Hur går det då?

Utsikt från min balkong. Huset är ABBs verkstäder och kontor tror jag. Framför huset går tågspåret, där både regionaltåg (tåg i Bergslagen) kör,  rikståg och godstrafik.  

En vecka i Falun och snart tre veckor i Ludvika. Tiden går blixtsnabbt. Frågan som säkert alla undrar över är ju:
Hur går det då?
Svar: Det går bra! Väldigt bra.

Här kan du läsa alla mina artiklar om du har ett abonnemang: https://www.dt.se/sok

Jag har suveränt bra chefer och trevliga kollegor, men det skulle ju inte vara nåt värt om inte människor tycker om det jag skriver. Därför är jag mest stolt över gensvaret från alla som läser mina artiklar! Vissa tar sig till och med tiden att skriva och tacka för fin artikel eller bara säger vilken fin artikel du skrev om XX. Det gör mig så glad!!!

Ibland har jag en svacka när det går sååå trögt. Det är de där stunderna när det känns som jag skriver och skriver och tillslut känner som att jag aldrig kommer till saken.

-Vad är grejen?!
-Ja, vad är egentligen grejen?!

Skriva långt är ju inget problem om texten håller ihop och har nån slags puls. Min första artikel hamnade på ett mittuppslag. 11789 tecken tror jag det var. Det är MÅNGA tecken. Väldigt många tecken.

-Haha du tar kronan. Långskrivaren... Mina kollegor har lite roligt åt mig och mina låååånga artiklar.

Japp. Jag skriver gärna långt. Med mig är det ju myckeavallt! ;-))
Faktiskt längtar jag lite efter att kunna skriva riktigt långt. Typ böcker eller så. Vi får väl se. Tålamooood!! Undrar hur många gånger jag har tagit ett djupt andetag och sagt det till mig själv när barnen krånglar. Nu skulle jag behöva säga det till mig själv lite oftare.

Jag är ju en rastlös själ som vill vidare hela tiden. Man kan inte stanna för länge vid samma moment, för då hinner man ju inte med nånting... Samtidigt måste artiklarna och bilderna bli bra.

Samtidigt är jag ju ny i branschen. Ingen är ju bäst direkt. Tåålamod. Det tar tid att lära sig ett nytt yrke. Svårast är nog faktiskt att komma ihåg exakt vad människor säger. Jag försöker att skriva och memorera, men det är ändå svårt. Det är så viktigt att det blir rätt, man kanske lär sig när man blir mer rutinerad. Man får inte "lägga orden i mun på någon" om man skriver för en tidning. Om jag skriver böcker eller noveller eller nåt kan jag ju hitta på själv.

Kanske kan skriva lite sånt vid sidan av.

För första gången i mitt liv så tycker jag att det känns tråkigt att inte få gå till jobbet. Nu har jag ju världens bästa jobb! På den här lilla redaktionen har jag dessutom ett eget litet kontor!!! Ett eget skrivbord, en egen dator som bara jag skriver på. INGEN flyttar på mina saker eller stör sig på att det är stökigt. Paradoxalt nog gör det också att jag har lättare att hålla ordning!

Vill jag ha en kopp kaffe på mitt skrivbord funkar det alldeles utmärkt. Vill jag äta en macka kan jag föra det när det passar mig. Underbart!

Ludvika är tyvärr mest känt för NMR- Nordiska motståndsrörelsen. Jag har bara stött på dem när jag bevakade fullmäktige, och det var där jag fick mitt första löp pga ett utspel de gjorde angående en misshandel av en pizzabagare. Artikeln blev inte så bra, men en kollega tog över och skrev en svinbra uppföljning och det jag kan göra är att lära mig för framtiden, hur man ska skriva en sån artikel. Jag är ju trots allt ny.

Tillbaka till Ludvika så tycker jag att det är tråkigt att den bara är känd för NMR. Här bor så fantastiskt många trevliga människor, men det gör sig inte riktigt i nationell press. Det räcker ju inte med att de är trevliga för att Aftonbladet ska bli intresserade.

Desto roligare tycker jag att det är att få förmånen att skriva för en så pass liten tidning som möjliggör kontakten med alla dessa trevliga människor. Det känns som att jag skriver om viktiga saker som berör många människor, och det passar mig som handen i handsken!

Lite ensamt blir det ändå att jobba såhär på annan ort. Jag känner ingen här och har egentligen ingen koppling hit mer än jobbet. Jobba äta och sova... Det är också svårt att acceptera att orken inte räcker längre än att just äta sova och jobba. Just nu. Om jag skulle stanna på ett ställe längre tid tror jag att det skulle vara annorlunda. Att ständigt bryta upp och starta om tar väldigt mycket energi.

Nu tror jag att jag ska avsluta innan även det här inlägget blir en roman. Jag brukar skoja med med människor jag möter att jag går därifrån med så mycket anteckningar att det skulle räcka till mindre roman... ;-) Myckeavallt...

Imorgon ska jag träffa en man som blivit räddad av änglar! Mannen har varit med i programmet med samma namn. Det ni!! Jag har världens bästa jobb! 

PS. för er som undrar om det hänt något oförklarligt här så kan jag svara ja på den frågan. Min kollega frågade om en nyckel till ett fönster, och jag tänkte att jag hade lagt den i lådan för att veta vart jag hade den, men det var inte rätt nyckel i lådan...

Den nyckel som låg i lådan har jag aldrig sett förut och den skulle hänga i ett skåp som jag inte visste fanns... Vi får se hur det utvecklar sig. De på andra sidan tycker nog att jag ska fortsätta att jobba lite mer på min andliga utveckling, så jag får väl ta tag i det helt enkelt. DS