Livet med en motorväg i huvudet

Jag har för mycket i huvudet. Det är helt enkelt därför jag inte har skrivit på ett tag. Vad ska jag göra rent praktiskt och vad är det jag måste tänka på att göra, vad vill jag göra och vad gör jag.

Inte helt lätt att sortera. Tankar och idéer kommer ju sällan med prydliga etiketter instoppade i prydliga fack, som man ibland skulle önska att de gjorde. Istället kommer de i en strid ström som liksom aldrig sinar.

Det kanske blir lite mer uppskruvat med adhd. Jag brukar jämföra det med E4:an. Ibland blir det trafikstockning och ibland är det nästan tomt på bilar. Min hjärna däremot är det sällan tomt -på idéer ska väl tilläggas. Problemet är prioriteringsförmågan. Jag brukar jämföra med motorvägsavfarter. Alla avfarter som har såna där glittriga blinkande skyltar som lockar till att köra av just där.

Det gäller att verkligen hålla fokus på målet. Problemet just nu är att målet känns väldigt diffust och avlägset. Jag vill ha ett jobb, men vart vill jag/kan jag jobba? Vart hittar jag en redaktion som uppskattar mig och har en trevlig stämning och som kan anställa mig?

Det är mitt mål: att hitta ett bra jobb.

Under tiden jag funderar på det håller jag på med min artikel som jag skrev på i våras. Den handlar om hur ett stort bostadsbolag hanterar mögel och fuktproblem i sitt bestånd. Den är inte riktigt klar, men snart så hoppas jag kunna sälja den till en tidning och då kanske jag kan lägga ut en länk här.

Jag skulle vilja vara frilans. Jag tror att jag kan försörja mig som frilans åtminstone till viss del. Tyvärr har prispressen drabbat även mediabranschen. Hela jobbet -halva priset mentaliteten har nått även tidningarna. Det är så dumt att tänka så i tider när fri och oberoende journalistik behövs som bäst. Tyvärr är det pengarna som styr. Inga pengar -ingen journalistik. Annonsintäkterna går till Google och Facebook istället för tidningarna.

Jag måste ändå tro att det går. Förlorar jag hoppet om min egen framtid finns det ju inte mycket kvar.

Nästa avfart är Facebook. Kom och läs alla inlägg, lajka och skriv på alla inlägg. Myckeavallt har svårt med lagom. Det blir gärna allt eller inget. ;-) Titta på en film, titta på två filmer tre filmer, de är ju så korta...

Familjen är en jättestor avfart. Tre systrar, två svågrar, två föräldrar och fyra syskonbarn... de är jätteviktiga i mitt liv. Mina syskonbarn... åååå vad jag är stolt över dem!! Så underbart fina, så mysiga, och perfekta, fulländade små människor.

Att bara vara nära dem, att höra deras funderingar, vara del av deras liv... ååå det är stort!

Jag är grymt sugen på att göra radio med dem... Jag tror de skulle tycka det var kul. Vi får se lite längre fram om vad jag kan göra med den idén. Kan jag få in barnen på nåt hörn i mitt framtida jobb vore ju det kanonkul! Inte bara syskonbarn utan även andra barn.

Ludde avfarten är också stor. Hahahaha vem kan motstå en stor fluffig hund med två svarta ögon som tittar på en och piper så fort man sätter sig vid datorn. Lek med mig, borsta mig, gå ut med mig, krama mig... ägna dig åt mig hela tiden...

Ludde 

Jag älskar djur. Jag har haft kanin när jag var barn, hund och katt när jag blev vuxen. Det är svårt att leva utan djur helt. Men jag kan inte heller ta på mig ansvaret för ett djur på heltid som läget är nu. LÅNA är perfekt! Jag lånar Ludde så mycket jag vill och när jag kan. Precis perfekt!

Imorse vaknade jag av att "någon" knaprade under min säng. Det var Ludde som knölat sig in under sängen i natt och gnagde på sängramen. Hahaha

Långa promenader i skogen vid Ältasjön och Flaten är helande för sinnena. I alla fall när det är solsken. Regn är jobbigt för man blir så blöt, men det är ändå skönare att vara ute än att sitta inne.

Ludde vid Flaten

När inte Ludde är här brukar katten Måns komma och hälsa på. Han smyger sig in även när Ludde är här, men han gillar inte Ludde så det blir inte så bra. Djur är verkligen ologiska. ;-) Sist fick hans matte hämta ut honom.

En mindre kul avfart är spökerierna i min lägenhet. Häromnatten åkte min badrumslampa i golvet bara nån minut efter att jag gått ut ur badrummet och släckt. Själva sockeln eller vad det heter där glödlampan sitter sitter kvar i taket, och det är inget fel på gängorna. Smällen som blev när den åkte i golvet gjorde mig så rädd att hjärtat nästan stannade i kroppen.

För inte så länge sen var det någon som smällde till smörkniven som låg på spisen så den for ner på golvet. Jag hörde smällen. Och -nej -det finns ingen rimlig förklaring till att den skulle ha ramlat ner av sig själv eftersom den landade ca 30cm ut från spisen. En annan smörkniv hittade jag under köksbordet. Jag brukar inte ha för vana att slänga smörknivar på golvet så det finns ingen logisk förklaring till det heller.

Badrumslampan... jag har ändå funderat hit och dit och funderat på om den kan ha krackelerat, eller varit dåligt upphängd etc, men det förefaller väldigt osannolikt eftersom spridningen på glasskärvorna var såna att den har träffat golvet i helt skick. Som att någon släppt den rakt ner i golvet från takhöjd.

Jag lade i alla fall upp lite bilder på FB och fick hjälp att skicka iväg en dam som var här och ställde till det. Man kan inte ha spöken som husdjur, i alla fall inte när de ställer till en massa problem. Det är verkligen fint när människor helt förutsättningslöst kan hjälpa varandra ur kniviga situationer.

Min livsfilosofi är att det man ger i en ände kommer tillbaka i en annan ände. Det funkar bra tycker jag. Nu hoppas jag bara att jag kan få ett jobb så att jag kan ge tillbaka genom att ge utsatta människor en röst i mediabruset.

Tillbaka på motorvägen måste jag fortsätta att köra mot målet och försöka parera avfarterna. Kör jag av på varje avfart blir det en väldigt lång väg till målet- om jag någonsin skulle komma fram. ;-0

"Det här trasslet"

Fan att det ska vara så jobbigt! 

Det är som att hela hjärnan har trasslat ihop sig till ett enda trassel. 

Tänk er en garnhärva eller ett garnnystan, eller flera garnnystan, gärna i flera färger. Ni vet såna där som man köper i affären som inte är upprullade till fina bollar utan mer som ett mjukt trassel... 

Leta reda på änden och börja dra i alla trådar samtidigt samtidigt som barnen, katterna och hunden rusar runt era ben och skrattar. Det blir som ett enda kaos med garn i hela rummet, runt hela bordet, runt, under, över och mellan stolarna, under bordet, runt bordet, ut genom en dörr och in genom en annan... 

I ett obevakat ögonblick får treåringen som just lärt sig klippa syn på saxen. Medans du står och försöker få tag på hunden innan bordet välter för att hunden har fastnat i garnet, så har 3åringen, lugnt och metodiskt klippt sönder garnet i små, små, små bitar som nu far runt som dammtussar runt hela köket och vardagsrummet. 

Phu! Vissa trådar är fortfarande långa konstaterar du lättat medans du ger treåringen något annat att klippa i.

Du står och tittar ut över situationen och undrar lite ångestfyllt vart du ska börja. Ska du bara dammsuga upp allting, eller ska du försöka rädda det som går? Är dammsugning verkligen den bästa metoden? GÅR det ens att dammsuga upp det? 

Sopa kanske är bättre. Hm. 

Fastnar inte allt i sopborsten då? Hm  

Nä du bestämmer dig för att försöka rädda garnet. Det är ändå mycket pengar, tid, kraft och energi som du lagt ner på garnet. Problemet är bara att få ihop bitarna igen. Vilken bit är bäst att börja med? En lång eller en kort? Ska du sammanfoga två korta, en lång och en kort, eller två korta? Vilken färg ska du börja med? 

Den rosa? Den gröna? Den blåa? 

Barnen fortsätter att fara runt som jehun ihop med hunden. Runt runt, och du sitter där på en stol, med solskenet flödande genom fönstret och försöker febrilt att tänka ut den bästa sättet att närma dig problemet, allt medan karusellen fortsätter snurra runt omkring dig... 

Din sambo kommer in genom ytterdörren.

-Hej älskling. 

Du inser att du får ta tag i kaoset en annan dag, för nu måste du fixa middag medans sambon går ut med hunden. 

Det är så min hjärna funkar. Alla de där trådarna är tankar, idéer, känslor och upplevelser. Det finns ingen korrekt väg, och ingen absolut sanning... Det finns bara det som pågår i mitt eget huvud och det är ju inte alls säkert att det är "rätt" eller "rimligt". Helt ostrukturerat och i massor av små fragmenterade bitar.  

När jag väl har lyckats trassla ut alla trådar brukar det bli riktigt bra, men ibland kör allt ihop sig och det blir asjobbigt. När det blivit för jobbigt så har jag helt enkelt lagt allting åt sidan och tänkt att jag ska ta tag i det senare. 

Tillslut måste man ta tag i kaoset och börja nysta. Ju mer man nystar desto fler lösa ändar dyker det upp. Ibland tror jag att garnet ändrar färg mitt i processen också. Det är som att hjärnan plötsligt byter infallsvinkel, och då måste man ju börja om från början. 

En grön garnbit kan ju inte sättas ihop med en rosa... eller? Det kanske är precis rätt. 

Det finns ju ett rätt, och då kan man ju inte göra fel. Jag måste bara få syn på det rätta. Runt runt... 

Add är precis så. Svårt att rikta fokus, svårt att sortera och organisera. Allting. Både på utsidan och insidan. Alltid. Överallt. Lite i taget är ju inte min starkaste sida. Det är därför min blogg heter myckeavallt. Det är myckeavallt både när det är bra och jobbigt. 

Jag håller sakta på att trassla ut trådarna, att skapa mig en överblick över livet. Vad vill jag och vad kan jag? Vad är viktigt och vad är mindre viktigt? Förnuftet och känslan samarbetar inte alltid på den fronten som bekant. 

För de allra flesta går "sorteringen" och prioriteringarna per automatik. Jag måste aktivt tänka på det hela tiden. Det är enorm fördel att ha en "trålhjärna" ibland, och ibland är det bara asjobbigt. Det är bra när man t ex kan suga upp ett bra uttryck som jag sen kan använda här. Rubriken till mitt inlägg kommer från ett möte med min fd chef där hr satt med. Hon tyckte vi skulle "trassla ut det här trasslet". Jag tyckte det var så bra att jag helt enkelt sparade ner det i hjärnan att användas vid ett annat tillfälle. 

Just nu är jag på väg ut ur "asjobbigt" perioden till en något mer stabil period. Det är oerhört mycket tungt kvar att ta tag i, men det går ju bättre när man har kommit ur den värsta svackan och orkar fokusera sig på att ta lite i taget. En tråd i taget. Det gör inget om de byter färg, eller om det inte blir rätt från början. Det går ju att klippa av trådarna igen och börja om...