Hur känns det då?

Hur känns det att få en diagnos? Att "få det på papper".

För mig var det en lättnad och en chock blandat med ett jaha. 

Jag lade det i facket "att ta tag i senare". Det funkar ju inte riktigt dock, men det är en sak att få veta och läsa kriterierna och inse att jag uppfyller typ allihop till att verkligen förstå. Att förstå på djupet.

2010 när jag fick min diagnos gick jag en fotoutbildning på halvtid på Folkuniversitetet och kämpade med att ta körkort. Jag kände väl någonstans inom mig att jag borde berätta, men jag gjorde aldrig det på skolan. Jag tyckte inte att det behövdes. Själva fotolektionerna gick jättebra och jag levererade grymt bra bilder, men Photoshop lektionerna gick inte alls. Vi hade Photoshopblock med 4 dagar på två veckor mellan 9-15 med bara Photoshop. Jag fattade inte och kom inte ihåg, (har fortfarande svårt för ps). Jag hade behövt en pedagogisk lärare som orkade förklara om och om igen och helst sitta bredvid mig när jag övade, men det gick ju inte. Så jag sjukskrev mig. 

Körkortet gick framåt men oerhööört långsamt. Inte för att jag är mer korkad utan för att jag helt enkelt hade oerhört svårt att BARA koncentrera mig på att köra bil! Jag funderade sannolikt på vad jag skulle äta till middag, vilka julklappar jag skulle köpa, vilka fotouppgifter jag behövde göra, att jag behövde läsa in teorin etc samtidigt.

En situation som jag kommer ihåg extra bra var när min lärare bad mig att köra mot Nynäshamn. När vi närmar oss rondellen frågar han om jag tänker blinka. Jag hade inte en aning om vart jag skulle åka! Det fanns tre avfarter och när jag hade chansat två gånger bad han mig att svänga tillbaka för att titta på skylten. Den var stoor. Som vägskyltar är. Själva poängen är ju att man ska se dem, men jag hade missat den. Helt! Jag såg den inte. Mina tankar var på något helt annat ställe än i bilen...

Jag vill berätta om min funktionsnedsättning med glimten i ögat, men också för att få dig som läser att förstå hur det är. En funktionsnedsättning går inte över, men man lär sig hitta strategier som gör att det fungerar bättre. 

Man känner sig som en idiot ibland när man "bara misslyckas" och inte förstår varför. Jag "fattar inte" ändå har jag egentligen inga problem att lära mig nya saker. Varför? 

Kan du inte bara anpassa dig? Du är alltid så krånglig och omständlig, varför kan du inte bara göra som alla andra?, Nu står alla andra och väntar på dig!, plötsligt är du bara försvunnen, du är så oerhört impulsiv, lyssnar du på mig nu? Måste du alltid göra tvärtemot? Kan du inte vara lite spontan? Varför kan inte jag bara vara som alla andra? Alla andra klarar ju... Eller?

Är det verkligen alltid jag som äger problemet?! Jag är stundtals så otroligt less på att det alltid är mitt "fel". 

Jag ska berätta om alla dessa saker i kommande inlägg, men just nu måste jag avgränsa mig, vilket är knepigt ibland. Därav bloggnamnet mycket av allt. 

Det krävs ett visst mått av förståelse från omgivningen. Med en förståelse och en lyhördhet hur jag och människor med adhd/add fungerar så kan vi bidra med enormt mycket positiva saker! 

Nyckelordet är nog ändå tålamod! Oändligt mycket tålamod tills vi båda har hittat en bra strategi.