Jag är politik!

Miljoner tankar, idéer och föreställningar finns mitt huvud. 

 Idag var första dagen på Statsvetenskap A på Södertörns högskola. Jag hade förberett mig noga, men pirret finns ju alltid. Hittar jag länken till föreläsningen? Har jag koll på tiderna? Är datorn laddad? 

Allt var på plats kl 10.00 när föreläsningen började. Idag var det lite mjukstart med genomgång av kursens innehåll och lite ytligt om ideologier kontra statsvetenskap. 

Statsvetenskap är det vetenskapliga, teoretiska studiet av politik. Ideologin ger politiken en politiken en åsiktsinramning som grund för det praktiska handlandet, som sen leder till utveckling och förändring ute i samhället. Statsvetenskapen är teorin som förklarar, analyserar och utvecklar tänkandet kring de politiska handlingarna. Hänger ni med?!

Någonstans i mitten av allt detta är jag. Jag är politiskt intresserad, men inte egentligen så intresserad av den praktiska handlingen. Jag är mer intresserad av den teoretiska tanken som formar politiken. MEN- det finns såklart alltid ett MEN. Jag är också intresserad av att göra skillnad, vara med och driva utvecklingen framåt och skapa förändringar. 

Svår nöt att knäcka. I mitt arbete som journalist är jag väldigt noga med att inte blanda in mina egna åsikter i det jag skriver. Det har ingen som helst relevans. Jag är bara en kanal som hämtar upp information, bearbetar den, och sen lägger ut den för allmän reflektion och beskådan. 

Jag är på sätt och vis med och gör skillnad. Jag tror att jag gör skillnad för de människorna vars historier jag berättar, men frågan är ju vad jag vill göra med mitt liv. Frågar nån vad jag tycker om att skriva om blir det svårt, för att jag helt uppriktigt inte har ett konkret svar. 

Man får liksom inget sommarjobb om man säger makt och politiska teorier, applicerade på verkligheten. Dessutom tycker jag verkligen att det är kul med variationen jag får på sommarjobben på lokalredaktionerna. Alla de människorna jag får möta och berätta om lämnar ju ett avtryck hos mig. Frågan som jag funderar på är om det jobbet är rätt för mig på längre sikt? 

Under hösten var jag tvungen att prata med en jobbcoach. Arbetsförmedlingen och coachen måste säga att det är "frivilligt" fastän alla vet att det inte är det. Prata eller så blir du utan pengar. Det ger i alla fall inte någon känsla av frivillighet. 

Personligen hatar jag det. Jag hatar det för att det är fullständigt meningslöst; och jag hatar det för att det finns en inbyggd maktordning, som helt berövar mig makten över mitt eget liv. Jag har ingen makt att säga nej, jag vill inte. Den här hösten hade jag dock en enorm tur och fick en riktig vinstlott i jobbcoachlotteriet, vilket gjorde det mer uthärdligt. Särskilt om jag inte tänkte på våra samtal som jobbcoachsamtal.

Coachen heter Linda Holmgren, och hon är verkligen superbra. Vi har pratat om allt möjligt under de tre månader som passerat, och hon har kunnat runda min negativa trotshjärna, på ett väldigt skickligt sätt så att jag alltid känt mig gladare i slutet av samtalet än i början. 

Linda är på något sätt alltid positiv- utan att det slår över i konstlad käckhet. Jag har sluppit alla "goda råd" om tillvaron som mesta bara känns "jag säger nåt som låter bra bara för att lätta upp stämningen lite". 

Hon lägger ner sin själ i de människorna hon ska hjälpa och går verkligen all in. Mig lät hon vara som jag är. Hon bekräftade de tankar och idéer och de frågeställningar som kom upp och lite i taget kunde jag lägga ett pussel av tidigare erfarenheter och mer aktuella erfarenheter av jobbcoacher för att få konturerna av en bild. Bilden av hur saker och ting hänger ihop och bekräftar att jag är på rätt väg.

Nu har jag börjat plugga statsvetenskap och det känns som att jag kommer att kunna få svar på många av mina tankar och funderingar under kursens gång, och det känns även som att jag kommer tvingas reflektera över saker jag känner som sanningar i mitt huvud. 

Problemen med jobb kvarstår dock. Jag har valt att illustrera den här texten med bilden på det fina trädet, för att kunna åskådliggöra hur jag känner mig just nu. Varje löv är tankar, tankarna kan överlappa, och de kan också vara totalt motsatta. Det är jobbigt stundtals eftersom det är så enormt svårt att försöka bena upp vad som är vad i hjärnan. Den stora frågan är ju egentligen "Vad är meningen med mitt liv"? Vart finns det en plats för mig? 

Professorn som är kursansvarig pratade idag om vikten av att välja ingångsvinkel i våra texter som vi ska lämna in. Om avgränsningar och ramar. Väljer vi inte en avgränsning eller ingångsvinkel blir det kaos i texten. I journalistiken pratar man om vinkel. Det känns som att jag skulle tjäna en del på att applicera tankemodellen på mitt liv- men hur sjutton gör man då?! 

Nu har jag i alla fall tagit tillbaka lite av makten över mitt eget liv, och den här terminen kommer bli både rolig, krävande och spännande! Det vet jag redan nu. :-)