Hur går det då?

Utsikt från min balkong. Huset är ABBs verkstäder och kontor tror jag. Framför huset går tågspåret, där både regionaltåg (tåg i Bergslagen) kör,  rikståg och godstrafik.  

En vecka i Falun och snart tre veckor i Ludvika. Tiden går blixtsnabbt. Frågan som säkert alla undrar över är ju:
Hur går det då?
Svar: Det går bra! Väldigt bra.

Här kan du läsa alla mina artiklar om du har ett abonnemang: https://www.dt.se/sok

Jag har suveränt bra chefer och trevliga kollegor, men det skulle ju inte vara nåt värt om inte människor tycker om det jag skriver. Därför är jag mest stolt över gensvaret från alla som läser mina artiklar! Vissa tar sig till och med tiden att skriva och tacka för fin artikel eller bara säger vilken fin artikel du skrev om XX. Det gör mig så glad!!!

Ibland har jag en svacka när det går sååå trögt. Det är de där stunderna när det känns som jag skriver och skriver och tillslut känner som att jag aldrig kommer till saken.

-Vad är grejen?!
-Ja, vad är egentligen grejen?!

Skriva långt är ju inget problem om texten håller ihop och har nån slags puls. Min första artikel hamnade på ett mittuppslag. 11789 tecken tror jag det var. Det är MÅNGA tecken. Väldigt många tecken.

-Haha du tar kronan. Långskrivaren... Mina kollegor har lite roligt åt mig och mina låååånga artiklar.

Japp. Jag skriver gärna långt. Med mig är det ju myckeavallt! ;-))
Faktiskt längtar jag lite efter att kunna skriva riktigt långt. Typ böcker eller så. Vi får väl se. Tålamooood!! Undrar hur många gånger jag har tagit ett djupt andetag och sagt det till mig själv när barnen krånglar. Nu skulle jag behöva säga det till mig själv lite oftare.

Jag är ju en rastlös själ som vill vidare hela tiden. Man kan inte stanna för länge vid samma moment, för då hinner man ju inte med nånting... Samtidigt måste artiklarna och bilderna bli bra.

Samtidigt är jag ju ny i branschen. Ingen är ju bäst direkt. Tåålamod. Det tar tid att lära sig ett nytt yrke. Svårast är nog faktiskt att komma ihåg exakt vad människor säger. Jag försöker att skriva och memorera, men det är ändå svårt. Det är så viktigt att det blir rätt, man kanske lär sig när man blir mer rutinerad. Man får inte "lägga orden i mun på någon" om man skriver för en tidning. Om jag skriver böcker eller noveller eller nåt kan jag ju hitta på själv.

Kanske kan skriva lite sånt vid sidan av.

För första gången i mitt liv så tycker jag att det känns tråkigt att inte få gå till jobbet. Nu har jag ju världens bästa jobb! På den här lilla redaktionen har jag dessutom ett eget litet kontor!!! Ett eget skrivbord, en egen dator som bara jag skriver på. INGEN flyttar på mina saker eller stör sig på att det är stökigt. Paradoxalt nog gör det också att jag har lättare att hålla ordning!

Vill jag ha en kopp kaffe på mitt skrivbord funkar det alldeles utmärkt. Vill jag äta en macka kan jag föra det när det passar mig. Underbart!

Ludvika är tyvärr mest känt för NMR- Nordiska motståndsrörelsen. Jag har bara stött på dem när jag bevakade fullmäktige, och det var där jag fick mitt första löp pga ett utspel de gjorde angående en misshandel av en pizzabagare. Artikeln blev inte så bra, men en kollega tog över och skrev en svinbra uppföljning och det jag kan göra är att lära mig för framtiden, hur man ska skriva en sån artikel. Jag är ju trots allt ny.

Tillbaka till Ludvika så tycker jag att det är tråkigt att den bara är känd för NMR. Här bor så fantastiskt många trevliga människor, men det gör sig inte riktigt i nationell press. Det räcker ju inte med att de är trevliga för att Aftonbladet ska bli intresserade.

Desto roligare tycker jag att det är att få förmånen att skriva för en så pass liten tidning som möjliggör kontakten med alla dessa trevliga människor. Det känns som att jag skriver om viktiga saker som berör många människor, och det passar mig som handen i handsken!

Lite ensamt blir det ändå att jobba såhär på annan ort. Jag känner ingen här och har egentligen ingen koppling hit mer än jobbet. Jobba äta och sova... Det är också svårt att acceptera att orken inte räcker längre än att just äta sova och jobba. Just nu. Om jag skulle stanna på ett ställe längre tid tror jag att det skulle vara annorlunda. Att ständigt bryta upp och starta om tar väldigt mycket energi.

Nu tror jag att jag ska avsluta innan även det här inlägget blir en roman. Jag brukar skoja med med människor jag möter att jag går därifrån med så mycket anteckningar att det skulle räcka till mindre roman... ;-) Myckeavallt...

Imorgon ska jag träffa en man som blivit räddad av änglar! Mannen har varit med i programmet med samma namn. Det ni!! Jag har världens bästa jobb! 

PS. för er som undrar om det hänt något oförklarligt här så kan jag svara ja på den frågan. Min kollega frågade om en nyckel till ett fönster, och jag tänkte att jag hade lagt den i lådan för att veta vart jag hade den, men det var inte rätt nyckel i lådan...

Den nyckel som låg i lådan har jag aldrig sett förut och den skulle hänga i ett skåp som jag inte visste fanns... Vi får se hur det utvecklar sig. De på andra sidan tycker nog att jag ska fortsätta att jobba lite mer på min andliga utveckling, så jag får väl ta tag i det helt enkelt. DS

Livet med en motorväg i huvudet

Jag har för mycket i huvudet. Det är helt enkelt därför jag inte har skrivit på ett tag. Vad ska jag göra rent praktiskt och vad är det jag måste tänka på att göra, vad vill jag göra och vad gör jag.

Inte helt lätt att sortera. Tankar och idéer kommer ju sällan med prydliga etiketter instoppade i prydliga fack, som man ibland skulle önska att de gjorde. Istället kommer de i en strid ström som liksom aldrig sinar.

Det kanske blir lite mer uppskruvat med adhd. Jag brukar jämföra det med E4:an. Ibland blir det trafikstockning och ibland är det nästan tomt på bilar. Min hjärna däremot är det sällan tomt -på idéer ska väl tilläggas. Problemet är prioriteringsförmågan. Jag brukar jämföra med motorvägsavfarter. Alla avfarter som har såna där glittriga blinkande skyltar som lockar till att köra av just där.

Det gäller att verkligen hålla fokus på målet. Problemet just nu är att målet känns väldigt diffust och avlägset. Jag vill ha ett jobb, men vart vill jag/kan jag jobba? Vart hittar jag en redaktion som uppskattar mig och har en trevlig stämning och som kan anställa mig?

Det är mitt mål: att hitta ett bra jobb.

Under tiden jag funderar på det håller jag på med min artikel som jag skrev på i våras. Den handlar om hur ett stort bostadsbolag hanterar mögel och fuktproblem i sitt bestånd. Den är inte riktigt klar, men snart så hoppas jag kunna sälja den till en tidning och då kanske jag kan lägga ut en länk här.

Jag skulle vilja vara frilans. Jag tror att jag kan försörja mig som frilans åtminstone till viss del. Tyvärr har prispressen drabbat även mediabranschen. Hela jobbet -halva priset mentaliteten har nått även tidningarna. Det är så dumt att tänka så i tider när fri och oberoende journalistik behövs som bäst. Tyvärr är det pengarna som styr. Inga pengar -ingen journalistik. Annonsintäkterna går till Google och Facebook istället för tidningarna.

Jag måste ändå tro att det går. Förlorar jag hoppet om min egen framtid finns det ju inte mycket kvar.

Nästa avfart är Facebook. Kom och läs alla inlägg, lajka och skriv på alla inlägg. Myckeavallt har svårt med lagom. Det blir gärna allt eller inget. ;-) Titta på en film, titta på två filmer tre filmer, de är ju så korta...

Familjen är en jättestor avfart. Tre systrar, två svågrar, två föräldrar och fyra syskonbarn... de är jätteviktiga i mitt liv. Mina syskonbarn... åååå vad jag är stolt över dem!! Så underbart fina, så mysiga, och perfekta, fulländade små människor.

Att bara vara nära dem, att höra deras funderingar, vara del av deras liv... ååå det är stort!

Jag är grymt sugen på att göra radio med dem... Jag tror de skulle tycka det var kul. Vi får se lite längre fram om vad jag kan göra med den idén. Kan jag få in barnen på nåt hörn i mitt framtida jobb vore ju det kanonkul! Inte bara syskonbarn utan även andra barn.

Ludde avfarten är också stor. Hahahaha vem kan motstå en stor fluffig hund med två svarta ögon som tittar på en och piper så fort man sätter sig vid datorn. Lek med mig, borsta mig, gå ut med mig, krama mig... ägna dig åt mig hela tiden...

Ludde 

Jag älskar djur. Jag har haft kanin när jag var barn, hund och katt när jag blev vuxen. Det är svårt att leva utan djur helt. Men jag kan inte heller ta på mig ansvaret för ett djur på heltid som läget är nu. LÅNA är perfekt! Jag lånar Ludde så mycket jag vill och när jag kan. Precis perfekt!

Imorse vaknade jag av att "någon" knaprade under min säng. Det var Ludde som knölat sig in under sängen i natt och gnagde på sängramen. Hahaha

Långa promenader i skogen vid Ältasjön och Flaten är helande för sinnena. I alla fall när det är solsken. Regn är jobbigt för man blir så blöt, men det är ändå skönare att vara ute än att sitta inne.

Ludde vid Flaten

När inte Ludde är här brukar katten Måns komma och hälsa på. Han smyger sig in även när Ludde är här, men han gillar inte Ludde så det blir inte så bra. Djur är verkligen ologiska. ;-) Sist fick hans matte hämta ut honom.

En mindre kul avfart är spökerierna i min lägenhet. Häromnatten åkte min badrumslampa i golvet bara nån minut efter att jag gått ut ur badrummet och släckt. Själva sockeln eller vad det heter där glödlampan sitter sitter kvar i taket, och det är inget fel på gängorna. Smällen som blev när den åkte i golvet gjorde mig så rädd att hjärtat nästan stannade i kroppen.

För inte så länge sen var det någon som smällde till smörkniven som låg på spisen så den for ner på golvet. Jag hörde smällen. Och -nej -det finns ingen rimlig förklaring till att den skulle ha ramlat ner av sig själv eftersom den landade ca 30cm ut från spisen. En annan smörkniv hittade jag under köksbordet. Jag brukar inte ha för vana att slänga smörknivar på golvet så det finns ingen logisk förklaring till det heller.

Badrumslampan... jag har ändå funderat hit och dit och funderat på om den kan ha krackelerat, eller varit dåligt upphängd etc, men det förefaller väldigt osannolikt eftersom spridningen på glasskärvorna var såna att den har träffat golvet i helt skick. Som att någon släppt den rakt ner i golvet från takhöjd.

Jag lade i alla fall upp lite bilder på FB och fick hjälp att skicka iväg en dam som var här och ställde till det. Man kan inte ha spöken som husdjur, i alla fall inte när de ställer till en massa problem. Det är verkligen fint när människor helt förutsättningslöst kan hjälpa varandra ur kniviga situationer.

Min livsfilosofi är att det man ger i en ände kommer tillbaka i en annan ände. Det funkar bra tycker jag. Nu hoppas jag bara att jag kan få ett jobb så att jag kan ge tillbaka genom att ge utsatta människor en röst i mediabruset.

Tillbaka på motorvägen måste jag fortsätta att köra mot målet och försöka parera avfarterna. Kör jag av på varje avfart blir det en väldigt lång väg till målet- om jag någonsin skulle komma fram. ;-0