Pride!

Moderaterna var på toppen och passade på att göra ett statement.

Säkerhetsvakter vaktade det Judiska ekipaget i tåget.

Man kan göra ett statement och ha roligt samtidigt! 

Det känns som en bra sammanfattning på hur jag ser på Pride i år. 

Jag är så otroligt stolt och glad över att bo i ett land där all kärlek är tillåten. Där vi åtminstone aktivt försöker jobba för att motverka diskriminering och trakasserier pga vem man vill dela sitt liv med. 

En vecka varje år får människor som identifierar sig som bi, homo och transsexuella stå i centrum och visa sin kärlek mer offentligt än de annars vågar (tror jag). Det är ju massor av föredrag under veckan också, men jag deltog bara på ett panelsamtal om trans i yrkeslivet, vilket var väldigt intressant, men jag måste skriva separat om det. (nästa år kanske jag tom har pressleg!)

Jag är faktiskt också otroligt glad över att bo i ett land där man får fotografera på allmän plats. I Paris tex är det förbjudet. Jag älskar ju som bekant min kamera och att liksom bara vara där och ta alla snygga bilder utan att det egentligen märks så mycket. Den här gången gjorde kameran verkligen sitt jobb med bravur! 1302 bilder kom jag hem med och då var både jag och kameran så trötta att minneskortet var fullt, batteriet var slut och objektivet börjat glappa. ;-) 

Mitt statement om att jag kommit förbi "fult och suddigt fasen" fick jag äta upp eftersom många bilder blev just "fula och suddiga" men trots att jag rensat bort de värsta missarna var det såååå många snygga bilder kvar, men man måste välja. Annars drunknar man i bilder och då fyller de ju ingen funktion.

Sålla, sålla, sålla så var jag nere på 70 och nu har jag valt ut mina 11 favvo bilder.
Pride gav verkligen utrymme för allt även i år, jag älskar kontrasterna mellan tågets alla människor.
Det är så lätt att hamna i "roligt och gulligt" facket eller "kändisfacket" eller "kvotfacket" när man ska spegla olika aktiviteter i texter och bilder, men jag har valt utifrån vilka bilder jag själv tycker är läckrast inte utifrån vem som är på bilden.

Vänsterpartiet och Moderaterna var supertaggade och bjöd på sjukt läckra bilder. Sossarna var som sig bör lite mer lagom i mittenfacket. De lyckades knipa en plats genom killen med "Hillary for president" t-shirten. Så galet kul att även lite Amerikanskt presidentval kom in i tåget.

Kärlek och politik är tätt sammanknutet både i Pridens budskap. Kärleken är fortfarande så laddad att den tom är förbjuden och belagd med dödsstraff i vissa av världens länder. Jag hoppas att det är en av de frågorna som våra politiker tar upp och driver i internationella sammanhang i tex FN eftersom dödsstraffet måste förpassas till det förgångna- av ren princip. Ingen människa kan äga rätten att avsluta en annan människas liv anser jag.

Att ta livet av någon människa för att de älskar någon av "fel kön" är så fruktansvärt att jag inte ens kan ta in det. All kärlek är fin kärlek! Därför valde jag att avsluta mitt bildreportage med det fina paret som stod precis bredvid mig.

Skola och add

Nu måste jag skriva om skolan. Jag fick min diagnos när jag blev vuxen. Innan diagnosen gick jag först grundskolan, sen gymnasiet och slutligen 4år på Lärarhögskolan.

Hur funkade det då tänker ni kanske? Lärde hon sig nåt fast hon hade sirap i hjärnan? Svaret är såklart ja! Jag är uppvuxen på Solsidan. Det är nog fortfarande en av de vackraste platserna jag vet. Det ligger precis utanför Stockholm, precis vid Erstaviken. Jag älskar havet, solen och skogen...

Tillbaka till skolan. Jag är den där blonda flickan vid fönstret, hon som ofta ser lite drömmande ut och nog ofta stöder huvudet i ena handen. Jag mycket ut genom fönstret. Solsidans skola var då en miniliten skola med tre klassrum, gympasal och matsal och ett personalrum såklart.

Den hade stora fönster på hela bakre väggen som vätte ut mot skogsbacken. Där i skogsbacken växte hasselbuskar. Det var också ganska stenigt. Jag tittade mycket ut på de där buskarna. När jag började mellanstadiet gick jag i en flygelbyggnad med stora fönster som vätte ut mot skolgården och eftersom vi hade klassrummet på andra våningen kunde man se bort över tågspåren upp på berget en bit bort. Där uppe på berget byggde de ett hus. Huset var mintgrönt och lyftkranen var knallröd....

Jag gillade skolan. Jag gillade att gå dit och lära mig spännande saker, men själen längtade nog alltid ut. Rastlösheten (som jag inte förstod då) gör att jag alltid längtar ut och bort eller att nåt ska hända. Det händer ju inte så jättemycket saker i en skola. Det är ju lite samma samma varje dag.

Jag har haft tur med mina skolor. Jag växte upp i ett oerhört resursstarkt område med mamma som är läkare och en pappa som är filmfotograf. Jag är samhällsvetare ut i fingerspetsarna. Jag älskar politiken. Lika mycket som jag älskade samhällskunskapen, historian och alla de ämnena lika mycket hatade jag matten. Fysiken och kemin var ok eftersom det var relativt praktiskt och jag slapp dem på gymnasiet, men matten! matten slapp jag aldrig!

Har man add eller adhd så har man ofta problem med arbetsminnet. Man har svårt att hålla många saker i minnet samtidigt grovt förenklat, många människor med add/adhd har svårt med just matte. Alla säger att matte är så "logiskt" själv har jag aldrig knäckt koden.

Mitt minne kom liksom aldrig längre än att det med nöd och näppe klarade varje tal. När nästa tal i boken var av någon annan typ var det som att börja om från början. VARJE gång. På mellanstadiet fick jag gå i en liten undervisningsgrupp och kämpade med nollorna på meter, kilometer och mil. är det 300m hem eller 3000meter hem? Jag visste att det var mer än 3km eftersom det var gränsen för att få tågkort av skolan. Alltså måste det ju vara 3000m och inte 300m.

Om man måste anstränga hjärnan så mycket varje gång man ska räkna så blir man ju helt slut. Jag fick ont i huvudet av att räkna matte. Jag blev helt trött i huvudet. Jag behövde i princip enskild undervisning på mattelektionerna. Det fick jag såklart inte, men det var den nivån. Om lektionen är 60min lång och genomgången tar 45 min är det ju inte heller så stor idé att ens börja räkna. Lektionen är ju ändå snart slut. Jag skjuter upp problemet till ett senare tillfälle och tänker inte så mycket mer på det just då. Det är där min mamma kommer in i bilden.

Min mamma ÄLSKAR matte och berättade GÄRNA det för mig varje gång hon skulle hjälpa mig med läxan. Då tyckte jag hon var oerhört provokativ och jobbig, men nu har jag ju henne att tacka för att jag alls har något mattebetyg!

Idag har resurserna till skolorna skurits ner oerhört mycket. 1992 infördes skolpengen. Det betyder att varje barn har en "ryggsäck" med pengar att ta med sig till den skolan som man väljer att gå i. Har barnen större behov av hjälp får skolan söka extra sk "resurspengar". Min egen erfarenhet av resurspengar är att de inte räcker kort och gott.

Den senaste tidens debatt har handlat om barn som sitter hemma och barn som är utåtagerande i skolan. Barn som skolkar eller bara blir underkända. Debatten sträcker sig från "hårdare tag mot slöfockarna" till att "skolan har ett ansvar" till att "vart är föräldrarna" eller "det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn".

Min personliga erfarenhet är att barn i behov av särskilt stöd ofta märks redan på förskolan. Jag stod med all säkerhet ut redan på förskolan, men kanske inte så tydligt eftersom jag aldrig har varit utåtagerande. Min andra erfarenhet är att det är väldigt svårt att få några pengar.

Ett citat från en av mina kollegor sammanfattar det hela väldigt väl. "vi får inga extra pengar för det barnet. Någon måste bara vara bredvid det barnet hela tiden". Hur ska man kunna "bara vara bredvid ett enskilt barn hela tiden" tiden räcker ju inte på långa vägar utan ett extra resurskrävande barn! Stödet till barnen i behov av stöd ska rymmas inom skolpengen och när det inte räcker "får rektorn lösa problemet" eller förskolechefen.

Barn i behov av stöd riskerar att bli en "svarte Petter" som ingen vill ha i just sitt klassrum. Rektorn kan inte säga nej, och lärarna kan ju knappast säga nej. Läraren eller rektorn kan inte heller förklara för de andra barnens föräldrar varför just deras klass är den stökigaste på hela skolan. Barn som inte mår bra reagerar på olika sätt. Vissa slåss andra vänder det inåt. Add personer vänder det mesta inåt. I båda fallen riskerar man ju att hamna i en situation där barnen antingen inte vill eller kan gå till skolan.

Jag har haft tur som är uppvuxen i en akademikerfamilj som är väldigt trygg och stabil i ett resursstarkt område. Detta har absolut påverkat mina möjligheter till att få det livet jag har idag. Min ryggsäck vägde plus på vågen. Tyvärr är det alldeles för många barn vars ryggsäckar väger minus. För mig är det oacceptabelt. Föräldrar får tillslut in i väggen i kampen för att ge sina barn en vettig start i livet. Så kan vi inte ha det i ett modernt samhälle.

Det är också oacceptabelt att det fortfarande är så oerhört dålig kunskap om add/adhd i skolor och förskolor. Det finns fortfarande en syn på adhd barn som "ouppfostrade" och "jobbiga" och add barn som "snälla" och "drömmande". Med bättre kunskap och förebyggande åtgärder skulle vi spara enorma summor pengar. Det finns ett fåtal skolor som har inriktat sig på barn med adhd/add. Jag hoppas kunna återkomma till dessa senare.

Adhd/add människor finns. Det är bara att gilla läget och utveckla metoder för att jobba med alla dessa härliga barn istället för mot. Jag hoppas att jag genom att skriva om min historia här i alla fall kan sprida lite ljus över hur add människor fungerar eller i alla fall jag. :-)