Hur känns det då?

Hur känns det att få en diagnos? Att "få det på papper".

För mig var det en lättnad och en chock blandat med ett jaha. 

Jag lade det i facket "att ta tag i senare". Det funkar ju inte riktigt dock, men det är en sak att få veta och läsa kriterierna och inse att jag uppfyller typ allihop till att verkligen förstå. Att förstå på djupet.

2010 när jag fick min diagnos gick jag en fotoutbildning på halvtid på Folkuniversitetet och kämpade med att ta körkort. Jag kände väl någonstans inom mig att jag borde berätta, men jag gjorde aldrig det på skolan. Jag tyckte inte att det behövdes. Själva fotolektionerna gick jättebra och jag levererade grymt bra bilder, men Photoshop lektionerna gick inte alls. Vi hade Photoshopblock med 4 dagar på två veckor mellan 9-15 med bara Photoshop. Jag fattade inte och kom inte ihåg, (har fortfarande svårt för ps). Jag hade behövt en pedagogisk lärare som orkade förklara om och om igen och helst sitta bredvid mig när jag övade, men det gick ju inte. Så jag sjukskrev mig. 

Körkortet gick framåt men oerhööört långsamt. Inte för att jag är mer korkad utan för att jag helt enkelt hade oerhört svårt att BARA koncentrera mig på att köra bil! Jag funderade sannolikt på vad jag skulle äta till middag, vilka julklappar jag skulle köpa, vilka fotouppgifter jag behövde göra, att jag behövde läsa in teorin etc samtidigt.

En situation som jag kommer ihåg extra bra var när min lärare bad mig att köra mot Nynäshamn. När vi närmar oss rondellen frågar han om jag tänker blinka. Jag hade inte en aning om vart jag skulle åka! Det fanns tre avfarter och när jag hade chansat två gånger bad han mig att svänga tillbaka för att titta på skylten. Den var stoor. Som vägskyltar är. Själva poängen är ju att man ska se dem, men jag hade missat den. Helt! Jag såg den inte. Mina tankar var på något helt annat ställe än i bilen...

Jag vill berätta om min funktionsnedsättning med glimten i ögat, men också för att få dig som läser att förstå hur det är. En funktionsnedsättning går inte över, men man lär sig hitta strategier som gör att det fungerar bättre. 

Man känner sig som en idiot ibland när man "bara misslyckas" och inte förstår varför. Jag "fattar inte" ändå har jag egentligen inga problem att lära mig nya saker. Varför? 

Kan du inte bara anpassa dig? Du är alltid så krånglig och omständlig, varför kan du inte bara göra som alla andra?, Nu står alla andra och väntar på dig!, plötsligt är du bara försvunnen, du är så oerhört impulsiv, lyssnar du på mig nu? Måste du alltid göra tvärtemot? Kan du inte vara lite spontan? Varför kan inte jag bara vara som alla andra? Alla andra klarar ju... Eller?

Är det verkligen alltid jag som äger problemet?! Jag är stundtals så otroligt less på att det alltid är mitt "fel". 

Jag ska berätta om alla dessa saker i kommande inlägg, men just nu måste jag avgränsa mig, vilket är knepigt ibland. Därav bloggnamnet mycket av allt. 

Det krävs ett visst mått av förståelse från omgivningen. Med en förståelse och en lyhördhet hur jag och människor med adhd/add fungerar så kan vi bidra med enormt mycket positiva saker! 

Nyckelordet är nog ändå tålamod! Oändligt mycket tålamod tills vi båda har hittat en bra strategi. 

Jag körde visst fast!

Först inläggen jag skrev här kom så lätt, så lätt. Sen kom det massor av krävande läkarbesök och andra viktiga möten emellan som sög ganska mycket energi så nu körde jag fast. (Jag är för närvarande sjukskriven och på väg in i rehab)

Jag har ju såklart tusen inlägg i huvudet alltid men de kommer inte riktigt ut- ännu. Det är väääldigt typiskt för ADD hjärnor. Det finns en miljon smarta idéer men sen när det kommer till utförandet kör jag fast.

Jag är en sån "jobbig" typ som gärna talar om för människor i min omgivning hur de ska göra. Ibland är det jättebra, som när jag ska fota människor som jag måste dirigera. Men mindre populärt om man är på en arbetsplats. Jag är en utpräglad observatör, vilket passar mig utmärkt när jag ska fotografera, mindre bra om jag ska jobba i ett yrke som förutsätter att jag är den som driver arbetet framåt...

Jag gillar att tala om hur man skulle kunna göra och sen gå därifrån. Jag skulle nog vara en bra konsult, en sån som kommer in och skriver en snygg rapport för massor av pengar och sen får andra uppdraget att se till så att det jag skrivit händer i verkligheten. ;-)

Add/adhd människor är ofta väldigt kreativa, och då inte bara att måla, fota, skriva etc utan också kreativa problemlösare. Kluriga problem är min favorit. Det är vanligt att man gör slarvfel när det är för lätt och att hjärnan liksom skärper sig när utmaningen blir större.

Jag hade egentligen tänkt skriva om impulsivitet, och när jag googlade impulsivitet så läste jag på Wikipedia att en del av impulsiviteten är att man blir uttråkad. Adhd hjärnor har ju ett annat flöde av dopamin och noradrenalin som styr uppmärksamheten. Man blir snabbare uttråkad helt enkelt. Jag tror att det är därför som jag gillar problemlösning, då blir jag inte så uttråkad.

Jag tror också att det är därför som jag har svårt att jobba i tex barnomsorgen. Det blir ju mycket upprepningar. Hela verksamheten bygger ju på upprepningar.

En annan del av uttråkningen eller impulsiviteten är ju på eller av funktionen i hjärnan. Då menar jag verkligen på eller av. Om jag är på är jag väldigt mycket på om jag är av är jag av och då är det väldigt svårt att komma på igen, som nu här med bloggen.

Jag kom av mig när jag varit så trött i hjärnan pga all anspänning och alla möten och då är det sjukt svårt att komma på igen. Det kändes urjobbigt att sätta mig ner och skriva. Att fokusera, tänka ut ett bra inlägg, fast jag egentligen tycker att det är roligt.

Det är så fantastiskt roligt att så många läser och kommenterar och tycker att det är bra, men då ökar jag ju "kraven" på mig själv och det känns kravfyllt och jobbigt. Alltså skjuter jag upp det till en annan dag när jag känner mig piggare... Nu har jag lärt mig en strategi. Skriv om hur det känns. Bara för att bryta dödläget, och då kan jag trigga mig själv till att bli på igen.

Om det är roliga saker är jag ju helt klart mer på än om det är tråkiga saker, och nu känns den här bloggen rolig igen eftersom jag får så mycket pepp av er som läser!

Skola och add

Nu måste jag skriva om skolan. Jag fick min diagnos när jag blev vuxen. Innan diagnosen gick jag först grundskolan, sen gymnasiet och slutligen 4år på Lärarhögskolan.

Hur funkade det då tänker ni kanske? Lärde hon sig nåt fast hon hade sirap i hjärnan? Svaret är såklart ja! Jag är uppvuxen på Solsidan. Det är nog fortfarande en av de vackraste platserna jag vet. Det ligger precis utanför Stockholm, precis vid Erstaviken. Jag älskar havet, solen och skogen...

Tillbaka till skolan. Jag är den där blonda flickan vid fönstret, hon som ofta ser lite drömmande ut och nog ofta stöder huvudet i ena handen. Jag mycket ut genom fönstret. Solsidans skola var då en miniliten skola med tre klassrum, gympasal och matsal och ett personalrum såklart.

Den hade stora fönster på hela bakre väggen som vätte ut mot skogsbacken. Där i skogsbacken växte hasselbuskar. Det var också ganska stenigt. Jag tittade mycket ut på de där buskarna. När jag började mellanstadiet gick jag i en flygelbyggnad med stora fönster som vätte ut mot skolgården och eftersom vi hade klassrummet på andra våningen kunde man se bort över tågspåren upp på berget en bit bort. Där uppe på berget byggde de ett hus. Huset var mintgrönt och lyftkranen var knallröd....

Jag gillade skolan. Jag gillade att gå dit och lära mig spännande saker, men själen längtade nog alltid ut. Rastlösheten (som jag inte förstod då) gör att jag alltid längtar ut och bort eller att nåt ska hända. Det händer ju inte så jättemycket saker i en skola. Det är ju lite samma samma varje dag.

Jag har haft tur med mina skolor. Jag växte upp i ett oerhört resursstarkt område med mamma som är läkare och en pappa som är filmfotograf. Jag är samhällsvetare ut i fingerspetsarna. Jag älskar politiken. Lika mycket som jag älskade samhällskunskapen, historian och alla de ämnena lika mycket hatade jag matten. Fysiken och kemin var ok eftersom det var relativt praktiskt och jag slapp dem på gymnasiet, men matten! matten slapp jag aldrig!

Har man add eller adhd så har man ofta problem med arbetsminnet. Man har svårt att hålla många saker i minnet samtidigt grovt förenklat, många människor med add/adhd har svårt med just matte. Alla säger att matte är så "logiskt" själv har jag aldrig knäckt koden.

Mitt minne kom liksom aldrig längre än att det med nöd och näppe klarade varje tal. När nästa tal i boken var av någon annan typ var det som att börja om från början. VARJE gång. På mellanstadiet fick jag gå i en liten undervisningsgrupp och kämpade med nollorna på meter, kilometer och mil. är det 300m hem eller 3000meter hem? Jag visste att det var mer än 3km eftersom det var gränsen för att få tågkort av skolan. Alltså måste det ju vara 3000m och inte 300m.

Om man måste anstränga hjärnan så mycket varje gång man ska räkna så blir man ju helt slut. Jag fick ont i huvudet av att räkna matte. Jag blev helt trött i huvudet. Jag behövde i princip enskild undervisning på mattelektionerna. Det fick jag såklart inte, men det var den nivån. Om lektionen är 60min lång och genomgången tar 45 min är det ju inte heller så stor idé att ens börja räkna. Lektionen är ju ändå snart slut. Jag skjuter upp problemet till ett senare tillfälle och tänker inte så mycket mer på det just då. Det är där min mamma kommer in i bilden.

Min mamma ÄLSKAR matte och berättade GÄRNA det för mig varje gång hon skulle hjälpa mig med läxan. Då tyckte jag hon var oerhört provokativ och jobbig, men nu har jag ju henne att tacka för att jag alls har något mattebetyg!

Idag har resurserna till skolorna skurits ner oerhört mycket. 1992 infördes skolpengen. Det betyder att varje barn har en "ryggsäck" med pengar att ta med sig till den skolan som man väljer att gå i. Har barnen större behov av hjälp får skolan söka extra sk "resurspengar". Min egen erfarenhet av resurspengar är att de inte räcker kort och gott.

Den senaste tidens debatt har handlat om barn som sitter hemma och barn som är utåtagerande i skolan. Barn som skolkar eller bara blir underkända. Debatten sträcker sig från "hårdare tag mot slöfockarna" till att "skolan har ett ansvar" till att "vart är föräldrarna" eller "det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn".

Min personliga erfarenhet är att barn i behov av särskilt stöd ofta märks redan på förskolan. Jag stod med all säkerhet ut redan på förskolan, men kanske inte så tydligt eftersom jag aldrig har varit utåtagerande. Min andra erfarenhet är att det är väldigt svårt att få några pengar.

Ett citat från en av mina kollegor sammanfattar det hela väldigt väl. "vi får inga extra pengar för det barnet. Någon måste bara vara bredvid det barnet hela tiden". Hur ska man kunna "bara vara bredvid ett enskilt barn hela tiden" tiden räcker ju inte på långa vägar utan ett extra resurskrävande barn! Stödet till barnen i behov av stöd ska rymmas inom skolpengen och när det inte räcker "får rektorn lösa problemet" eller förskolechefen.

Barn i behov av stöd riskerar att bli en "svarte Petter" som ingen vill ha i just sitt klassrum. Rektorn kan inte säga nej, och lärarna kan ju knappast säga nej. Läraren eller rektorn kan inte heller förklara för de andra barnens föräldrar varför just deras klass är den stökigaste på hela skolan. Barn som inte mår bra reagerar på olika sätt. Vissa slåss andra vänder det inåt. Add personer vänder det mesta inåt. I båda fallen riskerar man ju att hamna i en situation där barnen antingen inte vill eller kan gå till skolan.

Jag har haft tur som är uppvuxen i en akademikerfamilj som är väldigt trygg och stabil i ett resursstarkt område. Detta har absolut påverkat mina möjligheter till att få det livet jag har idag. Min ryggsäck vägde plus på vågen. Tyvärr är det alldeles för många barn vars ryggsäckar väger minus. För mig är det oacceptabelt. Föräldrar får tillslut in i väggen i kampen för att ge sina barn en vettig start i livet. Så kan vi inte ha det i ett modernt samhälle.

Det är också oacceptabelt att det fortfarande är så oerhört dålig kunskap om add/adhd i skolor och förskolor. Det finns fortfarande en syn på adhd barn som "ouppfostrade" och "jobbiga" och add barn som "snälla" och "drömmande". Med bättre kunskap och förebyggande åtgärder skulle vi spara enorma summor pengar. Det finns ett fåtal skolor som har inriktat sig på barn med adhd/add. Jag hoppas kunna återkomma till dessa senare.

Adhd/add människor finns. Det är bara att gilla läget och utveckla metoder för att jobba med alla dessa härliga barn istället för mot. Jag hoppas att jag genom att skriva om min historia här i alla fall kan sprida lite ljus över hur add människor fungerar eller i alla fall jag. :-)