Succé för ny journalist på Dalarnas Tidningar "Jag har väldens bästa jobb"

När jag möter Sofia Myhrman är hon hemma igen i Älta efter att ha jobbat tre månader i Dalarna. Framgångarna har staplats på varandra, men det har inte bara varit en dans på rosor avslöjar hon i dagens intervju. 

– Det var slitigt med alla flyttar, men ändå sååå roligt! säger hon.

Första jobbet i en helt ny bransch, i två nya städer, där hon aldrig varit förut. En månads förberedelse för att fixa boende, och transport till Dalarna.

– Jag fick väldigt mycket hjälp av mina föräldrar, säger hon. Utan dem hade det varit väldigt tufft.

Vart handlar man mat? Vart går bussen? Vart köper man bussbiljetter? Vart ligger redaktionen? Hur kommer man in genom dörren? Vart hämtar man kaffe? Vart ligger toaletten?

– Ja gud det var sjukt mycket energi som gick åt att orientera sig de första dagarna, säger hon med ett skratt. Jag kan ju skratta åt det nu, men då var jag väldigt stressad.

Första artikeln jag skrev handlade om "ABB-familjen" som blev utvisade. Det som kallas för kompetensutvisning, berättar hon...

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Min första löpsedel

Framsidan

Alltså jag måste bryta formatet nu. Jag måste berätta hur sjukt nervös jag var när jag skulle göra min första intervju. Jag började jobba i Falun på måndagen och på onsdagen satt jag i en bil på väg till Ludvika.

– Eftersom du ska jobba i Ludvika tänkte vi att du kunde skriva om den här familjen. Han har visst skrivit nåt på Facebook som blivit stort, sade min chef.


Jag bestämde intervjutid på eftermiddagen och hade precis låst dörren på torpet som jag hyrde.




Jag var så fruktansvärt nervös att jag tappade nyckel- som for rakt ner mellan springorna i trädäcket utanför dörren...

Min första publicerade artikel.

Jag kom i alla fall fram till Ludvika hittade huset och plingade på. Mitt första möte, min första

intervju... gick som en dans... Vi pratade engelska och svenska när orden inte räckte till.

– Å vi var så glada att du tog det där jobbet sade mina kollegor på Ludvikaredaktionen.

Jag förstår dem. De gör ett ENORMT jobb med vardagsbevakningen och att jag tog det här jobbet var nog en välkommen avlastning.

Artikeln har jag ju berättat om tidigare, men jag är så sjukt stolt över den artikeln så jag måste skryta lite mer. Den genererade både framsida och löp både på första artikeln som jag skrev i maj och sen igen när familjen fick det definitiva beskedet att de måste lämna Sverige.

Vid det tillfället var det en av mina kollegor som skrev en artikel.

Övre rubriken är min kollegas artikel, och den undre är min bild på ett annat jobb.

Tillbaka till första artikeln; Min kollega som jobbar med redigeringen på Ludvikatidningen kom bara in och lade löpsedeln på mitt skrivbord...

Jag vet inte ens om jag kan beskriva känslan som infann sig. Just då kändes det så overkligt, men ändå så as-häftigt.. Jag tog bara upp den där löpsedeln och tittade på den innan jag jobbade vidare med nästa artikel.

En sån där endorfinkick, fast det var så overkligt. Så svårt att ta in.

Har man haft ett omslag, och ett löp vill man ha fler. I alla fall vill jag ha fler. Många fler. En dagstidning lever ju bara en dag, sen kommer det nytt.

Kickarna i hjärnan lever tyvärr inte så länge- särskilt inte om man har en adhd- hjärna som alltid vill ha mer och bättre... hahaha

... men journalistik är sååå mycket mer än att bara jaga omslag och löpsedlar för mig... Det handlar om att fånga de där små nyanserna och berätta för mina läsare på ett sätt som balanserar saklighet och fakta med känslan av familjens "atmosfär" eller hur jag ska uttrycka det.

Jag vill berätta och väcka empati utan att det välter över och bara blir sensationsjournalistik.
Sista veckan träffade jag familjen igen. Deras historia har verkligen nått ut. Mellan våra två träffar gick det nästan tre månader och det första jag möts av är…

– Vilken fin artikel du skrev om familjen. Det är verkligen bedrövligt det hrä som händer med familjen... (kanske inte exakt citerat, men känslan i rösten var sån att tolkningen blir korrekt)

Min dåvarande chef hade nog inte förstått hur stor historien skulle växa sig, så beslutet att intervjua dem igen var faktiskt mitt eget. Min egensinnighet och mitt eget driv fick ta plats- äntligen, och det gav resultat.

Jag står precis på Storgatan i Ludvika och fotar Gustav Fridolin som kommit till Ludvika för att prata med väljarna, när min kollega plötsligt står bredvid mig.

– Sofia du måste komma tillbaka till redaktionen och skriva klart artikeln om familjen. Chefen har ringt dig flera gånger...
– Ah shit. Jag har ju alltid telefonen på ljudlös, för att inte bli så störd av allt plingande och plongande.

Jag springer tillbaka till redaktionen och ringer chefen, men andan i halsen.

– Läget är HELT annorlunda nu. Han (Ali Omumi som artikeln handlade om) har uppdaterat sin Facebook och nu har riksmedia hängt på. Vi måste publicera nu!

För bara några månader sen hade jag blivit fruktansvärt stressad och hjärnan kanske hade gått i baklås, men självkänslan har verkligen vuxit under sommaren och stressen för oväntade händelser minskat.

Helt avgörande är naturligtvis även vilket stöd och hjälp man får av sin chef. Min chef hjälpte mig att fixa de sista detaljerna i artikeln och sen publicerade vi.

– Artikeln kommer gå på (någon förkortning som jag inte minns).
– Vad betyder det?
– Att den kommer att gå i alla tidningar...

Den dagen hade jag MINST fyra löp med samma artikel! Givetvis har jag tagit bilderna också.

Succé! Jag är så sjukt glad och så stolt!!

Många löp på min sista artikel om familjen. 

Det finaste är ändå att Ali med familj verkligen tyckte om min artikel, att den var den bästa. Även den sista artikeln blev väl emottagen både av familjen och av läsarna.

– Wow vad starkt! skrev Ali Omumi till mig när han läst den sista artikeln.

Han sade flera gånger att jag skrivit den bästa artikeln om honom och familjen. Sammanlagt skrev jag fem artiklar om familjen och olika aspekter på problemet med kompetensutvisningar. Jag intervjuade både Sverige- chefen för ABB och VD:n för Stockholms handelskammare.

Jag fick mejl från en läsare i Hedemora där läsaren tyckte att jag skrivit en bra artikel som gärna fick följas upp.

Jag är såå glad att jag fick träffa familjen, även om det var väldigt tråkiga omständigheter. Mitt jobb känns så viktigt. Det känns också otroligt viktigt och fint att kunna lyfta fram en stark berättelse utan att ta till överdrivet starka ord för att nå igenom bruset.

Det räcker med att beskriva små detaljer, en känsla, en stämning eller kanske flera för att läsaren ska bli berörd. Det passar mig som handen i handsken!

 Jag har på allvar bytt karriär och fått världens bästa jobb.

Vill du läsa dessa artiklar eller andra som jag skrivit måste du vara pluskund på Dalarnas tidningar.