Ett fönster mot omvärlden!

Det är alltid bra att ha bilder på lager- till tillfällen som nu när jag har totalt tankestopp- Eller när jag ska illustrera nån bra artikel. Den här bilden tog jag i något slags mellanrum när jag var med min familj på Gotland. Furillen närmare bestämt. Det var ett sånt där tillfälle när alla bara liksom försvinner och man är själv kvar och tänker:
"Jaha, jamen jag sätter mig väl här och väntar på att de kommer tillbaka och styr upp någon slags aktivitet. Jag passar på att fota lite medan jag väntar."

Bara jag har kameran med mig så kan jag vänta nästan var som helst, fast inte hur länge som helst. ;-)
En adhd/add söker hela tiden stimulans och händer det inget som kan ge hjärnan stimulans så ser man liksom till att det händer nåt. Mitt problem är att jag har svårt att skapa aktiviteter själv. Jag är en aktiv betraktare som både tycker att det är skönt när någon styr upp situationer, men ändå vill bestämma själv... svårt läge det där...

Missbruk är tyvärr ett sätt att skapa stimulans på. Att vara uttråkad/understimulerad skapar en sån stress att det till varje pris måste undvikas. Att vänta tillhör de stora utmaningarna och det är därför det är så perfekt att älska att fotografera. Då har man sällan tråkigt. Jag har ju klarat mig från de tyngre missbruken eftersom jag kunnat kanalisera min energi in i skrivandet och fotograferandet istället. Det känner jag mig väldigt nöjd med.

Min andra "drog" att resa. Jag är en extremt rastlös person som verkligen lever mitt liv på livets vågkammar och dalar om vartannat. Ungefär som en båt på havet i full storm eller så. Det går, det går och sen går det inte. När punkten inträffar att det inte går längre vet man sällan innan, men om man bara anpassar sig till svängningarna är det sällan något större problem...

Nu har jag i alla fall studerat på Södertörns Högskola i nästan 1,5månader och tiden går blixtsnabbt. Jag har klarat av alla uppgifter hittills. Nu har jag dock kört fast på det enklaste av uppgifter. Nämligen att skriva två artiklar med kommunal anknytning. Totallåsning i hjärnan- mindre kul. Hoppas det släpper imorgon.

Häromdagen skulle vi skriva dugga (liten tenta) varpå min lärare berättar att skolan fått pengar att skicka några studenter på utbyte till någon av våra nordiska grannländer allting är betalt! Hur spännande lät inte det!!!

FOKUS- dugga... aaaah jag vill resa!!! Jag lyckades hålla fokus på duggan tillräckligt länge för att kunna skriva i svaren. När tentan var klar anmälde jag mitt intresse för utbyte.

Danmark känns spännande.

Jag mejlade och frågade idag om vår lärare fått svar.
Han svarade att jag får svar på måndag och att läget ser ljust ut!!!
Håll tummarna är ni snälla!

Samba!!!

Känner ni hur svetten rinner längs med ryggraden? Jag står inklämd som en sardin nedanför scenen och känner hur hela scenen vibrerar. Jag håller kameran omväxlande högt och lågt och försöker klämma mig fram, hitta en öppning... 

Det är Bar Brasil som anordnar Carneval på Münchenbryggeriet i Stockholm varje år. Den är kopplad till fastan i samband med påsken så dessa bilder är blandade bilder från de senaste 4åren. Jag tror att det blir 5:e året jag går dit i år. 

Känner ni kaoset, hettan, glädjen, koncentrationen, fokuset? Då har jag ju verkligen lyckats förmedla det jag vill till dig som är på "andra sidan skärmen"! 

Fotografi är ju så mycket mer än bara en bild. För mig är det en passion. Add människor är ofta väldigt visuella människor. Visuell i den meningen att det som inte syns inte finns... på nåt sätt. Stoppa ner saker i pärmar, mappar eller lådor och det är borta! Stäng flikarna på datorn och de är borta ur minnet samma sekund- typ. Men mina bilder har jag koll på. Oftast. (Kanske för att de ligger fint organiserade i mappar på datorn. ;-)) När jag stötte på föräldrar och en kollega från nåt av mina jobb var jag inte ihågkommen som en duktig förskollärare utan -Det var du som tog så fina bilder på barnen! 

Jag har haft fina barn och bra kollegor som låtit mig öva mig på min hobby på jobbet, men det är ju också så att för att det ska bli bra bilder på barnen måste man vara nära och engagerad... Mötena med barnen som sker genom fotograferandet skapar ju också en närhet. 

 Fotograferandet har varit mitt sätt att hantera den oerhörda rastlösheten som finns i min kropp och själ. Jag är en betraktare av naturen vilket passar mig utmärkt som fotograf, men det är inte så bra om man ska styra och leda en verksamhet. Jag har alltid tagit tag i kameran på avdelningen som steg nummer ett. Omedvetet till en början och sen medvetet och slutligen tog jag med mig min egen kamera...

Alltid på språng och alltid med min kamera... Jag gillar fart och starka uttryck och att farten ska synas i bilderna. Barn som hoppar eller dansöser som skakar på höfterna så pärlorna rasslar. Jag gillar också mycket färg och att det gärna finns en utmaning rent ljusmässigt. 

  Ju svårare ljus, ju större utmaning desto bättre är det! Myckeavallt. ;-() Det blir som en drog... En rolig och bra drog. Jag fotograferar i princip alltid i stunden. Jag gillar att sätta bilderna direkt. Jag har inte haft så mycket tålamod att lära mig retusch så det ni ser är rakt på i stunden. När jag lade bort kameran på jobbet blev jag sjuk! 

Linjer och färger ska samspela i bilderna, i harmoni för betraktaren. Vissa är tagna med blixt och lång tid, vissa är tagna med kort tid och blixt och några utan blixt. Den tekniska utrustningen är bara ett medium för att uttrycka mig. Det händer lite då och då att jag tar bilder med hjärnan. Det kan vara lite frustrerande att det inte går att framkalla dem, men jag har ju andra bilder i överkant som jag kan framkalla. :-) 

Musiken, glädjen, hettan, trängseln och kaoset ska kännas i bilderna. Det ska vara som att ni står bredvid mig där i trängseln!