Att följa regler och instruktioner.

Den som har svårt att följa regler räcker upp en hand! 

Nu kan jag ju inte se vilka av er som läser som räcker upp era händer, men jag antar att i alla fall några av er tycker det är knöligt med regler.

Den som har svårt att följa instruktioner räcker upp sin hand!

Tyvärr ser jag ju inte era händer nu heller, men säkert räcker några av er som läser upp era händer.

Regler och instruktioner är inte mitt starkaste kort. Inte alls faktiskt. ADD människor, mig inräknat (eftersom jag är en ADD- människa uppenbarligen) har ofta extremt svårt att ta till sig instruktioner och följa dem.

Regler känns ibland som att de är skapade för att utmanas.

Det är inte så att jag struntar i reglerna. Jag förstår ju att de finns av en anledning; men om jag inte tycker att anledningen till att regeln finns är tillräckligt stark är det som att hela jordens röster viskar i örat att jag ju kan göra på ett annat sätt.

Gör på ett annat sätt, gör på ett annat sätt, du kan ju göra på ett annat sätt, du behöver ju inte följa den där regeln som är fullständigt meningslös...

Jag är FULLT medveten om att jag kan reta människor till halvt vansinne bara genom att vara mig själv. Tyvärr ska jag säga i vissa lägen, för livet hade sannerligen varit lättare om jag bara kunnat smälta in och vara som alla andra, men då skulle ju faktiskt inte jag vara jag.

MÅSTE du alltid göra på något annat sätt?! HM, nä alltså inte alltid, och inte av ren princip. Det är bara det att jag kanske upplever att det finns ett annat i mitt tycke bättre sätt att göra saker på.

Instruktioner och regler är svåra. Så är det bara.

Till viss del handlar ju instruktioner om sättet de uttrycks på, men jag ogillar starkt alla former av instruktioner. Jag tycker absolut inte om när andra människor har synpunkter på vad, när eller hur jag gör saker och instruktioner kan ju vara just precis det.

Jag vill helst bestämma själv alltid. Nu fungerar ju inte livet så, och därför har jag tränat på att acceptera att jag måste följa min chefs order för att inte bli totalt omöjlig att ha att göra med på jobbet.

Privat har jag fantastiska vänner som ju gillar mig för den jag är. Naturligtvis händer det ju att även den närmaste vännen tröttnar på mig, men om man är nära en vän finns det ju alltid saker man retar sig på. Huvudsaken är ju att man kan prata om och hitta strategier för att minska friktionen.

En annan del av ADD som jag inte ska utveckla så mycket här är bristen på arbetsminne. Man kommer helt enkelt inte ihåg. Små barn kan inte följa instruktioner i flera steg. Det utvecklas gradvis hos det lilla barnet när de blir äldre.

Med små barn måste man instruera med ett moment i taget.
Tex kliv ner från stolen, ta tallriken, lägg besticken åt sidan och skrapa tallriken. Om jag skulle säga allt på en gång blir det kaos i hjärnan på det lilla barnet och vi riskerar att tallriken vippar när de ska kliva ner från stolen eller att besticken hamnar i papperskorgen.

ADD hjärnor fungerar lite på samma sätt. (jag överdriver lite för att ni ska förstå).

När någon instruerar mig hur jag ska göra verbalt måste de vara VÄLDIGT tydliga och kortfattade för annars har jag inte en chans att komma ihåg. Det kan vara svårt att förstå eftersom jag kommer ihåg massor med andra saker, men det är inte alls samma sak.

För att tillgodogöra dig instruktioner av tex en lärare måste man rikta uppmärksamheten koncentrerat under en längre stund mot läraren. Bara det kräver väldigt mycket energi. Sannolikt befinner man sig ju också i en miljö full med andra stimuli; (människor som pratar, bilar på gatan, pennor som rispar mot papper, stolar som skrapar, barn som pockar på uppmärksamhet etc) saker som en ADD hjärna aktivt måste blockera ut för att ta till sig instruktionerna. När läraren, chefen, kollegan har pratat klart har jag förmodligen hört typ 1/3 av det som sagts.

Sen ska jag försöka komma ihåg allt det som sagts. Dessutom ska jag försöka komma ihåg när jag slutar idag, vad jag behöver handla till middag, när jag börjar imorgon, när nästa barn i gruppen fyller år, vem som hämtar vilket barn etc. Min hjärna klarar inte den stressen. Jag måste skriva ner ALLTING. För mig fungerar därför skriftliga instruktioner bättre. Uppgifter behöver vara konkreta med en tydlig början och ett tydligt slut och helst en tid när det ska vara klart. Ofta har ju dessutom en chef en bild av hur hon/han vill att uppgiften ska lösas och hur slutprodukten ska se ut. När det inte blir som hon/han har tänkt så uppstår det en konflikt och jag känner mig misslyckad.

En ADD hjärna är sällan närvarande i stunden. Det är snarare en strid ström av funderingar, "kom ihåg" och reflektioner som drar igenom hjärnan.

Sen är det ju det där med vad jag tycker är relevant och inte. Uthålligheten är ju inte särskilt lång om det rör sig om tråkiga saker, och instruktioner hör väl sällan till det mer spännande slaget. Det är återigen inte en fråga om att "skärpa sig" vill jag poängtera. Det är det den där hjärnan som tycker att nu har jag ju spenderat massor med dopamin så nu måste jag hålla igen. Medicinen gör ju att jag kan hålla ut längre, men det är fortfarande en brist i hjärnan.

Nu kommer vi till strategin. Instruktioner kan ges på många olika sätt. Om man istället för att tala om till punkt och pricka hur jag ska lösa en uppgift kan man ju uttrycka det som: Vi du plåta vårt bröllop. Vi gillar din stil och du har fria händer, men vi vill att du fotar både miljöerna och gästerna och att du inte stör festen eller vigseln genom att fota gäster som äter eller använder blixt.

Problemlösning är min absoluta favorit, MEN det måste vara en konkret tydligt avgränsad uppgift. Eftersom jag har relativt fria händer att lösa uppgiften och det inte finns ett givet svar går det ju mycket bättre. Spänningen underhåller dopaminet i hjärnan och jag kan hålla ut väldigt mycket längre än om någon serverat en färdig lösning.

Av samma skäl läser ADD/ADHD människor sällan instruktionsböcker, utan man prövar sig fram istället. Så fort det finns en färdig lösning blir det ju tråkigt och då flyttar jag hellre fokus till något spännande problem.

För vissa ADD människor kan även skriftliga instruktioner ställa till problem eftersom man har svårt att avgränsa sig. Man kanske börjar mitt i eller läser allt på en gång och sen är det ju det där med koncentrationen. Man måste ju koncentrera sig på att läsa ett moment i taget och utföra det innan man tar nästa moment...

Nu är det här inlägget redan jättelångt, men jag måste återkoppla till detta med regler igen.

Man kan ju göra på ett annat sätt. Man kan ju också tänja på gränsen. tex. På den här arbetsplatsen åker vi bara i den högra hissen (vilket leder till en lång kö varje morgon) alla på arbetsplatsen accepterar regeln att vi bara åker i högra hissen på morgnarna. Jag fixar inte det. Den andra hissen är ju tom! Det är ju fullständigt orimligt att jag ska komma tio minuter tidigare för att åka i den högra hissen  när jag lika gärna kan åka i den vänstra! Vanliga människor accepterar regler på ett sätt som för mig ibland är både förvånande och obegripligt. Tänk om, tänk nytt!

ADD människor kan i rätt sammanhang vara en enorm tillgång i att komma på nya lösningar och tänka på ett sätt som andra inte gör. Vi verkar se saker som andra inte gör.

Ett annat exempel jag hörde av en tjej var en situation med nyckeln på hennes jobb. Den hängde så högt upp att man var tvungen att ställa sig på en pall och sträcka sig för att nå den. Det verkade inte ha föresvävat någon att helt enkelt flytta ner den så att de nådde den.

I bästa fall välkomnas nya idéer och tas tillvara och i de mindre lyckade fallen ses man bara som obstinat och "jobbig" som måste göra på ett annat sätt än det invanda. Man blir något slags hot som kan störta ordningen i djupet och som därmed utmanar givna positioner, istället för att ses som en kreativ problemlösare.

Det sista exemplet kommer från en situation med min bästa vän. Vi skulle ta ut hens katter i koppel. Vi hade hand om en katt var. Katterna ville inte vara på samma ställe och min kompis blev aningen stressad över att vi inte var på samma ställe som hen och den andra katten.

Situationen urartade en aning när den ena katten hoppade ur selen och blev lös. Min kompis blev ganska upprörd och hen sade till mig att hon blev ändå mer stressad (utöver den lösa katten) eftersom hen visste att jag mycket väl skulle kunna knäppa loss kopplet från katten bara för att jag tyckte att de skulle få gå dit de själva ville...

Ibland känner min bästa vän mig bättre än jag gör själv... ;-) (Tur att vi är så goda vänner att vi även klarade ut den situationen) :-)