Det blir inte som jag vill ha det!

Livet blir ju sällan som man tänkt det, men det kan ju bli bra ändå!
Jag försöker upprepa det som ett mantra tillsammans med "ge inte upp".

Ibland är det bara så extra jobbigt.

"Tack för din ansökan. Vi hade många kvalificerade sökande och har valt att gå vidare med andra kandidater. Vi tackar för din tid och välkomnar dig att söka igen."

Nej, nej, nej. Nej. 

Jag tror jag har tappat räkningen på hur många jobb jag har sökt bara i år. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle vara så här svårt att byta karriär mitt i livet. 

Jag vet inte vad jag hade tänkt egentligen... om livet, om jobbet och om allting annat. Man går väl knappast och funderar ut en livsplan när man är barn, tonåring eller vuxen och gör delmål för att komma dit man skrev i sin plan som tonåring.

Jag gjorde inte det iallafall. Det här yrket liksom fann mig istället för att jag sökte upp yrket om ni fattar vad jag menar.

Igår var min vän Siss och jag ute i naturen och fotade Vitsippor och Blåsippor "som vanligt". Vi har lite rutin nu, jag gissar på att det är fjärde året vi är ute och fotar.

– Det blir inte som jag vill ha det! Men jag vet inte hur jag vill ha det...

 Igår var det Siss och förra gången var det jag.

Hur vill jag egentligen ha bilderna? Hur vill jag egentligen ha livet?

Kan man översätta "bildtänket" till livet?
Det känns som att jag måste göra nån slags plan för att komma dit jag vill innan livet är slut- men-  vart vill jag komma?
Vad är mitt mål?

Jag har gjort en hel del intervjuer under våren och alla frågar vad jag gillar att skriva om. Ja vad gillar jag att skriva om? Har du en bra story är jag öppen för det mesta...

Jag tittade på alla blommorna och kände knappt nån inspiration. De är så otroligt vackra, men hur ska jag göra för att få nåt nytt, extra, speciellt?

Vi var ute i söndags också och då hade jag ändå mindre inspiration. Tillslut bestämde jag mig för att bara strunta i resultatet och tryckte in kameran bland blommorna. Ställde inte ens in skärpan. Plötsligt blev det bilder jag verkligen gillar, som jag vill ha dem.

Jag visste ju på ett ungefär vad jag ville ha, men det var mest en känsla. Jag ville ha en känsla av vår och mängden blommor det är som blommar samtidigt. Lite underifrån, lite från sidan. Nått nytt, en känsla av en Vitsippa.

Kanske är det nånstans där bland alla sippor som jag egentligen har svaret? Släppa taget och bara följa med... inte vara så rädd för att misslyckas, inte kunna. Vrida och vända på saker har jag redan gjort.

Om jag ska vara riktigt genuint ärlig mot mig själv så längtar jag ut, bort. Jag vill bestämma själv. Jag vill ta bilderna och skriva texterna som berör människor. Jag vill förmedla viktiga historier. Människors historier. Jag vill vara en individ i flocken, men ändå vara själv.
Helst av allt skulle jag vilja vara frilans och styra mer själv vilka historier jag ska berätta.

Jag vill vara respekterad och erkänd, men jag vill inte vara nån "kändis".

Frågan som kvarstår är hur jag ska komma till mitt mål.

Livet är bra mycket svårare än att fota Vitsippor...