eftersom de blivit utredda BETYDLIGT tidigare.

Tänk igen på hur du förhåller dig till människor i din omgivning.

ADD ses ofta som en typisk "tjejdiagnos", problemet är ju att tjejer förväntas vara snälla och välordnade. Har de problem märks det sällan förrän det gått ganska långt om man inte vet vad man ska observera.

ADHD ses ofta som en typisk "killdiagnos" men killar förväntas ju vara mer fysiska...

Hur ser man på en tjej som är utåtagerande och impulsiv? Eller en pojke som är drömmande och verkar frånvarande?

Andra ord som vi faktiskt använder är bullmamma och fotbollspappa.

Människor med ADD har ofta svårt att ta till sig instruktioner. Det liksom tjorvar ihop sig nånstans på vägen och blir till en tolkning som leder till en annan lösning än den förväntade. Därför kan det vara svårt att läsa recept tex. Ett recept är en sorts instruktion. Dessutom måste man koncentrera sig och fokusera sig en längre tid för att det ska bli klart.

Bullmamman får genast problem. Mjölken kanske blir för varm och jästen dör. Barnen får inte med sig några bullar att sälja på fotbollsträningen som pappan basar för.

Eller så kan vi tänka i termer av missbruk. Kvinnor är gapiga, män är skräniga.

Dessa situationer är givetvis tillspetsade för att ni ska förstå resonemanget. Jag vill peka på det stigmatisering som kvinnor och män med diagnoser råkar ut för.

Jag vill skriva om den här diagnosen för att få er som läser att förstå hur jag och andra människor med ADD/ADHD fungerar.

Jag är inte dryg och jag är inte korkad. Tyvärr har jag stött på dessa fördomar ganska frekvent de senaste åren. Tvärtom är jag och många andra med ADD/ADHD otroligt smarta och kreativa- OM vi bara lyckas fokusera oss. Hjärnan är lite av en trål. Den suger in ALLT! på gott och ont. Vi kan vara oerhört ihärdiga och uthålliga om det är saker vi gillar men det som är tråkigt blir inte av.

Ju svårare utmaningar desto bättre, men det måste vara hanterbart. 3 av 4 professorer är män. Är det för att det fortfarande finns en tyst förväntan på att kvinnorna ska skapa det trivsamma hemmet som ska uppfostra nästa generations goda medborgare?

Jag har haft så otroligt svårt att få ordning på mitt liv, men jag tror att det är på gång att vända. Nu vill jag ha mycket av allt!

Massor av små söta barn, ett till kamerahus, fler grymma objektiv, en snygg och bra man, nytt jobb, resa vida omkring och ta grymma bilder på kvinnor och kvinnors liv, och många fler högskolepoäng för att det är så spännande att lära sig nya saker. Kanske blir jag professor?

Sen var det ju det där med fokus, avgränsning, koncentration och uppmärksamhet, men det får jag parera längs vägen.