"Det är dags nu"

Jag kliver in på tomten och följer den lilla stenlagda, men nu isiga gången, fram till ett litet hus som ligger bakom det stora huset. Jag är på hemmaplan nära hem, men ändå ska jag för första gången ta steget in i en ny värld.

Huset har en stor altan på framsidan, där det står stolar uppfällda med fårfällar på. Det står några människor där och pratar i det gassande solskenet. Jag söker mig lite trevande fram till hon som leder kursen.

– Hej va' roligt att du ville komma! Säger hon och ger mig en kram.

Kursen, eller rättare sagt workshopen handlar om andlighet och kursledaren som heter Ammis Reiman och är medium.

Vi går in och sätter oss och får berätta om våra förväntningar på helgen.
– Jag vill mer än jag kan säger jag. Jag vill kunna bestämma när jag ska känna saker och inte.

De andra berättar om sina förväntningar och Ammis skriver.

Vi är en liten grupp. Inte mer än sex personer. några yngre och några äldre och några mittemellan.
Jag känner mig sjukt taggad och förväntansfull.

Vi börjar med meditationer.
– Blunda och var stilla. Om ni känner att ni måste röra på er så försök att strunta i det.

Ahmen hej! Jag kan inte vara stilla. Det börjar genast klia överallt och kroppen känns så otroligt rastlös... Men det går ganska bra.

– Nu ska vi göra några övningar. Vi börjar med att tre personer sitter med ansiktet mot de fönstren som täcker hela fasaden, och de andra tre lägger sina händer på de första personernas axlar. Nu ska ni som sitter känna in på personen som står bakom.

Jag blir genast jättestressad, jag kan ju inte!.

–Jag väntar gärna till efter lunchen, säger jag.

När det blir min tur att känna av den andra personen går det över förväntan. Jag ser färger, djur och några andra detaljer om personen.

Sen fortsätter vi med föremål- jag kan ju inte...

– Jag ser eld, och grill... uppenbarligen kunde jag...

Vi fortsätter med bilder som vi klippt ur tidningar. Det är ju min grej. Det bara lossnade totalt. Jag kände mig supernöjd över mina tolkningar kring bilderna.

Dag två började vi med meditationer igen.

– Tänk på era chakran som energifält, som ni ökar energin i en i taget. Fokusera på andningen och när ni tappar bort andningen tar ni bara tillbaka fokuset till andningen igen.

Shit vad svårt att hålla fokus. Jag kan inte... eller jo det går ju ganska bra idag.

Nu ska ni samtala med er guider.

Guider? Jag kan ju inte samtala med någon guide.

Eller jo... vänta... han sitter ju där, i gläntan i skogen, under trädet. Precis bredvid mig. Han sitter precis bredvid mig. Jag ser honom fast på insidan om ni förstår. Han är ganska liten, aningen rund med grått yvigt lockigt hår. Lagom solbränd. Han har en väska i linnetyg som hänger rakt över bröstet med ett bröd i som vi delar.

Plötsligt får jag ett ord:
Samhörighet.

Ammis vägleder och frågar om det är samhörighet med gruppen?
Jag frågar min guide, och svaret blir JA!

Sen tittar han mig med en intensiv blick rakt i ögonen. Lugnt och intensivt tittar han på mig och säger:
– Det är dags nu!
– Det är dags nu!

Vad är det som är dags?
–Det är dags nu.

Sen går han i väg in i skogen.
Det är så märkligt, för jag hör ingen röst. Jag hör bara ett budskap...

Wow, känner jag. Vilken grej! Jag kunde få kontakt med min guide!

– Nu ska ni vägleda en annan deltagare i en specifik fråga.

Lite stresspåslag igen. Jag kan ju inte...

Eller jo, jag måste bara fokusera lite, och lugnt och stilla bara ta in personens guide... Jag ska vägleda om jobb.

Ja just det. Där är han, - guiden... Också en man, men helt olik den första. Han visar verkstadsmiljö för personen jag ska vägleda. Bilar, tändstift, sånt där trassel man torkar händerna på... Sen visar ha en bok med tomma blad. Väldigt ivrigt pekar han med fingret på de tomma bladen i boken. Vad vill han egentligen?

Jag växlar mellan verkstadsmiljön och boken i mitt huvud. Sen kommer det en sån där gammaldags telefonsladd.
– Du ska ringa. Vara lite på, inte ge dig...

Jag hade svårt att koncentrera mig, eftersom det var andra personer där som också tränade på varandra, men det räckte med att Ammis bara ställde sig bredvid mig för att skärma av lite så gick det bra igen.

Personen visar sig ha koppling redan nu till verkstadsmiljö, men det verkar som att personen kommer att byta verkstad. Redan innan vi börjat övningen hade det dykt upp motorcyklar i mitt huvud.
– Jag får in motorcyklar. Känner du igen det?
– Ja visst! jag kör motorcykel.

Sen byter vi. Personen mitt emot mig fick in lekande glada barn, en brun byggnad, och en kajkant. Nordväst och positiv energi.

– Nu är det sista övningen under helgen. Den ska vi ägna åt att prata med våra släktingar och vänner på andra sidan.

– Jag kan ju inte sånt...

Eller jo jag har ju en dam här. En pigg, glad, kort, lite rund och satt dam i 70års åldern som gillar att steka pannkakor och har en gul klänning på sig. Brunt, matt hår som är lite lagom lockigt.
Fascinerande hur man kan se en människa så tydligt som man inte känner eller vet vem hon var.

Hon säger ingenting. Förmedlar bara massor av värme och kärlek.

Min kurskamrat fick förmedla budskap till mig från en kvinna i 20 års åldern eller yngre.
Kvinnan visade att hand tog en dockvagn med ett rött skynke i. Hon visade en stor trädgård med ett stort hus och att det fanns en stor  mörk häck runt huset. Kvinnan hade svårt att andas när hon dog.
Hon ville förmedla:
"Älska medan du kan". Jag lovar. Jag lovar att älska.

Jag tror att kvinnan som visade sig var fröken Lovisa Ulrika Nordstedt, som var en syster till min morfars pappa. Hon dog i maj 1890 sannolikt av lunginflammation endast 13år gammal. :-(

En annan kurskamrat fick kontakt med en annan kvinna.
– Hon visar mig att hon åker skidor, och att hon hjälper barn att födas. Sen visar hon hur hon kavlar... Hon är en reslig kvinna...
– Hon tycker att du ska göra lite som hon.

Det måste vara en kvinna på min mormors sida från 1830-talet som hette Sara Persdotter. Hon var barnmorska i Köla i Värmland och efter att hon blev änka med nio barn samlade byn ihop pengar så att hon kunde starta en krog. Hon lärde alla sina barn att läsa och skriva och hon är känd i vår släkt som "Sara på Trekanten".
(Jag måste kolla äktheten i historien för att veta om den verkligen är sann eller om det är en släktskröna. ;-))
Det som går att verifiera är att hon hade fem barn och att hon och hennes man levde tillsammans tills de blev gamla och dog i början på 1900-talet.

Tusen järn i elden verkar alltså vara en ärftlig egenskap då från föregående generationer. :-9

Känslan efter den här helgen är overklig och smått magisk. Äntligen finns den utrymme för själen att ta plats. Äntligen får intuitionen en ram att arbeta inom och jag har verkligen lärt mig att jag kan så oerhört mycket mer än jag tror. Istället för att försöka gömma undan kan jag visa upp och vara stolt.

Mitt förnuft tror fortfarande inte att jag kan, men känslan säger nåt annat. Jag har också lärt mig att släppa prestationsångest och hur kul och trevligt det är att lära sig nya saker i en miljö som känns trygg och säker. Det är meningen att vi ska utmanas i våra tankesätt och att vi ska öva och göra fel.

Övar man inte för att man är rädd att göra fel kan man ju inte lära sig nånting. Det här är så himla kul och spännande att jag definitivt ska öva mer. Prestationsångest är en ständig följeslagare i livet, men det gäller att inte låta den ta över. Jag kan ju allt möjligt. Nu måste jag vara kvar i den känslan. Jag kan och och jag vill! och jag tänker inte låta prestationsångesten kapa min hjärna.

Det är dags nu. Dags att jag visar vägen i mitt eget liv. Tar mig själv på allvar...

Därför har jag redan bokat in nästa kurs! Det ska bli såååå kul, svårt och spännande...