Övervikt och ADD

Jag är tjock, eller stor, eller rund, eller mullig, eller... många ord för samma sak.

Övervikt och fetma är skämmigt, men jag tänker inte skämmas. Jag tänker istället berätta om mitt liv i den här bloggen och i mitt liv cirkulerar mycket kring min vikt. Vikten började öka när jag började skolan och när längdkurvan avtog så fortsatte viktkurvan uppåt. Flera försök senare och efter en typ 20 lång kamp har jag nu bestämt mig för att göra en viktop.

Det är ett stort beslut. Det är nog ett av de största besluten jag tagit i mitt liv, och jag känner mig både nervös över op och stolt över att jag faktiskt har tagit ett beslut.

Om man har ADD så har man svårt att sortera. Inte bara bland sina saker utan även i hjärnan. Det är lite som i rondellen vid Årsta. Det finns ju både massor av filer och massor med avfarter. Vad är det som säger att den ena avfarten är bättre än den andra? Särskilt om man inte riktigt är 100% säker på vart man ska.

ADD= problem med de exekutiva funktionerna, dvs man har svårt med själva utförandet. Då blir det lätt att man fastnar i rondellen. Ni vet ju hur det är när man helt enkelt fastnar i rondellen, man kör varv, efter varv, efter varv och känner sig allmänt misslyckad och fånig eftersom man inte kommer ut.

ADD strategin är helt enkelt att inte ta några beslut. Beslutsångesten gör att jag gärna låter omständigheterna styra, men den här gången tog jag ett beslut att styra själv i mitt eget liv.

Om man har ADD/ADHD så dubblas risken för övervikt skriver Expressen här: http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/adhd-dubblar-risken-for-att-bli-overviktig/

Jag har varit gravt socker och fett beroende. Jag har varit beroende av Mc Donalds.
Sockerberoendet försvann direkt med medicinen men ätbeteendet finns kvar.

Jag kände mig så trött, så trött jämt. Eftersom hjärnan är underaktiv söker den något som piggar upp och socker piggar ju upp en stund. Sen kommer dippen och man vill ha mer, mer, mer. Bristande förmåga att planera, bristande impulskontroll, bristande uthållighet och att man skjuter upp ALLTING  är också utmärkande för ADD. Alltså väljer man ju helt det som ger en tillfredsställande för stunden och så sköt jag upp problemet till ett annat tillfälle.

Jag tycker det är svårt med nyanser. Jag måste liksom dra saker till sin spets i hjärnan och det blir som på eller av. Antingen blir det ingenting alls eller så blir det mycket av allt. På eller av. Det finns inget mellanting.

Om jag ska handla mat "måste" det ju vara bra mat, och då måste jag ju ha ett recept, men vad ska jag välja? Vad är jag sugen på? Planering, skriva inköpslistor och storhandla har jag aldrig klarat av, och alltså blir det ingen mat inhandlad. Det blir snabbmat eller lösningar för stunden. Jag gillar ju att laga mat och såklart har jag handlat efter recept också, men det blir aldrig någon veckoplanering. Aldrig. Har aldrig hänt. Många gånger har jag handlat "mat" för hundratals kronor bara för att inse att jag mestadels har köpt frukostvaror.

Jag provade att storhandla, och handlade då mat för en månad på en gång. Men jag hade aldrig någon plan för vilka dagar jag skulle äta vad. Dessutom kanske jag inte alls var sugen på det jag hade hemma utan något helt annat. Hjärnan har fastnat i rondellen. Det finns ju så många val...

Ändå älskar jag mat. Jag tycker om att laga mat och att äta god mat. Jag gillar bara inte att planera och att handla den. Då är det suveränt att kunna prenumerera på en matkasse. Någon annan planerar, handlar och levererar den hem till min dörr varannan v. Visst blir det ett visst svinn ändå eftersom planeringen fortfarande inte riktigt fungerar men det är betydligt bättre än innan!

För två år sen kom jag i kontakt med Överviktscentrum på Karolinska sjukhuset i Solna. Jag har träffat två jätteduktiga dietister och lyckats gå ner 10kg. För att inte på eller av läget ska slå till i hjärnan har jag tränat på små förändringar i vardagen. Allt är tillåtet. Jag äter det jag har lust med, och då minskar ju suget efter det förbjudna.

Förbjuden frukt är ju den som är godast eller hur; men nu är ju det förbjudna tillåtet och har jag valt avfart i rondellen. Jag känner mig både nöjd och stolt att jag lyckats övervinna min egen hjärna!

Att följa regler och instruktioner.

Den som har svårt att följa regler räcker upp en hand! 

Nu kan jag ju inte se vilka av er som läser som räcker upp era händer, men jag antar att i alla fall några av er tycker det är knöligt med regler.

Den som har svårt att följa instruktioner räcker upp sin hand!

Tyvärr ser jag ju inte era händer nu heller, men säkert räcker några av er som läser upp era händer.

Regler och instruktioner är inte mitt starkaste kort. Inte alls faktiskt. ADD människor, mig inräknat (eftersom jag är en ADD- människa uppenbarligen) har ofta extremt svårt att ta till sig instruktioner och följa dem.

Regler känns ibland som att de är skapade för att utmanas.

Det är inte så att jag struntar i reglerna. Jag förstår ju att de finns av en anledning; men om jag inte tycker att anledningen till att regeln finns är tillräckligt stark är det som att hela jordens röster viskar i örat att jag ju kan göra på ett annat sätt.

Gör på ett annat sätt, gör på ett annat sätt, du kan ju göra på ett annat sätt, du behöver ju inte följa den där regeln som är fullständigt meningslös...

Jag är FULLT medveten om att jag kan reta människor till halvt vansinne bara genom att vara mig själv. Tyvärr ska jag säga i vissa lägen, för livet hade sannerligen varit lättare om jag bara kunnat smälta in och vara som alla andra, men då skulle ju faktiskt inte jag vara jag.

MÅSTE du alltid göra på något annat sätt?! HM, nä alltså inte alltid, och inte av ren princip. Det är bara det att jag kanske upplever att det finns ett annat i mitt tycke bättre sätt att göra saker på.

Instruktioner och regler är svåra. Så är det bara.

Till viss del handlar ju instruktioner om sättet de uttrycks på, men jag ogillar starkt alla former av instruktioner. Jag tycker absolut inte om när andra människor har synpunkter på vad, när eller hur jag gör saker och instruktioner kan ju vara just precis det.

Jag vill helst bestämma själv alltid. Nu fungerar ju inte livet så, och därför har jag tränat på att acceptera att jag måste följa min chefs order för att inte bli totalt omöjlig att ha att göra med på jobbet.

Privat har jag fantastiska vänner som ju gillar mig för den jag är. Naturligtvis händer det ju att även den närmaste vännen tröttnar på mig, men om man är nära en vän finns det ju alltid saker man retar sig på. Huvudsaken är ju att man kan prata om och hitta strategier för att minska friktionen.

En annan del av ADD som jag inte ska utveckla så mycket här är bristen på arbetsminne. Man kommer helt enkelt inte ihåg. Små barn kan inte följa instruktioner i flera steg. Det utvecklas gradvis hos det lilla barnet när de blir äldre.

Med små barn måste man instruera med ett moment i taget.
Tex kliv ner från stolen, ta tallriken, lägg besticken åt sidan och skrapa tallriken. Om jag skulle säga allt på en gång blir det kaos i hjärnan på det lilla barnet och vi riskerar att tallriken vippar när de ska kliva ner från stolen eller att besticken hamnar i papperskorgen.

ADD hjärnor fungerar lite på samma sätt. (jag överdriver lite för att ni ska förstå).

När någon instruerar mig hur jag ska göra verbalt måste de vara VÄLDIGT tydliga och kortfattade för annars har jag inte en chans att komma ihåg. Det kan vara svårt att förstå eftersom jag kommer ihåg massor med andra saker, men det är inte alls samma sak.

För att tillgodogöra dig instruktioner av tex en lärare måste man rikta uppmärksamheten koncentrerat under en längre stund mot läraren. Bara det kräver väldigt mycket energi. Sannolikt befinner man sig ju också i en miljö full med andra stimuli; (människor som pratar, bilar på gatan, pennor som rispar mot papper, stolar som skrapar, barn som pockar på uppmärksamhet etc) saker som en ADD hjärna aktivt måste blockera ut för att ta till sig instruktionerna. När läraren, chefen, kollegan har pratat klart har jag förmodligen hört typ 1/3 av det som sagts.

Sen ska jag försöka komma ihåg allt det som sagts. Dessutom ska jag försöka komma ihåg när jag slutar idag, vad jag behöver handla till middag, när jag börjar imorgon, när nästa barn i gruppen fyller år, vem som hämtar vilket barn etc. Min hjärna klarar inte den stressen. Jag måste skriva ner ALLTING. För mig fungerar därför skriftliga instruktioner bättre. Uppgifter behöver vara konkreta med en tydlig början och ett tydligt slut och helst en tid när det ska vara klart. Ofta har ju dessutom en chef en bild av hur hon/han vill att uppgiften ska lösas och hur slutprodukten ska se ut. När det inte blir som hon/han har tänkt så uppstår det en konflikt och jag känner mig misslyckad.

En ADD hjärna är sällan närvarande i stunden. Det är snarare en strid ström av funderingar, "kom ihåg" och reflektioner som drar igenom hjärnan.

Sen är det ju det där med vad jag tycker är relevant och inte. Uthålligheten är ju inte särskilt lång om det rör sig om tråkiga saker, och instruktioner hör väl sällan till det mer spännande slaget. Det är återigen inte en fråga om att "skärpa sig" vill jag poängtera. Det är det den där hjärnan som tycker att nu har jag ju spenderat massor med dopamin så nu måste jag hålla igen. Medicinen gör ju att jag kan hålla ut längre, men det är fortfarande en brist i hjärnan.

Nu kommer vi till strategin. Instruktioner kan ges på många olika sätt. Om man istället för att tala om till punkt och pricka hur jag ska lösa en uppgift kan man ju uttrycka det som: Vi du plåta vårt bröllop. Vi gillar din stil och du har fria händer, men vi vill att du fotar både miljöerna och gästerna och att du inte stör festen eller vigseln genom att fota gäster som äter eller använder blixt.

Problemlösning är min absoluta favorit, MEN det måste vara en konkret tydligt avgränsad uppgift. Eftersom jag har relativt fria händer att lösa uppgiften och det inte finns ett givet svar går det ju mycket bättre. Spänningen underhåller dopaminet i hjärnan och jag kan hålla ut väldigt mycket längre än om någon serverat en färdig lösning.

Av samma skäl läser ADD/ADHD människor sällan instruktionsböcker, utan man prövar sig fram istället. Så fort det finns en färdig lösning blir det ju tråkigt och då flyttar jag hellre fokus till något spännande problem.

För vissa ADD människor kan även skriftliga instruktioner ställa till problem eftersom man har svårt att avgränsa sig. Man kanske börjar mitt i eller läser allt på en gång och sen är det ju det där med koncentrationen. Man måste ju koncentrera sig på att läsa ett moment i taget och utföra det innan man tar nästa moment...

Nu är det här inlägget redan jättelångt, men jag måste återkoppla till detta med regler igen.

Man kan ju göra på ett annat sätt. Man kan ju också tänja på gränsen. tex. På den här arbetsplatsen åker vi bara i den högra hissen (vilket leder till en lång kö varje morgon) alla på arbetsplatsen accepterar regeln att vi bara åker i högra hissen på morgnarna. Jag fixar inte det. Den andra hissen är ju tom! Det är ju fullständigt orimligt att jag ska komma tio minuter tidigare för att åka i den högra hissen  när jag lika gärna kan åka i den vänstra! Vanliga människor accepterar regler på ett sätt som för mig ibland är både förvånande och obegripligt. Tänk om, tänk nytt!

ADD människor kan i rätt sammanhang vara en enorm tillgång i att komma på nya lösningar och tänka på ett sätt som andra inte gör. Vi verkar se saker som andra inte gör.

Ett annat exempel jag hörde av en tjej var en situation med nyckeln på hennes jobb. Den hängde så högt upp att man var tvungen att ställa sig på en pall och sträcka sig för att nå den. Det verkade inte ha föresvävat någon att helt enkelt flytta ner den så att de nådde den.

I bästa fall välkomnas nya idéer och tas tillvara och i de mindre lyckade fallen ses man bara som obstinat och "jobbig" som måste göra på ett annat sätt än det invanda. Man blir något slags hot som kan störta ordningen i djupet och som därmed utmanar givna positioner, istället för att ses som en kreativ problemlösare.

Det sista exemplet kommer från en situation med min bästa vän. Vi skulle ta ut hens katter i koppel. Vi hade hand om en katt var. Katterna ville inte vara på samma ställe och min kompis blev aningen stressad över att vi inte var på samma ställe som hen och den andra katten.

Situationen urartade en aning när den ena katten hoppade ur selen och blev lös. Min kompis blev ganska upprörd och hen sade till mig att hon blev ändå mer stressad (utöver den lösa katten) eftersom hen visste att jag mycket väl skulle kunna knäppa loss kopplet från katten bara för att jag tyckte att de skulle få gå dit de själva ville...

Ibland känner min bästa vän mig bättre än jag gör själv... ;-) (Tur att vi är så goda vänner att vi även klarade ut den situationen) :-)

Hyperfokus och flow!

ADD innebär svårigheter att reglera aktivitetsnivån i hjärnan. Det är alltså som jag skrivit i tidigare inlägg svårigheter att reglera de ämnen i hjärnan som styr uppmärksamhet och uthållighet. Om man som jag har ADD har för lite hormon (dopamin) i hjärnan blir den underaktiv och man har svårt att komma igång med saker, bibehålla uppmärksamheten och avsluta saker.

Eftersom det är så svårt att komma igång med saker så har hjärnan hittat på hyperfokus. Det är som att hjärnan sparar all energi till det som vi tycker är roligast, och därmed går lättare att koncentrera sig på och påbörja. Att avsluta något som man älskar är inte lika lätt...

Hallå! lyssnar du på mig nu? Varför svarar du inte när man pratar med dig?

Ja! alltså jag hör... ibland... och ibland hör jag inte. Märkligt kan tyckas, särskilt om personen som frågar inte står särskilt långt bort.

Min hjärna har en förmåga att blockera ut vissa intryck om fokus är på något annat, det är svårt att förklara, för det är inte alltid medvetet.

Hyperfokus är utmärkande för människor med ADD (tex). Det är som att hjärnan stänger ner vissa bitar för att kunna koncentrera sig extra mycket på andra bitar. Det är en strategi som hjärnan har för att inte bli överbelastad med intryck.

Det är inte riktigt samma som att man är för trött för att ORKA ta in någon ny information utan mer som ett sätt att kanalisera energin på något som i stunden känns tillfredsställande och spännande.
Ibland sker det mer eller mindre medvetet. Som när jag fotar blommor tex. Det är som att jag hamnar i en bubbla där allt annat upphör att existera, tiden försvinner, hungern, tröttheten minskar och jag blir som helt uppfylld av det jag håller på med.

Mina bilder kan ni se på min andra blogg:
www.stockholmsmyransfoto.blogspot.com. Jag kan hålla på i timmar med det som jag tycker är sååå roligt, och där andra skulle givit upp för länge sen. (Det kanske är därför som många konstnärer och musiker, fotografer etc har adhd eller drag som påminner om adhd.)

Jag ägnar mig helst åt saker som är roliga eftersom de ger mest tillfredsställelse i stunden. Som ett barn som övar och övar och övar på det de tycker är roligt och som deras kropp behöver, tex att springa, hoppa eller skriva. Det är saker som är roliga och ger mycket positiv feedback. Tyvärr verkar städningen aldrig bli rolig. Kanske är det för att vi använder ett för stort begrepp.

Jag har lärt mig att bryta ner saker i små bitar. Tex 1. plocka upp från golvet och samla allt på ett ställe. 2. sortera allting så att det som är likadant hamnar i samma hög. 3. gå igenom högen med papper tex och släng det som inte ska vara kvar.

Det funkar. Särskilt om jag kan berätta för någon efteråt hur duktig jag har varit som faktiskt har gjort det. Då får jag massor av positiv feedback och då känns det betydligt roligare än om ingen skulle uppmärksamma det. Min kompis sade vid något tillfälle att -Det är som att du alltid vill ha beröm när du har gjort någonting. Så är det. Det är särskilt mycket så om jag gör saker som kräver mycket energi. Alltså motsatsen till hyperfokus.Tråkiga uppgifter som inte ger någon omedelbar tillfredsställelse och som kräver väldigt mycket energi.

På ett jobb jag hade skulle vi skriva om vår handlingsplan. Kollegorna överlät den uppgiften på mig och en annan kollega av någon anledning. Det var en väldigt bra lösning för mig. Kollegorna pratade med varandra, kollegan läste och gav förslag på vad jag skulle skriva och jag omformulerade det så att det blev bra formulerat på pappret. Då hade jag väldigt bra användning av mitt hyperfokus eftersom jag relativt lätt blockerade ut sorlet och lyssnade med halvt öra på kollegan samtidigt som jag skrev.

I alla lägen avskyr jag att bli störd!! Jag tycker inte om när andra människor har synpunkter på hur jag gör saker eller vad jag gör (det gör nog ingen egentligen). Om jag jobbar med saker är det viktigt att få göra klart eftersom det är så svårt att sätta igång.

Hyperfokus och flow hör nog ihop. Därför fungerar inte "gör lite varje dag" principen så bra. Om man tänker att en ADD-hjärna är som den värsta bergochdalbanan på Gröna Lund så får ni ju en bild av hur jag och andra med ADD fungerar.

Det som också krånglar till det lite extra är att hjärnan inte kör turerna efter något slags schema. Den kör sitt eget schema utan att kommunicera det med mig som ju faktiskt ska utföra det som min hjärna tänker. Lite taskigt tycker jag faktiskt. ;-) Det blir dock bättre med medicin.

Hyperfokus är som när man är på toppen av bergochdalbanan, när man ser ut över hela Stockholm och man inte behöver tänka på nåt annat än stunden och hur kul det är. Sen åker man ner och då kan man sega på ett tag tills man kommer upp igen. När man är där nere på botten kan det kännas så oerhööört segt. Man får ingenting gjort. Jag skjuter upp allting; som bara gör det ändå värre; tills jag känner att jag är lite grann på väg upp igen och då gör jag massor av saker. Jag kommer upp på toppen, och sen ner igen...

Ibland kan ju hyperfokus och flow gå hand i hand. tex när jag fotar och jag börjar känna att jag får de bilder jag vill ha och att allt bara samspelar. Flow kan man ju komma in i annars också och då är det viktigt att få göra färdigt. Häromdagen städade jag HELA min lägenhet. Plockade upp från golvet, dammsög HELA lägenheten, diskade ALL disken och tvättade ALL tvätt OCH sorterade papper och slängde det som skulle slängas. Det var ett flow som höll i sig hela dagen, och jag var både sjukt stolt över mig själv och sjukt nöjd över att jag hade gjort det.

(Sen är det ju meningen att man ska upprepa det varje vecka och det är mindre sannolikt att det kommer att ske.)

Det negativa med hyperfokus är att man kan uppfattas som väldigt nonchalant. Jag är inte nonchalant vill jag påpeka utan det är faktiskt så att jag inte hör. Man kan inte höra saker bara för att man borde höra dem. Alltså kan man inte heller svara trots att man borde svara eftersom man borde höra... ;-) Barn som tittar på tv är likadana. Deras hjärnor blockerar ut det som är runtomkring för att titta på tv:n och det som rör sig där. Det är därför de glömmer att äta och inte är kontaktbara när de tittar.

Nästa gång ni stör er på att jag (eller någon annan) inte svarar när ni pratar så kan ni tänka att hon är nog inne i sig själv, jag måste göra något så jag får hennes uppmärksamhet.

Strategi är sammanfattningen på det här inlägget. Jag jobbar för att hitta strategier att hantera min bergochdalbana och ni som läser det här måste hitta strategier för att möta bergochdalbanan på ett bra sätt. I rätt sammanhang och med rätt förståelse från omgivningen så kan hyperfokuset, flowet och bergochdalbanan vara en enorm tillgång, och inte bara nåt som retar upp och provocerar!