Blåsippor i november... har vi inte ännu... men...

Varje år fotar jag blåsippor. Varje år. Det är som att det blir nåt slags begär, som bara kan stillas genom att ge sig ut i skogen och fota. Jag älskar att fota blåsippor, och vitsippor. 

Min kompis Siss och jag är lika hängivna. Det är ju en väldig tur, för ingen av oss är särskilt sociala när vi ligger där på marken, haha. Vi brukar dela upp oss och sen sammanstråla för att äta lunch. Det är ett perfekt upplägg. 

I år hittade jag av en slump extra fina både blå och vita sippor bokstavligen på andra sidan centrum. Bara några hundra meter hemifrån. Jag tipsade Siss, och hon ville också fota på "mitt ställe"- så himla bra! 

Vi bokar dag, packar matsäck, kameror och te för att bege oss ut i skogen. Det är helt underbart. Sååå avstressande att vara där i nuet. Samtidigt blir man stressad för att man ju vet att det är en ytterst begränsad period man har på sig att fånga de finaste sipporna innan de blommat över. Det är ju lite av ett motsatsförhållande måste man ju säga, men det kanske gör att man skärper sig lite extra och njuter lite extra. 

Hundratals bilder, kanske lite mer åt höger... eller... förresten lite mer åt vänster... nä, lite mer till höger fast inte riktigt lika mycket. Eller nä, jag borde byta perspektiv... Eller nä. Nu struntar jag i de här dumma blommorna, det blir bara blaj... 

De där blommorna där borta är mycket finare. Går två meter och försöker hitta det där magiskt fina jag såg från alldeles nyss. Måste varva lite. Tänka på att blanda. Blanda tänker ni? 

Ja det får inte bli för mycket grupp. Inte för mycket enskilda blommor. Inte för mycket av samma, då blir det tråkigt.  

Även blåsippor har lite olika färgskiftningar, det gör de liksom extra fina på nåt sätt tycker jag. De är så spröda och så ömtåliga, samtidigt som de är våra mest tåliga vårblommor efter tussilagon. Fascinerande, att de är så tåliga när man tänker på det. 

Så fort vårens första solstrålar tränger ner tillräckligt långt i jorden för att väcka dem kommer de upp. Lite yrvakna men med en sån enorm växtkraft. Något som också fascinerat mig är hur svårt det är att fota dem "i grupp". De kan växa så tätt så att man bara ser dem som en blå matta över hela marken, men så fort man försöker fota dem så att det ser ut som den där mattan så blir det liksom inget. Man måste verkligen ner på marken och visa dem vördnad och respekt för att de ska ställa upp och visa upp sin vackraste sida. 

Sen har jag ju vissa önskemål på omgivningen. Jag vill inte gärna ha för mycket sly buskar, träd eller andra saker som stör. Jag vill ha sol och lite lagom öppna landskap. Gärna att de växer i en backe, så att man kan komma lite underifrån. 

Snygga linjer, och skärpan på rätta stället... är jätteviktigt. 

När jag kommer hem laddar jag in mina bilder i datorn och börjar titta, och titta, och titta. Sen redigera. Fixa lite, trixa lite. Titta mera. 

Det är där det hakat upp sig. Tills nu. 

Kanske ser man inte skogen till slut för alla träd? Jag älskar att fota, titta och redigera, men det är det där med att slutföra... 

Jag själv har en tanke och en känsla av att det hakade upp sig för att jag var så otroligt stressad. Jag har svårt att prioritera och slutföra saker i vanliga fall, men stressen som det innebär att vara långtidsarbetslös knäcker alla strategier man någonsin uppfunnit för att hantera saker som man normalt gör nästan per automatik. Höga ambitioner och förväntningar på mig själv gör ju inte saken lättare, men det är ju det som gör att man utvecklas. :-)

Adhd eller Add som det blir utan medicin, innebär så mycket mer än bara koncentration och uppmärksamhetsproblem. Att välja, eller konsten att välja är jättesvårt. Särskilt om skillnaden är hårfin. Ljuset är aningen bättre på den ena bilden, men kompositionen är aningen bättre på den andra. Att välja kräver koncentration och uthållighet. Det är det första som försvinner om man blir stressad. 

Den där grenen är ful. Löven ligger "fel", eller så är det det nåt annat som stör i bilden. Tillslut blir jag bara sur och irriterad och tycker att allt ser ut som "nåt man sett förut". Kanske jag ska se det som ett angenämt problem att jag är så duktig att jag har för stort urval att jobba med. Hahaha. Sanningen är väl också att om man är ute i en skog och fotar i åtta timmar så kommer man ofelbart hem med vääääldigt många bilder!

 

Sen vill man ju redigera bilderna så att det blir så bra som det kan bli. 

I nästa inlägg ska jag testa om det skulle gå att "intervjua" en blåsippa. Eller kanske mig själv när jag fotar dem. Hm. Eller... Vi får se hur det blir. Det vet man sällan innan. Man har ofta en föreställning om "hur det ska bli" när man ger sig ut på ett jobb, men sen möter man en helt annan historia när man väl är på plats. 

Det är egentligen samma sak med blommorna i skogen. Man kan aldrig få samma bild två dagar i rad. Allting ändras hela tiden. Jag tror inte att man "ser" samma motiv om man återvänder heller. 

Nu har jag fått den enormt stora bonusen i mitt liv att jag får fota på mitt jobb. OCH skriva. OCH prata med människor! Det är nästan för bra för att vara sant! 

Fotar på jobbet blir det så mycket lättare att välja, eftersom jag har en ganska tydlig vinkel- och kanske framför allt färre bilder på samma motiv. Prata med den människan och ta lite fina bilder. Nu har jag ju också förmånen att få jobba ihop med duktiga fotografer och se hur de jobbar. Då har man en tydlig avgränsning, men blåsippor pratar ju inte, så det är liksom svårare då. 

Så nu när stressen har minskat så har jag gaaaanska många bilder att gå igenom och lusten och orken att skriva lite om dem har också återkommit. Så nej vi har inte blåsippor i november- ännu, men jag ligger efter. Så ni får titta lite på vårens sippor fast det är höst och nästan jul. 

Nästa gång blir det nog vitsippor. Jag har bara sett en enda vit blåsippa ännu, men vem vet det kanske kommer fler? Hoppas på det. :-)