Inlägg
På landet bakade hon bullar och eldade i vedspisen så det blev varmt och mysigt i köket. När det var sportlov var jag där med min äldsta lillasyster. När vi var ute och lekte i snön eller åkte skidor blev tillslut fötterna iskalla. Farmor hade såklart ett trick för att värma fötterna snabbt.
Hon drog fram en stol, fällde ner ugnsluckan, lade två vedträn på ugnsluckan för att man inte skulle bränna sig och sen kunde man lägga fötterna där på vedträna och sakta låta värmen komma tillbaka in kroppen.
-Så gjorde alltid min mamma när vi var små! sa hon och vände sig mot diskbänken för att fortsätta med vad hon nu höll på med, medan jag satt och tinade vid spisen.
Min farmor var också myckeavallt. Mycket färg, mycket mönster, väldigt envis och väldigt kärleksfull. Vi är väldigt lika hon och jag.
Häromnatten bestämde hon sig för att hälsa på mig och eftersom hon inte syns rent fysiskt fick hon lov att hitta på en annan lösning. Hon gick helt sonika på det mest effektiva, dvs min sänglampa!
Klockan var 01.20, jag skulle precis somna ordentligt när hon började trycka på knappen! hon blinkade fyra, fem gånger. Nu tänker ni genast- elfel, glapp etc. Nja, inte så troligt. Lampan är relativt ny från Ikea och jag hörde att någon tryckte på knappen sen avslutade hon med att flytta på grenuttaget. Ljud känns ju igen...
Först besinnade jag mig, innan hjärnan hade fattat vad som hände. Sedan blev jag blev så fruktansvärt rädd. Spöken finns det ju gott om, men de brukar oftast kommunicera genom mitt wi-fi. De klagar alltid på städningen! Ska jag behöva försvara min hopplösa städförmåga mot spökena nu också tänker nu kanske?! och JA! Jag hamnar liksom i nån slags försvarsposition gentemot spökena. Galet egentligen. De finns ju inte... Hahahaha A-ja, de vill ju väl.
Typiskt min farmor att välja sänglampan. Ska det va, ska det va ordentligt! Det verkar liksom som att de väljer uttryck att kommunicera även efter döden som återspeglar deras sätt att vara före döden... (Så nu vet ni vad ni har att vänta er.) Jag tror också att hon kände sig manad att uttrycka sig på ett sätt som fick mig att skärpa mig och verkligen ta till mig det hon ville förmedla.
Den obligatoriska reflektionen såhär långt är givetvis:
–Tror du på det där med spöken?!
Alltså mitt svar är så här:
– Tror å tror... Jag ser ju det jag ser, och hör det jag hör och känner det jag känner. Det kanske inte nödvändigtvis är så att vi ser och upplever samma saker... Klurigt det där med perceptionen...
Tillbaka till farmor. En mycket vänlig person på Facebook hjälpte mig att prata med henne.
– Hur vet hon att det var just min farmor hon pratade med?
– Min farmor misstar man sig inte på. Hon var kort, men hon tog mycket plats. ;-)
Min farmor kände att hon var tvungen att påminna mig om att jag MÅSTE se om mitt eget hus först. Skydda det lite liksom. Försöka att stänga dörren innan vissa tankar och känslor hinner smita in.
Adhd betyder i praktiken "nofilter". Det kluriga är att det också är svårt att hålla reda på tankarna och känslorna eftersom sorteringen inte funkar som den ska. Det där med mitt och ditt är svårt. Vad är mina respektive någon annans känslor? Det flyter lätt ihop. Heter det kanske överempatisk...
Såklart blir man ju låg om vännerna har det tufft eller mår dåligt. Kombinationen överempatisk, lite för hög stress och lite för lite sömn... När det blir inte så bra. Då kommer frustrationen och ångesten över att inte vara en tillräckligt bra vän som ett expressbrev.
Mitt undermedvetna försöker avlasta den som mår dåligt genom att helt enkelt ta över några av känslorna så att det inte blir så tungt för vännen att bära. Problemet är att det inte går. Man kan ju inte avlasta någons känslor på det sättet.
– Tänk med hjärnan istället för hjärtat för det blir bättre då, säger min farmor. Såklart har hon rätt. Det är bara så svårt att komma ihåg det mellan varven. Det går ju inte av sig själv. Sorteringen är ju halvtrasig.
Genom att tänka med hjärnan kan jag fortsätta att vara ett bra stöd och en bra vän åt både vänner som har det tufft och vänner som har det mindre tufft. Det är ju bättre. Om det bara inte vore så svårt ibland skulle det vara så mycket lättare...
Man kan ju jämföra med ett kaffefilter. Ibland är det för stort och då blir kaos för att alla känslor liksom kastas omkring därinne. Ibland är det lagom stort och ibland för litet. När det är för litet så svämmar det över och sumpen bränns på plattan.
För mycket bränd kaffesump vill man ju inte ha, så nu tänker jag lyda min farmor och avrunda här för att gå och lägga mig!
Jag har förövrigt sagt till min farmor och alla andra spöken som vill prata med mig att försöka kommunicera dagtid istället.
